Eva och den permanentade luggen

Sitter i sängen. Det är söndagmorgon och jag kollar in vad folk har haft för sig på lördagkvällen. Har man facebook så vet man precis vad alla har gjort. Den här lördagen verkar mina bekantskaper antingen varit på Spira, på den andra kulturfesten, sett Weeping Willows eller som jag då. Glott på Så mycket bättre. En av mina forna kollegor skriver att kvällens program var så bra. En Madeleine kommenterar "Eva Dahlgren är ju fantastisk!!"
En av mina manliga vänner skriver också om programmet - att alla artister levererat. Då är samma Madeleine där och skriver OCKSÅ:
"Glöm inte Eva! Hon är så himla bra!"

Nu till min bekännelse. Jag gillar inte Eva Dahlgren. Jag har svårt för henne. Har alltid haft det. Och det får man inte ha, va? Man SKA väl för bövelen tycka att hon är fantastisk och gör man inte det så är man väl himla missunnsam, dryg och konsthatande?
Visst verkar hon sympatisk och visst har hon kanske en bra låt (som heter Jorden är ett litet rum) men det är nånting med hennes jäh, jäh, jähande och att hon smajlar och ögonglittrar sig till förbannelse genom alla låtar. Och om hon inte smajlar så står hon och blundar svårmodigt - nej, jag gillar det inte. Förlåt. Jag är en hemsk människa.

I Så mycket bättre är hon helt klart sämst i år. Åh, vad skönt det var att få säga det. Jag måste få fortsätta. Usch, vilka torra, pretentiösa versioner hon har krystat ur sig. Strö lite socker på mig - gäsp.
Jag tror banne mig att jag hade haft större utbyte av att se gaphalsen Annelie Rydé tolka Timbuktu och hör du mig säga en sådan sak då har det gått långt. Riktigt långt.

Dagens låt: Cuts like a knife - Bryan Adams.
Idag så kommer det hem en frisör till oss. En svartfrisör. Barnen och jag ska toppas och svärmor Vera ska permanenta sin lugg. Ja, du läste rätt. Hon ska PERMANENTA LUGGEN. The last woman standing - det är svärmor det. I ett nötskal.