Summa sidvisningar

lördag 21 december 2013

Fy fåglarna för finnar


Har en dotter som fyllt elva. Allt på henne verkar växa just nu och tyvärr så måste jag inse att hon ärvt sin mammas urdåliga skönhetsgener. Nu vet jag precis vad hon har framför sig....nämligen många år av tandagnisslan över:
1. Fett hår.
2. Potatisnäsa.
3. Finnar i fejset och på ryggen.

Med fett hår, en stor snok och en massa röda blemmor i ansiktet kommer hon aldrig att bli vald till skolans lucia. Hon kommer inte bli nedringd av killar som vill "bli ihop" och hon kommer inte få dansa tryckare när det är skoldans. Jag vet. Jag har varit där. Det är vedervärdigt trist. Men det är ett stålbad man bara ska ta sig genom hur förbannat hemskt det än är. Kan man trösta sig med att "det är bättre att vara en late bloomer"  så får man helt enkelt göra det istället.

Under tiden så hjälper elvåringens mamma till att badda finnarna varje kväll. Fick ett tips på facebook om att man kunde gnugga in en skivad tomat på problemområdena och det lät ju billigt och bra. Och ofarligt. Men funkar det? Njä.
Så nu skiter elvaåringens mamma i det naturliga skafferiet och så skaffar hon BASIRON istället. Det ska visst vara jättestarkt och nästan slita loss huden (nästan allltså, jag gillar att överdriva lite) från ansiktet.

Hejdå billiga naturliga tomat! Hej starka dyra inte så naturliga finnmedel!

torsdag 19 december 2013

Hur kunde det bli så här?

Vem var det som sa nåt i stil med att vem som helst fick slå henne hårt i huvudet om hon någonsin skaffade sig en klösbräda? Någon minnesgod bloggläsare som kommer ihåg? Jamenvisst. Rätt. Det var ju jag som sa så! Ganska nyligen tillochmed. Host. Harkel.
Hur kommer det sig då att jag idag, den 19 december 2013, sitter här med, harkel, harkel, en sprillans ny NOKIA smaaatfoan? Jo, det kan jag berätta och precis som vanligt så tänker jag skylla ifrån mig. Allt är egentligen den där diskmaskinens fel. Den är roten till allt ont.

Diskmaskinen var ju något, nytt och MODERNT och sådant är jag per automatik EMOT. Men så upptäckte jag ganska snart (efter en diskning) att det nya, MODERNA, det var ju toppen!
Men så hände det sig som så att när diskmaskinen flyttat in så fick tjock-tv:n panik och ville flytta någon annastans. Så istället tog nya, MODERNA och skitnödiga platt-tv:n hans plats.
Bara där kan man ju tycka att min gräns för psykbryt vore nådd, men icke.

En dag så slutade internet att funka i min gamla, OMODERNA, mobiltelefon. Då gjorde jag något mycket dumt. Jag ringde Telenors support. Som naturligtvis tyckte att jag kunde få en helt ny och JÄTTEJÄTTEMODERN telefon om jag tecknade ett abonnemang hos dom i bara en sisådär tjugofyra månader typ. Det skulle ju ändå inte kosta mig något! (ja, alltså det skulle ju kosta 199:-/månaden men det är ju ändå vad jag brukar betala).

Så gick det till. Ganska odramatiskt. Har nu bekantat mig med smaaatfoanen under två dagar och ja, jag kryper så hemskt gärna till korset på mina gamla, bara skurgumsknän och erkänner. Jag är imponerad. Vad mycket den kan!
Igår så satt jag till exempel i tre timmar, HELT AVSKÄRMAD, från yttervärlden och spelade Wordfeud med några andra okända missbrukare. Katten som aldrig brukar vilja gosa låg i mitt knä och åmade sig och ville ha uppmärksamhet som han inte fick, barnen var runt omkring och gjorde....något och Skägget satt, väldigt OMODERNT, i ena soffhörnet och läste en bok. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Hade faktiskt fullt upp med att få 51 poäng av ordet SLY.

Mår jag så mycket bättre av att ha blivit en svennebanan nu då? Nä. Nej. Inte alls. Känner allt mer för att bara sätta mig i ett torp utan el, twitter, bloggar, facebook, instagram och wordfeud och vad fan nu allt heter.
Fast Anna: Du nämnde nåt om Ruzzle? Hur gör man? När kan vi spela?

Dagens låt: Freedom - George Michael
Två dagar kvar och sedan.....JULLOV! Bara gå hemma och släpa fötterna efter sig, höra barnen som bråkar sådär kärvänligt med varandra från morgon till kväll och försöka dra med dom ut på aktiviteter efter att ha fått tjatat sig vansinnig....mmmmm.


torsdag 5 december 2013

Vet vad jag INTE önskar mig i julklapp

Ni kanske inte vet att jag är starkt allergisk men så är det. Jag tål inte knappar. Knappar är det äckligaste jag vet och jag är inte ensam, vet om minst två till här i lilla Huskvarna som har utvecklade äckelkänslor för de små otäckingarna.
Det jag lider av heter koumpounofobi och hos mig yttrar sig skräcken så här: det är otäckt och äckligt att ta i knappar. Jag har nästan inga kläder (jag har lindrig fobi) med knappar, har jag det så är de pyttesmå och ganska osynliga. Jeansknappar/tryckknappar är okej. Dragkedjor/blixtlås är JÄTTEOKEJ.  Gå på torget en lördag och hamna i sybehörsståndet och doppa händerna ner i kartong full med knappar: BLÄÄÄÄÄÄK! Inte okej.
Så ett halsband med en MONSTERKNAPP vill jag inte ha. Hoppas ni har förståelse för detta.

onsdag 4 december 2013

Jag ligger i Japan. På ett bord. I en butik



I somras så hade jag två japaner på besök hemma hos mig här i Huskvarna. Eftersom att jag är en såkallad traderare som säljer (och köper) så har man ju skaffat sig en liten kundkrets genom åren. Och han från Japan är en av dom som ingår i den lilla kretsen. När han var här och hälsade på så passade jag på att lägga fram en massa tyger som jag bara hade liggande i källaren. Listigt. Slugt. Han köpte rubb och stubb och när han avlägsnat sig så var jag 1600 kronor rikare.
Idag fick jag se att han lagt ut en bild på facebook. Bilden är från hans butik i Osaka och vad ligger längst ned till höger på bilden om inte mina gamla påslakansbitar?
Hå hå, ja ja. Undrar hur många yen dom kostar? Man tänker flygresa tur och retur Japan-Sverige, hyrbil, hotell etc....de kan inte vara så värst billiga precis. Tror att många av hans kunder (nu vankas ett dåligt skämt) kommer att titta snett på honom faktiskt .

Dagens låt: Turning japanese - The Vapors.
Är ledig idag men tro inte att det beror på arbetsbrist. Det gör det INTE! Herreguuuud vad skolorna skriker efter vikarier! Är jag på den skolan, så ringer de från den andra och undrar om jag kan komma och är jag på den andra så ringer de från den tredje. Synd att man inte kan klona sig. Jag hade varit en rik kvinna då. Men idag är jag som sagt var ledig. Stefan och jag skulle egentligen åkt till Ullared men så fick han plötsligt tid för en nackoperation och så blev det varken Morgan eller Ola-Conny för mig idag, snyft.
Ska åka till ÖoB istället och köpa bakplåtspapper eller  vad man nu brukar komma hemsläpandes med från det där Gekås. Och DÄR ringde telefonen (Hej, det är Charlotte från grundsär här, är du bokad idag eller kan du komma och jobba hos oss?).
Andas.

fredag 29 november 2013

Diskmaskinen. Tv:n. Dyra plagget


Vad har hänt sedan sist då? Very well, cykelställ - vi har som sagt blivit med diskmaskin. Denna maskin som jag har nekat tillträde till detta antika hushåll ända sedan 90-talet..... nu undrar jag varför. VARFÖR? Jag skulle våga påstå att jag älskar diskmaskinen nästan lika mycket som mina katter numera. Den är ju toppen! Tänk vad rynkfria mina händer hade varit idag om jag hade haft diskmaskin där redan för tjugo år sedan. För visst fanns det diskande maskiner även då? Jag måste fråga eftersom jag är så tekniskt ointresserad. Iallafall: HURRA FÖR DISKMASKINER!

Och så igår då. När jag kommer hem så uppmanar Skägget mig att hänga med ut till hans firmabil för nu ska det nya, platta tv-helvetet in. Jag gulpar och hasar motsträvigt med ut. Han öppnar sidodörren på bilen och där står ett paket som, jag ljuger inte, mäter ungefär fem gånger fem meter. Är det en tv eller en fotbollsplan i paketet liksom? De 50 metrarna in till lägenheten ojjar jag mig och försöker slå världsrekord i att säga flest "Fy faaan" på kortast tid.
"Att en tv till och med kan få en att må fysiskt dåligt alltså!" påpekar jag för Skägget. Som bara fortsätter kånka samtidigt som han flabbar nervöst och lite för högt.
Så nu står den här på den gamla ANTIKA bänken och ser stor och dum ut. Hur många tum tv:n är på? Okej. 50". Vann vi nu?
Känner jag mig själv så har jag inlett ett kärleksförhållande även med den här apparaten innan det ens har börjat skymma ikväll. Jag erkänner. Jag är faktiskt lite bäng.


En weird sak till. Jag som aldrig köper nya kläder, nästan, utan mestadels fyndar begagnat fick igår ett riktigt cp-ryck. Eftersom att jag nyligen tecknat en förnyad prenumeration på JP så såg jag i en annons att Team Sportia hade 25% rabatt på hela sortimentet. Japp, tänkte jag. Det är tid för mig, världens sämsta konsument, att leta ny, varm vinterjacka och ett par vinterkängor. Sagt och gjort. Jag styrde nybesiktigade fulbilen mot Ekhagen och rabattlockropsaffären.
Så fort jag kom uppför rulltrappan såg jag plagget! En tunika i marinblått från norska BERGANS. "Villhavillhavillha" sa min hjärna och två sekunder senare stod jag och nöp i världens dyraste plagg. 1499:-! skrek prislappen. För en tunika. I ull. Från Bergans.
Provade den. Gillade den. Gick en runda i affären och letade kängor, hittade inga, letade efter en snygg vinterjacka, hittade ingen och därmed så tyckte jag förstås, helt imbecillt, att jag hade sparat typ 2000:- och då hade jag ju faktiskt råd med en tunika. I ull. Från Bergans.

Så nu sitter man här. Nyekiperad i ett NYTT och SVINDYRT (1124:-) plagg och känner sig lagom nöjd.
Diskmaskin. Platt-tv. Tunika. I ull. Välkommen december.

tisdag 26 november 2013

Undrar ni vad jag håller på med?


Det är okej. Jag undrar samma sak. Är på g. Lovar. Kolla in detta lyckopiller under tiden. Ciao!

onsdag 6 november 2013

Bytt är bytt!


Har varit arbetsbefriad både måndag, tisdag och onsdag (ska jobba torsdag och fredag) och då har man ju en massa tid att göra annat. Leta saker till exempel. Saker man kan sälja vidare. Eller så kan man kolla hemma i sina egna gömmor och lägga ut på nätet till försäljning och just det gjorde jag alldeles nyss.
På facebook finns nämligen en bytessida där man byter saker med varandra. Det kostar gratis och är skitkul.
Jag har bytt bort speglar, hockeyspel, griffeltavlor och som nu idag då: En lång plastmatta och en massa urfula gullegull-lampor.
Dessa saker har legat ganska länge i bagaget på bilen och idag ledsnade jag på att de bara låg där och såg förskrämda ut. Tog in dom och tänkte först stuva ned skräpet (som kommer från morsans gamla lägenhet) i källaren för att sedan tas med på loppis. Fast smarta jag tänkte om. Lamporna var så skrymmande och man kan ju alltid testa att byta bort?
Sagt och gjort. Tog två kort, lade ut dom på facebook och en halvtimme senare hade jag fått napp. En och samma människa ville ha både lamporna och mattan! Så nu sitter jag här med ett belåtet flin spelande på läpparna. Har blivit av med något jag inte velat ha OCH istället fått både kattsand och kattmat hemburet hit till oss. Toppen!
Är så INIHELVETE nöjd med mig själv just nu.

Dagens låt: I want it all - QUEEN
För två veckor sedan blev jag erbjuden ett längre vik på Rosenlundsskolan, tackade nej. Idag blev jag erbjuden ett likadant vik på Sandagymnasiet. Konstigt nog var det åt samma rullstolsburne kille som jag var assistent åt för fyra-fem år sedan. Han med kramperna och dreglandet. Tackade nej även den här gången. Gillar faktiskt att vara lite här och var och inte på samma plats fem dagar i veckan. Är jag kräsen? Är jag konstig? Skicka svaret inom fem dagar till: randigkatt@hotmail.com

tisdag 5 november 2013

Stenålderspolare på fejjan


En manlig bekant lade upp den här bilden på facebook idag.
Kul?

måndag 4 november 2013

Det sjunde tecknet

Min bror var en av de första i Sverige som skaffade sig en personlig regskylt. Eftersom han hade egen taxi så hette hans bil kort och gott "TAXI26". Lite fantasilöst kanske man kan tycka men ändå fiffigt om man vill göra lite reklam för sin lilla rörelse.
Numera reagerar man ju inte nämnvärt om man ser ett fordon med egen skylt för oftast är de så förutsägbara. Efternamn. Förnamn. Gäsp. Roffe Wikström med sin skylt där det står BLUES. Gäsp igen. Nåja.
Man har som sagt var sett en del blajjigheter genom åren och sällan eller aldrig har man stött på skyltar som direkt har lockat till jubel. Ändå tills för några dagar sedan till säga.
Jag var nämligen ute på en loppisrunda och just precis när jag höll på att snurra mig yr i en rondell så möter jag en bil med en registreringsskylt som stoltserar med ett budskap. Ett bra budskap. "DUÄRBRA" stod det och nu ångrar jag en smula att jag inte satte av efter den bilen. Skulle verkligen velat kolla in den smarte ägaren.
DU ÄR BRA. Fyndigt. Så inte-ego. Härligt. Mer sånt!
När kommer mössorna med det budskapet ut på marknaden undrar jag? Vi är faktiskt ganska trötta på de där BADHAIRDAY-skapelserna nu. Jättetrötta.
Och vi vill gärna veta att vi är bra. Inte sant?

Dagens låt: Lazy - Deep Purple
Slapp start på vecka 45. Eftersom jag numera hankar mig fram som timvikarie så vet jag inte på måndagsmorgonen om jag ens HAR jobb. Oftast får jag ett sms där det står "Kan du jobba på den och den skolan idag mellan 9-16?" och då är det bara att svara ja eller nej. Oftast svarar jag ja. Det blir roligast så.
Fast idag har telefonen varit helt stum. Inte ens darrat till har den gjort. Och lika bra det kanske för Wendy är hemma från skolan för första gången under hela höstterminen (hon "mår lite illa") och det är ju jätteskönt att vara inomhus och bara gå och småpula. Fast rik det blir man inte. Om man inte kommer på en affärsidé om mössor med DUÄRBRA-tryck, förstås. Orka.

söndag 3 november 2013

Att glädja en gammal människa


Glädje kan se ut så här till exempel:
1. En tant har ringt på en av mina annonser. Vi bestämmer att hon ska komma hem till mig på fredagförmiddagen med sina saker som jag vill titta på. Klockan elva ringer det på dörren. Jag öppnar. Utanför står en grå panter, jag gissar på att hon är 68 år och när hon får syn på mig så hojtar hon till: "Nämen oj! Var det en sån ung tjej som hade satt in annonsen!"
(Jag myser. Jag = ung tjej. Känner ett uns av glädje).

2. Brorsan och jag är på äldreboendet för att idag, söndag, hälsa på pappa Arne, 84 år. Vi sitter i en soffa och med oss sitter en kvinnlig personal som är extremt pratsjuk. Hon klappar pappa Arne på knät och säger högt i hans öra att "Hur känns det egentligen att ha så stora barnbarn? Nyss var hon såhär liten (hon måttar) och nu är hon såhär lång och stor!"
(Jag och brorsan tittar menande på varandra och skakar på huvudena unisont. Jag påpekar för den roliga, plumpa kvinnan att jag faktiskt är Arnes BARN och inte barnbarn. Hon skäms. Det behöver hon inte göra för jag känner åter ett uns, nä flera, unsar av glädje).

Skulle även kunna ta ett tredje exempel från den här helgen. Det med tyske Nils, född 1979, som jag slog mig i slang med på NEO sent på natten. Han trodde vi var ganska jämngamla och det skulle jag ju kunna berätta om men det kanske blir för mycket?

Nöjd. Faktiskt mycket nöjd med den här helgen. Detta hälsar Mirre. Mental ålder: 24.

lördag 2 november 2013

Och så har vi dom som inte förstår skämt

En av mina polare på facebook skriver alltid roliga inlägg. Idag skrev han detta:
"Ungjävlarna har krossat rutan till Fiske-Center inatt, spö skulle de ha!"
Jag fattar poängen, gör du? En av hans kvinnliga bekanta gjorde det uppenbarligen inte. Så här kommenterade hon inlägget:
"Fram me fler ungdomsgårdar.. så de har ett ställe att gå till på kvällarna.. sånt fanns ju förr.. mysigt.. trevligt..varma mackor o dricka för en vettig peng..ngn vuxen att prata med..skulle vara billigare än sönderslagna fönster ."

Haha. Humor. Eller är det bara jag eller?

fredag 1 november 2013

Två som håller masken iallafall

Halloween var det igår. Tre ungar gick ut i kvarteret och efter en timmes bus-eller godisande så kom de tillbaka med tre kronor och en ganska ansenlig mängd med godis. En kärring hade fräst åt dom. Bara en. Det får man väl anse som en hyfsat lyckad runda.
Mille slaggade hos en kompis men enligt ett telefonmeddelande så hade även hans runda slutat mycket lyckligt om man nu tycker att socker är det absolut bästa i hela världen.

Idag blir det fest och konsert. Imorgon soffa, chips och "Så mycket bättre" - mitt absoluta favoritprogram. Jag gissar att det här blir en bra helg.
Helt enkelt.

torsdag 31 oktober 2013

Några timmar senare....


Sådärdåja. Nyss hemkommen från lilla loppisrundan. Hann bara med Myrorna och Erikshjälpen och på det första stället provade jag TRE kavajer (i 60-kronorsklassen) och den enda som satt någorlunda bra hade, hör och häpna, ungefär 25 knappar ut- och invändigt. Den minnesgode bloggläsaren kanske kan dra sig till minnes att jag avskyr knappar som pesten. Det hade fått bli ett vansinnigt sprättande och jag som är så fumlig och otursbenägen hade ju med all säkerhet lyckats ta sönder hela kavajen.
Nu är det dock så att jag redan HAR en kavaj hemma som jag införskaffade för typ en månad sedan på Kupan. Jätteokej MEN......liiiiite för liten. En mycket god anledning att banta, tänkte jag i ett ögonblick av självförtroende. Har jag gått ned i vikt? Nä, nu pratar vi om nåt annat.
Leoparder till exempel. eller rättare sagt, leopardmönstrat. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag ville ha kläder/plagg/halsdukar i detta mönster. Bör jag vara orolig nu? Är inte detta ett stort blinkande varningstecken på att man håller på att transformeras till...eh...en Ivana Trump-tant? Likadant med den där beiga tröjan jag kom hem med från Erikshjälpen förra veckan. Beige? Hallå, ungdom! Vart tog du vägen?

Mvh Medmänniska i kris

Blä för att köpa kläder!


Ibland undrar jag om jag verkligen är en kvinna. För en kvinna, har jag förstått, älskar att shoppa kläder och skor, de älskar nagellack, håruppsättningar, blomdekorationer, parfym och de hatar att få olja och jord på händerna. Ja, ja, ja! Jag kanske GENERALISERADE en smula just nu! Stäm mig.
Jag fortsätter. Om du frågar mig så doppar jag hellre ned händerna i en dunk med motorolja än att springa på köpcentrat A6 och leta kläder. Det är så erbarmligt tråkigt så det är inte klokt. Det finns liksom inte ett enda plagg som jag vill ha. Och skulle jag vilja ha det så nekar min plånbok. En grå, stickad tröja på Åhléns för 699:-? Tack, men jag tror inte det va.
Och är det inte fel på materialet (för slirvigt, för syntetigt, för ulligt) så är det nån jäkla knapp i nacken eller på ärmarna och finns det något jag hatar här i världen så är det knappar. USCH! Knappar är en styggelse.
Eller så är det ett stort tryck på bröstet med ett tigeransikte (jag är 49, inte 9 år) eller lite glitter utspritt här och var och nä, jag heter inte Diana Ross liksom. Var hittar man snygga kläder som är JAG? Var?
Snurrade runt i affärerna på A6 igår och redan efter 40 minuter så började jag känna mig yr och konstig. Var tvungen att springa ut och sätta mig i bilen och styra kosan mot Bra&Begagnat istället för hittar jag kläder numera så hittar jag dom på second hand. Billigt och miljövänligt är det också.

Slå upp ordet "piffig" och du får upp en bild. Den är inte på mig.

Dagens låt: 25 - Oskar Linnros
Imorgon så smäller det. Kultureliten och lilla beiga jag ska förfesta hos Sara och sedan blir det åka av med Oskar på Klubb Orange. Misstänker att jag kommer vara garanterat äldst på hela stället. Äldst och mest begagnad.

måndag 28 oktober 2013

Diskkraft? Nej tack!


Okej. Jag är en teknikmotståndare. Hatar ju egentligen prylar och surrande mojänger överlag och en sak jag hatar lite extra mycket är...tada! DISKMASKINER.
En diskmaskin låter. Den är ful och tar plats (lite som Björn Ranelid) och nu har den gjort intrång i mitt nya fina kök. Ingenting hade jag att säga till om. Har blivit totalt överkörd. Detta bara för att Skägget är så trött på att behöva diska efter maten (som jag har lagat) och nu funderar jag på om jag skulle komma med ett motdrag. Inte laga mer mat alternativt komma hem med en kock. Behöver inte mannen diska så ska kvinnan inte behöva laga mat eller hur? Jag sa: ELLER HUR?

Ful och gammal var maskinfan också. Lådor och skåp försvinner för att åbäket ska få spejs och var, var, var ska alla kryddor och kastruller och stekpannor stå nu? I bokhyllan? I soffan? På högra sidan av sängen ? (inte min del alltså.)
Känner mig lack. Tänker absolut INTE inleda ett kärleksförhållande med herr Bosch. Usch.

tisdag 22 oktober 2013

Kom januari!




Jag står inne i ett av rummen på fritiset SOLEN. Plötsligt hör jag att någon kommer upp bakom ryggen på mig och säger "Du, kan du komma med här! Jag vill bara ta ett par ord med dig."
Vänder mig om. Det är biträdande rektorn på särskolan. Jag hasar efter. "Vad har jag nu gjort?" hinner jag tänka. Har jag sagt något olämpligt? Skojat och dummat mig för mycket med barnen? Kanske favoriserat J framför de andra ungarna? Gulp och svälj.
Vi sätter oss i den sunkiga, röda soffan i korridoren och den biträdande rektorn som alldeles säkert är tio år yngre än jag tar till orda. Hennes ögon är konstigt blå. Färgade linser. Gud, vad 2001!
"Jo, det är ju så att Emma ska sluta den 7:e november och tjänsten ska ut men det kommer ju att ta lite tid och jag har hört mig för och ditt namn har kommit upp flera gånger. Du ska veta att du är väldigt uppskattad här (fjäsk, smörj) och vad tror du om att ta ett lite längre vik här hos oss fram till årsskiftet?"
Jag ler ansträngt. Emmas tjänst är på heltid. Med de SMÅ barnen. Särskola + yngre barn + heltid = jobbigt, jobbigt, fredagarna framöver kommer bestå av ALKOHOL, ALKOHOL och ALKOHOL för att man ska kunna slappna av och släppa jobbet.
"Jag är såklart JÄTTEINTRESSERAD!" säger då min mun till de färgade linsernas härskarinna.
För är man en uppskattad vikarie så är man. Eller rättare sagt: Är man en uppskattad vikarie som tänker före hon talar så är man.

Faaan.

fredag 18 oktober 2013

En jätterik serb kanske för dig?


Han är äckligt rik, han heter Don Milislav Juan och han är serb. Han har det bra. Jättebra. Men en sak saknar han. KÄRLEK. Ja, om du frågar mig så saknar han förstås ytterligare en sak, nämligen smak. Alltså hans hem......jag hade fått panik där inne fortare än jag hade räknat till tre på jugoslaviska (jedan, dwa, tri). Vill dock tipsa dig. Är du sugen så kolla in mer av läckerbiten HÄR.

onsdag 16 oktober 2013

Where hitt jag den reztrang?

Till förrätt tar jag soppan "Grönsaken"
Varmrätt: "Grillad oxhane"
Efterrätt: "Horny pornkorkon"
 MUMSFILIBABBA! Och billigt var det också.

tisdag 15 oktober 2013

Fy fan vad skönt!

När ska man komma tillbaka till sin misshandlade blogg om inte på sin födelsedag så säg? Eftersom jag lever ett så konstigt liv numera så hade jag gett mig själv ledigt idag (och imorgon) i födelsedagspresent. Över detta blev jag glad. Mindre glad blev jag när jag insåg att laddarjäveln till laptopshelvetet bara lagt av under natten. INTE KUNNA KOLLA ALLA GRATTISHÄLSNINGAR PÅ FEJJAN DIREKT PÅ MORGONEN! PAAAAAANIK!
Men nu slumpade det sig som så att för några år sedan så jobbade mirom inom kommunen och då fick jag kännedom om världens läskigaste ställe - RETUREN (eller RETUR-EL?) i Hovslätt - ett palats för avlagd gammal och ny teknik. Konsumtionssamhällets soptipp grand de luxe. Dom måste ju ha laddare!
Kunde Skägget kanske ta och åka dit och hälsa på sin polare Valle och nästla sig in och fråga efter laddare? Jodå. Fem timmar senare så kom han tillbaka med TVÅ helt splajdans nya laddare (= 1000:- typ). Lyckofaktor: Hög.
Ungefär lika hög som när posten landade i brevlådan och jag fick två brev från Landstinget. Det ena talade om att mina prover på axeln var normala och det andra berättade att mitt cellprov visade små förändringar som kan läka ut av sig själv = JAG HAR INTE FÅTT CANCERDOMEN. Lyckofaktor på den: Multihög.

Nu ska jag fortsätta att njuta av födelsedagen. Den här dagen nästa år kommer jag ha Å N G E S T men nu är nu och då är då. Och imorgon är det jag som lättar på lädret och köper biljetter till Oskar Linnros.
J. A. B. B. A!

fredag 13 september 2013

Jag går och fiskar eller nåt annat meningslöst

Varför säger man att man mår apa? Hur mår apor? Konstant dåligt eller vad? Jag mår verkligen inte dåligt för jämnan men just nu är jag inne i en hyfsad svacka och orkar varken tänka eller göra någonting. Trycker på paus. Ha överseende. Sänd snälla tankar. Hej på ett tag.

onsdag 4 september 2013

JAG ÄR KONSTIG

Står på skolgården. Jag jobbar där. Nedanför mina ben hänger Johan (vi kan kalla honom så), åtta år. Johan är en mycket verbal kille men han ser lite lajj ut i sitt stora huvud och beppehatten. Gillar honom skarpt. Han verkar gilla mig också. Jag går loss och börjar fjanta mig, prata med förställd röst och Johan skrattar så han nästan gör i brallorna. Efter tio minuters löjlande från min sida så tittar han på mig med sina stora, sneda ögon och säger:
"Du är så konstig så du finns inte!"
Jag skrattar och känner mig varm inombords. En särskoleelev som tycker att jag är konstig! Tar det som en komplimang.
Imorgon ska jag ta ut svängarna ännu mer. Love särskolan.

söndag 1 september 2013

Några statusrader kommer här:

Du känner igen känslan. Du ligger liksom och vrider dig på nätterna och tankarna maler och maler i huvudet. Du ställer dig själv frågan "VILKEN, OH VILKEN är egentligen Status Quos bästa platta genom tiderna?" Ja, du vet ju precis vad jag menar. Frågan är väl egentligen bara om du kom fram till RÄTT svar?
Men det gjorde du säkert eftersom att det är ju så inibomben UPPENBART att deras "Quo" är top of the line. Faaaaaaan, vad bra den plattan är!
Här hade jag förstås kunnat plussa på med en ganska spektakulär anekdot från Scandinavium då jag och Anna fick exceptionellt bra kontakt med sångaren och gitarristen Francis Rossi men nä, jag är för lat. Jag ligger hellre på sängen och smälter familjepizzan till tonerna av Fine, fine, fine.
Vi tar anekdotandet en annan gång. Om ni vill. Men det utgår jag förstås ifrån att ni vill.

tisdag 27 augusti 2013

Stoffe spelar luftgitarr


Hej, det var längesen! Har blivit kattägare till två katter som är VRÅLHUNGRIGA 24/7. Jämt! De äter oss ur huset och då är de ganska små krabater ännu. HUR SKA DET DÅ BLI NÄR DE ÄR FULLVUXNA? Kommer jag att få bära hem en 25 kilos säck med torrfoder varannan dag då? Och ännu värre. KATTLÅDAN! De springer och pinkar och skiter (luktar apa i hela lägenheten) stup i kvarten. Tömmer nog lådan, jag överdriver inte, tjugo gånger om dagen. Suck. Fast jag gillar att ha katt, katter. Två spinnande värmeelement i sängen när man sover....mmmmmm. Mysigt.

Vad annars? Jo, det kan jag berätta. Anmälde mig till Vikarieförmedlingen igen och via ett dataprogram som heter TelMe så angav jag att jag var tillgänglig att löneslava fr.o.m måndag 26/8.
Det var igår det. Var lite nervös på morgonen, man är liksom det, men efter att jag skjutsat ungarna till skolan så kände jag mig ganska säker på att nä, idag blir det inget jobb. Då hörs ett ynkligt pip från min fula mobiltelefon. Ett SMS. Som undrar om jag kan komma och jobba på Junedalsskolan (särskolan) nu på momangen?
Helvete! tänkte jag och sedan svarade jag klämkäckt att "Jag kan!" Tjugo minuter senare stod jag på en skolgård där jag aldrig tidigare satt min fot. Solen sken och den biträdande rektorn som kom och tog i hand verkade jättetrevlig. Träffade massa gamla kollegor från förr (jag jobbade ju med särisar 2008-2011) och ännu fler gamla elever. Fick kramar. Barnen kom ihåg att jag hette Mirre. Jag blev lite lipig. Vad härligt att vara tillbaka igen!
Så nu har jag fått in en fot på en ny skola som verkar både vettig och bra. Ska vara där och vicka i minst tre dagar men jag hoppas och tror att det kan bli mer.
Tjoho! Känner mig nästan lite glad. Nästan alltså.

fredag 23 augusti 2013

Gissa vad jag ska göra imorgon?

Tre flyttkartonger, ett paraply, en parasoll, två backar med gamla vinylplattor, en kattmöbel och två lådor med en massa skit - nu ska det här böset förvandlas till reda pengar. Har du gissat att jag ska stå på loppis - ja, då gissade du helt rätt. Du vinner tre nummer av tidningen MAMA från 2004. Grattis!

torsdag 15 augusti 2013

Man i kalsong kan se ut på många olika sätt


Och han jag råkade se igår han såg inte ut som David Beckham här ovan på bilden. Det kan jag lugnt intyga. Ordförande som jag är här i bostadsrättsföreningen och allt. Jag ordförande? Jodå, det är sant. Det har jag varit i flera år och ungefär vid tiotiden igår på förmiddagen så kände jag att nu så vill jag nog hoppa av min post. Allt på grund av mannen i kalsongen.
Såhär:
Min nya granne ringer på morgonen. Det läcker vatten från hennes badrumstak. Ovanför henne bor en jugoslav som vi kan kalla Jasse eftersom han nästan heter så. Det är bara hans lägenhet ovanpå så det är liksom ingen tvekan om att det är hans avloppsrör som är orsaken. Okej. Kul. Eller kanske inte. Jag får helt enkelt ta på mig kläderna och traska upp till Jasse och ringa på.
RIIIING! Det tar lite tid men jag hör att någon tassar omkring där inne i lägenheten. Efter en minut som känns väldigt lång så öppnar han. Han är endast iförd ett par kalsonger. Jag får STÅLSÄTTA mig att titta honom extremt stint i ögonen.
Jag rabblar följande ramsa inuti mitt huvud: "Titta inte på kalsongerna, titta inte på kalsongerna, verka naturlig, det är bara en man från forna Jugoslavien som står här framför mig och ja, han ser fånig ut med sitt färgade hår och sina färgade ögonbryn och halskedjan i guld och allt och att han jobbar på STRIPTIZ KLUB...det är väl inget konstigt med det eller och han känner Dragan, strippklubbskungen och han har ofta unga vulgotjejer här i lägenheten, inget konstigt alls, närå, och TITTA INTE PÅ HANS PAKET!"
"Du har förmodligen ett rör som har brustit i ditt badrum och nu måste vi ta hit en firma som får riva upp badrumsgolvet tyvärr" säger jag, ordföranden, samtidigt som jag försöker ge sken av att jag inte alls har något emot att prata med en halvnaken man från forna Jugoslavien (tål att upprepas) i en dörröppning i Huskvarna.
"?"
"!"
"Nej!"
"Jo!"
Och så dividerar vi lite och jag vill bara ta min ordförandepost och knyckla ned den i närmaste papperskorg. Eller paperzkorg som Jasse skulle ha sagt.

Man kanske skulle ta och söka jobb hos han Dragan istället på hans STRIPTIZ KLUB? Jag är ju SÅ bekväm att jobba med halvnakna människor och så vidare.

Not to be continued.

måndag 12 augusti 2013

När vi fyra blir sex


Härmed byter jag namn på den här bloggen. Nu ska den istället heta DEN IMPULSIVA MÄNNISKAN MED ENDAST EN HJÄRNCELL. Jag tror att den titeln skulle passa bättre ellervadtrorni...tja, döm själva:

Som jag redan informerat om så var det jag, den impulsiva människan/mamman, som basunerade ut att NU BLIR DET KATT! Detta innan man ens tittat på katten in real life. Smart. Mycket smart. Men eftersom den här impulsiva människan också är en person som står för sitt ord så skulle det nu bli kattköp. Som igår då. En söndag.
Jag ringde upp kattkillen (försäljaren alltså - inte katten) och sa som det var. Vi ville förstås komma och kolla på katterna innan vi bestämde oss och så förhörde jag mig lite om katterna var sociala och vice versa. Man vill ju inte ha en förskrämd katt som bara ligger och trycker under soffan.
Kattkillen/försäljaren sa att han kunde komma hem till oss med alla fyra katterna eftersom att han ändå skulle in till Jönköping för att lämna av sin käresta på busstationen (han sa verkligen "käresta") och då kunde han ju svänga förbi här på hemvägen.
Sagt och gjort. Två timmar senare var det vi som satt här i vardagsrummet tillsammans med två män med skitiga fötter och där själve kattägaren hade en väst där det stod HÄLSO COACH på ryggen. Och fyra kattungar. Två grå, en svart och en randig skeppskatt.
Jag tog genast sikte på Mats-look-a-liken och han somnade genast i mitt knä. Jag var såld. Den svarta honan var gängets cooling men jag har aldrig suktat efter svarta katter (är jag utseendefixerad?) och den randiga skeppskatten var kullens vackraste katt men jag fick liksom ingen feeling på den (jag är nog inte så utseendefixerad trots allt) och den andre grå katten bara låg under soffan och tryckte. Han var livrädd och kom inte fram hur det än lockades.
Den grå i mitt knä - honom ville jag ha! Då:

"Fast egentligen skulle jag vilja sälja dom två och två, det skulle kännas bättre att veta att dom har varandra och isåfall kan ni få två katter för 1000:-" säger han med HÄLSO COACH-trycket på ryggen.
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! MAMMMMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! VI TAR TVÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ KAAAAAATTTTTTTER!" skrek ungarna i kör.
Jag skakade på huvudet. Ganska kraftigt. En headbangare på en Metallicakonsert hade helt klart blivit imponerad.
"Näää, vet ni vad. Det är liksom inte gratis att ha katt. Tänk att de ska mat, kattsand, de ska till veterinären och och och..."
"MAMMAAAAAAA! SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLA!"
Det är här och nu som jag förvandlas till den MYCKET impulsiva människan. Klart att vi ska ta båda två. Det måste ju kännas bättre för katterna. Trots allt. Två katter ska vi ha. Fram med den andre gråingen, den förskrämda som man ju inte alls ville ha, från soffan och my god vad han var söööööt och här är tusen pix, tack och hej.
Så nu sitter man här med två identiskt lika katter. Vem är vem? Stoffe var katten som jag föll för och Musse var han som låg och tryckte under soffan. Stoffe är lite mindre och Musse är lite lurvigare men ser man dom bara en och en så ser jag ingen skillnad. Vad har jag gjort?
Klockan är bara tio i åtta på morgonen men vi har redan tömt kattlådan typ fyra gånger. Jesus.
Kattsand på golvet. Sönderrivna möbler. Förstörd nattsömn på grund av kattbus. Katthår överallt. Skitlukt på toan. Bära hem kattmat fem miljoner gånger till i livet. Jesus igen. Vad har den här impulsiva JÄVLA  människan gjort?
Fast å andra sidan är kattkidsen hemskt söta och snacka om att pulsen går ner när man sitter med en spinnande liten pälsvarelse i famnen. Fast två? Två?
Kan inte någon säga till mig att "Det blir bra, Mirre. Det blir jättebra ska du se".
Herregud.

onsdag 7 augusti 2013

Vill ha och vill ha


Just det. Jag vill ha en katt. Dottern vill också ha en katt. De andra två av manligt kön i familjen vill kanske också ha katt. Men inte lika mycket.
Fast nu har husets herre (jag) tittat färdigt på Blocket för igår så var kattobjektet ÄNTLIGEN där. Han låg i en korg med sina tre syskon och bara såg sådär härligt GRÅ ut. Grå som Mats. Mats som blev överkörd i mitten av april och som vi sörjer än idag. Det går liksom inte en endaste dag utan man tänker på honom, världens bästa, finaste och mysigaste katt. Det har varit tomt.
Vad gör jag då när jag får se annonsen med den grå katten på Blocket? Sansar jag mig? Tänker jag klart? Eller bara rusar jag iväg och SKA HA? Rätt svar: 1: Nej. 2: Nej. 3: Ja.
Mailar annonsören att den där grå kattkillen vill vi VERKLIGEN HA och kan vi komma på söndag och hämta honom?
Annonsören blir glad, tänk att det skulle vara SÅ LÄTT att bli av med sina bondkatter va! och svarar att visst, han är er, håller honom till på söndag då, bara ring innan.
Jag meddelar övriga familjen att nu har vi snart katt. Den grå är vår! Alla hjular två varv genom lägenheten. Glädjen är stor.

Dagen efter:
Jag får lite ångest. Vad har jag gjort? Borde man inte bekanta sig med katten först? Tänk om det är en förskrämd kattunge som inte alls känns rätt? Och 800:- för en bonde? Är inte det jättemycket pengar?
Men nu är det för sent. Man kan inte skrika ut i megafon att VI SKAFFAR KATT NU PÅ SÖNDAG! och så blir det inget. En sådan mamma vill man ju liksom inte vara.

Så nu trajar jag omkring här med en klump i magen. Hoppas, hoppas, hoppas att den lille pälsige vill vara hos oss. Att han finner sig tillrätta och vill kela sådär närgånget som Mats gjorde. Det vore purrfect.
Hold your thumbs.

Dagens låt:  Help! - The Beatles
Om man inte har några husdjur alls så kan man ju nöja sig med spindlar på besök kanske? Igårkväll satt jag uppkrupen lite avslappnat och lojt i soffhörnet. I handen hade jag en bautastor kopp med varmt te (ej skållhett tackochlov) när jag plötsligt känner ett bett på mitt bara lårben. Det är en GIGANTISK SPINDEL! Jag skrek som Linda Blair i Excorsisten och hoppade upp och stampade och viftade vilt med både armar och ben och teet skvätte runt så att hela familjen blev indränkta i Yogi-te med chocosmak. Fatta min skräck. Fatta oviljan att sätta sig i den blöta spindelsoffan igen. Fick helt sonika dra fram dammsugaren och toksanera över, under och emellan dynorna. Under soffan, under mattan, på mattan. Överallt. Missade halva Allsången på grund av det förbannade spindelhelvetet. Usch. USCH!

tisdag 6 augusti 2013

Alla reklam är bra reklam




"På vilket sätt tycker du att din restaurang ska förknippas med de här bilderna?
- Man får väl säga att det är modern konst. Lite oväntat, vilket maten kanske också är. Så jag tycker att det finns en röd tråd."

Den, eh, röda tråden? Att maten smakar röv. Och att han är ett rövhål. (Usch, vilket ord, förlåt, men jag kunde inte låta bli).

torsdag 1 augusti 2013

Mitt tråkigaste jobb ever


Jag har haft en hel del olika jobb genom livet. Har varit städerska, tidningsbud, jobbat i skivaffär, jobbat i chark- och delikatessdisk, jobbat som reklamare, jobbat på tidning, frilansat som fuskjournalist, jobbat som vårdare, jobbat som musik- och arrangemangsansvarig på Kulturhuset och så har jag varit trafikreporter på P4. Väldigt skiftande jobb men en sak har de haft gemensamt - de har alla varit roliga på sitt sätt. Har alltid trivts på arbetet om man säger så. Tills nu då vill säga. I april sökte jag ett enda jobb (personlig assistent) och efter ett flertal intervjuer så fick jag tjänsten. Blev jätteglad! "Finns det egentligen något finare än att hjälpa en medmänniska?" tänkte jag. Jag med alla mina kontakter inom kulturlivet skulle ju kunna få ut den här funktionshindrade människan på en massa kul saker, intalade jag mig själv. Så blev det inte. Tyvärr.
Han, min brukare, var deppig för att han just blivit av med sin favoritassistent på grund utav en ny EU-lag. Han var bitter. Låg. Mycket låg.
Jag föreslog bio. Jag lockade med en teaterföreställning som vi skulle komma in gratis på, jag lockade med tv-inspelning av Lyxfällan, loppis, tipspromenad, konserter, skivaffärsbesök - men nä. Inget var kul. Inget orkade man med.
Så istället för att vara ute på galej så kunde min arbetsdag (och hans liv!) se ut såhär:
Kl.11: Ringer på porttelefonen. Blir insläppt. Solen skiner som en galning men inne i lägenheten är alla persienner nedrullade. Han tittar på tv.
Kl.11.15: Tittar på klockan för första gången. Får jag gå hem snart? Jaså, bara om 21 timmar och 45 minuter? Ajdå.
Kl.11.45: Har dammsugit, våttorkat golven, dammat.
Kl.11.47: Har slängt in lite tvätt i en maskin. VAD SKA JAG FYLLA TIMMARNA MED NU? Tittar på tv.
Kl.14: Han vill ta på sig kläderna. Hjälper honom att få på kallingar och brallor. Skorna.
Kl.14.30: Vi går ut (hurra!) i solen. Det blåser. Fy och usch. Han hatar blåst. Vi sitter på gården i trekvart och pratar om ditt och datt. Försöker lapa, lapa, LAPA sol. Ska ju snart in i grottan igen.
Kl.15: Står vid spisen och steker potatisbullar. Micrar samtidigt min egen mat. Äter ihop. Snabbt.
Kl.15.20: Han spelar upp några låtar på sin SMARTPHONE som han nyligen laddat ned. Vet jag vad det här är för låt? Det vet jag. Håll om mig med Peter LeMarc. Har du fler kluriga frågor?
Kl.16. Hänger tvätt.
Kl.16.03: Öppnar balkongen (fast man måste fråga snällt först) och försöker få i mig lite syre och sol. Guuud, vad den här dagen går långsamt!
Kl.17-23: Tv. Massage. Sänggående.
Kl.23.30-08: Sover i rummet bredvid.
Kl.08-09: Vaknar. Gör mig i ordning i hans badrum. Borstar tänder och hår. Viker tvätt. Ställer fram frukost. Tömmer alla soppåsar. Säger det bästa ordet jag vet i den här lägenheten (hejdå) och cyklar hemåt. Tänker att om två dagar så ska jag vara här igen. Har redan ångest. Att sekunder, minuter, timmar kan gå så himla sakta alltså. Det är ganska fascinerande.

Så efter tre månader som opersonlig assistent tackade jag för mig. Jag är alldeles för levnadsglad, social och kreativ (lät fint va?) för att slänga bort mitt liv på detta ingentinget. Nu har jag inget jobb alls men det känns bra ändå. Jag är ju fri.
FRI!

onsdag 31 juli 2013

Förresten! Påminn mig om



                                       ...att jag ska berätta om världens tråkigaste jobb.

Hjälp jag drunknar bland alla apparater!


Hej! Jag heter Mirre och jag är motståndare till tekniska apparater. Jag har ingen platt-tv, ingen diskmaskin, ingen Ipad, ingen SodaStream, ingen köksmixer, ingen MP3, ingen tvättmaskin, ingen klösbräda. Jag var till och med emot microvågsugnen in i det längsta.
Hur kunde jag bli sån här?  Tja, jag antar att jag tänker som så att har jag klarat mig utan något innan så gör jag det säkert i fortsättningen också. Maskiner/apparater/telefoner/datorer - ju mer man har, ju mer kan krångla och gå sönder. Krångel = något jag avskyr.
Dessutom kostar allt pengar och eftersom jag inte kan tänka mig att jag skulle bli ett dugg lyckligare av en platt tv på en tv-bänk i vitt från MIO så avstår jag. Jag är en BOHEM! En fritänkare alltså. Det låter iallafall ganska bra.
När ALLA plötsligt ska ha något då blir jag misstänksam och bakåtsträvig på stubinen. Mossigt va? Säkert - men det är faktiskt ganska kul att vara jag nu när jag tänker efter.
Ett exempel på det är när jag var på MediaMarkt härom veckan för att köpa en födelsedagspresent till Wendy som skulle fylla elva. Hon har tjatat, tjatat, tjatat om en egen mobil i ungefär tre år och nu kände jag att jag inte kunde stå emot längre. Och en enda klösbräda i familjen kanske kunde vara okej?
I teknikpalatset numero uno fick jag fatt i en ung manlig expedit. Efter många om och ännu flera men så hade han lyckats pracka på mig en Iphone 4. Nu skulle det förstås prackas mer.
"Vad har du själv för telefon?" undrade han.
"Jag har en gammal en som jag är väldigt nöjd med och man kan ringa med den, sms:a med den, ta kort och jag kan TILLOCHMED gå ut på facebook med den!" sa jag nöjt och plockade upp telefonen ur väskan för att visa. När han fick se den (NOKIA C1 tror jag den heter) så låtsassvimmade han, han drog på sina unga smilband och tog sats men jag förekom honom med "och det finns ingen möjlighet i världen att du kan få mig att köpa en smartphone!"
"Varför?" sa han alldeles klentroget.
"Jo, för jag vet att om jag fick en smartphone så skulle jag bli totalt beroende av den på bara några dagar. Jag skulle bli alldeles uppslukad av den och jag vill faktiskt ha ett liv, inte bara sitta och hålla på med en mobil".
Han tittade skumt på mig och jag antar att han därmed hade samtalsämnet klart till sin lunchrast. Tokiga kärringar va! Som inte har fattat grejen. Alls!

Jag skiter högaktningsfullt  i om folk skrattar. Den dagen ni ser mig med en meningslös* smartphone får ni slå mig hårt i huvudet med något. En blueraydisc kanske?

* Förklara meningen med en smartphone för mig. Jag vill verkligen veta. Vad kan den hjälpa mig med som inte datorn kan? Det enda, och då menar jag verkligen DET ENDA, jag skulle vilja ha i klösbrädan - det är isåfall det där Instagram. Men om jag känner efter en halv nanosekund så känner jag att jag kan nog klara mig utan. Det också.

tisdag 30 juli 2013

Olika blir lika och jag undrar varför?

Man har, utan att skryta, en hyfsat stor bekantskapskrets. Och jag vet egentligen inte varför jag kom att tänka på det här just nu men kanske var det på grund av facebook - igen!
Ser nämligen att en av mina kvinnliga bekantskaper har lagt ut en del bilder sin nye man. Han har uppenbarligen en ganska extrem klädstil och min kvinnliga bekant har också en ganska extrem stil....MEN! Innan hon träffade den här mannen så var det liksom speciella kläder åt ett helt annat håll. Kläder OCH frisyrer. Nu när de är ihop så måste hon SÅKLART bara slänga alla sina gamla kläder överbord, klippa och färga håret och totalt anamma sin nye mans stil. Varför? undrar jag. De har ju uppenbarligen blivit kära i varandra ändå trots att de inte alls hade samma uniformer i inledningsskedet. Detta retar jag upp mig på. Och jag veeeet. Jag borde inte göra det men jag gör det ändå.
Varför måste man se ut som Knatte & Fnatte? Bill & Bull? Lili & Sussie?
Vore det inte roligare med låt säga Batman & Kajsa Anka? Åsa-Nisse & Vampirella?  DiLeva & Pamela Anderson? Håll med mig nu!

Skulle jag exempelvis se följande par på stan så skulle jag bli överlycklig. Jag skulle återfå tron på människors egna viljor:  En golfbrud och en blackmetalkille.
Eller en stekare från Östermalm i rosa pikétröja och backslick tillsammans med en piercad punkbrud med tuppkam.
Eller varför inte en fult tatuerad raggarbrud med skinnväst ihop med en advokat som kanske heter Jens Lapidus?
 Kommer vi någonsin att få se dylika par? Jag tror tyvärr inte det men UTIFALLOMATT ni ser något intressant så kan ni väl slå mig en pling?
Schyssta?

tisdag 23 juli 2013

Att hålla på och dra in magen är väl också en slags träning


Lista över nyttiga Anna Skipper-saker som jag älskar att smacka i mig:
1. Räkmackor med mycket majonnäs.
2. Max veggiemål med flottig burgare, ännu flottigare chips och så en dip till det.
3. Smält smör.
4. Dressingar. Röror. Ju kletigare desto bättre.
5. Chips. Helst då med dip. Det här var ju egentligen nummer ett men jag tänker att det börjar kanske bli lite väl tjatigt om mig och mitt vedervärdiga chipsknarkande.
6. Smörgåstårtor.
7. Ostar. Mjuka. Hårda. Illaluktande. Ingen lukt alls. Milda. Skarpa. Krämiga. Grovpipiga. Inga hål alls. ALL OST ÄR GOD. Till och med den på tub.
8. Fet lax.
9. Ballerinakex med kladdkakesmak.
10. Billys panpizza (den gröna).

Beach 2014 känns VÄLDIGT avlägsen kan jag säga. Jag har aptit! Både på räkmackor och på livet. Och så tar vi och drar in magen.

Dagens låt: Fun fun fun - Beach Boys.
Rolig sommar detta här. Har fått nya vänner. Har badat, lapat sol och verkligen njutit av livet. Har sett solnedgångar. Har ylat mot en fantastisk fullmåne. Och ikväll ska vi antagligen ut på Bunn och åka båt! Jo, jag sa just det att ikväll ska vi antagligen ut och åka båt! High five på den.

måndag 22 juli 2013

Vi som är så sociala och allt!


Sitter i trädgården med en manlig kompis och diskuterar högt och lågt. Mest lågt. Förstås. Vi pratar bland annat om den årligt återkommande kräftskivan som brukar hållas vid båthusen vid Vätterns strand.
"Tror du verkligen att vi kommer bli bjudna i år?" undrar jag.
"Näää, jag vet inte. Mycket osäkert" svarar S.
"Förra året var det ju så himla konstigt. Kass stämning och vi i vårt gäng hamnade liksom utanför."
"Ja. Vad VAR det för konstiga människor de hade bjudit in egentligen? Alla bara gick runt och spände sig och såg allmänt uttråkade ut."
"Precis! Och vi som är så trevliga! Varför tog dom inte TILLVARA på oss för? De skulle ju egentligen ha LYFT oss och vår trevlighet stället bara för att skuffa undan oss!" hör jag mig själv deklarera högt och ljudligt för hela trädgården.
"Verkligen!" instämmer S och nickar så frenetiskt på huvudet att pilotbrillorna med spegelglas nästan trillar ner i backen.

Såja. Nu vet ALLA mina grannar att jag är enormt trevlig. Fattar ingen det per automatik - ja då får man helt enkelt BASUNERA ut informationen.
Återstår nu bara att se om vi får en inbjudan. Det bästa vore förstås om bara vi fick komma och de där andra ljud- och ljusmänniskorna samt gymfanatikerna stannade hemma och sörplade sina kräftor istället.
Tänk vad trevligt vi skulle kunna ha på kräftskivan isåfall!

lördag 20 juli 2013

Trampstamp på Brunstorpsbadet


Solen gassar. Himlen är blå. För tre timmar sedan kom jag hem från jobbet slash fängelset, och nu andas jag frihet. Aaaaaah! Vi landar på gräsmattan som tillhör härliga Brunstorpsbadet och fria jag svidar om till bikini och sätter mig i solstolen. Här ska det stekas! (När blev jag en soldyrkare? Jag som skydde solstrålarna likt en närstående släkting till greve Dracula och var en av dom där som aldrig hade ro/lust att ligga still och invänta eventuell solbränna.)
Nåväl. Efter en kvart så börjar jag se mig lite lätt omkring. Det är ganska mycket folk som har haft samma bad i åtanke den här lördagen. Får syn på en smal gammal gubbe. Det är Hasse som är ett år äldre än jag. Vi dansade tryckare på en efterfest i Växjö till följande porrigt pinsamma låt. Pinsam eftersom man inte var ett dugg tänd på danspartnern i fråga:



Herregud! Känner han igen mig? Äsch, han ser ut att ha ganska fullt upp med att hålla reda på sitt sladdbarn som ser ut att vara i femårsåldern.
Några meter till vänster om oss ser jag en sketabrun brud som ligger på rygg och grillar sig. Ja, för PÅ MAGE kan hon väl inte ligga. Med dom SILIKONBRÖSTEN! Vilka bollar! Vad F U L T! Har hon verkligen betalat för att  ha två vrålpumpade handbollar på bröstkorgen? Fy. Fnys.
Jag påpekar för Skägget att det ligger en silikonbrud strax intill oss och han får naturligtvis genast extremt bråttom att hasa sig upp till sittläge. Han fumlar efter sina brillor och kisar förvirrat.
"Kolla nu röker hon också!" säger jag med avsmak i rösten. "Och kolla in hennes svanktatuering (trampstamp) då. Sicken white trash!" frustar fel- och fördomsfria jag på. Helt ohämmat.
"Näää, hon TILL OCH MED RÖKER ju trashigt!" går jag på.
Dagens info: Att röka trashigt = man tar jättedjupa LÅNGA bloss och innan man tar ut ciggen ur munnen så blåser man ut hälften av röken ur näsan. USCH.

Utöver detta vill jag bara låta meddela att dagen har varit mycket trevlig. Den blir gärna det med ingredienserna V8-motorer, loppis, bad, sol, mc-tur, räkmacka på Grännaberget och cider och chips till en film på kvällen. Imorgon: Bad, bak, trädgårdskalas för nyblivna elvaåringen samt sen skogsträff med Carro. Vi ska häxa oss och lite sådär. Helt wild & crazy. Inte alls trashigt. Närå.







torsdag 18 juli 2013

Han i Sons of Anarchy ni vet


Hittar den här glada killen på facebook. Det är Anneli som har delat med sig av honom, Jax från tv-serien om det där bikergänget, och upphetsade Anneli skriver "oj oj oj". Då går Lena, en annan medelålders kvinna, in och kommenterar bilden med ett "waooooooooowwwww!".
Hahaha. Smaken är som baken. Det är sant. I det här fallet jättemycket sant. Jag kan inte tänka mig nåt tristare än att behöva vara ihop med Jax. Skulle hellre kampera livet ut med en ihoprullad affisch än med honom. Han är en tönt. En tönt som tror att han är tuff = mycket oattraktivt.

Annars då? Tja, livet går sin gilla gång. Jobbar två dagar till sedan är jag HELT utan jobb. Är inte ett dugg nervös för detta. Allt ska lösa sig. Allt KOMMER lösa sig. Och gör det inte det tar jag till thinner eller nåt annat lösningsmedel.
När jag ändå har fingrarna på tangenterna så kan jag väl dra sommarens topplista över de absolut mest använda meningarna i det här sommarlovshemmet.
Okej, håll i er:

1. MAMMAAA! Kan du säga till Mille! (skrikande desperat röst med inslag av gråt)
2. NEEEEEEEEEEEEEEJ! JAG har datorn nu! (kan även sägas av mig)
3. MÅSTE vi hänga med? (Nämen skit i det då! Stanna hemma och ruttna om ni hellre vill det!)

Så. Då vet ni vilket jättekul sommarlov alla tycker att det här var då. Nu ska jag dra tilll Erikshjälpen. Och ungarna de SKA med om jag så ska släpa dom baklänges i fötterna ut ur lägenheten.

fredag 12 juli 2013

En dag ska jag göra nåt liknande

.........bara för att det är en fucking awesome idé.

Japanes på ingång!


Tjing tjong på er! Vet ni vad som händer här på söndag då? Inte? Och rubriken gav ingen ledning? Inte? Okej, då berättar jag. Jag har en eller två japaneser på ingång. De ska alltså komma hem till mig, i lilla Huskvarna, och hälsa på. Så kan det gå om man säljer tyger till folk i Japan via Tradera. Då blir dom så nöjda att de vill semestra i exotiska länder som Sverige och besöka lilla sockerhumlan Mirre. GULPGULPGULP.
"I think you go to loppis on sunday. No idea. I follow you. We are looking forward to you." skrev han, japanesen, för några dagar sedan.
Loppis? Sunday? Helvete! Måste jag dra runt med det här folket på loppis och allt? Jesus.
Och vad ska jag bjuda dom på? Ostkaka med sylt och grädde - gillar japaner det? Och hur ska jag bete mig? Får jag gå barfota inomhus, måste jag slå ihop händerna och bocka djupt som hälsningsfras eller är det jag som sätter ribban, ni vet, ta seden dit man kommer osv...isåfall blir det handen, hejhej, vill ni ha fika?

Giv mig styrka! Hoppas att dom inte kommer titta snett på mig....(usch, vilket värdelöst skämt, Mirre!)

torsdag 11 juli 2013

Skämmas i bikini



Det fanns en tid när jag tyckte det var fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT, att visa mig i en bikini bland folk. Jag tyckte jag var blek, ful, platt, platt, ful, blek och så inbillade jag mig att ALLA som var på stranden/badet bara skulle stanna upp mitt i vad dom gjorde, bli helt paralyserade av min blotta bikininärvaro och bara ohämmat glo på mig när jag gjorde entré. Han på trampolinen till exempel. Nu nära att ta steget ut och hoppa.  Istället får han syn på mig och bara "VAD FAAAN?" Hoppet får vänta. Här måste det stirras!
På vad? undrar jag idag, trettio år senare och klokare. Jag såg väl för sjutton helt jädra normal ut, eller?
Kommer speciellt ihåg en hemsk eftermiddag vid Sannabadet utmed Vättern en het dag 1982 eller -83. Fräkniga, mulliga, rödhåriga men självsäkra Hella (stora bröst) och lika självsäkra blondinen Levinson, lika blek hon (stora bröst) och så osäkra, smala och mörkhåriga jag (inte stora bröst) sitter på våra filtar för att lapa sol. Eller rättare sagt, jag ligger på magen för då ser ju ingen att jag är ful och platt. (Måste haft en riktigt solbränd rygg det året och en likblek framsida..)
Plötsligt har vi fått sällskap av en fyllegubbe. Han låter onykter iallafall och eftersom jag inte vill visa min lekamen för någon så ligger jag kvar på magen med ansiktet inborrat i en handduk. Han babblar på och Hella och Levinson likaså. De skrattar och tjoar och tjimmar med fyllot.
Nu morskar han till sig och börjar svamla om hur han skulle vilja ha det om han fick dagdrömma. Han säger att att om han skulle gifta sig så skulle han göra det med Hella. Levinsson skulle han ha till kompis och mig (han petar till på mitt ben) skulle han ha som älskarinna.
"Titta här!" säger han och nyper lite lojt vid mina höfter (jag ligger kvar stelt på filten utan att röra en fena) "Inte ett uns fett! Helt perfekt kropp! Henne skulle jag ABSOLUT ta som älskarinna!".
Jag kommer inte ihåg hur länge den skojfriska fyllgubben satt och pratade sin skit på filten men det kändes som en E V I G H E T.

Numera, faktiskt efter att jag fött två barn, så är jag helt sams med min kropp. Har inga problem alls med den. Tycker den sköter sig bra och för att vara så enormt ointresserad av träning och så enormt intresserad av grillchips med dip så hade man ju kunnat tro att om det var NÅN tid i livet som man skulle ligga och trycka på en filt, på MAGEN, så skulle det vara nu. Men nej. Jag gillar min kropp. Den är verkligen inte perfekt och jag hatar fortfarande att se mig själv själv i provhytternas speglar, men kom igen! Det hade kunnat vara sjuhundra gånger värre.

Och fatta! Både Hella och Levinson har säkert hängpattar grande idag. Ha ha ha! Det har inte jag!

torsdag 4 juli 2013

Nyttan av att vara hälsosamt onyttig



Det finns saker jag är svag för och så finns det saker jag är MYCKET svag för. I den sistnämnda kategorin ingår bland annat dressingar, falsettsång, Erasures sångare Andy Bell, plåtburkar, papplådor med fina mönster, kattungar, chips som smakar lök, Howard Stern, barnkörer samt smörgåstårtor. Smörgåstårta.... aaaaah, oooohh, mmmmmm. Det är så gott, så gott. Så gott att man till och med får ett ryck en helt vanlig tisdag och gör en mastig tårta som sedan bara jag, jag, jag äter av. Två rejäla bitar har det blivit varje dag sedan den flyttade in i kylskåpet och idag ska den till och med få hänga med mig till jobbet i en liten behändig matlåda. Att mina brallor blivit tajtare och att tröjorna spänner mer över magen - ja, det är smällar man helt enkelt får ta. Livet ska NJUTAS.
Vill ni veta hur jag gör The Plättlätta Smörgåstårtan? Nej, det vill ni säkert inte men jag pladdrar på iallafall.
Ta 6 st halvmånar Polarkaka.
Gör en blandning av 4 dl creme fraiche och 2 dl majonnäs, två burkar tonfisk i vatten och hackad rödlök. Smeta på mellan skivorna. Garnera sedan som du vill. Ring Viktväktarna och beställ tid. Ät!

Dagens låt: Smoking in the boys room - Mötley Crue
Milles bästa kompis J har föräldrar som röker inomhus. De STORRÖKER. INOMHUS. Två nätter i rad har Mille sovit över hos denna kompis. Känns det bra? Nej, det gör det inte. När han kommer hem så får man sanera honom, ställa honom i duschen, slänga alla kläder i tvättkorgen och vädra. Usch. Så himla typiskt att Mitt Barn ska dras till udda existenser då. Röka inomhus när man har barn - hur i helvete tänker man då? Tänker man alls? Sluta upp med det, dumma bästisförädrar! Fimpa och gör en smörgåstårta eller nåt annat onyttigt istället.

onsdag 3 juli 2013

Hagga - and proud of it!


Tisdag två minuter innan klockan tolv. Jag står i kön till Erikshjälpen. Regnet droppar lite förstrött och lojt, kommer liksom inte igång och bakom mig med händerna runt min mage står Wendy. Dörrarna öppnas och alla pressar på framåt. Alla ska in samtidigt. Helst. Precis när jag lyckats ta mig in i själva förmaket/hallen/slussen/entrén så ser jag ett någorlunda bekant ansikte och nu säger det nåt om nån "jävla hagga" och jag fattar direkt att här pratas det om lilla mig. Blir jag arg? Ledsen? Får jag hjärtklappning som jag brukar om någon är taskig mot mig? Svar: Nej. Jag blir på bra humör! Nästan lite upprymd.
Jag drar med mig ungarna bort mot textilavdelningen och jag kan liksom inte sluta flina. Jag är en hagga. Tar på mig mina fyndögon och hittar raskt två påslakan och en gardin som jag sedan tänker sälja dyrt på Tradera.

Inne i affären så törnar jag, the hagg, ihop med de tre juggokvinnorna gång på gång. Jag låtsas inte om dom trots att den yngsta (vi brukade kalla henne "advokaten") har blivit uppseendeväckande
J Ä T T E F E T och kanske beror det på att hon tydligen lyckats klämma ur sig ytterligare en unge som hon nu med stort besvär drar runt med i en vagn inne på Erikshjälpen. Mamman till den fula glasögonblobben har förvandlats till en blekt blondin, det ser jätteoäkta och dassigt ut och hon den där andra, som uttalade sig så fint och uppskattande om mig, hon ser till mitt stora förtret ganska bra ut. Men hon är ändå den fulaste av dom. Mycket ful. Mycket otäck.

Ja, jag är gärna en hagga om det innebär att man tar en äldre kvinna i försvar som blir misshandlad på öppen gata mitt i Huskvarna. Jag är gärna en hagga om det är d e t man är ifall man sedan ställer upp som vittne i domstolen och berättar vad man sett och hört den där gången på gatan klockan tre en helt vanlig måndagseftermiddag. Sedan skiter jag i om det här råkade handla om mina grannar. Grannar som blev så förbannade på mig och mitt vittnesmål att de tog sitt pick och pack och flyttade till Jönköping (stackars Kålgården!).
Man misshandlar inte medmänniskor. Man gör inte det. Det är liksom inte alls okej att två döttrar och en pappa hoppar på en dam i 65-årsåldern och slår besinningslöst. Drar i hennes kläder, river bort hennes smycken, rappar henne med en stor slang. Man ska inte komma undan med det.

Så visst. Jag kanske är en jävla hagga men herregud vad jag är stolt över det!


Dagens låt: Back for good - Backstreet boys

Förlåt för att jag inte bloggat på länge men det har varit lite mycket med både det ena och det andra. Jobbet som jag började på ska jag sluta och jag får berätta mer om det en annan dag och ungarna har sommarlov och det ska pusslas med tider och simskola och mamma har hamnat på sjukhuset och katt hittar jag ingen heller och och och... vi hörs. Snart.

tisdag 11 juni 2013

En bild från förr

Just precis. Den här "skojsiga" bilden hängde utanför Rosenlundsskolans personalrum där jobbade mellan 2008-2010. Här fanns den hyperviktiga kaffeapparaten med gratis kaffe, här fanns snurrstolarna och här fanns Marina, Martina, Lotta, Christian, Harriet och allt vad de nu hette. Det var ett roligt jobb. Efter skoljobbet så fick jag radiojobbet och efter radiojobbet fick jag personliga assistentjobbet och nu talar vi inte mer om det.

Jag är ledig. I lördags morse gick jag av mitt arbetspass och jag börjar inte jobba förrän på lördag kl.11.00. Fatta den goa känslan då!
Sol, trädgård, ledigt, ledigt (mannen är i Skottland så jag har ledigt även från honom), ungarna är i skolan även den här veckan och jesus vad jag njuter! Så här skulle jag kunna ha det för jämnan.

Vad jag däremot inte tycker är så kul är det här:
Kommer ni ihåg att mina leder svullnade upp och att jag trodde att jag fått ledgångsreumatism? Well, det försvann ju men eftersom jag aldrig riktigt kolla upp min hälsa så gick jag till läkaren ändå. Fick ta en massa prover.
I samma veva blev jag kallad till cellprovtagning (livmoderhalscancerkoll) på samma vårdcentral.
Okej.
Förra måndagen: Får ett brev på lådan som berättar att man upptäckt förändringar (!!!) och nu måste jag på gynkontroll i slutet av augusti. Å N G E S T! Nu har jag såklart fått cancer också. I höst blir det här förmodligen en cancer-och-snart-ska-jag-dö-blogg.
Förra tisdagen: Får  ytterligare ett brev på lådan. Mina leverprover var något höga och blodvärdena var låga. Måste äta NIFEREX (järntabletter som man äter när man är på tjocken). Måste tillbaka och ta nya prover. Ännu mera Å N G E S T.

Så kan det gå när man ska göra sig till och "vara vegetarian", "nästan nykterist", "kolla efter otäcka E-nummer" och "äta nyttigt". Då blir man sjuk. Man får cancer.

Märker ni att jag målar fan på väggen? Jag tillåter mig att göra det till i höst då jag får besked. Men först ska jag njuta alldeles förbannat mycket av den här sommaren.
Strålning, nej tack. Solstrålar, ja tack!

fredag 31 maj 2013

Jag finns kvar


Och här kommer ett litet livstecken och en snabb resumé av mitt liv sedan sist. Varit på piren igen. Träffade trevliga Åskan som hade haft samma jobb som jag på trafiken för tio år sedan. Vi blev genast facebookvänner. Har varit på kurs. Varit på personalmöte. Det sistnämnda var så tråkigt att jag höll på att börja lipa. Har gått runt HELA Munksjön. Ätit ute nästan varenda dag. Tappat secondhandsugen. Fått höra att jag är "nästan lika rolig att prata med som med de döda". Varit på vårdcentralen med Mille för andra gången på tre veckor. Han har konstiga utslag. Fått bilen stulen. Fått bilen hittad (tack polisen) med bilnycklarna i (min senilitet är på frammarsch). Börjat på nya jobbet. Blivit lite solbränd på vänster kind samt näsan. Fått dåliga fötter igen. Varit hyfsat disciplinerad på att gå upp tidigt på morgonen för att motionera ute. Tackat ja till att jobba midsommardagen. Blivit arg på mig själv för just det. Längtat tillbaka till radion. Längtar till sängen. Just nu. Godnatt jord.

torsdag 23 maj 2013

Att leva ett rikt liv

En amerikansk affärsman var på besök i en liten mexikansk by vid kusten. Han stod på piren och såg ut mot havet när en liten båt med en ensam fiskare la till. I båten låg flera stora tonfiskar. Amerikanen gratulerade mexikanen till de fina fiskarna och frågade hur lång tid det hade tagit att fånga dem.
"Bara en liten stund", svarade mexikanen.
Amerikanen frågade då varför h...an inte hade stannat ute längre och fångat mer fisk.
Mexikanen svarade att han hade fångat tillräckligt mycket för att klara sin familjs omedelbara behov.

"Men vad gör du resten av tiden?", frågade amerikanen.
"Jag sover länge om morgnarna, fiskar lite, leker med mina barn och tar en siesta med min hustru. Sen tar jag en promenad ner till byn där jag dricker och spelar gitarr med mina amigos. Jag har ett rikt liv, señor."

Amerikanen skrattade, rikt liv?!
"Jag har en akademisk examen från Harvard så jag skulle kunna hjälpa dig. Du borde tillbringa mer tid med att fiska och sen köpa en större båt för förtjänsterna. Och med förtjänsterna från den större båten kan du köpa flera båtar. Till slut skulle du ha en hel flotta med fiskebåtar, och istället för att sälja fisken till mellanhänder borde du sälja direkt till industrin och så småningom öppna din egen fiskkonserveringsfabrik. Du skulle kontrollera produkten, bearbetningen och distributionen. Du skulle lämna den här fiskebyn och flytta till Mexico City och sen till Los Angeles och till slut till New York, där du skulle sköta ditt växande företag."

Den mexikanske fiskaren frågade då:
"Men señor, hur lång tid skulle allt det där ta?"
"Femton till tjugo år", svarade amerikanen.
"Men vad skulle hända sen, señor?"
Amerikanen skrattade och sa att det var det bästa av alltsammans:
"När tiden är inne säljer du dina aktier och blir mycket rik. Du skulle tjäna miljoner."
"Miljoner, señor, men vad skulle hända sen?"
Amerikanen svarade:
"Sen skulle du kunna dra dig tillbaka. Flytta till en liten fiskeby där du skulle kunna sova länge om morgnarna, fiska lite och leka med dina barn. Ta en siesta med din hustru, promenera ner till byn på kvällen där du kunde dricka och spela gitarr med dina amigos."

Åter igen, en gammal berättelse med ett sunt budskap som förmodligen är mer aktuellt nu än någonsin tidigare.

tisdag 21 maj 2013

STORA BOKSTÄVER mitt i

Läser ettt inlägg om kravallerna i Husby på facebook. En medelålders (tror jag) man skriver följande kommentar:

 "Man Måsste Ta Tag Ungdomsarbetslösheten Och Arbetslösheten men även. Klyftorna som ökar i Samhället. Och Det i Hela Sverige. Det finns Hur mycket jobb som liksom inte blir gjorda för att man har glömt bort jobb som tex Dagbarnvårdare eller Dagmamma."

Kommer osökt att tänka på den här. "Jag är er nya svenskläraret. Vad är det som kryper? Ormet!"

Dagens låt: I'll be missing you - Faith Evans & Puff Daddy.
Ikväll är det ABSOLUT sista dagen på trafikredaktionen. Ska dock inte jobba utan bara ha ett återkopplingsmöte. Ett möte med smörgåstårta som en mycket upphetsande ingrediens. Åh, fy satan, vad jag kommer sakna alla på radion! Kommer sakna Henkes härmande av andra människor, Sebastians alla uttryck, Clarences dåliga vitsar, Johans shorts och anekdoter, Lennarts kunnande om gamla Jönköping, Peters berättelser om ditt och datt, Maries skratt, Gerds lugn.....Nu ska man sitta med EN enda person i en lägenhet inne i centrala Jönköping. Ingen hög puls, ingen hög musik, inga gapskratt.

Nu börjar en ny era i mitt liv. En HELT ny era. 
Fasa.