Påsk typ

Är man ledig nästan jämt så skiter man i att det är påsk - den betyder inte så mycket för mig förutom att jag brukar tänka på att Jesus led på långfredagen och led det gjorde jag också. I måndags.
Alltså finns det ett ställe jag riktigt h a t a r så är det Swedbank. Jag bytte faktiskt till Handelsbanken för femton år sedan men slipper jag ändå att gå till Swedbank? Svar nej. För man råkar väl ha två styck föräldrar som råkar vara bankkunder och eftersom båda sitter på olika hem så är det jag, Swedbankhataren, som NATURLIGTVIS måste beträda det där hemska stället titt som tätt ändå.

I måndags var det som sagt var dags igen och när klockan var kvart över fem så kom jag på att "jamenherregud de har ju öppet till klockan 18 idag!". Körde om Niki Lauda på vägen upp till pappas boende, rusade in, hamnade mitt i deras pannkaksätande, bad om en signatur på ett bankpapper, letade som en liten iller efter pappas gamla körkort och så swisch - ut och iväg mot banken. Klockan var nu kvart i sex och när jag klev in på banken så var det bara ett par före mig. Puh. Det är oftast köerna jag avskyr mest. Satte mig på en stol och försökte andas lugnt. In på banken kommer plötsligt en mansperson. En mycket FUL mansperson med ett enormt ohälsosamt och grådaskigt utseende. Han såg ut som typen som bara ätit Eldoradoprodukter i hela sitt liv, korv, korv, kebab, kebab och peta, peta bort alla eventuella vitaminer i form av förskrämda tomater och gurkskivor.
Han var dessutom iklädd noppriga grå träningsbrallor som såg ut att ha hängt med i ett kvarts sekel och hans fleecetröja var lika nopprig och unken den.

Jag burrade till för mig själv och så fick jag en tvångstanke som dyker upp då och då i mitt huvud att TÄNK OM jag hade varit prostituerad och HAN kom till mig och jag var TVUNGEN att ligga med honom (!)
Får ni också sådana tvångstankar ibland? Nähä. Men jag får det iallafall och nu var jag tvungen att burra en gång till. Brrr. Hemska tanke.
Den ohälsosamme gråingen (som dessutom säkert bara var 41 år) satte sig på en stol och glodde dumt mot tjejen i kundtjänstkassan.
"HÄR HAR NI GJORT OM!" säger han bara rätt ut i luften med ganska hög röst.
"Tycker du?" säger tjejen i kassan.
"JA DET TYCKER JAG"
Nu är det min tur. Jag blir hjälpt av en ung Anton som till skillnad från raset på stolen ser ut att vara uppfödd på morötter och äpplen. Ekologiska sådana.
Fulingen ställer sig i kassan bredvid.
"MITT BANKKORT FUNKAR INTE. DET STÅR ATT KORTET INTE ÄR GODKÄNT!"
"Jaha...låt mig se...okej, men det är för att du har övertrasserat flera gånger."
"MÄH! JAHA. MEN GE MIG ETT NYTT KORT DÅ. SOC SÄTTER JU IN PENGAR TILL MIG OCH SÅ!"

Eh. Så. Då var jag klar då. Tack Anton. Hejdå Swedbank. Vi ses kanske, tyvärr, om några månader igen. Ska bli spännande att se vad man stöter på för typer då. Inte lär det bli Howard Stern inte (bilden). Det finns för få som honom i Huskvarna. Allt för få (läs: ingen).

Dagens låt: I'm alive - ELO.
Och så var jag på Erikshjälpen sent i tisdags. Mötte min gamla kollega Olle. Vi stod och pratade och plötsligt kom Hasse som jag visserligen vet vem han är men jag känner honom inte. Hasse kände Olle. De började prata och jag stod kvar och plötsligt hade vi jättekul tillsammans. Skämten studsade mellan oss och den där Hasse var ju riktigt spännande visade det sig. Han var inte bara musiker - han var även ett medium! "Livet har blivit mer levande sedan jag fick kontakt med de döda" sa han och tryckte ett visitkort i min hand. Så nu vankas gruppseans. Vem jag vill ha kontakt med vet jag inte, kanske Nicke, min undulat som dog 1978, eller med Buster och Bibbi, katterna.
Glad påsk!

Ska det va ska det va 100%

Färdigt.
Lätt och ganska billigt var det också. Rekommenderas!

Newsflash!

....det blir bara bättre och bättre det här. Ni vet mitt förra inlägg. Det om glamormodellen Christine som ska bjuda på våfflor inne på AudioVideo i Huskvarna på måndag?
Vet ni.....hon har jobbat i fiskbilen! Carro, min polare som tydligen tog över jobbet efter henne, berättade detta idag på lunchen. HAHAHA!!!
"Hon sålde visst fisk som satan!" som Carro sa att hennes kollegor uttryckt sig.

Sensmoral: Ju större bröst - desto mer att bjuda på (våfflor, fisk....you name it...)

En glamourmodell bjuder till

Livet har sina vägar. Om det inte varit så att en snurrig tant från arbetsförmedlingen gått fel så hade jag aldrig börjat på TILT, skivaffären i Huskvarna, och om jag inte hade börjat där så hade jag aldrig träffat Roland och om jag inte träffat Roland så hade jag aldrig börjat på Södra Vätterbygdens Folkhögskola och hade jag inte börjat där så hade mitt liv sett bra mycket tråkigare ut.

Och så nu idag då. Hade jag inte fått ett ryck och tagit en promenad i allt för många deprimerande minusgrader och allt för tunna kläder (jag borde stannat inne) så hade jag aldrig gått förbi den lilla AudioVideoaffären på Esplanaden. Jag hade aldrig stannat till framför deras ytterdörr för att där få se den lilla oansenliga A4-lappen som någon versalälskande klåpare slängt ihop i sitt publisherprogram på datorn.
"PÅ VÅFFELDAGEN, 25/3, BJUDER VI PÅ VÅFFLOR, KAFFE OCH LÄSK. DE FRASIGA VÅFFLORNA SERVERAS AV GLAMOURMODELLEN CHRISTINE! VÄLKOMNA!"

Nu råkar jag vara en sån som inte ser fram emot våffeldagen speciellt mycket och en som förmodligen inte heller gör det måste väl vara den där stackars glamorösa Christine. Tänk att gå omkring inne i en hyfsat liten och dammig ljud- och bild-butik, i HUSKVARNA, på självaste våffeldagen och mingla med....ja, vem då? Ägarna? (tre män) eller kanske Rolf, 65, som tyckte att det lät lite lockande, nej förresten, HEMSKT lockande, med en modell som lättklädd (hoppas Rolf iallafall!) svassar runt med en bricka full av frasiga våfflor bland alla sladdar, kameror och platt-tv-apparataturer.
Ja, jösses. Om jag får fundera tio sekunder så kan jag komma på typ 5255 andra jobb som jag hellre skulle göra än att vara glamourmodell i Huskvarna. Iallafall på våffeldagen.

Dagens låt (eller nja, ett helt album): The wall - PINK FLOYD.
Idag ska det ske. Vita fulväggen i köket ska gömmas undan. Fototapeten har anlänt och nu ska den upp med hjälp av våra ytterst darriga fingrar. SKIT att man inte hade klart med detta INNAN alla skåp och lister var uppe. Nu blir det istället ett himla mätande och måttande och skärande och missar man på millimetern så kommer hela väggen att se lattjolajban ut. Fast på ett klåpigt sätt.
Oh, du store tapetgud, hör vår bön. Se till oss som nervösa hantverkare är. Vart vi oss i världen vänder har vi tapetklister på våra fumliga händer. Ske din vilja. Såsom i tapethimmelen så ock på väggen. Amen.

Katten tyckte det var kul iallafall

När man har blivit föräder så kan man glömma det där med att få vara ifred inne på toan. Det händer liksom inte längre.
Idag när jag står med rumpan bar och ska spola i toaletten så förnimmer jag plötsligt att någon står precis bakom mig. Det är den sjuochetthalvtårige sonen. Den sjuochetthalvtårige bröst- och rumpfixerade sonen ska jag kanske tillägga.
"Snygg röv!" säger han lite tufft och jag börjar skratta. Ganska mycket.
"Men jag älskar dig...du är snäll!" fortsätter han och så kramar han om mej där jag står med min röv och med brallorna nere vid fotknölarna och skrattar.

Blir man varm i hjärtat eller blir man varm?
                                                                             Ja och jag kan tillägga att min gamla röv blev ganska glad den också.

The battle of the fototapet

Vita väggen i nya köket - usch vad den är hemsk. Vill ta bort den och bort ska den, kosta vad det vill. Nu vill jag ha en FOTOTAPET!

Här är mina simpla önskemål, mina URSNYGGA, önskemål:

Men. Det finns nästan allltid ett litet trist men. Eller ska jag kanske skriva MÄN? För Skägget propsar på nedanstående bild!

Nå. Vad tycker NI gott folk? Vilken bild ska få pryda vita fulväggen?

Välkommen in!

24 januari kom jag hem till ett kök där det droppade från taket och rann längs med väggarna. Den paniken alltså! Sjutton hinkar, arton sorger och trettiofem bedrövelser senare har vi ett splajdans nytt kök. Worth waiting for!

Tuppjuck! Skitsnygg bonad, endast tio pix på Erikshjälpen.

Blå pall blev gul efter väldigt många om och men. Kattduken - fin, va?

Alla kokböckerna i en hylla från MIO som var ungefär 500:- dyrare än vad jag egentligen kunde acceptera. Tavlan till vänster - ett loppisfynd som inte bara jag i den här familjen gick igång på. Vissa grejer bara måste man ha!

Draperi från Myrorna. 75 riksdaler. Klart prisvärt tyckte min plånka (frän slang för plånbok).

Favoritkuddarna i den gamla röda, numera gula, kökssoffan från 1800-talet.

Fler loppiskuddar. Soffan är fortfarande G U L.

Pryttlar. Allt loppis.

Kulturhusets loppis gör man också fynd på. 20 kronor kostade den här skitsnygga saken. Bra! hör jag att plånkan ropar inifrån min väska i hallen nu.

Avlastningsbänken fick en skiva av massivt trä som skars ut från bänkskivan (diskbänken). En sorts återvinning även där.

Vit, stor och MYCKET irriterande vägg. Måste. Ha. Fototapet. Kruxet är bara att vi träter om vilken. Återkommer med bild OM jag vann striden.

Sådär ja. Nu är ni varmt välkomna att hälsa på!

Familjen eh....Annorlunda

Här är Yohio, pappa Yohio och farfar Yohio. När ni ser den här bilden - vill ni inte att Yohio ska vinna finalen ikväll då? (Nej, jag vet. Det är ju inte utseendet man tävlar med....men ändå?), sa hon som håller tummarna för Anton Ewald eftersom att han har ett så "övercoolt dansnummer"......

Looking out my backdoor

Konstigt hur livet kan förändras över en natt. Oftast i positiv bemärkelse som i "Hon blev stjärna över en natt!" osv, ja, ni vet ju.
Men nu handlar inte den här bloggen om lyckliga företeelser eller normala människor. Nej, den handlar istället om tandvärk, arbetslöshet, vattenläckor i kök, borttappade mobiler, stressade, extremt trötta personer och bråkiga ungar.
Och så handlar den om hur saker kan förändras över en natt som sagt var.
Igår kunde jag sitta vid datorn, helt enkelt bara sådär.
Idag vid datorn: Men vad suddigt jag ser! Är det för att jag är nyvaken? Nämen, nu har jag varit vaken i tre timmar och ge mig ett F, ge mig ett A, ge mitt ett N!
NU HAR SYNEN FÖRSÄMRATS PÅ NÅGRA YNKA NATTIMMAR!
Alltså måste jag ha läsglasögon när jag sitter framför datorn från och med nu.
Kul. Jättekul. Jag tar och ringer Micael Bindefeldt på direkten och ber honom arrangera en jättefest så att vi kan fira loss.

2013-03-06- dagen då köket blev klart (bra) OCH då jag blev en brillgök (dåligt).
Ett fyrfaldigt leve för världens bästa år!

Det fina med facebook

...är ju bland annat alla roliga bilder. Här är en kul en.

Jag söker kontakt

Min pappa spelar piano. Nu sitter han på ett demensboende. Vore det inte hemskt roligt om han hade ett piano på sitt rum? Jo, det vore det. Tyckte jag och satte igång Operation Keyboard.

Hittade ett av intresse ganska snart på Blocket. Mejlade och frågade om keyboarden hade stativ. Fick svaret att ja, det hade den.
Därefter följde en hel del mejlkonversation och eftersom jag har häcken full av en massa bråte så skrev jag att jag skulle höra av mig efter helgen.
I tisdags på jobbet så ringde keyboardmänniskan (lät som en fjortis) och tjatade. "Ska du ha den? Kan du komma idag?" (nej, jag kan inte komma idag eftersom jag jobbar till sent ikväll) "Alltså, kan du komma idag?" (nej, som sagt var jag JOBBAR!).
Lovade att höra av mig.
Vilket jag gjorde dagen efter. Prutade ned den till 800:- och sa att jag skulle komma som igår efter kl.18.

På hemväg i mörkret efter A6-besök och frisörbesök (Wendy) så kommer jag på att ATTANS! Jag måste ju hämta den där förbannade keyboarden!
Ringer fjortisen. Hon svarar inte. Fortsätter att åka ändå. Keyboarden ska finnas på Petersberg, irrar runt, ringer ytterligare en gång. Hon svarar. Hon är inte hemma men jag kan åka till adressen ändå för hennes föräldrar ska nog vara hemma.
Efter x antal förvirrade minuter är jag framme vid Huset Som Gud Glömde. Ett riktigt skabbigt hus i före detta vitt med flagnande färg och urful ytterdörr.
Jag plingar på. En tant i grå page öppnar. Jag förklarar mitt ärende och hon stänger dörren. Jag får inte komma in under tiden som hon ska en trappa upp och hämta ned keyboarden. Stirrar fånigt på dörren med alla sina skavanker och grrrrr:ar för mig själv.

Efter några riktigt sega minuter tillåts jag beträda den mycket sunkiga hallen. Jag vill kolla att keyboarden funkar. Mannen i huset (som ser ut som någon från skräckfilmen The hills have eyes) fipplar med sladden. Jag trycker på ON och förbereder mig för att leka Howard Jones, men nä. Inget plink eller plonk. Vi fipplar lite till, en förskrämd katt kommer ner från övervåningen och min koncentration riktas nu såklart åt katthållet. Plötsligt så hoppar instrumentet igång. Jag trycker på diverse tangenter, hummar, och säger att det låter ju bra det här.
"Spelar du piano eller?" undrar mannen.
Jag slår ifrån mig och förklarar att det är min pappa som ska ha keyboarden.

Nu ska all utrustning ut i bilen. Jag tar på mig offerkoftan och säger att DETTA KLARAR JAG SJÄLV.
Haltar ut i mörkret med stor musikmojäng, stativ, pedal med sladd, notbok samt själva huvudsladden. Efter att ha trippat nervöst på deras isbelagda uppförsbacke så öppnar jag bildörren med stort besvär och hivar in allt i bilen. Kör hemåt. Vad var det för ljud?

Kommer hem. Wendy hjälper till att ta in en del av prylarna. I hallen upptäcker jag att en sladd saknas. Jag skriker HELVETE!!! och JAG ORKAR INTE MER NU! Drämmer igen ytterdörren, sätter mig i bilen ytterligare en gång och kör mot det fula huset igen. Jag måste ju ha glömt sladden där, resonerar jag, människan med noll kronor i studieskulder.
Knackar på. Tanten och gubben öppnar förvånat. Jag får låna en ficklampa att lysa med på vägen och inne i min bil. INGEN SLADD. Mitt ph-värde blir allt surare. Ursäktar mig och åker hem.
Väl hemma så engagerar sig Skägget i frågan. Han tittar på kontakten jag har i handen och säger att "Men du, sladden är ju avklippt!".
Jag ringer fjortisen och ber om att få hemnumret till hennes mamma och pappa. Ringer upp dom. Förklarar upprört att sladden är ju avklippt! Vad är detta!?
De förstår såklart ingenting. De säger att jag gärna får komma tillbaka och visa kontakten.
JAG ORKAR INTE MER NU. Känner jag. Då säger mannen att "Du kanske har haft sladden i kläm utanför bildörren och så har den klippts av?"
Jag hummar.

Det där ljudet när jag åkte därifrån första gången.
Jag vet varifrån det kom nu.
H-e.