Mina sista ord får bli

Ja, nu var det ju inte mina ord utan Carl Sagans men de var så bra så jag snodde dom. Passar precis in på randigkatten. Förlåt, Calle.
Vi hörs på andra sidan. Av 2013 alltså. Slut på kryptiskheter. Gott nytt hörrni!

Ett förfärligt slut!

Tittut!

Årets sista dagar alltså. Dom mellan jul och nyår - om jag hade betett mig likadant under hela året som jag gör då, då hade jag:
1. Vägt 225 kilo.
2. Haft liggsår.
3. Varit kutryggig.
4. Haft en kondition i klass med en gammal gubbe på 85 år. En gubbe som hatar all form av motion.

Nä. Det här duger helt enkelt inte. Jag kan inte äta chips varje kväll. Jag kan inte slaska i mig olika feta röror (aioli, guacamole, rödbetssallad) flera gånger om dagen. Att äta pepparkakor och hembakta smörbullar går inte an. Iallafall inte om man som jag varit inne mest hela tiden.Om jag har gått ut så har jag typ gått mellan huset och bilen (tjugo meter x2). Soffan och sängen har varit mina partners in crime. Jag har läst, läst, läst och naturligtvis, glott på teve. Sunt. Inte.
Därför så ska jag ta tag i den däringa leverrensningen nu på onsdag. Jag måste verkligen rensa ut den här kroppen, Estrellatemplet, på allt skräp som jag satt i mig.

2013 - året då min sunda själ ska få flytta in i en sund kropp!

So that was christmas and what did we do?

Här kommer listan på vad jag saknar mest nu när julen är förbi:







Så. Skönt. Nu kan man andas ut. Då är det bara den där nyårsaftonen kvar och sedan äntligen...ett nytt år.

Misslyckad nyårsafton

Har en kompis som vi kan kalla Lollo. Lollo är strax över de 30, hon bor i centrala Jönköping, hon har katt, bil och är en jäkel på tekniska prylar samt att fixa och trixa, reparera och dona. Hon är nästan som en hel karl, som man så käckt brukar säga.
För två år sedan blev Lollo dumpad av sin partner strax efter jul. Lollo var deppig och nu var det plötsligt nyårsafton. Nyårsafton är en kväll man ska fira i glada vänners lag - gör man inte det så är man en looser. Det vet väl alla.
Lollo var som sagt var deppig och hon hade inte en gnutta lust att festa loss på årets sista dag. Hon satt hemma i sin lägenhet och slickade sina sår och tyckte mycket synd om sig själv.
När klockan var en halvtimme innan tolvslaget så fick hon plötsligt ett ryck, tog sin bil och drog iväg. Hon tänkte att hon ville sitta ensamhet i stillhet på någon vacker plats och kanske kolla på lite fyrverkerier. Bilen styrde kosan mot segelklubben nere vid Vätterstranden. "Vid segelklubben är det ödsligt jämt, där är det inget folk nu" tänkte Lollo.
Hon parkerade bilen med nosen ut mot vattnet, stängde av motorn och öppnade en burk folköl. Satt där och sippade på sin bärs och såg allmänt deppad ut.
Plötsligt hör hon hur ett gäng med stojande människor närmar sig. De kommer närmare och närmare och nu är de alldeles intill Lollos blåa Toyota.
Lollo försöker krypa ihop i framsätet. Göra sig osynlig. Just när hon mer eller mindre krypit ned ända på golvet så knackar det på bilrutan.
"Ööööh! Är det nån där inne eller?" säger en kille och kikar in i den mörklagda bilen.
Och där inne sitter ju Lollo, ensam på nyårsafton med en burk folköl i näven. Hon tittar upp skamset.
"Öh, har du eld, eller?" säger killen som verkar lite snopen över att bilen inte var så övergiven som den verkade och i samma sekund som Lollo vevar ned rutan med tändaren i högsta hugg så slår klockorna i stan TOLV. På håll hör hon hur hela världen skrålar GOTT NYTT ÅR!
När klockan var kvart över tolv så var hon hemma i sin lägenhet igen.


Tja. Så kan en nyårsafton också se ut.

Ja, jag hade blivit glad över nya strumpor...

Gåshud - lite all over the place

Igårkväll kollade jag som alltid på SVT1:s "Jakten på det perfekta livet." En riktig kanonserie med Hanna Hellquist. Den här onsdagens avsnitt handlade om att bli gammal och om döden. Hanna besökte bl.a skådespelerskan Yvonne Lombard, 83 år (lika gammal som min mamma!!!) - en skitskön kvinna med mediabrillor och en cigg i mungipan. Ser ålderdomen ut som Yvonnes så är jag inte ett dugg rädd för att bli gammal. Snygg var hon också.
Värre var det med Alex Schulman. Hur gammal är han? 38? Skitsamma. Han reds iallafall av en dödsångest dagarna i ända. När Hanna frågade hur ofta han tänkte på döden så svarade han, helt allvarligt, att det gjorde han var femte minut. Hur orkar man ha det så? Dödstråkigt.

Hur som haver...vad jag vill komma till är egentligen detta: I en scen så sätter sig Hanna i bilen för att köra iväg och då börjar plötsligt en orgel att ljuda. Jag spetsar öronen omedelbart. Vad är detta för låt? Har jag aldrig hört. Men när det kommer till att känna igen en bra låt så är jag Usain Bolt.

Nu gällde det att snabbt luska fram vilka som gjort den. Kollar på SVT Play och lyckas pausa just när alla musikinslag raddas upp. Jag förstår med en gång att här var det Arcade Fires låt jag hade reagerat på. Hör! Visst är det en fantastisk låt? Varför vevas den inte runt i radion morgon, middag, kväll? Konstigt. Och ännu konstigare och sorgligare är det ju att jag har missat gruppen.
Om inte jorden gått under så har jag deras skiva Neon Bible i brevlådan redan nästa vecka.
Lyssna och njut. Kyss en bock. Kyss min mage som är tjock.

Alla som förstår skämtet kan väl räcka upp en hand

Hands up här! Tihi.

En riktigt sträng mamma

Hämtar den lille sjuåringen i skolan. Med sig har han en brun papperskasse fylld med egentillverkat julpynt. Vi sätter oss i bilen och gasar hemåt.
"Var Anders i skolan idag?" undrar jag. (OBS! Anders är ett fingerat namn på ett barn som varit borta mycket från skolan de senaste två veckorna).
"Nä".
"Men han är väl inte sjuk?" fortsätter jag.
"Nä. Men vet du. Ända sedan hans mamma skaffade en Iphone så vill han inte gå till skolan. Han vill bara vara hemma och leka med den!"
"Mäh, vilka KONSTIGA föräldrar han har alltså. Så kan man väl ändå inte göra?"
"Och vet du att han får allt han vill ha. Om han vill ha nåt för 300 så får han det!"
"Det är ju inte bra alls ju!" dundrar jag på och som tack får jag följande kommentar:
"Du är en RIKTIG mamma!"
Bara sådär. Rätt ut i luften. Du är en riktig mamma. Snyft.

Tror faktiskt att jag ska trycka upp en t-shirt med den texten. Eller tatuera svanken.

Små varma tassar gör mig lycklig

Rosa små trampdynor med päls emellan. Finns det nåt sötare?

Domedagen igen då

Alltså. Är det bara jag som nojjar över mayakalendern och fredagen den 21/12? Det verkar ju nästan så. Jag tror inte att jorden kommer gå under, det kan man såklart inte göra egentligen utan att gå bananas, men ändå så finns det där bedrövliga datumet i bakhuvudet hela tiden. Det har det gjort i över femton år, ända sedan vi råkade se någon faktaserie om olika utdöda kulturer. Om mayafolket.
Speakerrösten: "Och den här högt stående civilisationen hade till och med en egen kalender som än idag stämmer med exakthet. Enligt mayafolkets kalender så tar tiden slut 21/12 2012."
Skägget och jag stirrade tomt ut i luften. Svalde. Sa nästan i mun på varandra att "fatta vad nojjig man kommer vara i december 2012 då!"
Just det. Nu är man här. Vad kommer hända? Den här decembermånaden har vi fem lördagar, det händer bara vart hundrade år om ens det (så sa någon till mig och jag har inte kollat om det stämmer), den 21/12 är det vintersolstånd och igår på nyheterna pratades det om extrem aktivitet på solen just nu. Att kraftiga solstormar kan slå ut vårt elnät i flera månader. I FLERA MÅNADER!!! Precis vad en nervös människa i Huskvarna behövde höra just nu.
Ingen el = hur tar man ut pengar? hur tankar man? datorerna? kommer man frysa ihjäl? kylskåp och frysar stängs av...spisen... hur ska man laga mat? Sjukhusapparaterna? Ja, ni fattar. Utan el = mycket svårt liv. DÖD.

Oavsett vad som kommer hända, förmodligen händer ingenting, så är det kanske inte en så dum idé att skaffa batteridrivna lampor, batterier och stormkök, vattendunkar etc som man kan ha hemma i källarförrådet UTIFALLOMATT.

Funderar på att pyssla ihop en foliehatt åt mig själv också. Ko ko.

Dagens låt: Don't worry be happy - Bobby McFerrin.
Var hos tandläkaren med tandställningsbarnet i morse. När vi var klara så skulle vi få en ny tid för återbesök. Om en månad.
"Vill ni ha på morgonen eller eftermiddagen?" frågade tandsköterskan.
"Det spelar ingen roll" svarade jag och tänkte i mitt huvud att det kanske inte ens finns någon tandläkarmottagning att gå till om en månad.
Herregud, ni hör ju. Nu önskar jag bara att det blir julafton, precis som vanligt, att lamporna i granen lyser, precis som vanligt och att kylen dignar av allehanda läckerheter. Precis som vanligt.
Jävla mayafolk!

Hög av Kjell Höglund

Det fanns en tid när jag faktiskt hade musik som jobb. En tid när jag varje vecka hade som jobb att ragga upp lokala band för att de skulle spela uppe i Kulturhusets gamla fik. Varannan onsdag hade vi nämligen ett event som hette Rock & Sånt som jag ansvarade för.
Om jag inte minns fel så kostade det 30:- att gå in och då fick man lyssna på två olika band och fika ingick. Ibland kom det bara 20 pers, ibland över 100! Det var högt och lågt och fantastiskt roligt. Till och med delar av Cardigans var med på ett hörn innan de slog igenom stort världen över.

I slutet av 90-talet så flyttade fiket ned en våning. Vi hade skapat NYFIKET - ett otroligt mysigt kafé och självklart var vi tvungna att låta artister spela även där. Många konserter blev det. Lars Winnerbäck, The Ark, Stefan Sundström, Regina Lund, Magnus Lindberg, Eldkvarn, LOK, Meshuggah, Marie Bergman, Lars Demian, Ola Magnell bara för att nämna några. Men den som gjorde störst intryck på mig var trots allt trubaduren Kjell Höglund.
Jag vet att jag inte hade några förväntningar alls på honom. Han skulle säkert inte ens locka 30 pers misstänkte jag, men tack och lov hade jag fel. När kvällen för spelningen var inne så ringlade sig kön av hängivna fans lång utanför fiket.
Kjell själv var en kort, smal, grå och mycket oansenlig figur. Jag vet att jag tänkte "Herregud! Hur sjutton ska det här gå?" när han steg upp på scenen med sin gitarr, kisandes på grund av strålkastarna. Han såg helt osäker och nervös ut. Gulp, tänkte den minst lika nervösa arrangören.
Men. MEN! Jag hade verkligen inte behövt oroa mig. Kjell hade snart greppet om hela publiken och alla jublade som tokiga efter varenda sång. Vi skrattade åt vad han än sa, han var oerhört rolig - kanske utan att vara medveten om det. Man kunde inte annat än bara älska honom och hans underfundiga låtar.

Vi i arrangemansgruppen satt och snackade och käkade med Kjell efter spelningen. Han var otroligt sympatisk, snäll och varm och så hade han en katt som hette Mirre. Det tyckte vi var kul. Vi tog ett foto på oss alla tillsammans med Kjell och jag vet att jag tog en kopia på fotot och skickade det hem till honom. Fick ett fint tackkort tillbaka.

Jag undrar vad Kjell gör idag?
Vad jag har förstått så är han sjuklig. Han ger inga mer konserter. På hans hemsida är det tyst.

Får jag önska en sak inatt när det är en massa stjärnfall på himlen så är det att jag får uppleva Kjell Höglund minst en gång till i livet. Det vore inget annat än fantastiskt.


                                        ...rötterna blir starka när det blåser...luften blir klarare när åskan går......

Vincent fixar underhållningen!

Sa han en planet med kattungar?

Kyrkan, helvetet, fiket, fisen.

Har tagit ledigt från jobbet idag bara för att jag ska kunna vara med i kyrkan och kolla in Norrängsskolans luciatåg. På vägen dit går jag med en styck lomhörd svärmor och två styck supersura barn.
Den ena: "Mamma! Min jacka har fastnat!" Okej, dragkedjan har satt sig. Längst upp. Jag får grabba tag i jackan och SLITA den åt sidan för att få ner dragkedjan. Morr! Nu blir det till att kassera den jackan. Dom som tillverkar dragkedjor har nog en särskild plats i helvetet hoppas jag. En riktigt plågsamt varm plats.

Den andra: "Jag vill inte ha dom här vantarna, ta dom! Jag vill ha dom HON har på sig! DET ÄR MINA!"
Och så upprepas den sistnämnda meningen cirka 22 gånger i en allt tjurigare ton och nu är vi framme vid kyrkan. Jag går fram till Milles klassföreståndare för att förhöra mig ifall det är okej att man stannar och kollar på luciatåget inne i kyrkan. Det är det, tycker hon.
Det tycker inte surhuvudena på 7 och 10 år. Det är så VANSINNIGT pinsamt så att det inte är klokt! INGA andra föräldrar är ju där (det är det visst det) och snälla, kan ni inte bara gå härifrån?

Svärmor är av segt virke och det är jag med. Vi ger oss inte så lätt. Vi står kvar ute i kylan och blåsten och trampar tålmodigt. När alla ungar och lärare gått in i kyrkan så smiter vi in och sätter oss längst bak.

Luciatåget är vackert och det finns nästan ingenting som triggar igång mina tårkanaler så som ljuv barnsång. Näsan rinner, ögonen blir dimmiga, någon talar om att vi kan alla komma med ljus nu när det är mörkt, det kan räcka med ett par vänliga ord (näsan rinner) och Glääääns över sjö och strand (näsan igen) och Julen är hääär...julefrid....i  juletid...(ögonen..jag ser snart ingenting).
Nu sjunger barnen att nu tändas tusen juleljus och plötsligt vänder sig dirigenten mot alla åhörare och viftar uppfodrande med sina dirigentarmar att alla ska sjunga med.
"Å ÖVER STAD OCH OCH LAND IKVÄLL!" hör jag bakom min rygg. Jag hoppar till för vi sitter ju längst bak i kyrkan och jag har inte känt att jag har haft någon bakom mig. Men det har jag tydligen. Det är någon dam som minsann kan hela sången och nu vill hon dela med sig av sin minst sagt ljudliga sångröst "...GÅR JULENS GLAAADA BUUD ATT FÖDD ÄR HERREN JEEEESUS KRIST...".
Jag kan inte med att vända mig om. Men när vi ska gå ut ur kyrkan några minuter senare så ser jag att det är en 50-taggare med glasögon och page. Hon har likadan jacka som jag. Håpp. "Så det är alltså så en högljudd churchlady ser ut", tänker jag, aningen bitter över det där med jackan.

Sedan bjuder svärmor på fika inne på Centralbageriet. Vid bordet jämte oss sitter de två gamla gubb-bröderna som alltid har likadana kläder och alltid hänger ihop. Jag får veta att den ene är 67 och den andre 71. Han som är 67 rapar högt när han går förbi oss för att hämta en påtår. När han sedan går in på toa så blir tydligen hans brorsa på 71 lätt nervös för han lägger ogenerat av en fis som låter ganska mycket.
Jag och svärmor tittar på varandra och fnissar.
Tänk att 12-12-12 skulle börja så här. Det hade man ju inte en aning om.

Och nu måste vi prata grisar

Förlåt om jag tjatar och har mig men om var och en av oss satte ned foten så kanske djuren skulle kunna få mycket bättre levnadsförhållanden innan de hamnar på våra tallrikar. Djurindustrin är så ini bomben sjuk och det är egentligen inte klokt att den upplysta människan år 2012 bara accepterar att vansinnet  får fortsätta. Vi konsumenter som har så stor makt! 

Fantastiska fakta om grisar

- Grisar är mycket intelligenta. De anses vara smartare än hundar, och de är minst lika lättlärda, lojala och tillgivna.

- Grisar drömmer när de sover.

- Grisar är det enda hovdjuret som bygger bo. Vilobon till nattsömnen, och grisningsbon till ungarna.

- Grisar kan planera framåt genom att till exempel gömma mat för dominanta artfränder.

- Grisar har minst tjugo olika läten med olika betydelser, från ”jag tycker om dig” till ”jag är hungrig”, eller det hundlika varningsskallet.

- Grisar kommunicerar också med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vildsvin kan resa ragg och kommunicera med svansen och öronen, något som knappt är möjligt för de grisar där aveln lett till gles päls, hängande öron och ihoprullad svans.

- Grisars främsta sinne är luktsinnet – liksom hundar lever de i en värld av dofter.
I ett försök fick några grisar lära sig skillnaden på en boll, en frisbee och en apportbock, och hämta eller hoppa över var och en av föremålen på kommando. De mindes fortfarande vad sakerna hette tre år efter träningen.

- Grisar är mycket renliga djur, som alltid håller toalettplatsen långt från mat- och sovplatserna om de kan välja.

- Grisar svalkar sig genom att bada i vatten eller dy när de är varma, eftersom de inte kan svettas.

- Grisar är duktiga på att simma.

Det finns inget djurvänligt kött - djur är inte mat - bli vegetarian eller vegan! 

 

Vi som alltid har det värst

Kritiskt läge
Afrika: svält och sjukdomar
Syrien: inbördeskrig
Israel/Palestina: krig
Japan: jordbävning
Balkan: Korruption
Grekland/Spanien: ekonomisk kris

Sverige: pepparkaksproblem.

Vi måste prata pepparkakor

Mina barn är inte allergiska mot pepparkakor och om dom vill så får dom mer än gärna sjunga att de kommer från pepparkakeland. Vad de däremot INTE får är att baka pepparkakshus.
VARFÖR? VARFÖR? tjuter ni nu i kör.
Sluta upp med det. Det handlar om sämpiga mamman igen. Förstås. Mamman som, innan hon fick barn, trodde att hon skulle sitta och klippa och klistra med sina små glin sju dagar i veckan. Eftersom att det är JU SÅ VANSINNIGT KUL ATT PYSSLA! Och visst, någonstans långt bak i huvudet har jag väl ett litet minne av att jag faktiskt alltid har tyckt om pyssel och knåp. Men vart det intresset har tagit vägen vet jag inte. Förmodligen försvann det den dagen jag klev ut från BB för tio år och fem månader sedan. Nu orkar jag inte ens göra en efterlysning.
För så är det med den här mamman iallafall - att hon har så mycket annat att pyssla med (twittra, fejsbooka, blogga, läsa...typ) att hon inte pallar med det där lilla extra. Och allvarligt talat. Vad ska man med ett brunt, svajigt pepparkakshus till? Var ska det stå? Vad gör man med det? Äter man upp det? Leker man med det? Är det inte bara skrytbyggen det handlar om? Skrytbyggen som gör oss andra orkeslösa föräldrar till fradgatuggande och nervösa vrak.
Ser jag enda enda falsk lyckobild till på facebook där någons änglalika ungar håller på med pepparkaksplattor, kristyr och nonstopkarameller så kommer jag rycka ned stans all julbelysning i ren ilska.

Så där. Nu har det dåliga samvetet fått tala. Idag är det helt enkelt ungarna och jag som sätter oss vid datorn och tittar på något roligt julklipp på youtube. Tillsammans.
 Det ska vara slappt att leva annars kan det kvitta.

Äta grönt är inte alltid skönt

Detta hände sig i mitten av 1990-talet då Skägget och jag precis beslutat oss för att sluta äta kött och fågel. Vi hade råkat se Norra Magasinet med de vedervärdiga djurtransporterna och bestämde oss att nu, nu fick det vara nog! Bye bye, kebab, bacon och grillat kött på somrarna. Bye, bye grillad kyckling. Bye bye rökt bog, stekt fläsk och hej, hej falafel och quorn!

En dag fick Skägget syn på en annons i JP som handlade om ett vegetariskt julbord. Det var Hälsofrämjandet som annonserade och ville man komma så skulle man ringa och göra en anmälan.
Det gjorde vi såklart tyvärr och när dagen för själva julbordet var inne så styrde vi vår lilla Toyota Starlet mot Erik Dahlbergsgymnasiet inne i Jönköping.

Inne i själva lokalen fanns både män och kvinnor i varierande åldrar men medelåldern låg nog på typ 50 år. Alla såg rejäla, präktiga och lite religiösa ut. Det var beigt, det var Fjällräven och ECCO (ful-ECCO alltså), alla hade glasögon och ingen skrattade. Vi kände oss ungefär lika rätt placerade som två extrema blackmetalfans som hamnat vid Jesu bord på den sista nattvarden.
Det absolut värsta av allt var att jag råkade sätta mig vid bordet där min gamla gymnasielärare tråk-PG satt. Varken han eller jag låtsades om varandra. Han sa inte ett knäpp. Jag sa inte ett knäpp. Stämningen vid bordet var tryckt. Mycket tryckt.

Och så var det då den vegetariska julmaten. SOM INTE VAR GOD - bara jäkligt salt. Precis allt var salt. Det var n ä s t a n så att man ångrade sig över det här med vegetarianismen. Dåliga djurtransporter där djur for jäkligt illa var kanske inte så dumt trots allt?

Innan kaffet skulle serveras proklamerade Hälsofrämjandets rosenkindade överstekucku att nu vankades det minsann trevligt sång- och gitarrspel av en man och en kvinna. Då fick både Skägget och jag plötsligt ett ärende ut på toaletten, vi rafsade åt oss våra jackor, sprang ut till bilen, gjorde en tuff rivstart och åkte hem. Lättnad! Där i soffan blev vi sedan liggande resten av eftermiddagen och kvällen med urdåliga magar. Det kändes inte alls så särskilt hälsosamt. Faktiskt inte.

Året efter såg jag inga annonser om repriser på det vegetariska julbordet. Och inte året efter det heller. Det var kanske fler än vi som inte uppskattade det dyra och salta spektaklet.

I år blir det istället helvegetariskt julbord på Kafé Braheparken. Där slipper man iallafall sången och den superkristna stämningen. Och det bästa av allt - man slipper tråkiga gymnasielärare utan talförmåga som är iförda glasögon som täcker halva ansiktet.

Är du på AK?

Jakob Hellman....och stora frågan

Står vid diskbänken nu på morgonen och skalar morötter. Ungarna ska nämligen få färskpressad morotsjuice med apelsin istället för den vanliga O´Boyen och på radion spelas Jakob Hellman och låten "Hon har ett sätt" - hans bästa låt om du frågar mig.
Han sjunger precis som han brukar "..och fråga efter hennes namn det tror jag inte att jag ska. Jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra."
Just den meningen har jag alltid tyckt om men idag, vid morotspressningen, så pressas även min hjärna igång. Den bara: "Men vilka namn var det hon absolut inte fick heta då? Jag vill veta!"

1989 kom hans platta och det året var de populäraste flicknamnen Sara, Emma och Anna. Så dom namnen tror jag inte att Jakob hade stört sig på.
Hm. Få se nu. Han träffar den där underbara och speciella tjejen som har små band runt sina handleder och andra i sitt hår.
Åh, hon är så udda! Hjärtat på Jakob dunkar. Han repar mod, rättar till sina brillor, går fram till henne och frågar den så ödesdigra frågan:
"VAD HETER DU?"
........
.........
.........
"Jag heter Rååååås-Marie!"
-------
Jakob ångrar sig. VARFÖR I HELVETE var han så dum att han frågade efter namnet för? Nu är allt, precis allt förstört ju!

Vi andra vet hur det gick. Jakob flippade ur och höll sig undan från artislivet i hur många år som helst.
Han skulle aldrig ha frågat henne det där. Rose-Marie. Jäkla skit.

Guilty pleasure i badrummet som man ångrar

Fotoutmaning från SPARKLING igen. I tre delar. Den ena: Ta ett kort på ditt badrumsskåp utan att fixa ordning där innan.
Okej. Take a good look! Här: Flux längst ned till vänster. Räcker till ytterligare två gurglingar. Längst upp till höger: En kokoskrämfettburk! What the f-ck? Jo, så här. Jag råkade hamna på en blogg som skrev om acne. Den här bloggmänniskan hade testat allt men nu hade hon kommit fram till att COCOSA kokoskräm var det absolut bästa att kleta in i fejset mot finnar innan sänggåendet. Jahopp. Vem var det som stod inne på en hälsokostaffär dagen efter? Ja, vem?
Nu är den dock inte till mig. Jag får max en finne om året numera, men Wendy är i farozonen. Tänkte så att säga fetmota den berömde Olle i grind. Om det funkar? Ingen aning. Men hoppas kan man ju alltid.

Den andra utmaningen: Ta ett kort på ett plagg du ångar att du köpte. Lätt. Mest ångrar jag SR-festwannabe:n, klänningen från DESIGUAL som kostade nästan 1000 pickadoller. Inte ens fem minuter har jag svassat runt i den här röda saken. Är det en julklänning då månne? Tja. Får väl ha det som nån ny slags tradition - jul= dyra Desigualobjektet. Lägg ett bud på den om du är intresserad. Jag lider inte alls av separationsångest i det här specifika fallet. Ska vi säga 500:-?

Del 3: Ta ett kort på en pryl i hemmet som är guilty pleasure. En sak man gillar men som man kanske skäms en aning för. Japp. Det får bli undulatkalendern då. Den är helt trasig men på köksväggen ska den hänga iallafall. Den har hängt där i 22 år. Inte på samma vägg förstås, men i mitt hem har den hängt i ÖVER TVÅ DECENNIER. Vem hade kunnat ana det den där kvällen på auktionsverket i Vättersnäs då jag helt oförhappandes fick den här ljuvliga saken HELT GRATIS av en snäll auktionsgubbe?
Älskar undulater, älskar gamla saker, älskar att plocka med datum. Och det bästa som finns är när det står typ 1 juni på väggen. Då är jag glad som en fågel.

Så. Färdig.

Varför åkte jag inte på Robban?

Som vi (Leon och jag) har velat hit och dit om den här konserten. Skulle vi åka eller skulle vi inte? Till sist så fick mesen bestämma, dvs jag, och mesar vill inte ligga och köra över 30 mil till hufvudstaden i snökaos för att se en konsert som kanske bara är sådääär.
Nu när mesen ser den HÄR recensionen så ångrar mesen sig. Såklart.
This is the story of my life. Fast å andra sidan - mesen is alive.

Dagens låt: Fiskarna i havet - Idde Schultz.
Var ute med delar av bostadsrättsföreningens styrelse igårkväll. Vi var på Huskvarna Stadshotell och ja, det är verkligen jättefint och mysigt där inne. De hade till och med en kändis där (Zinat Pirzadeh).....men maten. Maten! Jag har aldrig gått nöjd därifrån. Så mycket kan jag säga.
Eftersom jag inte käkar kött så fick jag välja mellan fisksoppa ("mustig med aioli och en krabbklo till"), räkmacka eller pumpasoppa.
Jag tog fisksoppan som kostade 175:-. Det ångrar jag att jag gjorde. Nog för att jag aldrig har gjort fisksoppa här hemma men jag är 100% övertygad om att jag hade klarat av att göra en godare. Den som jag serverades var inte ett dugg mustig, snarare blaskig och grå (mums), man fick ytterst lite aioli till och den där otäcka krabbklon som låg och simmade i soppan var inte knäckt. Hur tar man sönder en sådan med sked? Skulle jag lägga klon på golvet och hoppa hårt på den med min dyra ECCO-klack eller?
Grr. Och ett HALVT glas vin kostade 85:-. Nej, om jag låter missnöjd så hör du rätt. Nu tänker jag aldrig mer gå dit. Inte för att äta iallafall.
Bu för trist mat. Bu bu bu för trist OCH dyr mat.

Psychic medium in da house

Igår på lunchen satt jag ensam i radions lunchrum. Det var kallt där inne men lasagnen var varm och på platt-teven på väggen gick reprisen av "Det okända". Jörgen Gustafsson, mediumet som jag babblat om innan och som jag är SÄKER på att jag har träffat i något sammanhang för länge sedan och att jag då inte tålde honom, han iallafall, han var på teve.
Han gick runt i ett hus (en gammal grillkiosk var det, tror jag) och "kände saker" med ett annat engelskt medium vid namn Iris.
"Wow!" skrek plötsligt Jörgen till.
"What?" undrade Iris.
Jörgen började svamla på svengelska om "barriärer" och att "det kändes som om golvet bara försvann".
"It feels like I'm drunk you know, very drunk, maybe that's why it felt like the floor disappeared. Do you understand what I mean?"
Alla nickade. Det grillköpande paret gjorde stora ögon.
Plötsligt upplevde Jörgen att det kändes som Jello. Det var segt att gå. Han tjatade om sitt Jello och nu gjorde han sitt klassiska "ta sig för halsen-nummer".
Han kramade om sin hals och bara "det är nåt med huvudet liksom, jag får inte luft, jag vet inte..." Nu skulle det förstås vara en osalig person som hängt sig eller nåt liknande. Det är det ofta.

Alltså, jag vill verkligen tro på att det finns en andevärld, och att det finns vissa människor som kan se vad jag inte ser - men på något sätt så blir jag alltid lite full i skratt när de håller på som värst med sina samtal till de hemsökande andarna. "Vandra över till andra sidan nu, så, så, vänd dig om, gå mot ljuset, gå..."
....och så kommer en liten suck, spända axlar slappnar av, mediumet pustar ut och "känner ni nu vad luften är mycket lättare att andas?"............

Sista tiden så har jag ofta upplevt att det går förbi någon (något?) i ögonvrån. Ingen är där. Dags att slå en pling till Jöjje?

Snö+vägar+fordon=KAOS!

För er som inte har noterat det så kan jag tala om att nu har vintern kommit. Det är snö ute. Massor av snö.
Snö brukar betyda att vägunderlaget förändras ganska drastiskt. Det går liksom inte att köra på som man brukar. Man får ta det lite lugnare helt enkelt. Vinterdäck = bra grej. Ungefär så.
Igår så var det dags för mig att jobba ett pass på trafikredaktionen och när jag kom in på kontoret så satt Peter och Henke redan där. Man jobbar bara två åt gången.
"Jamen, vad sjutton ska jag göra i två timmar ända fram till klockan 12 nu då" sa jag och spelade överflödigt offer.
Ingen hann svara för plötsligt började telefonerna ringa så det var helt enkelt bara att ikläda sig rollen som telefonsvarare och mata fram information till de båda herrarna.
De gick hem. Sebastian kom. Han fick region öst och jag tog region väst (fyra radiokanaler var). Jag drog vinstlotten, han tog niten.
Det ringde och ringde och ringde och ringde och var det inte kaos i Kalmar så var det det i Östergötland.

Finns det en snöklädd backe och en långtradrare så kan man ge sig den på att det slutar med att långtradaren fastnar i backen, köer bildas och voila! = trafikkaos! (jag vet att det ska sitta nån slags accent eller hur det stavas över voila:t men jag vet inte var så jag skippar den. Hoppas det är okej.)
I Östergötland växte sig köerna LÅNGA i bl.a Norrköping. Man anade åt vart det lutade liksom. Det här skulle bli ett tufft arbetspass.

Efter klockan 15 så startar alltid våra eftermiddagssändningar på allvar. Det ska skickas ljudfiler, vi ska vara med live, klockslag ska passas, man ska hålla koll på manus, svara i telefoner som ringer ilsket på tre olika linjer samtidigt, man ska uppdatera webben, göra ärenden, hålla koll på väderutvecklingen på SMHI:s sidor, kolla in tågtabeller, svara på mejl, avsluta ärenden, ringa Trafikverket, kolla med SOS och telefonen ringer och ringer för olyckorna står som spön i backen och vi hinner knappt svara, ärendena väller in och nu är det inte bara kaos ute på vägarna. Det är kaos inne hos oss på trafiken också. HERREGUD! Ge mig nya nerver!

Det värsta är när det ringer någon två minuter innan man ska vara med i sändning och de förklarar att det är en trafikolycka i Håla.
"Var ligger Håla?"
"Mälla Öcken å Bäla - du vet där ette macken!"
"Nej, jag sitter i Jönköping vettu, så försök förklara mellan vilka större orter Håla ligger så jag kan kolla här på kartan."
...och så upptäcker man att man inte har tid att dividera rotvälska längre med Bertil 84 eftersom att NU ska man vara med live i Skaraborg. Man ber till gud att Håla inte ligger i Skaraborg utan i något annat län. Oftast blir man inte hörsammad. Usch.
Klockan 17 på eftermiddagen så kunde vi faktiskt inte göra annat än att skratta åt eländet. Man fick liksom inte ens en överblick över läget. Det var GALET.

Så tisdagen den 4:e december var första gången någonsin som jag faktiskt behövde jobba över en timme till. Sedan fick Stockholm ta över. De som har HELA FUCKING LANDET på kvällar, nätter och helger. Om man är avundsjuk? Nä, inte ett dugg. Inte ett milligram.

Idag är jag ledig. Behöver jag säga att det ska bli enormt skönt?

Hur gör djur?

Dagens fråga som jag vill ha svar på eftersom jag undrar: Fryser inte lejon, tigrar, apor, giraffer, elefanter och zebror? Nu tänker jag förstås på dom djuriska stackarna som har haft oturen att hamna på ett zoo i kalla Norden - de är väl inte anpassade för det här bistra klimatet? Eller? Savannen = 50 grader plus. Zooet: 10 minusgrader (exempelvis så hade vi elva minus här idag på morgonen. Minus och snö. Inte så svettigt där inte.)
...verkar det som om jag har mycket viktiga saker att tänka på? Precis! Det har, hm, jag.

Kolla vad jag unnar mig!

Missade såklart Jennie Ekströms utställning på Linnman gallery trots att den pågick i typ tre veckor och jag var på väg dit typ trettiotre gånger. Himla. Typiskt. Mig.
Men så hände det sig som så att när Anna-Karin och jag var på Designmarknaden idag (som turligt nog var på ovannämnda galleri) så fanns det blad att beställa. Eller säger man blad när bladet i fråga är typ 50x70 cm stort? Det gör man kanske inte.
Men skit samma -  stort Tack till mig själv för den tidiga julklappen. Jag vet då precis vad jag önskar mig! Och tack konstnär Ekström. Nu kommer jag aldrig mer att deppa och ha mig.