Inte balla brallor

Man kan hata mycket här i världen. Orättvisor. Svält. Krig. Djurförsök. Stygga människor. Lantz i P4. Nickelback. Snöslask. Magsjuka. Och så. Mycket hat blir det. Nu har min lille kille upptäckt vad han hatar. Idag klämde han ur sig det.
"Jag HATAR byxor!" deklamerade han högt, tydligt och väldigt inlevelsefullt.
DET kom i och för sig inte som en överraskning. Han hinner knappt innanför dörren förräns han kränger av sig sina brallor och bara ska traska runt nöjd och belåten i bara kallingarna. Här hemma går det väl an men det känns inte lika kul på förskolan eller när man är hemma hos folk. Eller om man är på någons släktings födelsedagskalas.
Fast Wendy hon hatade ju skor när hon var liten och jag såg en framtid för mig där hon skulle ha blåfrusna isbitar till fötter eftersom hon skulle gå barfota även i januari.
Men men - ungarna växer väl upp och blir trista till slut dom med. Man får (miss)trösta sig med det.

Dagens låt: You can your leave your hat on - JOE COCKER.
Joe han tycker tydligen att det är heeelt okej att bara softa runt spritt språngandes naken med en hatt på knoppen. Tur att vi alla är olika.

Räkna med bråk!

BUHÄÄÄÄ!!!!!! Ibland förbannar man sig själv för att man skaffade ett syskon till Wendy. Jösses, vad de bråkar! "Det är bra och uppbyggande för framtida relationer" säger alla självutnämnda experter. Bajs, säger jag. Jag bråkade aldrig med min storebror (kan berott på att han är tio år äldre) men jag klarar av relationerna till medmänniskorna tämligen smärtfritt ändå måste jag säga.
Idag när jag vaknade närde jag förhoppningen att detta skulle bli en bra, lugn och fin dag. Det, kan jag säga, blev den INTE.
Hoppas att mina nya grannar inte installerat sig ännu för då hade de säkert undrat vad det var för dårhusgrannar de hade fått. Ungarna har BUHÄÄÄÄ:at och jag har GOOOOOORMAT. Helt opsykologiskt har jag betett mig. När barn är trötta och bråkiga så är det som att hälla bensin på en eld att börja gapa och skrika. Tala lugnt, föreslå någon stillsam aktivitet (se en film? spela dataspel? sova i hundra år?) - ja, så beter man sig om man har tålamod. Och av den varan hade jag noll och intet idag.
Funderar starkt på att göra mig en drink. En Caprinhia (heter den så?) vore gott och så knycka en cigg för skägget. Det kanske kunde bli en fin knorr på denna ursura torsdagsjävlafandag.

Dagens låt: Stairway to heaven - Led Zeppelin.
"Klaga inte - snart är du död och då kommer du aldrig mer att finnas" eller nåt i den stilen brukar en viss skäggig person säga för att lätta upp stämningen. Om han lyckas? Ibland. Ibland...

Band Website Template

Matsäcksproblemet

Jamen gör det då! Ge dig in i matsäcksdebatten bara. Okej. Jag gör det. Jag är FÖR egen matsäck. Kalla mig gärna konservativ och jävla bakåtsträvare men jag är väl det då. För hur ofta handlar det om att skicka med sina barn en egen matsäck till skola/dagis? Under mina ynka sex och ett halvt år som öm moder har det kanske handlat om femton gånger. Max. Ungefär tre minuter tar det att bre en macka, plasta in den och lägga den i en låda. 15 x 3 =45. Alltså 45 minuter av mitt liv har jag ägnat åt att göra mina barn glada när de får sin egna fina låda med eget innehåll i. Vad skulle skolan skickat med? Tänk om det är prickig korv (och så får mina barn krångla och be om vegetariskt) eller nån slags äcklig ost och konstigt bröd och så äter inte ungarna alls? Hungriga barn = griniga, jobbiga barn.
Ett fyrvaldigt leve för den egna matsäcken. Den leve - HURRA HURRA HURRA HURRA!

Dagens låt: Yesterday - Beatles.
Vet ni att den låten hette Scrambled eggs till en början? Då kommer jag att tänka på något vitt och gult. Finns det något godare än svettiga mackor med stekt ägg? Ja, det gör det kanske när jag tänker efter, men som matsäckskost är det för bövla gott iallafall.

Åtta skulle bli min död

Åtta. Åtta timmar! Finns det folk som FRIVILLIGT jobbar ÅTTA timmar om dagen? Vad är det som drar undrar jag då? Jobbar man så mycket hinner man ju inte med familjen och man hinner inte med nåt kul alls eftersom man är så jädra slut när man kommer hem. Så känns det här för mej iallafall.
Sex timmar, ja tack. Åtta timmar, nej tack. Jag orkar inte rapportera nåt alls idag och jag orkar definitivt inte krysta fram en dagens låt. Jag måste först kolla på Musikministeriet på teve ikväll för de skulle visst snacka om låtar att dö till.
Jag är dödstrött!
Hörs kanske imorgon? Då jobbar jag bara till 14.45!!! Jabba.

Ulrik!

Illa. Jag mår illa. Kan vara inbillning också förstås. Förra veckan vikarierade jag på ett dagis där det stod en trevlig lapp på dörren. Det stod "På vår skola går vinterkräksjukan just nu". Uhum. Ska jag vända? Njä, jag kliver väl på och håller de hårt steriliserade tummarna så hårt det bara går.
Helgen gick. Ingen magsjuka. Idag måndag så blev jag inringd till samma ställe igen. Jag skulle vikariera för en fröken som hade fått....magsjuka. Just det. Hinner vara på plats i typ fyra timmar sedan går den andra fröknen hem. Hon "mår dåligt".
Jahapp. Vad bra jag mår. När ska första spyan göra entré? Fasen - jag har inte tid och inte lust att ligga och hulka i en äcklig toastol. Nån annan gång kanske men inte just nu. Tack tack.

Dagens låt: One of us - ABBA.
Kanske är det så att åtminstone en av oss på det där dagiset ska klara sig från att må ulrik. Låt det då för guds skull vara jag. Jag AVSKYR att vara sjuk.

Tjejträff

Hade en sådan uuuuunderbar kväll igår. Vi var nio tjejer (tjejkvinnor?) som samlades här hemma för att äta och dricka, flabba och flamsa. Vid tiotiden åkte vi ner på stan. Gick till inneklubben numero uno och naturligtvis fick vi gå före alla andra som stod och huttrade i kön. Väl inne i lokalen så flockades snart alla män runt oss och vi blev bjudna på drinkar, chilinötter, godis och cigaretter och det var SÅ trevligt. Jag dansade med än den ena än den andra hela natten och när klockan närmade sig fyra så tog jag en taxi hem. Slapp förstås att betala eftersom taxichauffören kände igen mig från tidningen.
Sov till lunch. Efter att ha ätit en ytterst välsmakande lyxbrunch (melon! ägg benedictine!) nere på kvarterskrogen så var det dags för lite spabad med tillhörande ansiktsbehandling samt manikyr och pedikyr.
Nu ska jag ta och sminka mig. Ikväll blir det först thaimat sedan biobesök. HÄRLIGT! En riktig toppenhelg med andra ord!

Dagens låt: Dreamer - Supertramp.
Tja, drömma kan man väl få göra. Visst var vi här hemma och visst var vi på stan. Men några köer, flockande män, gratisdrinkar, gratistaxi och gratiscigg har man då inte sett röken av. Och vaddå bio? När Mia&Klara är på teven? Man är väl inte dum heller!

My heart will go on....

En sak har jag känt på mig sedan jag var liten. När jag dör så kommer jag dö av något som har med hjärtat att göra. Hjärtinfarkt. Hjärtattack. Det kanske är samma sak. Men ni fattar. Hjärtat alltså. Hur mycket stress, oro samt fet mat klarar en blodpump egentligen av? På dagarna så har jag en fysisk stress, det ska hinnas med tre biljoner saker, helst samtidigt och att sitta ner och koppla finns liksom inte i min världsbild. Det är fullt tryck på gaspedalen 90% av tiden. Och på nätterna tar den påfrestande psykiska stressen över kommandot. Jag vaknar fan i mig upp varenda morgon numera, halv fem är inte en allt för kvalificerad gissning, med hjärtklappning. Då har det undermedvetna satt igång med ältandet "Vart tog livet vägen?", "Vad ska jag syssla med när jag blir stor?", "Tänk om hit och tänk om dit", "Det kommer gå åt helvete" och ja, jag skulle kunna hålla på och rabbla upp fler frågor natten lång. Trist. Mycket trist. Jag har provat att ta en sömntablett, men alltså, dagen efter! Det kändes som om hjärnan var vadderad med ett tjockt lager bomull. Kände mig som en zombie. Så sömntabletter i all ära fast - tack, men nej tack.
Jag får väl ta och skaffa mig ett gott samvete istället. Det ska ju vara den bästa huvudkudden har jag hört....

Dagens låt: Problems - Sex Pistols.
Jag behöver inte gå till en psykolog för att ta reda på var i problemet ligger. Dom pengarna sparar jag eftersom jag vet var skon klämmer. Det är ju det att jag inte har rutiner längre. Ingen fast instans att gå till. Men allvarligt talat så borde jag väl kunna känna mig stolt för att jag ändå har fixat det så här långt. Än har jag ju inte behövt uppsöka...usch, jag kan knappt säga det....ni vet det där som börjar på s och slutar på alen.

Språkförbistring

Igår inne i badrummet. Jag ska berömma Mille för att han inte kissat på sig på hela natten (han har skippat nattblöjan sedan över en månad).
"Vad duktig du är!" sa jag.
"Mille stor kille nu!" sa han.
"Ja, du är fantastisk!" sa jag.
"Nää. Mille inte tastisk!" sa han.
"Jamen. Fantastisk är något bra" sa jag och försökte visa med viftande armar och överdrivet glatt minspel hur man är när något är fantastiskt.
"MAMMA Ä DUUUUUM!!!" skrek han och slängde igen toadörren efter sig och kvar där inne på toan satt jag. Och kände mig fantastiskt dum.

Dagens låt: Släpp en fis - Eddie Meduza.
Svar ja. Vi är fortfarande inne i kiss- och bajsåldern här. Det finns inget roligare än pruttar liksom. Det känns som om vi har befunnit oss i det här stadiet så länge nu att det blivit normalt. Jag kanske kan krångla mig ur innan 50-årsdagen? Ja, kanske - för annars vore det ju bajs.

Band Website Template

Redan klart, okej?

Och vinnaren i ÅRETS LÅT 2009 blev den här:
http://se.youtube.com/watch?v=vG2ue5QZbjg

Lika vackert hår som...

När jag var liten och inte hade någon egen vilja (innan jag fyllde sex år typ) så hade jag alltid kortklippt hår. Riktigt kort alltså. Nästan stubb. Jag såg ut som en liten pojke och jag vet och minns att mina föräldrar alltid fick säga det till folk som kom i vår väg. Att jag var en flicka. Jädra korkat av dom. Om de äntligen hade fått en dotter så kunde de väl för farao ha klätt henne i klänning och rosetter och låtit håret växa på den stackars pojkflickan. Eller?
Jag antar att det är denna traumatiska barndom som ligger till grund för mitt behov av långt hår.
Jag har ju alltid haft långt hår ända sedan sju-åttaårsåldern. Nu är man ju snart medelålders men jag har banne mig inga tankar på att klippa mig kort. Även om gudarna ska veta att jag skulle behöva det eftersom jag har samma hår som Lemmy på bilden. Helt platt, stripigt och omedgörligt. Egentligen hatar jag det. Skulle jag drabbas av plötsligt håravfall skulle jag visserligen drabbas av panik till en början men sedan så skulle jag glatt gå och prova ut en schysst peruk. En peruk där hårstråna alltid ligger militäriskt i ordning och där grå tingestar plötsligt inte tenderar att hoppa upp.
Imorgon ska jag till frissan med min skalp. Det ska klippas och färgas och efter två timmar med information om behovet av att använda balsam, samt frågor som "Vill du att jag klipper lugg?" och "Vad jobbar du med?" så kommer jag antagligen att springa hem med svansen mellan benen och lipen i halsen efersom jag kommer se ännu fulare ut. Ful och fattig eftersom de alltid passar på att råna en innan man går därifrån.
Jag återkommer i denna sak som ni kanske förstår.

Dagens låt: Overkill - Motörhead.
Om man ändå kunde matcha striporna med lite vårtor och en äkta whiskeyröst då då. Det hade varit fint det. Fast det kanske inte verkar lika "intressant" om det handlar om en kvinna. Men män - de kommer minsann igenom med det mesta. Orättvist. Bu.

GÅSHUD!

Såg ni på P3 Guldgalan igår kväll? Om ni gjorde så måste ni också vara kära idag. Jag är iallafall tokkär. I låten Love is my drug med John ME. Mattias Edlund som ju kommer från Jönköping. Och som jag har arrangerat Nyfiken Fredagspelningar åt på Kulturhuset i tidernas begynnelse. Först med Pennicoat Lane och sedan med Motorhomes. Mattias sjöng i alla dessa band och han var en ursympatisk kille. Verkligen genuint sympatisk. Och så får man se honom igår på den här galan och vicket sinnesjukt bra framträdande han gjorde! Så jävla snyggt med honom i helvitt och en helvit akustisk gitarr som han började fingra på men sedan slängde i golvet (pluspoäng där) och så drog LÅTEN igång. Helvete helvete helvete vad bra det var! Fick inte Mattias sitt stora genombrott igår så ska jag cykla Vättern runt endast iförd mammas gamla bikini. Jag ska cykla, det ska jag, bara jag får ha Love is my drug i öronen samtidigt som jag trampar.
Nu undrar jag bara: Var kan jag köpa singeln?

Dagens låt: Love is the drug - Bryan Ferry (Roxy Music?).
Bra låt det med. Verkar som ett säkert kort att blanda in droger i låttiteln.

Kyrkan och jag

Kom precis att tänka på en sak. Finns det några söndagsskolor kvar? Jag har ett svagt minne av att jag gick i söndagsskola på 60-talet. Lokalen var belägen i en källare på Duvgatan 7 på Österängen och det enda jag egentligen kommer ihåg från detta event är att söndagsskolefröken en gång bjöd oss på några kex som såg ut som fingrar. Och att jag då tänkte:
"Är det J E S U S fingrar vi ska äta?".
Undrar vad skolan gick ut på? Att bli tjenis med Gud och gänget? Egentligen är det ju konstigt att man inte är hyperreligiös och knäböjer och ber tre gånger om dagen efter all tid man tillbringat i kyrkor. Jag gick på Miniorerna (gjorde en snygg t-shirt med texten "Love cat" vilket betydde I love cats), Juniorerna (jag fick spela huvudrollen i Dummerjöns), scouterna (vi åkte på något slags läger med en ledare som hette Enis, gissa vad han fick heta. Vår rubbade scoutgrupp gick vilse och fick inte vara med och bygga ett lä där vi skulle sova. Åt kokta makaroner. Längtade hem till varm toalett samt chips).
Det var kul tider. Men 1989 gick jag ur Statskyrkan och sedan dess har man bara varit i kyrkan på begravningar.
Nu har jag ju egna barn och det skulle kännas tryggt att stoppa in dom i någon religiöslight församling där de kan göra egna t-shirttryck, kanske repa med ett band och dricka sitt första vin. Nattvardsvin såklart.

Dagens låt: Losing my religion - REM.
Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder - står min lycka i Guds händer.......
Hm. Mina föräldrar är verkligen inte religiösa men de lärde mig ändå den här aftonbönen som man skulle säga högt när man lagt sig i sängen där på kvällen. Det kanske var en kvarleva från deras egen barndom.....vad vet jag.

Söt sak

Bah! Eftersom jag är stressad (chipsen väntar) så bjuder jag bara på ett meningsutbyte från igår nånstans där vid läggdags.
"Kom nu sötgubben" sa jag till supersömnige treåringen som skulle borsta tänderna.
"Jag heter inte Sötgubben! Jag heter Mille!" sa han jättesurt. Och så tillade han:
"Jag heter Lilla Apan".
"Vill du heta Lilla Apan?" undrade jag eftersom jag tycker Sötgubben är mer passande.
"Ja" sa han och nickade trött.
Vicken liten söt gubb..förlåt, apa han är.

Dagens låt: Call me Al - Paul Simon.
Här hemma haglar smeknamnen. Det ena konstigare än det andra. Pötis, Hummelbummel, Wendypendy, Nöppnöpp och ett gäng till. Skärt barn har många namn eller hur det nu var.

En helig man

Det här hände sig på den tiden när jag och mannen med det långa håret och skägget kunde vara ute och promenera i Huskvarna en helt vanlig tisdagsförmiddag. Alla i landet skulle skattskrivas och jag var gravid...nej, nu ballar det ur här.
Skit samma. Jag och Skägget var ute och gick. En vanlig dag på förmiddagen i Huskvarna. Emot oss kommer det en gammal, gammal tant. Precis när vi möter henne så stannar hon upp, tittar på Skägget och undrar:
"Är du Jesus?"
"Nej" svara Skägget helt korthugget.
"Jaså. Annars kunde man tro det" säger gamla tanten och drar vidare bort mot horisonten med sin rullator.

Nu vet ni. Så kan det gå till i gudsförgätna Huskvarna, staden i dalen.

Dagens låt: Everyone is Jesus - DI LEVA.
Fast om man kisar med ögonen när det är riktigt mörkt ute så skulle man faktiskt kunna ta Skägget för Jesus. Lite lik är han allt.

Vi ska köpa ett nytt husdjur

"Mamma. Köpa ny katt morgon? En blå?"
"Vill du att vi köper en blå katt?"
"Ja. Morgon?"
"Vad ska den blå katten heta tycker ni då?"
"Casper" hasplar treåring ur sig.
"Casper?"
"Jag tycker den ska heta Ulrika. Så kan vi kalla den Ulle!" säger sexåringen och lägger sig i den intellektuellt utmanande debatten.
Nu återstår bara frågan. Var någonstans hittar jag en blå katt? Och hur kommer den randiga katten att reagera över sitt nya färgglada sällskap?

Dagens låt: Blå blå vindar och vatten - Tomas Ledin.
Blå blå vindar och katter. Blå blå morrhår och päls.....na na na naaaa.

Jag är en blåst brud.

Idag var jag inte på topp. Inte alls. Hade någon gjort ett IQ-test på mig så hade en bombad fiskmås lätt segrat över mig. Min IQ spelade nog snarare i samma division som en badboll. En blåst badboll.
Här kommer The Dagens Pinsamma Incident:
Jag är ute och kör bil. Jag ska stanna utanför en skola. Utanför skolan är det en poliskontroll. Polisen vinkar glatt när han får syn på vårt ekipage. Hej! liksom.
Jag svänger in och vevar ner rutan.
"Kan jag få se på ditt körkort?" undrar farbror polisen.
Jag visar lydigt fram mitt lilla fina rosa körkort.
"Tack. Och så får jag be dig blåsa i den här", fortsätter han och sticker en svart alkomätare under näsan på mig. Varpå jag, den mänskliga badbollen, tar sats och blåser allt vad jag kan. INÅT. Ett sånt blås inåt så att jag nästan tuppar av på grund av akut syrebrist.
Polisen fnissar till lite (han gnuggar säkert händerna av upphetsad förtjusning - det här blir nåt att berätta för övriga styrkan på fikarasten) och säger:
"Nämen. Du måste blåsa ut förstås".
Och så gör jag det med röda blossande kinder. Hade ju nästan varit en lättnad om apparaturen visat på att jag var påverkad, men nä, jag var helt nykter. Nykter och blåst.
Tur att man har förmågan att kunna skratta åt sig själv.

Dagens låt: Bolla och rulla - Pugh Rogefeldt.
...somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk. Men det gäller inte mina - för dom ska bolla och rulla fram, ahaaha....
Jag kan en del texter iallafall. Så jag är inte alltid dum i huvudet. Och franska revolutionen var 1789. Och Kaspiska havet är världens största insjö. Tror jag.

Frightnight!!

Hela familjen sitter lamt på golvet och kastar en gammal apelsin mellan varandra.
"Jag vet! Alla säger vad den är rädd för!" föreslår sexårigen.
"Jag är rädd för råttor" säger hon sedan.
Min tur.
"Jag är rädd för mördare" (var fick jag det ifrån?)
Skäggets tur.
"Jag är rädd för sjukdomar" (smart, Skägget, smart)
Treåringens tur. Alla sitter i spänd förväntan på hans svar. Nu kommer det.
"Ja e rädd fö rävar!"
Eh, ursäkta. Rävar. Sa han rävar?
Vi fortsätter att kasta apelsin under tystnad.

Nu börjar snart Guldbaggegalan i televisionsapparaten. Bör man inte äta chips till ett sådant festligt arrangemang? Chips och dipp. Eller en Guldnougat. Eller micropopcorn. Vilken makalöst dålig karaktär man ligger inne med då.

Dagens låt: Fox on the run - Sweet.
Jag har sett en räv på riktigt max två gånger i mitt liv. Jag betvivlar däremot starkt att Mille har gjort det i sitt treåriga. Fast visst - man kan väl vara rädd för något som man aldrig har sett i levande livet för den delen. Själv så är jag ju skraj för både spöken och hajar.

Band Website Template

Skägget sticker till skogs

Adolf Hitler här. Hej hej. JAG bestämmer i hemmet och JAG bestämmer att vi ska ut och gå på tipspromenad i skogen. Alla andra får bara huka, niga och säga visst, visst. Det blir bäst när jag får bestämma. Hade jag inte tagit tag i saker och ting så hade barnen suttit framför teven i pyjamaser från morgon till kväll. Deras fingrar skulle vara kladdiga av kakor och godis. De skulle inte ha en aning om vad "badhus", "skog", "Stadsparksleken" eller "långpromenad" var för nånting. Det är därför jag har utsett mig till enväldig hushållshärskare.
Så idag var det på med raggsockor och gummistövlar, varma kläder, mössor och vantar och så bar det av, marsch pannkaka, till den härliga skogen. Vi hann inte mer än att kliva ur bilen förräns det äldsta barnet började kinka. "Måste vi? Ska vi inte åka hem istället?".
Nej! röt jag och så fick skägget snällt följa med. Jag kan väl inte ta ansvar för att han hade glömt både mössa och vantar och långkallingar eller?
Vi marscherade raskt i snålblåsten och när vi kom fram till mål så fikade vi i trevligt sällskap. Till och med skägget mjuknade lite. När hans stelfrusna fingrar fick greppa godispåsen som vi fått av våra bordsgrannar såg han till och med lite lycklig ut.
Man kanske blir det när man har ett sådant rejält fruntimmer till fru?

Dagens låt: Me myself I - Joan Armatrading.
Jag kan vara sur som en citron och ja, jag bestämmer och härjar och står i lite väl mycket ibland kanske. Fast å andra sidan är jag en fena på att städa, organisera, komma ihåg allt som ska kommas ihåg, att vara mamma, bädda, hålla ordning samt att klia någon som heter skägget skönt på fötterna eller i huvudet.

Happy people

Det är viktigt att vara glad och positiv - att sända ut bekväma signaler. Om man då inte pallar detta jämt och ständigt -ja, då får man helt enkelt ta och göra som smarthuvudet Linda Rosing. Hon spatserar på sina högklackade till farbror skönhetsdoktorn och låter honom göra två centimeters snitt i varje mungipa. Varför då, Linda. Varför? undrade Expressen som hade fått nys om saken.
- Jag ville ha en glad mun, svarar människan.
Så sorgligt att man bara har lust att lägga sig ned och dö en långsam död.

Dagens låt: Cry cry cry - Johnny Cash.
Vart är världen på väg? Man undrar. Det vore ju himla praktiskt om alla människor som svälter kunde gå till doktorn och be om en mage som inte känner hunger eller om alla som inte kan röra på sina ben går till doktorn och ber om en stor mjuk rumpa så det blir skönare att sitta i en rullstol.
Vojne vojne.

Intresseklubben noterar följande

Andy Bell. Ringer det en klocka? Om jag säger Erasure? Visst! Sångaren i Erasure! Just nu är jag skitsugen på att höra deras Sunday Girl. Sist jag hörde den satt jag i bilen och rattade ungarna till dagis. Plötsligt kom det ljuva introt på bilradion och jag blev så till mig att jag nästan, eller om jag ska vara ärlig så kan du plocka bort nästanordet, började lipa. Sunday Girl börjar så bra, segar till sig lite men överlag - I love den. Måste be nån om hjälp med att ladda ner lite låtar.....
Måste ha: Killers "Human", Eagles "How long", Erasure då, Bruce Springsteen "Working on a dream", Hurriganes "Get on" en massa Loney Dear-låtar jag tappat bort namnet på och ett gäng till.

Dagens låt: Burning down the house - Talking Heads.
Att syssla med hembränning av cd. är det olagligt eller inte? Jag har inte hängt med i utvecklingen riktigt. Spelar roll - jag vet inte hur man gör och jag har ingen brännare. Men jag önskar baske mig att jag hade en. Då skulle det vara slut på sysselsättningsproblemen för undertecknad. Jodå.

Familjen ser små gröna män

Pappa kör. Mamma sitter fram och barnen huserar där bak. Vi kör på motorvägen. Det är mörkt ute. Plötsligt:
"Kolla!!! Vad är det???" gastar sexåringen.
Jag vrider på huvudet för att se vad det är hon menar. Jag ser något mycket konstigt uppe i luften. Det ser ut som ett flygplan som lyser med massa rök i baken. Håller det på att störta??!
"Ja!! Kolla!" skriker jag upphetsat.
Pappa tappar nästan fattningen men han slänger en snabb blick över vänster axel och konstaterar snabbt och torrt:
"Men herregud. Det är ju en skorsten. Munksjös skorsten!"
"Jaså. Jag trodde det var en tekopp" säger sexåringen.
"Tefat. Flygande tefat, menar du?" replikerar jag, som också varit nära att ta gift på att det antingen var ett flygplan eller ett ufo.

Vardagsdramatik i kubik. Roligare än så här blir liksom inte en vanlig sketen juneströmsk onsdag.

Dagens låt: We can work it out - Beatles.
Tur att vi löste gåtan så snabbt iallafall. Hade ju varit pinsamt om man ringt till lokalteve och svamlat om besök från yttre rymden. Och så när man ska visa var det hände och peka med ett darrande finger.....och så upptäcker man att det är en jädra skorsten det hela handlar om. Brr.

Hellre star än hero

Vi äger inte ett endaste tv-spel. Kalla oss gärna familjen Hedenhös, gör det för all del - men är inte tv- och data-spel lite.....lite...fånig, konstgjord underhållning? Som tar alldeles för mycket tid i anspråk?
På nyårsafton var vi hemma hos en familj som hade motsatta åsikter. Deras tre barn hade lätt och ledigt kunna öppna en tv - och dataspelsaffär. Naturligtvis blir vi sittandes framför en teveskärm. För att umgås. På nyårsafton. Det var apor som hoppade. Jag var gul apa. Jag kom sist hela tiden vad det än gällde - hoppa fallskärm, kasta bananer, åka flotte och annat trams. Sedan kom sjuåringens julklapp fram. Ett GUITARHERO-spel. Det hade man ju hört talas om. Har alltid tyckt att det ser skitkul ut att stå med en bräda som ska föreställa en gitarr på magen framför en teve. Nu skulle det liras imponerande gura här!
De vuxna i sällskapet hajade inte mycket kan jag säga. Jag som alltid upplevt mig själv som lite hemligt musikalisk skämde ut mig inför en hel skara. Inte en ton, nästan, hamnade där den skulle. Guitarhero är ett extremt tråkigt spel. Bu för Guitarhero. Då är singstar myyyyycket bättre. Det spelade vi nämligen förra nyår hos samma tokiga familj och då vann jag. Tänk. Den gula apan vann.

Dagens låt: Black Star - Yngwie Malmsteen.
Den första guitarheron jag kommer att tänka på. Han hade antagligen spelat så snabbt och rätt att den där löjliga lilla plastgitarren bara hade exploderat.

Iskalla killen...

Vad är det för gubbe på bilden? Gud? Hans Scheike? Nej, gott folk, hans namn är Kung Bore. Nu är han här. Bore. Vilket namn! Och vilken titel? Varför ska han vara kung? Har heta sommardagar något liknande namn kanske? Man ligger på stranden och svettas som en gris. Man orkar knappt prata för att det är så varmt, men då öppnar någon annan kallpratssugen person sin mun och säger med sina sista kraftansträngningar att "Ja, nu har Drottning Solveig oss verkligen i ett järngrepp!" Icke. Det låter inte klokt.
En annan sak som också lät lite konstig idag var att i JP stod det om olika smeknamn på olika stadsdelar i Huskvarna och Jönköping. Att Kålgården kallas Rynkeby och att Bymarken heter Gräddhyllan i folkmun. Det märkliga här var att jag själv tydligen bott i Pölsebo i mer än tjugo år utan att veta om det. Pölsebo! Så kallades Österängen eftersom hyrorna var så höga att folket bara fick äta pölsa för att ha råd att bo kvar. Sanslöst.
Undrar just var man bor nu? Rullatordalen? Gasaremsan? (killarna i Volvobilarna som gasar som besatta just på raksträckan där jag bor).
Men Kung Bore, för att gå tillbaka till dig. Kan inte du ta och packa ihop snart? Stick till Finska viken eller nåt istället, hörru.

Dagens låt: I den svenska vintern - Docenterna.
Är det vinter ska det vara kallt. Och snö. Det är härligt. Vad synd då att jag efter 40 år på denna jord inte lärt mig att skaffa riktigt varma skor och varma jackor. Himla synd. Nu säger jag BURR! bara jag tittar ut genom fönstret. Finns det heltäckande overaller til vuxna också, månntro? Vill ha.

Jättegott, Mat-Mirre!

Det var då ett jädra tjat om det nya året. Fast jag måste - nu, här på d e t n y a å r e t, så har jag bestämt en sak jag ska försöka göra minst en gång i veckan. Vad då? undrar ni? Vad har hon nu hittat på den där tokiga människan? Säg inte att hon ska.....jo, det ska hon! Hon ska försöka laga en ny maträtt (jag hör hur ni alla säger ååååååhhhhh! nu) ur en av alla kokböckerna som hon har i sin ägo.
I alla fall. Jag startade mitt nya liv idag. Min kumpan hette "Fisk är inga konstigheter" och det stämde. Det var inga konstigheter alls. Bara att joxa ihop lite tomater, chilisås, lök, mango chutney, kryddor, räkor och vips så blev det ostgratinerade räkburritos. Fantastiskt gott. Till och med katten var intresserad (kan ha berott på huvudingrediensen, räkor alltså).
Jag älskar verkligen att glo i kokböcker men är ofast alldeles för lat för att ge mig på att verkligen göra maten de läskar med. Det ska bli ändring på det nu. Nu ligger abborrarna i frysen mycket risigt till. De har legat där och glott stelt sedan förra sommaren men efter det här djärva vuxenklivet idag så kan de snart, mycket snart, se sig panerade i sesamfrön liggandes på en ansjovissmörbädd. Mums!
Har ni frågor om recept eller annat som hör köket till - don't you hesitate att fråga mig. Snart kan jag allt. Mat-Tina kan och BÖR se upp.

Dagens låt: Let's dance - David Bowie.
Lagar jag mycket mat, god mat, så kanske jag kan avancera till något tevekök och sedan får jag vara med i Let's dance och så bra som jag dansar vinner jag så klart och så - ja, vad händer sen? Sitta i köpcentran och skriva autografer kanske?

Vad tar ni för djuret där på bilden?

Kul bild, eller hur. Sådär känner man sig ibland. Som en riktig kuling. Men inte idag. Jag har idétorka. Har inte lust att skriva om att jag återupptäckte mina fötter idag. Hur ofta tittar man ordentligt UNDER sina fötter egentligen? Inte ofta. Jag ångrar att jag gjorde det - mina fötter ser ut som om de är sisådär 25 år äldre än själva fortsättningen ovanför.
Har heller inte lust att skriva om att jag varit på ÖB och inhandlat hårgelé till den lille för 5,90:- eller att jag ätit årets första semletårta (semmeltårta?) alldeles nyss. Eller att jag läste ut en himla bra bok nu i eftermiddags (Nessers nya). Orkar dessutom inte dividera om hur mycket jag ser fram emot Stjärnorna på slottet ikväll. Eller att den lille, som ännu inte testat sin dyra hårgelé, har varit osedvanligt retlig idag.
Nej. Det blir inget inlägg i debatten idag. Vi får se hur landet ligger imorgon.
PS. Gårdagens chips var djävulskt goda men jag fick ont i magen efter att ha hetsätit dom framför På spåret....DS


Dagens låt: Viva la vida - Coldplay.
Leve livet! Så var det ja.
Leva livet nu ska jag leva livet, jag leva livet, jag leva livet. Dom ska få se vem dom roar sig med...trallallala, kvitt kvitt....Så går en dag från våra liv och kommer aldrig mera åter.... Men det ska bli kul att se Gardell när han flippar ur för en fiols skull ikväll på slottet.

Band Website Template

Knark är gottis

Jag är en knarkare. Totalt beroende. Jag VET ju att drogandet är dåligt för mig och att jag förmodligen kommer att dö en alldeles för tidig död - men jag har noll karaktär. Kan bara inte sluta. Nu har jag varit chipsknarkare ända sedan den där dagen då min egna sugardaddy Björn (min storebror) kom hem med en hel kasse med chips från affären där han jobbade. Chipsens datum hade gått ut. Men vad gjorde det? Grillchips, dillchips, vickningschips och vad de nu hette på 70-talet - alla gled förvånansvärt lätt ner i min lilla sjuåriga matstrupe. Jag var fast! Chips - det godaste på denna jord!
Så till detta aber. Aber. Men. Jag och Skägget har ju fläskat på oss lite så nu, när nya årshelvetet är här med alla sina krav och måsten, så sa vi att vi skulle tagga ner med ätandet. Vi kanske inte skulle äta chips varenda helg? Aber. Idag är det fredag. Fredag som är DEN STORA CHIPSÄTARDAGEN. Jag har försökt strama upp karaktären men redan vid lunchtid idag så började min hjärna älta. "Jag ska iallafall äta chips", "Jag måste ha chips", "Får jag inga chips ikväll så kan jag lika gärna sluta leva". Och så vidare.
Skägget kommer att surna till. Men jag har bestämt mig. Chips får det bli. Och lite härlig dipp till det. Finemang. Det ska vara gott att leva.

Dagens låt: Be mej aldrig - Wilmer X.
Du kan be mej sluta feströka. Du kan be mej sluta blogga. Du kan be mej sluta leka med mina barn. Men be mej för farao inte sluta upp med chipsen. Okej?

Nyårsångest 2009

Så var det då ett nytt år igen då. Kul! Spännande! Tycker jag. Inte. Varenda jädra nyårsdag drabbas jag av lätt ångest, magknip och huvudvärk. Ett nytt år känns så, vad ska jag säga, krävande? Man ska liksom kavla upp skjortärmar som man inte har, spotta i nävarna och ta nya tag. Nu i morse handlade min ångest mest om jobb. Var sjutton ska jag hitta ett jobb? Vad kan jag? Vad vill jag? Vill jag plugga? Hittade bara dessa svar: 1. Vet ej. 2. Inte mycket. 3. Vet ej. 4. Nej, jag tror inte jag pallar det.
Låter ju lovande, Mirre. Väldigt lovande. Du är så entusiasmerande. Och POSITIV!
Suck, suckelisuck.
Jag borde iallafall:
1. Aktivera min lekamen på ett eller annat sätt. Sådana där maskiner man får gå på och vifta med armarna samtidigt är lattjo. Kanske gym kan vara något för den här inaktiverade kroppen då?
2. Gå en datakurs. Borde lära mig Indesign.
3. Sluta upp med att vara så syrlig mot Skägget.
4. Sätta mig och skriva listor. Mina starka och svaga sidor. Fan, jag behöver en sån där Mia Törnblom som hänger runt mig hela dagarna. Men hon är nog ganska dyr inbillar jag mig.
5. Jag vill göra något jag aldrig gjort innan. Bli hypnotiserad. Cykla Vätt.. Munksjön runt. Bada vinterbad. Något. Whatever.
Det får räcka så. Man behöver ju inte ta i så man skiter på sig heller direkt.
Gott Nytt År!

Dagens låt: Anxiety - Ramones.
Ångestattacker är inget att leka med alltså. Ändå har jag ju bara ångest light någon gång då och då. Fatta att det finns människor som har svår Lars Norénångest och lever med det. Hu. Man ska nog inte klaga när allt kommer omkring. Eller som Christina Schollins make säger: "Låt inte morgondagens moln skymma dagens sol". Tack, vad fint Hans!