Tisdag som aldrig kommer gå till världshistorien

Vaknar 6.40. Det är sent. Jättesent för jag brukar vakna typ kl.5.00. Rusar in i duschen. Duschstrålen är grön, röd, blå. Jaha. Nytt duschmunstycke har ditmonterats. Jag tror jag gillar det.
Klockan 6.50 påbörjas frukost för tre stycken familjemedlemmar plus en styck grå tiggande katt.
Äter. Ungarna drar. En på cykel, en på kickbike.
Jag gör ett tokrace med att lägga ut lite auktioner på Tradera, springa upp och ner till källaren (jag bor nästan där), upptäcker samtidigt att Milles golv med äckliga heltäckningsmattan är fullt av LEGO. Usch. Dammsuger.
Dricker kaffe. Plockar ur diskmaskinen. Tar på mig en knarrande svart skinnjacka och steppar iväg till buss nummer 1 från Esplanaden.
Busschauffören vill snacka om hur dyrt han tycker det är med bussbiljetter. Jag instämmer medgörligt, 27 kronor för en enkel resa till centrum är faktiskt att ta i. Sätter mig lite djärvt nästan längst bak i bussen. Efter bara två hållplatser är jag genomsvettig. Är det klimakteriet eller är det busschauffören som hatar kyla? Osäkert på vilket. Vet bara att jag är nära på att få panik. Kan dock inte med att slita av mig plaggen även om jag har väldigt god lust. Sansar mig.
Hoppar av i Rådhusparken. Knäpper ett par bilder med mobilen och småspringer sedan i duggregn mot radion.
Idag får jag ta västsidan. Halland, Sjuhärad, Väst och Skaraborg. Sebastian ramlar in. Han har varit tjänstledig flera månader för att bo i Italien men nu är han tillbaka. Kul.
Jobbar. Äter lunch med Alexandra. Jag har egen risotto, egna bönbiffar och hembakade frallor i matlådan. Stesigt. Blir proppmätt.
Jobbar vidare. När mörkret sänker sig så brukar det krockas hej vilt och så även idag. Inga allvarliga kollisioner iallafall men ändå.
Slutar 17.30. Blir hämtad av Skägget som är två millimeter från att massakrera en cyklist med firmabilen vid Högskolan (cyklistens fel) men jag skriker AKTA! och ett människoliv har sparats.
Hemma. Alla sitter vid sina datorer eller telefoner. Jag ställer  mig och gör jobbmackor till imorgon. Och nu sitter jag här.

Imorgon är en annan dag.

Gettekonstig loppistant

November kom. Det var grått, småduggregnigt och allmänt ledsamt. Man var ledig och lätt uttråkad.
Tur då att det råkade vara loppis på Tvetagården bara ett stenkast ifrån mig. Loppis gillar jag. Stegade dit.
Handlade genast ett par brunvita gardinlängder av en tant i 65-årsåldern som redogjorde för dessa gardiners hela levnadshistoria. De hade tydligen levt studentliv i Lund på det glada 70-talet tillsammans med ett par brunblommiga rullgardiner och en brun soffa. Mycket brun bakgrund alltså. Fast nu låg de gamla studentgardinerna helt utslagna på ett loppisbord och det verkade som om ingen tyckte de var fina alls längre. Men då kom jag! Jag som visst kan tänka mig att ett par blommiga tyglängder i 40-årsåldern nog kan betinga en hel del på marknaden. Köpte.
På ett annat bord såg jag ett par rejäla mc-handskar i skinn med förstärkningar över knogarna (ifall man drattar omkull med hojen fast det gör man ju inte).
"Vad ska du ha för dom här?" undrade jag och viftade med handskarna framför loppistantens näsa.
"Ja, hm, det är ju ett par handskar man ska ha om man kör moped eller motororcykel och de är nästan nya och jättefina och jag vill nog ha 25 kronor för dom. Eller 30. Helst 30" sa hon lite sådär osäkert.
Det var billigt, tänkte jag och gav henne trettio kronor för man vill ju inte verka snål. Hon tittade nervöst på mig och då kom frågan:
"Så du känner någon då som kör moped?"
Är inte det en väldigt konstig fråga? Det sammantaget med den osäkra prisidén fick mig nästan att vilja ångra köpet redan där och då.
"Jag kör faktiskt motorcykel. Själv." svarade jag.
Tanten blev nu ännu osäkrare och viskade fram nåt i stil med att hon bara satt bakpå.
"Jaha. Men det är BRA mycket roligare att köra själv!"
Och så gick fräna jag mycket bredbent och stöddigt därifrån tillsammans med mc-handskarna.

Tänk att tjejer kan köra mopeder och motorcyklar, va! Det är en mycket märklig värld vi lever i. Snart kommer väl någon och säger att kvinnor kan flyga flygplan också.

Dagens låt: Lazy - Deep Purple
Idag är det måndag. Jag har via schema till Vikarieförmedlingen tydligen anmält att jag står till förfogande idag. Det var kanske därför jag fick ett sms med en förfrågan om jag kunde tänka mig att stötta en ny elev i årskurs 6 på Södergårdsskolan idag. Och då såg jag plötsligt en storvuxen invandrarkille framför mig, en stökig kille som inte kan språket och som vill hävda sig och då tackade jag vänligt men bestämt nej. Fast det kunde ju likaväl ha handlat om en liten försynt Kim som har halkat efter i undervisningen och som jag då kunde hjälpa med mitt SUPERBREDA allround-kunnande.
Ja, ja. Det där får jag aldrig veta nu. Har radiojobb några dagar den här veckan. Får kanske nöja mig med det.
MAN FÅR FAKTISKT NÖJA SIG MED DET LILLA.

Nyblivna 50-åringar

Kladdar dit morrhår på sina profilbilder.
Köper massa böcker.
Läser knappast inga böcker alls och OM dom gör det så går det väääääldigt låååångsamt.
Jobbar ganska lite.
Är ute och "motionerar" varje morgon strax efter klockan 6.
Lagar mycket mat.
Bakar en hel del frallor.
Tjatar på barn.
Jagar loppisfynd.
Kollar på nya favoritberoendeframkallande tv-serien Breaking Bad.

Bloggar lite. Väldigt lite.
Att vara 50 är....sådär. Faktiskt. Iallafall om du frågar mig.

Skägget: Imorgon vaknar jag upp med en 50-taggare.....

Ja, fy fabian vad vedervärdigt. Imorgon befinner jag mig på mitten, allra högst upp, på livets trappa och sedan går det tydligen bara utför. Säkert lika fort som det gjorde för Ingemar Stenmark när han körde i Garmisch Partenkirschen eller vad det nu hette när det väl begav sig kommer det säkert att gå också. VIPS! så blir man kärringen längst ned där på trappen - hon som bara pallar sitta i en gammal fåtölj hela dagarna och sova.

H E R R E G U D vad fort livet går! Jag hinner verkligen inte med längre. Nu: 4 timmar och 45 minuter kvar. Ge mig ett G ett U ett L ett P.
Tack.

Stig in i bilen och lek!

Stefan, Carro och jag sitter i bilen på väg till Ullared. Det är söndag, solen skiner och luften är sådär höstigt klar och hög. Vi ska till varuhuset med stort V bara för att vi kände för en liten utflykt.
För att fördriva tiden i bilen de sexton milen så föreslår jag att vi leker bokstavsleken. Vi bestämmer oss för att man får ta orter i hela världen och för er som inte vet vad bokstavsleken är så kan jag upplysa om att man säger till exempel LOMMA och då måste personen som står på tur säga en ort på A eftersom Lomma slutar på A. Alingsås....Stockholm....Malung. Ja, ni hajar.
Carro börjar: "NORGE!"
Vi bryter ihop.
"Men Norge är ju för f-n ett land!"
Okej. Carro fattar.
Jag säger KIVIK. Stefan säger KÖPENHAMN fast han uttalar det lite slarvigt så att man inte hör n:et det låter mer som Köpenhamm och jag tänker att herregud, nu kanske Carro säger fel igen...
"MALMÖ!"
Vi bryter ihop igen. Stefan skrattar så han nästan kissar på sig. Jag sätter igång vindrutetorkarna.
Carro blir lack. Fullt förståeligt men vi kan inte låta bli.
Vi fortsätter och många städer ska börja på A. Fantasin börjar tryta. Speciellt hos Carro.
"Men finns det inte en stad nånstans i Australien tänker jag här....nu vet jag...ABERDINI!"
Vi börjar gapskratta igen.
Sedan är vi framme.

Och bakplåtspapper för 5.95:- är också ganska kul.

Bönder, bimbos och James Bond

Det är onsdagkväll i hemmet. I soffan trängs jag med en tolv- och en åttaåring. Vi tittar på tv. Bonde söker fru närmare bestämt. Idag ska bönderna för första gången få träffa sina utvalda brevskriverskor. Det ska till att speed-dejtas.
De fyra bönderna är jättenervösa, en svettas så mycket att han måste byta t-shirt efter varje femminutersdejt och en, han som är den enda någorlunda snygga bondlurken i sällskapet (Erik) han får tunghäfta och beter sig mest allmänt konstigt och stirrigt. Hans upplägg med frågor till tjejerna känns mer som en skolintervju av en femteklassare. Hade jag hamnat på en dejt med honom hade jag förmodligen ledsnat innan han ens hunnit säga "vassle."
En annan av bönderna, jag tror att han heter Jonathan (han är bara så flåsig att jag inte orkar memorera hans namn), han fastnar för precis varenda en av sina tjejer. Han kanske skulle kunna starta ett bondeharem på Orust? Det hade ju varit mysigt för den utseendefixerade 27-årige bonden.
Peter är gamlingen i gänget med sina 52 år (ser ut som 62) och han är årets tafatta bonde för en sådan måste man ju ha med i varje säsong för annars blir det ju INGEN BRA TV. Peter har aldrig haft något förhållande och jag skulle kunna sätta halva min septemberlön (900:-) på att han är så att säga okysst.

Iallafall. Vi sitter och tittar på den här soppan och när bjässen med musklerna (svettlöken) ska dejta årets bimbo (för en sådan ska minsann också vara med om det ska bli bra ja ni vet) så säger jag att jag tycker inte att hon är ett dugg snygg. Jag tycker inte att sönderblonderat, tunt hår och ankläppar är så tilltalande nämligen, och det är då åttaåringen i sällskapet tar sig ton.
"Vaddå? Så ska min tjej se ut sen!"
"Va? Tycker du verkligen att hon var snygg?" undrar jag, den framtida svärmodern, förfärat.
"Jaaa! Hon ska ju iallafall inte se ut som dig, som DIN ART!"
Art. Min art? Jag sjunker ihop lite i tv-soffan.
Åttaåringen går loss ordentligt med sina framtidsdrömmar.
"Jag ska ha en SÅN tjej och allt i mitt hus ska vara i vitt. Jag ska ha en vit kostym och vita vapen som James Bond!"

Åååkej. Det låter ju iallafall som en riktigt ljus framtid......

Äntligen fri!

Hej på er! Nu har jag återvänt från heltidshelvetet i skolvärlden. Säger som Beyoncé brukar säga "I'm a survivor!" Nu får det vara bra för den här gången. I oktober har jag gett mig själv i present att jag BARA ska jobba på radion. Inte i skolan. Alls. Det får vara bra nu.

Varför det blev som det blev:
Jo. Sedan i juni har jag tackat nej till allt skoljobb, jag har bara varit på radion.. Det har jag varit jättenöjd med men eftersom jag inte har så många pass som jag skulle önska så tänkte jag att okej, jag gör väl som jag brukar, jag hoppar in som elevassistent i särskolan.
Nu finns det ju särskolor och särskolor. På den jag har varit mest så kan man skoja och skratta med barnen, man får kramar och ömhetsbetygelser och då väger det upp allt det jobbiga. Så är det INTE på den skolan som jag har jobbat senaste tiden kan jag lugnt säga. Där ger barnen noll och intet. Det är mer grava handikapp där. Mer hardcore.
Iallafall så tackade jag ja till att vara tre dagar på den här skolan. Jag har varit där förr och tyckt att det är asjobbigt men vad fasen...TRE sketna dagar skulle jag väl kunna stå ut. Det blev tre VECKOR istället. För ger man dom lillfingret så tar de såklart hela handen och jag är en person som har liiite svårt för att säga nej. Klart som korvspad att jag ville ställa upp och jobba från 7.30 till 15.45 varje dag! Eller ja, på måndagar var det visst till 16.45.
Nu tänker ni heltidare exakt så här, det känner jag på mig:
"Men VAD är DET att gnälla om? Vilka bra tider! Hur j-a bortskämd är den där människan egentligen?"
Och förmodligen har ni rätt. Jag är bortskämd med att jobba minimalt och då helst med sådant jag trivs med (radion) men att slungas in i skolvärlden, SÄRSKOLEVÄRLDEN, i flera veckors tid med långa dagar.....nej tack. Jag dog faktiskt en smula där och då.
Att det finns människor som verkligen står ut med att ha detta som jobb, år ut och år in - jag fattar bara inte. Dom är tamejfan hjältar. Dom borde få medalj ur kungens hand allihop.

Jobbar man på särskolan får man göra både ditt och datt. Jag har till exempel torkat bajs, lärt mig sondmata (en elev vägrar äta så hen måste sondas var tredje timme), jag har blivit dreglad på (dregel är det äckligasteäckligasteäckligaste jag vet), jag har varit ute med en rullstolsburen kille som skulle spotta hela tiden, det är bara det att han är mer eller mindre förlamad så allt spott hamnade på hans kläder, yäk), jag har hört gråt och gallskrik dagarna i ända, jag har blivit slagen och riven, känt en fruktansvärd tristess och hopplöshet, tittat på klockan stup i kvarten och tänkt att "om två timmar är jag hemma, om en timma är jag hemma....).
Vissa dagar har jag varit gråtfärdig när jag har kommit hem.

Så här har den fasta personalen det jämt. För skitlöner. Det är ju helt otroligt. Hur fasen orkar dom? Ge dom superhjältesmantlar och gör det nu.

Dagens låt: Free fallin' - Tom Petty
Den här veckan jobbar jag enbart på fredag. Jag kan göra vad jag vill. Är fri. Pengar har jag ändå. Lite. Så att jag klarar mig. För mig är det nämligen inte lyx att kunna köpa en ny bil eller ett par nya läderstövlar. För mig är det lyx att ha en hel tisdag för mig själv. Andas in. Andas ut. Bara vara.
På så sätt är jag rik. Ofattbart rik.

Jag tror jag dööör!

Om en vecka så ska jag blogga om mina senaste veckor i arbetslivet, jag lovar, men nu är jag allt för trött för att orka.
Därför: Jag GARANTERAR redan nu att mitt blogginlägg ska innehålla följande ord:

1. Heltid.
2. Bajs.
3. Dregel.
4. Sondmatning.
5. Spott.
6. Gråt.
7. Tristess.
8. Hopplöshet.
9. Skrik.
10. Hjältar.

Vilken cliffhanger, huh?

Dagens låt: HELP! - Beatles
Hjälp vilken trötthet och vilken stress jag känner just nu. De senaste veckorna har varit helt hysteriskt GALNA och jag kan inte komma på när jag senast bara låg platt i vågrätt läge och läste ut en bok. Aaaah, bok. Läsa. Koppla av. Jag hinner inte!
Det är katastrofläge liksom. Help!

Igår Adelövs marknad, idag Huskvarna marknad

Ta på ett pannband, kleta lite färg på kinderna, sätt en fjäder på huvudet, greppa en panflöjt. Hoppa lite jämfota. Voilà! Du har blivit en marknadsindian! Nu kan du åka runt på marknader i hela Sverige och dra in pengar på ett skojsigt sätt. Kanon.

Nu infinner sig frågan: Varför SKÄMS jag så varje gång jag passerar dessa s.k indianer (för snälla, säg att dom inte är det på riktigt) och varför skäms jag ännu mer å andras vägnar som har STANNAT för att lite småleendes titta på när de trajjar runt i sina mockasiner lätt framåtböjda? Någon som vet? Borde jag gå i terapi för det här?
Beror det på att jag själv alltid skulle klä ut mig till 1. punkare eller 2. indian VARJE gång det vankades maskerad? Beror det på att jag hade en mycket intensiv mockasinperiod där i början av 80-talet? Jag kan förkylt och mycket halsont dra mig till minnes att jag hade mockasiner även vintertid. Självaste Sitting Bull skulle förmodligen haft ett gott öga till mig.
Eller beror det på att jag och Susan var på Sesamgallerian här i Jönköping och INTERVJUADE  söte Vargtass (Duane Loken med mycket dålig hy) från serien Macahan? Eller kanske på att jag älskade El Condor Pasa med Simon&Garfunkel OCH George Zamphir OCH Los Inkas. JAG VET INTE.

Idag är det Huskvarna marknad iallafall. Jag slipper. Jag jobbar. Och ända till radion når inte panflöjtstonerna. Tror jag. Hoppas jag.
Ugh.

Bloggutmaning: Tidsresan

Har fått en ny utmaning från SPARKLING som lyder som följer: Du får får göra en personlig tidsresa. Vart reser du och vad är syftet med resan?

Jag har ju alltid hävdat att jag är född i fel årtionde. Jag skulle vilja ha varit född typ 1949 istället (isåfall skulle jag bli pensionär nu i år. Ni hör ju. 1949 = perfekt!) och varit ung när Beatles kom. Man hade kunnat åka över till San Fransisco runt 1967. Vara med om THE SUMMER OF LOVE. Aaaaah. Ser mig själv med fransväst i mocka, barfota, pannband, ett peacemärke målat på kinden, gräs i munnen....alltså, gräs som i grässtrå. Inget annat. Jag skulle förmodligen vara en drogfri, kanske lite lam, hippie. Typ Neil i Hemma Värst.

Min tidsresa går som ni förstår inte till medeltiden. Jag ogillar pest, grå vadmalskläder, smuts och jag har aldrig gått igång på riddare. Dessutom är jag övertygad om att jag inte ens hade kunnat sätta ner foten där i medeltiden utan att någon skulle komma förbi och se mig och ropa "HÄXA!" så att saliven sprutade och så skulle tidsresan snopet sluta med ilsket flammande eldslågor som slickade mina ben. Tvi.

Nä. jag vill resa till anno 1969 e.Kr. Jag vill vara med på Woodstockfestivalen och larva runt med alla snurriga hippiemänniskor. Tune in, turn on, drop out liksom.
Jag vill se alla banden. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Canned Heat, Grateful Dead...vet ni förresten att Led Zeppelin var tillfrågade om att spela men att de tog ett annat gig istället? Synd om dom. Och synd om mig, för om Robert Plant version.19.69 hade varit på samma festival som jag så hade jag gjort ALLT för att få se/träffa/ligga med honom. Han måste vara den snyggaste människan som någonsin gått på den här jorden.Trevlig verkar han också vara. Och så sjunger han ju ganska fint med. RÅÅÅBÄRT!

När jag har varit på Woodstock (syfte: minne för livet...något att berätta för barnbarnen..blablabla) och tagit en massa värdefulla autografer (personlig hälsning från Janis till exempel och kanske Jimis svettiga pannband och ett plektrum) så bara måste jag iväg på en shoppingrunda (syfte: stålar) också. Tänk vilka s j u k t snygga, psykedeliska tyger/kläder/affischer/möbler med mera som man skulle kunna köpa med sig hem till sura 2014 igen. Man hade ju kunnat bli miljonär om man plockade med sig "rätt" grejor tillbaka. Om det nu är en rymlig tidsmaskin man färdas i men det utgår jag från att Sparkling har ordnat med.

Vart hade ni rest?

Bloggutmaning: Tre svar från universum

SARA utmanar mig:
"Universum ger dig möjlighet att få svar på tre frågor. Vilka väljer du?"



Har dragit mig lite för den här utmaningen eftersom jag känner att jag kommer ge ett sånt knastertorrt intryck och är det något jag inte vill uppfattas som är det just T O R R. För att motbevisa redan här och nu så kan jag säga att jag igår, med hela familjen samlad i bilen, satt och mimsjöng med yviga gester tillsammans med en MER-flaska som mick. Till nåt fränt? Nja, till Alcazars dänga Stay The Night som ligger på nyligen införskaffade loppisfyndsplattan GRILLFEST 40 HITS. Ska det va så ska det va. Jag är inte torr.
Skulle man nu inte ta så allvarligt på uppgiften så skulle jag egentligen vilja veta varför Nickelback finns? Varför Tage Danielsson var tvungen att dö ifrån oss allt för tidigt? Varför vedervärdiga Lilla Al Fadji (vet inte om jag stavat rätt, skiter i att ens kolla upp) tillåts göra radio? Osv....men nä.


Universum - can you hear me? Jag vill fråga dig följande:
1. Finns det en Gud?
Detta vill jag verkligen veta. Tänk om alla religioner på jorden bara är helt i onödan? Vad enormt snopet det skulle vara. Jag vill veta om det faktiskt finns en högre makt som räknat ut allt så himla finurligt. Som bestämt att vi ska ha två ögon, fem fingrar, att katter ska vara sådär mystiska och eleganta och att myrorna kan bära strån till myrstacken och att dom ens hittar till just sin stack! och att Vättern ligger precis där jag bor så att man kan bada i den ibland. Smart.


2. Finns det ett liv efter döden?
Jomen, jag vill nog gärna veta det trots allt. Och om det finns ett liv - lever man då precis som den man är idag tillsammans med samma gamla människor som liksom gått lite före eller hamnar man i ett väntrum i väntan på att födas om på nytt? Jag. Vill. Veta.



3. Vad är meningen med livet?
Ja, jag varnade ju för att jag skulle låta trist men vill inte alla ha ett svar på just den frågan?
Alla dessa grå vardagar då man bara flänger omkring till ingen nytta. Alla dessa dagar man inte visste var livet liksom - varför, why, warum?


Nu fick jag spänningshuvudvärk av universala mått här. Jag ska ta en Alvedon, tacka någon högre makt för att jag är ledig i solsken och gå ut och fånga dagen nu. Hej.

Just nu på facebook

En av mina bekanta skrev just till en annan av mina bekanta som just precis vräkt ur sig en lång och arg harang om sin före detta man. Den bekanta som plötsligt kände sig manad att rusa till med lite vanlig, hederlig sympati skrev kort och gott: "styrkekram" och så ett hjärta efter.
Styrkekram. Pft! Vad fan är det för ett megacepigt ord? Styrkekram?
Skriver någon så till mig någonsin - då kommer jag säga upp bekantskapen.

Okej?

Bloggutmaning: GRÄL

Vilka tre saker grälar min partner och jag mest om? undrar SPARKLING.
Oj. Den här var svår - för trots att vi varit ihop i 23 år så grälar vi väldigt sällan. Och om vi gör det så är det mest för att jag har lackat ur, är less, trött och sliten. Jag tjafsar men han tjafsar sällan tillbaka. Han inser nog att det är ingen vidare idé. Jag är GOLIATH så att säga. Muntert. Eller är jag mer lik Selma i Lilla Fridolf? (ni som är födda innan 1980 vet iallafall vad jag syftar på) och vet ni, på loppisen i Värnamo Folkets Park i söndags köpte jag en ny brödkavel för fem kronor. Den gamla var utsliten. Ni fattar.

Jag kanske kan ta tre små situationer/dispyter som jag kommer ihåg istället?

1. BREVLÅDAN
Jag var gravid för första gången i mitt liv. Jag var känslig. Skägget och jag skulle iväg på något, säkert bara en loppisrunda, men först var han tvungen att lägga ett brev på brevlådan. Jag gick till SEB för att ta ut pengar under tiden. När jag var klar så utgick jag ifrån att han skulle komma där med bilen för att hämta upp mig, Men icke. Jag fick stå där i gathörnet, KÄNSLIG och GRAVID, och var det något jag hade problem med förr så var det att stå på en trottoar och HÄNGA. Jag fick av någon konstig anledning för mig att jag såg ut som en hora, att alla bilister skulle tänka "Nämen, nu blev jag allt lite sugen på ett ligg här, hon där, undrar vad hon tar?" Ja, ni hör. Jag var totalt bäng. Ett cep.
Men hallå! Var var Skägget? Varför kom han aldrig? Bil efter bil for förbi men ingen röd rostig Toyota i sikte. Jo, där. Äntligen!
När jag hoppade in i bilen till min man, inte en torsk alltså, så var jag ett nervöst och argt vrak.
Jag skällde och anklagade och han fattade ingenting. Såklart. Han hade ju bara varit iväg och postat ett litet brev.
Han: "Men älskling, ska vi verkligen låta en brevlåda komma emellan oss? Tycker du det?"
Det tyckte jag var kul sagt. Slutade gräla. Vi åkte vidare.

2. MC-TRÄFFEN
Han har motorcykel. Jag har motorcykel. Ibland åkte vi på hojträffar. Mycket folk. Mycket dricka. Mycket sova i tält. Jag gillar varken det ena eller det andra. Eller det tredje. Speciellt inte det tredje. Tältandet.
Just den här gången var vi i Vetlanda och vi sov i ett militärtält har jag för mig. Eller sov och sov. Det går ju inte sova när man är omgiven av fyllesnack, pruttar, rapar, snarkande öldrickare och mullrande motorer. Jag blev K Ä N S L I G igen. Fick faktiskt en liten panikångestattack där på lördagmorgonen. För meningen var nog att vi skulle stannat ända till på söndagen men jag väckte Skägget tidigt på morgonen och bara "Jag måste hem!"
Han: "Men vad faaaaan!"
Jag: "Du får ljuga ihop att vi ska dra vidare, vi ska hälsa på min gamla faster får du säga!"
Han: "Men vad faaaaan!" Nu när jag tänker efter så lät han faktiskt lite som Jakob Eklund när han spelar den där tuffa snuten Johan Falk ni vet.

Efter några om och men så åkte vi. Fast Skägget var rasande. Han körde som en idiot. Det var jätteaggressiv körning ända hem till Huskvarna och jag var på efterkälken. Minns att en liten fågel flög in i mitt bröst och att det gjorde ont och hur det gick med fågel vet jag inte.
Så. Nu var vi hemma i ett sommardött Huskvarna och i Vetlanda pågick en säkert jätterolig och alldeles.....underbar träff med en massa balla polare till Skägget. Så kan det gå när man har en konstig tjej. Man får vackert ligga hemma i soffan och äta chips och glo medans andra är ute och roar sig.
Livet får andra syssla med.


3. 19/4-2011
Vi har faktiskt haft några rejäla SUPERGRÄL men de är av ytterst privat natur så jag säger bara: Nittonde april 2011. Minns att jag var så Hulkenarg att jag kastade en stor tegelsten som Mille släpat hem rätt ut i gatan. Den sprack. Kommer även ihåg att jag kastade mina absoluta favoritsolglasögon i golvet så att de gick sönder.
Fast det var berättigat.
Det var det. Jävla Skägget.

Bloggutmaning: Lista fem saker som gör vardagen enklare och smidigare

Tack för den Sparkling!
"Jättelätt utmaning", tänkte jag igår.
Nu: "Menar hon fem prylar eller bara vad som helst som kan underlätta?"
Äsch, jag kör på som jag tänkte från första början. Man blir väl inte halshuggen för att man avviker från den rätta vägen heller? ISIS är ju många mil härifrån, TACKÅLOV.

1. Skaffa dig en partner. En hjälpsam partner. Det underlättar vardagslivet väldigt mycket. Till exempel så kan man dela på många kostnader, man kan gå till jobbet och komma hem till ett nystädat boende, man kan få soporna bortburna, man kan få fötterna kliade, man kan få nack- och ryggmassage, man kan få skjuts till festen och om man har blivit lite onykter eller ja, VRÅLPACKAD, så kan man ringa och helt enkelt bli hemkörd.

2. Boendet är viktigt. Det är säkert skitkul att bo i Stockholm, jag skulle verkligen vilja det, MEN jag skulle inte palla med att bo lite utanför stan och kanske ha ett jobb tre mil därifrån och så skulle man pendla och trixa och knixa och nej, jag måste kunna ta mig från punkt A till punkt B på fem snabba.
Det är bra att bo NÄRA allt. Bibliotek (30 sekunder ifrån bor jag), affär (två minuters promenad ifrån bor jag), busshållplats (30 sekunder ifrån bor jag), pizzeria (mitt över gatan bor jag), jobb (tio minuter ifrån med bil bor jag).
Ett bra och halvhyfsat centralt boende gör vardagen VERKLIGEN mycket smidigare och enklare.

3. Framförhållning. Särskilt om man har barn. Hatar paniksituationer. "Vad sjutton säger du unge? Fyller William år idag och du ska på hans kalas! Herreguuuud! Vi får slå in din gamla Nicke Nyfiken-bok då, hoppas han gillar apor och att läsa!"
Det går bara inte. Vardagen blir krånglig. F R A M F Ö R H Å L L N I N G underlättar.

4. Tre bilar, två motorcyklar och en cykel. Ja, jag är verkligen miljövän men här måste jag faktiskt göra ett ovänligt undantag. Vi har två bilar och en firmabil och vardagen blir fantastiskt enkel och smidig med en rejäl fordonspark. Igår fick jag trots detta ta bussen till jobbet och det var med kraftigt gnisslande tänder. Det som i vanliga fall tar tio minuter tog nu istället 25 minuter och tid är värdefullt för mig. Är jag ett bekvämt as? Jag är medveten om det isåfall. Dessutom går det ju väldigt mycket emot min superspararanda....hm, jag kanske får ta och tänka om MEN DET ÄR JU SÅ KUL ATT VARA UTE OCH KÖRA PÅ VÄGARNA. Allt för kul.

5. Diskmaskin.
Åh, vad den underlättar. Jag är lika tacksam varenda gång jag kör igång ett nytt diskprogram. Diskmaskinen - du är det bästa som har hänt den här familjen sedan Mats (R.I.P)

Så. Nu vet ni. Köp några bilar till och flytta till centrala Huskvarna så får ni en jättesmidig vardag. Häpp!

Kan man adoptera en gubbe?

Bloggutmaning: Fem saker som betydde mycket för mig under barndomen och varför de var så viktiga

SPARKLING har gett mig en ny utmaning att sätta tänderna i och det är lite märkligt det här med vad som ploppar upp ALLRA först i ens huvud. När jag läste utmaningen så kom namnen "Harriet & Mankan" upp på en mikrodels sekund. Blev lite förvånad själv faktiskt. Var dom så viktiga för mig under min barndom? Kan man räkna personer som en sak? Det utgår jag ifrån så Harriet & Mankan kommer att hamna på min lista - fast de får inte vara viktigast.
Här kommer listan som den ser ut idag, tisdag 19 augusti år 2014.

1. HAGALUND
Så hette vårt sommarställe på Krängsberg i Vaggeryds kommun. Mamma hade fått ärva huset av morfar och det var gammalt. Kanske hundra år och jättecharmigt. Vi hade el men inget indraget vatten. Det var vedspis. Det var höga tjocka trösklar. Det var sova i en utdragbar soffa på en knagglig "flockmadrass". Det var tvätta ansiktet i regnvatten. Det var klättra i träd. Det var dricka vatten ur en källa. Det var hugga ved. Det var ligga och sova i en solvarm hammock. Det var att sitta på utedasset lite för länge och drömma sig bort.
På Hagalund var jag lycklig. Mycket lycklig.
Varje dag tog jag cykeln till lagården någon kilometer bort och där bland koskit, höns, traktorer, hölass och nyfödda kattungar fick jag doppa stortån i PARADISET. Jag mockade skit, jag var med och förlöste kalvar, jag räddade otaliga katter från döden, vi spelade kort i hemlighet på höloftet (bonden var starkt religiös, men det var inte hans söner) och varje sommar fanns det spännande sommarbarn från storstaden på bondgården. Hade en crush på både Daniel och Clarence.
Att vara på Hagalund en hel sommar var inget annat än fantastiskt och nu när jag skriver det här så gör jag det genom tårdimmiga ögon. Sörjer den svunna tiden. Sörjer att Hagalund bara står och förfaller men är samtidigt så förbannat tacksam över att jag har fått uppleva så många underbara stunder på "landet". Tack mamma och pappa. Det gjorde ni förbaskat bra.

2. RULLBANDSSPELAREN
Så länge jag kan minnas har jag älskat musik och när jag fick ärva min tio år äldre brors gamla rullbandsspelare var lyckan total. Jag lekte "Upp till tretton" (intervjuade, gjorde kluriga frågor, spelade önskelåtar) och så förstås det viktigaste av allt: Jag spelade in musik från radion. Kommer än idag ihåg bästa bandet där "The leader of the pack" med Shangri-Las och Status Quo och deras "Caroline" fanns med. Vid rullbandsspelaren har jag tillbringat halva min barndom. Antar att den var för mig vad datorerna och det där MINECRAFT är för ungarna idag.

3. DAGBOKEN
Har mer eller mindre alltid skrivit dagbok och dagboken får representera allt det skrivna. Jag skrev mycket, mycket när jag var liten. Jag skrev noveller, spökhistorier, jag gjorde egna tidningar, jag pysslade och knåpade, skrev dikter och fanmail och herregud vad mina ungar missar mycket genom att bara hålla på med telefonen/datorn. Kommer fantasi ens finnas om femtio år?

4. NICKE
Min blåa undulat. Han betydde mycket. Det bevisar det väl om inte annat att jag fortfarande tänker på honom då och då trots att han gick och dog 1978.
Nicke skaffade vi i en djuraffär på Torpa inne i Jönköping. I djuraffären fanns flera burar med undulater och jag minns att pappa var fast besluten att "den där" ska vi ha. "Den där" var en blå undulat utan stjärtvinge. De andra undulaterna hade varit elaka mot honom och nu i vuxen ålder så undrar jag om det var för att mobboffret Nicke kanske var lite billigare som min småländske pappa var så besluten att ta just honom. Men det visade sig snabbt vara ett bra val. Ett jättebra val.
Nicke var förmodligen jättelättad över att ha kommit bort från sina stygga plågoandar och han visade sin tacksamhet genom att vara übersocial. Han och jag verkligen tokgillade varandra. Han kom på kommando. Han satt (du som lider av fågelfobi kan sluta läsa nu) på min läpp och stack in hela huvudet i min mun för att plocka åt sig tuggade jordnötter. Han kunde apportera saker och han kunde prata lite lätt.
Fan Nicke! Jag saknar dig fortfarande. Läker tiden verkligen sår?

5. HARRIET & MANKAN
Tant Harriet var världens snällaste och hennes man Mankan (han heter egentligen Ingvar) var världens roligaste. De var kompisar till mamma och pappa och varje sommar hyrde de "Lillastugan" som låg mitt emot vårt Hagalund.
Eftersom de var både snälla, roliga och barnälskande var de naturligtvis barnlösa. De hade inga egna barn. Sådan är världen. Orättvis.
De larvade sig mycket med varandra. Ofta pratade de fånig men rolig låtsasdanska och i lillastugan fanns alltid de där syrliga runda danska karamellerna som låg i en svart plåtburk. Man fick ta hur många man ville.
Mankan var uppfinningsrik och barnslig och han brydde sig om mig. Ett barn känner om någon tycker om det och jag kände att Mankan gillade mig. Det gjorde Harriet också. Dessutom gjorde Harriet mycket godare fläskkotletter än min mamma. Hon stekte bara kotletterna på ett snyggt sätt medans min mamma envisades med att panera sina.
Harriet och Mankan hade alltid tid.
För att spä på teorin om att världen är orättvis så dör Harriet förstås när hon är i 50-årsåldern. Jag fick aldrig säga hejdå. Jag fick aldrig säga hur mycket jag tyckte om henne.

Det ångrar jag.

I love you, Otto!

Men varför har inte en endaste människa kunnat upplysa mig om hur j-a gott risotto är? Och hur enkelt det är att göra? Hur VILSAMT det är att göra? Man står liksom fastnaglad vid spisen och rör, sakta, sakta, saaaaaktaaa och så funderar man på något kul som att barnbidraget kommer om bara två dagar eller att man snart ska få nya grannar. Toppen.
Mmmmm, risotto. Enkelt, mättande, vegetariskt, billigt supersparargott. Det enda minuset skulle väl kanske vara att barnen inte gillar min nypåkomna maträtt alls, fast å andra sidan gillar de nästan ingenting som är hemmalagat. Så jag får ha min risotto nästan helt för mig själv. Mycket bra.

Känner jag mig själv rätt och det kanske jag borde göra efter snart 50 år tillsammans - så kommer jag att ha förätit mig på den här smaskiga lilla rätten snabbare än man hinner säga meningen "man kan utesluta persiljan."

Nu: Te.



Dagens låt: Money - Pink Floyd
Misstänker starkt att jag får NOLL kronor i lön den här månaden (har gått över från månadslön till timlön igen, fan) och vad passar väl bättre en sådan helfattig månad än att stå på loppis?
Igår hade jag två bord på Kulturhuset och med mig hade jag HUR MYCKET SKRÄP SOM HELST. Typ sju smockfulla flyttkartonger. Skit man fått. Värdelösa artiklar.
Efter att borden var betalade hade jag fått in 1300:-. Trettonhundra rätt ner i fickan. Jättegott. Och prylar finns det kvar till försäljning. Om tre veckor kan det säkert vara dags för avyttring igen.
I. Love. Loppis.

I Josef Fritzls källare

Eller rättare sagt, i hans brorsas Günthers, källare. Där hålls jag instängd under ett år. Vad hemskt.
Fast nu gällde det en ny bloggutmaning från SPARKLING och hon ville att jag skulle lista lite olika prylar/personer som jag tillåts ha med mig under den såkallade källarsemestern. Prylar/personer man måste umgås med dygnet runt I ETT ÅR.
Okej.
Jag kryper in i broder Fritzls mysigt inredda källare med:

BOK:
Om jag bara får ha med mig en enda bok så vill jag sejfa. Tänker inte riskera att få med mig ett sömnpiller som någon kanske rekommenderat men som inte alls passar mig och mina hjärnceller.
Därför så väljer jag Per Anders Fogelströms STAD-serie. Är det fusk? Den är väl i typ fem delar men den finns säkert i en ful Bra Böcker-upplaga som en enda tegelsten.
Hoppas att Henning & Lotten vill hålla mig sällskap i källarregionerna. Det kan väl i alla fall inte vara sämre än att jobba som tvätterska vid en sjö under vintertid. Som Lotten fick göra. Stackars Lotten. Stackars Henning.
STAD kan jag tänka mig att läsa om och om igen.

FILM:
En film man kan tänkas se om in absurdum? Hm. Då vill jag ha en film som man både får skratta och lipa till.
Det får bli BIG FISH. Älskar den filmen. ÄLSKAR!


SKIVA:
En skiva som ska stå på repeat i ett år. Herregud. Så himla svårt. Jag älskar Queens A Day At The Races, den tröttnar jag aldrig på. Och sedan så brukar jag hävda att The White Album med Beatles är min favoritplatta men nu ska jag sitta inspärrad och jag lider antagligen av svår hemlängtan och det gjorde Kristina också. Kristina från Duvemåla alltså.
Och just den plattan innehåller tre olika cd och mycket fin musik blir det. Björn & Benny kan dom!
"Sedan han lämnat Korpamoen, tar han stigen över Bökevara...tralalllallaaa"
NJUTNINGSFULLT.COM

PRYL SOM RYMS I EN HANDVÄSKA:
Min telefon! Min telefon! Min telefon! Den vill jag ha med mig. Wordfeuda med mig i källaren - please! Jag heter mirrejun där. Jag är halvkass så det vore fantastiskt bra läge att få öva upp mina skills där i fångenskapen.


TV-SERIEKARAKTÄR SOM OCKSÅ SITTER INSTÄNGD IHOP MED MIG:
Nu måste jag alltså vistas där nere med en och samma person i ett helt år. Eftersom jag är så kass på just tv-serier så måste det bli RIK i Hemma Värst. Anarkisten ni vet. Han är ju så oerhört hysterisk och komisk och finns det en sak jag verkligen älskar så är det att skratta. Och Rik är rolig. Jätterolig.
Vi kan sitta där och prata pop och poesi och jag är säker på att tiden hade flugit iväg i hans sällskap.


Nu låter ju det här så himla trevligt och bra att jag nästan blir lite förbannad om inte Günther F dyker upp. Var bor du Günther? Var det Wien?

Bloggutmaning: Fem ställen jag vill resa till

Utmaningarna duggar tätt och bra är väl det för då MÅSTE man ju hoppa bort från sofflocket och skriva här på bloggen.
Nu kom utmaningen från Sara och hon vill att jag listar fem ställen jag vill resa till.
Nu är jag ju en ganska tråkig person som helst är hemma fast jag är inte på långa vägar lika tråkig som han som Dan här på jobbet berättade om vid fikastunden igår. Han sa att det fanns en man som bodde uppe i skogen i Ölmstad (världens håla) som enbart tog sig in till civilisationen medelst traktorn. Som t.ex då han var tvungen att lämna sitt torp för att handla. Då tog han helt sonika traktorn och tuffade in till det där deprimerande allköpet som ligger vid den minst lika deprimerande rondellen (de har en sådan, otroligt) i Ölmstad. En storhandling där måste ju på på fem gånger så mycket som den gör på t.ex Willys. Men han, enstöringen som inte ville se sig om i världen, han sparade ju säkert in pengarna på så mycket annat. Deo kanske.
Hur som haver. Det hade varit mycket intressant att få höra om fem ställen som den mannen skulle vilja resa till. Vad hade han svarat? Stamseryd? Haurida? Bäcken på Österängen?

Här kommer mina ställen jag vill resa till:



1. Mitt inre
Ha ha, flum! Drömfångarvarning på den. Fast nu med min ekonomi så blir det ju en väldigt billig och bekväm resa. Man behöver ingen krånglig packning och man slipper de där påträngande, jobbiga försäljarna som ska sälja på en kepsar som det står TURKIET på eller dåliga flipflopsandaler som går i bitar efter ett kvarters traskande.
Vem är jag? Vad vill jag? Var kommer jag ifrån? Varför hatar jag knappar? Varför älskar jag chips? HUR SKA DET GÅ FÖR MIG?



2. EGYPTEN
Fast ändå inte. Jag vill egentligen bara ta ett plan dit och hoppa av vid pyramiderna och sedan åka hem igen. Egypten lockar inte alls men till de där spetsiga konstiga byggnadsverken vill jag. Har alltid velat. Var inne i en pyramidliknande konstruktion på en New Agemässa (jag är INTE en New Age-mässetyp) en gång och jag måste erkänna att det kändes skumt fast himla bra inuti den där formationen. Det är nåt med det gyllene snittet misstänker jag.




3. NORRLAND
Jag har aldrig varit norr om Uppsala. Det är fanimig katastrof. Jag vill till Norrland!
Jag vill fjällvandra. Jag vill åka hundspann. Jag vill köra snöscooter och jag vill se NORRSKENET. Vad väntar jag på? Dä bar å åk.




4. USA
Men varför har man inte kommit iväg till USA då? Varför tog inte Skägget och jag våra hojar INNAN VI HADE BARN och drog till USA för? Vi kunde ha åkt från kust till kust. Sett allt man drömt om. Suttit på verandor med inavlade ortsbor och spelat banjo i Oklahoma, tagit selfies vid Niagarafallet (vi hade säkert ramlat i) och tja, nu kommer jag inte på fler saker man kan göra i USA. Konstigt. Det är ju jättestort. Fast de har säkert evenemangskalendrar over there också. Så man vet vad man ska göra.



5. NYA ZEELAND
"Det verkar så vackert." Räcker det med den motiveringen? Vinner jag en resa dit nu?



Sara: Du får en ny utmaning av mig.
Du ska lista de fem mest avtändande sakerna du vet.

Bloggutmaning 1: Mitt mest onödiga köp någonsin

Fick en bloggutmaning av eminenta Sparkling. Antog den. Take it away, Anna!

Jag handlar egentligen inte mycket prylar som är värda att ångra eftersom att det lilla jag köper det köper jag på secondhand. Att ångra att man köpte en orange ekorre i plast för tio kronor är liksom inte lönt. Så egentligen vore det lättare att skriva om onödiga prylar som man fått genom tiderna eftersom jag har en tjeckisk svärmor som kånkar hem tvåhundra olika grejer i månaden. Det är skrymmande hushållsmaskiner (hatar dom), gräsliga buffaloskor (Robyn kanske passar i sådana men inte jag), skrikiga banlontröjor, fula lampor, sprattlande väggdekorationer och trätuppar som det MADEIRA på i snirklig skrift. Har hon inte fattat att jag är en estetisk svärdotter? Jag går liksom inte igång på syntet- och träpryttlar, fatta det.

Fast nu var det ju mitt inhandlanade det skulle handla om och det första jag kom att tänka på var min allra första bil som inhandlades för 3000:- på Blocket. Bilen bodde i Hok och var en skrothög i rött. En Toyota Starlet närmare bestämt och visst, jag såg att allt var rostigt men bilklädseln. Bilklädseln! Den var så snygg i randigt i rött och vitt gammalt tyg och ränder är ju så satans snyggt. Det var dom dyraste ränderna i mitt liv kan jag lugnt påstå. Att  jag inte blev avskräckt för bilköp för all framtid är egentligen en gåta.

Ändå måste jag nog säga att mitt onödigaste inköp ever är ett klädesplagg. Som den minnesgode läsaren kanske kan dra sig till minnes så är jag en stor motståndare till att gå runt i affärer och nypa i kläder. Jag gillar det inte. Jag AVSKYR det. Handlar jag kläder någon gång så är det med största sannolikhet på fashionabla ställen som Le Myrorna eller Boutique Erique (Erikshjälpen).
Förstå därför min panik när jag blev medbjuden på Sveriges Radios stora fest i Stockholm för två år sedan. VAD SKULLE JAG HA PÅ MIG?
Det var då, i panikerandet, som jag gjorde misstaget. Det dyra misstaget. Jag satte mig framför datorn och googlade på klänningar. Efter många nervösa knapptryckningar fick jag hem en röd DESIGUAL-klänning. Kostnad: 899:- (ÅTTAHUNDRANITTIONIO!)
Klänningen var inte alls i den röda nyans som jag hade tänkt mig. Dessutom var det en omlottklänning och om man som jag har en son som sedan fem år tillbaka har petat en i den graviditetsliknande magen och frågat om han ska få ett syskon - då är det inte läge att ha omlottiga kläder. Inte alls.
Så därför hänger den där jävla märkvärdiga, fjompiga märkesklänningen i garderoben och någon fest har den inte kommit iväg på. Den har faktiskt inte kommit ut alls. Cirka två minuter har den var på den här gamla kroppen.
899 kronor.....tänk så mycket mer kul man kunde ha haft för dom pengarna.

Och Erik....förlåt mig. Jag ska aldrig mer vara otrogen. När har du öppet imorgon?

Dagens låt: Just because - Lloyd Price
Har ni hört Lloyd Price? Inte? Jag gillar flera av hans gamla låtar från 50-talet. Lawdy Miss Clawdy (mmmmm!) Personality (mmmm!) Stagger Lee (mmmm!). Idag är det helt enkelt jag som klickar hem en platta med honom från nätet. Det kommer INTE vara ett onödigt köp. Det känner jag på mig.

Superspararna - mitt nya favvoprogram

Eftersom jag numera lever ett ganska alternativt liv så är det här med ekonomi något som intresserar mig extra mycket.
En fråga jag ställer mig ungefär två gånger i veckan är hur folk som arbetar heltid inte har pengar över när månaden är slut. Folk med hög lön. Hur. Kan. De. Inte. Få. Pengarna. Att. Räcka. Till?
Det är ett mysterium.
Inte för att jag ska sitta här och slå mig för bröstet men hallå! Vissa månader har jag typ femtusen kronor i lön (barnbidraget inräknat) och jag klarar mig. Är inte det väldigt konstigt/märkligt/underligt?
Skulle jag få ut 20 lakan i månaden så skulle jag förmodligen sätta in tio av dom genast på banken. För jag är sån. Jag buffrar. Jag snålar inte. Jag buffrar. Tänker på morgondagen.
Därför så sitter jag såklart som klistrad framför Kanal 5:s nya tv-program Superspararna. Hur gör andra där ute?

Min absoluta favorit i programmet är Peter. Han ser ut så här och ja, i ett annat liv så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att gifta mig med honom.

Peter gör sin egen deo, han lämnar in Foppatofflor för lagning (hm), han gör eget bröd, egen ketchup, han mixtrar och håller på samtidigt som han fnissar och har sig. Man blir liksom på gott humör i hans rödlätta sällskap. Dessutom är han den ende i programmet som verkar tänka på miljön. Fast har han gett mig några direkta spartips? Njä. Egentligen inte. Jag är nog för bekväm av mig för att stå och balta med kokande tomater och gamla tomma ketchupflaskor.

Några direkta spartips fick man inte heller av det här blåsta paret. Verkligen inte. Direkt PINSAMMA är dom när dom går runt och KNYCKER socker, salt och ketchup på McDonalds m.m. Dom snor toappapper, de går och letar skräp (metall) och nääää. Skämskudde fram, tack. Och deras "födelsedagsfest" för deras lille ettårige son....my god. Att dom ens kan med att visa sig på stan efter det här programmet. De verkar ju främst ha sparat in på sina hjärnceller. Ta bort!

Gillar däremot den gamla glada tanten med den tüska brytning. Hon hade samma tänk som jag - att om man handlar allt second hand så får man pengarna att räcka till. DET STÄMMER!

Egentligen har jag bara fått ett enda vettigt spartips och nu kommer ni tycka att jag är bananas men okej, jag bjuder på den. Jag tror det var kvinnan i Salem som också handlade mycket begagnat som sa att hon faktiskt delade på maskindisktabletterna "för det blir lika rent ändå."
Det tipset var jag tvungen att testa och visst. Det funkar. Disken blir lika ren och ett paket maskindisktabletter räcker hux flux dubbelt så länge. Bra för plånboken och bra för miljön också.

Själv så är jag medveten om att jag hade platsat ganska lätt i Superspararna. Blir det ytterligare en säsong till i rutan så kanske.......vem vet liksom?

Dagens låt: Ska vi byta grejer med varann? - Hasse Alfredsson
Ett spartips är till exempel att gå med i en bytargrupp på facebook. Gör dig av med något du inte vill ha och få annat istället. Hur plättlätt som helst och man får dessutom träffa mycket roliga människor på köpet.
Den här veckan har jag fått hem: SEX kattmatsburkar, ETT HALVT KILO kaffe, 300 GRAM chips, TVÅ juicepaket, bananer, äpplen, aprikoser, körsbär, frysta jordgubbar och hallon.
Vad jag bytte bort? En hittad jordglob (noll kronor), en kasse böcker (fått av en granne som ska flytta) samt barnkläder och dvd-filmer som Mille tröttnat på.
Ogillar pengar på sätt och vis. ÄLSKAR byteshandel.

Häng mé - nu blir det resumé!

Sommaren i den här familjen inleddes den 11:e juni, två dagar innan skolavslutningen, då vi drog till Turkiet med hjälp av Apollo.
Kom fram till hotellet i Alanya sent på natten och möttes av en full/illamående/magsjuk? person i lobbyn. En liten piccolopojke hjälpte oss med alla resväskor till rummet och när han hjälpt oss färdigt så blir jag ALLTID sådär osäker och velig. "Ska man ge honom dricks nu?" typ (det ska man va?). En sak är säker. Jag skulle inte klara av att vara omåttligt rik. Känner mig inte ett dugg bekväm med att andra ska stå på tå inför mig slash göra mig nöjd.
På hotell kan jag aldrig riktigt släppa tanken på alla människor som städar, bäddar, lagar mat, diskar, fejjar medans vi utlänningar bara vräker och har oss. Visst - utan oss turister hade de kanske inte haft jobb men jag känner mig liksom lite äcklig. Här kommer jag, värsta turisten med mina pengar, och nu ska ni lågtstående turkar fan se till att jag har det skitbra under de dagar som jag är här.

Är det bara jag eller?

I vilket fall som helst så solade vi in absurdum i Turkiet. Hudcancer, vad är det? Det drabbar väl inte oss. Vi åt, läste, handlade läderbrallor, svettades, åkte badbåt och hoppade i havet från båten. Jag säger det en gång till för det är liksom något jag har drömt om att få göra i hela mitt liv. Vi åkte badbåt och hoppade i havet från båten.

Badbåtslycka.

Turkiet var bra. Fast det var skönt att komma hem. Kunna andas igen. Få städa, bädda och laga mat själv.
Har även hunnit med ett besök i hufvuudstaden. Den svenska alltså. Vi bodde på Birger Jarl - en gammal Ålandsbåt (tror jag) precis nedanför Gamla Stan. Var på flera museum, kom in gratis på Gröna Lund, hängde en hel dag på Skansen, blev slickad på av en lemur, såg Thåström släntra över ett litet torg sent på kvällen. Tyckte att stockholmarna var fantastiskt trevliga. Kan därför helt klart tänka mig att bo i Stockholm från och med nu. Gärna i Vita Bergen eller kring Mosebacke eller på Djurgården. Kan även tänka mig en lya i Gamla Stan. Får se vilket det blir av dessa alternativ när Svenska Spel nu har tänkt höra av sig.

Lemurlycka

Musiklycka

Har jobbat på radion hela juli. Det har inte alls känts betungande eftersom man ofta börjar 5.30 och slutar kl.11.20. Då har man ju ändå hela dagen ledig liksom.
Har fräst omkring ovanligt mycket på min gamla Honda. Har badat på Brunstorpsbadet. TRE gånger har jag badat i Vättern och tre gånger i Axamosjön. Bra ratio det.
Har dessutom hunnit med årets pinsamma bilbingo med Stefan som traditionen bjuder och jag har varit på ett otal loppisrundor. Har gjort Liseberg (om man nu GÖR Liseberg när man knappt vågar åka ett skit.)

Sommaren 2014 - tack ska du ha. Du var riktigt bra.

Dagens låt: Hot in the city - Billy Idol
Har varit ute och festat en hel del också ska man kanske tillägga. Ska ner på stan även ikväll och kolla in JÖNKÖPINGSFESTEN. Style of Eye ska spela i Rådhusparken och honom vill jag gärna se. Det blir väl jag och tvåtusen 20-åringar kan jag tänka.
Vi måste prata ålder snart förresten. Påminn mig att jag snart ska berätta om när jag blev tillplattad av en 25-åring på radion. Gör det.

Ska du sätta igång och blogga snart? ELLER?

Ja, jag SKA! Men det assvårt att få tummen ur nivetvad. Har man legat på sofflocket i närmare två månader är det liksom inte lätt att komma igång.
Vad ska jag inleda med?
1. Superspararprogrammet på TV5 och hur det har påverkat mig?
2. En resumé över sommaren?
3. Jobbtankar?
4. Dagens outfit?
5. Matbilder? (Frukostfil i motljus t.ex...)

Välj och vraka så kommer jag tillbaka!

Beachparty med attityd

Då skriver vi in i almanackan att Mille, aka "Badkrukan", badade jättelänge i VÄTTERN den 10:e juni 2014.
Antar att det var grupptrycket som fick i honom i plurret för ikväll så skulle hela hans klass med lärare och föräldrar träffas vid Oset, vår lilla beskärda del av Vätterns södra strand. Ungarna badade. Vi fikade.
Satt jämte en av tjejerna i Milles klass. På behörigt avstånd men ändå tillräckligt nära för att höra precis ALLT som de sa i hennes familj.
Det var mamma ryggtatuering och finnar på hakan och det var pappa linne och asfula jeans. Och så då en sockersöt dotter på nio år, en tjej till, en kille (storebor till sckersötingen kanske) på typ 12 år  och så en liten fis på tre-fyra år.
De grillade Eldoradohamburgare. Och så höll de på att hacka på ungarna hela tiden.
Exempel på pappans konversation med sina barn:"Hur puckad är du?", "Fattar du hur LÅNGT det är ditt pucko?", "Öh! Du har ju redan tagit fem bröd din jävla gris!"

Din. Jävla. Gris. Säger man så till sina barn?
Innan de skulle gå så var det nåt barn som sa något försynt, som hade en liten invändning och då var den lilla trevliga tonen där igen och "Du! Inte den attityden, va?"

Var det någon som hade taskig, JÄKLIGT taskig, attityd så var det väl han, idiotpappan med sina skitfula EPA-jeans.
Usch.

Men annars var det en fin kväll.

Have I told you lately...?

Varje gång jag sätter mig vid datorn och ska tänka ut ett inlägg så känner jag att jag måste skriva något om hur trött jag är. Mycket givande.
Man kan ju fråga sig varför man är så vansinnigt trött jämt? Är det för att jag inte får i mig kött eller beror det på att jag hela tiden piskar mig själv så hårt?
Som igår: Var ledig. Alltså ledig från jobb men knappast ledig från andra göromål. Det skulle städas, det skulle stekas pannkakor, det skulle tas ned gardiner, det skulle letas nytt överkast till dotterns nyinköpta säng (350:- på Blocket), det skulle lunchas på stan (ansträngande), det skulle tvättas, pratas med svärmödrar, det skulle slängas metall-, plast- och pappersåtervinning och det hela skulle avrundas med en tvättstugesejour. Och så skulle det ut och motioneras lite däremellan också.
Trött. Trött. Trött.

Idag är jag också "ledig." Ska luncha med ett par gamla jobbarkompisar och sedan gå på utvecklingssamtal i skolan. Fynda på Bra&Begagnat samt KANSKE hälsa på min mamma på serviceboendet. Problemet där är bara det att hon drar ALL energi (alltså dom 2 mg energi man ligger inne med) ur en. Hon har nämligen förvandlats till jordklotets mest negativa homo sapien. Allt är dumt, fel, trist och tråkigt. Kan man gnälla ska man göra det. In absurdum! Om jag är likadan som hon när jag är 85 år så har jag bett Skägget om att skjuta mig.
Och sedan detta: Behöver egentligen åka ner på stan och shoppa kläder till den förestående Turkietresan. Men om jag ska orka med att gå i affärer och glo så måste jag nog proppa i mig 20 kilo apelsiner och fyra baljor spenat för att samla kraft. Hatar att leta kläder. Funderar på att göra en Lena Ph och börja sy själv. Faktiskt.

Annars då?
Jag har röstat fast jag är MYCKET MYCKET MYCKET ointresserad av politik. Bestämde mig för hur jag skulle rösta först när jag kom in i vallokalen.
Har dessutom haft gårdsloppis där la familia drog in närmare 1300:- och så har jag mått väldigt dåligt över att ett litet föl har blivit misshandlat i Stadsparken. Vad är det för människor som kan ge sig på ett föl som är en vecka gammalt och slå besinningslöst? Blir ledsen. Upprörd. Arg. Hoppas verkligen på att det där med karma funkar. Att idioterna kommer få igen så det räcker och blir över.

Nu ska jag dricka kaffe. Har hört att det piggar upp.

Dagens låt: Picture this - Blondie
Blev med smartphone i november. Med en smartphone kan man instagramma och det är det absolut bästa med de där platta fula telefonerna om du frågar mig.
Så att gå omkring och plåta har blivit lite utav min nya hobby.
Klick! Sedan gör man om bilden i ett kul program och så lägger man ut och så får folk gilla. Töntigt, men roligt som sagt var.
Om vi inte redan känner varandra på Instagram så heter jag iallafall zilverkatten där.
Vi kanske ses?

I'm the end

...var på Quomutfestivalen i lördags. Kul! Hamnade på film. Jag är slutet.
Se här:
http://www.jnytt.se/jonkoping-blommade-idag

Alltså den här bloggen....

...den...den...ja, jag säger inget så har jag inget sagt.

Men iallafall. Inget har hänt sedan sist. Ingenting. Eller jo. Familjen har varit magsjuk. En heltäckningsmatta har blivit nedspydd, det har luktat AS, men inget ont som inte har något gott med sig. Tack vare spylukten så fick jag träffa en gammal killklasskompis från mellanstadiet (var nog 20 år sedan vi sågs sedan sist) bara sådär. Man får till konstiga träffar om man är lagd som jag och lämnar ut allt TOTALT hela tiden på facebook.
Min ovana trogen så skrev jag i statusen att "jag strax skulle googla på hur man får bort spylukt från en heltäckningsmatta.".
Jag hade verkligen inga baktankar med detta men hux flux så anmäler sig ML, min gamla klassis alltså, och menar på att jag jättegärna får låna hans mattvätt, han kan komma förbi med den ikväll...osv.
Så kommer det sig alltså att ML, eller "Bäckis" som han också kallades, plötsligt står i mitt kök en helt vanlig onsdagkväll. Med en gigantiskt klumpig MATTVÄTT i släptåg.
Efter demonstrationen (den var bra, klumpiga mattvätten alltså, mattan luktar gott nu) så pratar vi en stund. Vi pratar om Bengt, mesen i klassen, som Bäckis brukade slå (jag hejade på Bengt) och vi pratar om att Bäckis bara kunde resa sig upp i klassrummet och sticka ut med orden "nu ska jag hem, det är vinter-VM på tv."
Vi skrattar lite och försöker verka vuxna. Han berättar att han bor ute på landet med sin hund. Han har eget företag och han förklarar att "han alltid varit lite egen och att han har velat gå sina egna vägar."
Nick, nick. Jag fattar.
Efter att Bäckis gått så säger Skägget att jag berättat om denne gamla klasskompis innan och att jag då berättat att han minsann brukade fisa högt och medvetet i klassrummet.

Ikväll ska han komma och hämta sin mattvätt igen. Får se om jag tar upp det här med fisarna då.
Får se, som sagt var.

Dagens låt: Happy - Pharrell Williams
Om man inte varit på "sin" skola på över en månad och så får man plötsligt jobba där en måndag och tisdag och det regnar, det är gråare än grått och man står på skolgården och ungarna får syn på en och skriker "MIRRREEEE!!!!!" i kör och rusar emot en och slänger sig på en och man känner sig som en kardborrebandsinvirad sak med en massa kottar klistrade på sig och man får kramar och pussar och en säger att han älskar mig och vill gifta sig med mig och en annan bara vill hålla handen. Då.
Då känner man sig lyckligt lottad. Då skiter man i den pissdåliga lönen.
Kärlek i lön är banne mig inte fy skam det heller.

Konstiga saker jag har varit med om. Del 1.

Detta hände sig på den tiden när jag precis hade flyttat hemifrån. Jag bodde i min lilla trygga etta på 49 kvadratmeter på Österängen och umgicks jag inte med min katt Buster så umgicks jag en hel del med en massa killar. Som kompisar alltså - vad tar ni mig för egentligen?
En av dessa killkompisar var ganska uppenbart intresserad utav mig. Lätt fixerad skulle man kunna säga. Han var dock inte min typ alls. Kompis? Ja. Killpotential? Nej.
En kväll ringde han hem till mig. Jag lyfte den svarta kilotunga bakelitluren.
Han: "Du -  jag har ett litet konstigt förslag. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ligga med mig..."
Jag: "?"
"Ja, för det skulle underlätta en hel del för mig förstår du. Oftast har det funkat som så att när jag har legat med en tjej så tappar jag intresset för henne, ja, och om vi då kunde ligga med varandra så skulle jag ju så att säga kunna släppa dig..."
Jag minns inte vad jag svarade bara att jag tackade vänligt men hyperbestämt NEJ.
Så vi fortsatte. Att bara vara kompisar.

Det var väl en konstig sak som hänt mig?

Dagens låt: Go west - Village People
Idag ska vi fara västerut. Till S K Ö V D E. Mille har sin teneriffakompis Arvid där och nu ska vi sammanstråla på Skövde badhus. Jag i min nya bikini. Hoppas den håller måttet nu. Känss inte helt hundra om jag får säga det själv.

Jobbar Jennifer Aniston i Jönköping?

Perfekta människor. Mmmmmm. VAD man gillar helt perfekta människor! Mmmmmm igen.

På skolan där jag jobbar ibland - där jobbar det sedan typ två år tillbaka en ung, nyutexaminerad lärare som vi kan kalla Ingrid. Hon har nämligen ett sådant där helsvenskt REJÄLT namn också, denna perfekta lärarvarelse.
Hur som haver. Lillgamla Ingrid är typ 24 år. Hon ser ut som en exakt kopia av Jennifer Aniston, fast med moderna (vad annars?) pilotglasögon.
Ingrid har perfekt hy, jättesnyggt tillrättalagt hår som till och med har den mycket dåliga smaken att se okej ut även om det är skitigt (vilket det aldrig är, FÖRSTÅS!) och vad än Ingrid tar på sig så ser det bra ut. Hon sminkar sig pyttelite. Jättefint. Perfekt.
Hon P R A T A R  T Y D L I G T till alla på ett väldigt pedagogiskt sätt och ja, hon är den nya självutnämnda flockledaren numero uno. Klart att MAN RETAR SIG!
När jag är i närheten av Super-Ingrid så förvandlas jag till en liten grå, svettig dammråtta på åtta år. Mycket obehagligt. Eftersom det faktiskt är som så att jag hade kunnat vara hennes mamma. Usch.

Ingrid har koll. När vi är ute på rast på skolgården så är det ju meningen att man ska hålla ett öga, eller helst två, på "sina" barn. Detta lyckas jag sällan med men Ingrid, hon har koll på precis ALLA elever på hela jävla skolan verkar det som. Och det låter hon en veta. "Mirre? Var är Lukas?" Och  just då har jag NATURLIGTVIS tittat extremt ihärdigt på ett annat barn, inte på Lukas, och så får man skämmas lite dumt. Jag misslyckas alltid med ALLT i närheten av DEN PERFEKTA.
Vi är, som ni kanske förstår, inte kompatibla ett dugg. Det enda vi har gemensamt är egentligen att vi ogillar varandra. Och att vi har nästan samma bruna skor. Fast hennes kostade förmodligen en tusenlapp mer än vad mina gjorde. Såklart.

Och det är nu jag brukar roa mig med att tänka i killbanor. Om jag hade varit kille - hade jag varit smygkär i Ingrid då? Hade jag gått igång på hennes perfekta uppenbarelse?
Nä. Det hade jag ju inte. Vem hade orkat med hennes kontrollbehov, hennes eviga tränande och hennes fjompiga röst och hennes tillgjorda tjejskratt? Inte killjag iallafall. Människor som gör en nervös ger jag inte mycket för. Tror till och med att killjag hellre hade haft en romantiskt dejt med spännande, bonniga och högst operfekta Marit Paulsen.

Ha! Där fick du dumma Ingrid!

Dagens låt: Waterfalls - TLC
Nu har jag avgått som ordförande i bostadsrättsföreningen och tack och lov för det. Idag ringer den nye ordföranden och säger att det droppar jättemycket från ett vattenrör utanför min dörr i källaren. Hörde allt att någon gick loss med en slagborr här i huset igårkväll och om jag misstänker rätt så är det juggomannen som förpestade min tillvaro som är orsaken till vattenläcka nummer 55. Men nu slipper jag ta dusten. Så. Himla. Skönt. Applåd till mig. Och 289 likes. Nu ska jag fortsätta min lediga slappa fredag.

Håller på och laddar

....i morgon är jag ledig. IGEN! Laddar för ett inlägg om en alldeles perfekt människa.

Så har det då hänt igen

Så här är det. I augusti skaffade vi (motvilligt) två stycken identiska katter. Två kattbröder. Gråa. Vi döpte dom till Stoffe och Musse.
Efter x antal månader så förstod vi att vi inte alls hade två kattbröder utan två KATTSYSTRAR. Okej. Tjejer. Sterilisering. Kostsamt.
Eftersom att vi tyckte att de skulle förvandlas till utekatter nu till våren så beställde jag tid för sterilisering den 16/4. Kostnad för två systrar: 2150:- Men det kan det ju å andra sidan vara värt. Hur kul skulle det vara att sitta här med två kullar kattungar liksom? Nej, just det.

Stoffe började marsa förra veckan. Igårkväll var det outhärdligt. Hon stod på bakbenen vid ytterdörren och KRAFSADE med sina tassar och SKREEEEEEEEK.
Jag släppte ut henne. Har hon kommit tillbaka?

Wendy är otröstlig. Jag försöker verka cool. Skägget också. Mille vill ut och leta hela tiden.
Syster Musse jamar och är ovanligt kelig (hon är väl rädd att vi ska slänga ut henne också) och nu ska jag till radion och jobba. Det regnar.
En liten grå och förskrämd kattjej är försvunnen.
Sorg.

Chockad av Hälsolyftet!

När man fyller ett magiskt, jämnt tal, typ det där talet som gör att man ramlar över på döhalvan, då blir man kanske, om man har tur, utvald att medverka i landstingets HÄLSOLYFTET.
Jag fick brevet med en förfrågan om jag ville vara med och eftersom att jag är ganska intresserad av min egen hälsa så tackade jag såklart JA.
Förra fredagen så skulle jag ta blodprov (på fastande mage) (alltså: jag fick inte äta frukost) (tror ni jag var hungrig eller?) (faaaan, vilken explosiv huvudvärk jag fick efter att de tappat mig på ett rör med blod!) och så skulle jag fylla i en enkät med en massa frågor om mina levnadsvanor hemma i lugn och ro.
När jag svarat klart så insåg jag att jag förmodligen skulle framstå som en torr pingstvän. Jag varken röker eller dricker ju. Eller jo, feströker gör man ju gärna men hur ofta festar man nu för tiden egentligen? Och dricker gör jag verkligen inte varje vecka. När Skägget sitter där med sina ölburkar på helgen så sitter jag sedesamt bredvid med ett glas lättjuice. Lime/citron typ. Party party liksom.
I onsdags var det dags att ta med sig sina präktiga pingstvänssvar och äntra vårdcentralen. Fick träffa en gammal hurtig sjukgymnast som vägde mig, mätte mig, tog mått på min midja och på "stussen" aka röven.
Fick inledningsvis veta att jag hade ett PERFEKT midjemått. Min BMI låg på 23-nånting och det var också JÄTTEBRA.
Sedan fick jag svara på frågor om hur mycket jag rörde på mig per vecka. Här höftade jag ganska rejält, tog kanske i lite i överkant men trots det så hamnade jag på rött = inte bra. Jag var plötsligt i riskzonen för att få en hjärtinfarkt eller något annat superfarligt.
Vidare så var det frågor om  hur många mackor jag åt per dag och vad hade jag på dom? Hur mycket smör/lättmargarin jag tog på mackorna? Tog jag en ostskiva eller två? Åt jag müsli? Skar jag bort fettet på kött? Åt jag kakor och hur många isåfall?
Jag svarade väldigt sanningsenligt på alla frågor och nu skulle det räknas poäng. Det var addition och multiplikation och avdrag och bonuspoäng hit och dit och vem, VEM? har egentligen suttit och konstruerat dessa tester? Någon ur Alliansen eller?
Hur som haver så fick jag poäng som hade gjort Anna Skipper imponerad. Jag fick en mycket snygg GRÖN kurva (plötsligt ingen riskfaktor alls för hjärtinfarkt) och den gamla sjukgymnasten kunde inte nog påpeka hur sällan det var någon i min höga, aktingsvärda ålder fick en sådan fin kurva. Och mina blodvärden och blodtrycket SÅG DESSUTOM JÄTTEBRA UT.
"Det här kändes ju nästan lite som en bilbesiktning!" pressade jag käckt ur mig. Sjukgymnasten log och så skakade vi hand och jag lovade att försöka röra på mig lite mer samt att äta mer fibrer.

Det var kul det där Häslolyftet. Nu tänker jag bli 100 år. Minst.

Rapport från en skurhink

Nu vet jag inte riktigt varför jag satt och letade efter en bild som skulle visa en positiv kurva. Känner mig inte så värst positivt lagd just för tillfället men okej då. FASAD! Det är viktigt att hålla en fasad!

Känner mig faktiskt lite lack på skoljobbet just nu. Har varit vikarie för en kollega mer eller mindre sedan februari och så hux flux är man undanputtad av en annan hoppa. Bara för att jag råkade ha ett annat jobb (på radion) några dagar. S.U. R. T. Så nu är det oroligare tider igen. Vet inte från vecka till vecka var, när eller hur. Alls. Det känns sådär.
Däremot känns det jättebra att stå på skolgården och känna sig jätteful, gammal och dammig och så kommer J, mitt 100%-iga lilla nioåriga fan, cyklande leendes emot mig.
"Vad är det? undrade jag, eftersom han stitrrade så konstant på mig.
"Du såg så fin ut!" sa han och skrattade.
Blev den fula gamla dammbollen väldigt lycklig då? Det kan ni lita på.

Överhuvudtaget så får man ofta en hel hink med kärlek över sig varje dag i särskolan. Det är kramar, pussar, barn som kommer rusandes emot en och skriker "MIRRRRE!!!!" och det är barn som smyger upp bakifrån en och kramar en när man sitter och äter mat i matsalen. Mycket skratt blir det (och gråt med för den delen men det väljer jag att förtränga just nu) - så visst är särskolejobbet hyperkul när det är som bäst.

Men idag är det jätteledig fredag och solen skiner. Imorgon ska jag berätta för er hur det gick för mig på Hälsolyftet.

Dagens låt: Did I tell you - Jerry Williams
Har jag talat om för er att våra katter är enormt lama och tråkiga? De vill aldrig kela, de äter nästan bara torrisar (suspekt) och de gillar att bitas. Jättecharmigt. Inatt har dom dessutom lekt den tokroliga leken "biljakt på autobahn" i våran säng och det ger ju verkligen INTE några direkta pluspoäng. Som straff så har jag nu ringt till veterinären. 16:e april ska katterna steriliseras och när dom har repat sig så är det jag som kickar ut dom på kvällen och tar in dom på morgonen. Nu är det färdigfjäskat. Dom får banne mig bli utekatter nu!

Det går inte så bra för mig just nu

Igår: Jätteirriterad på jobbet. Ungarna skriker, kastar stenar på änderna, bråkar, tjurar, gnäller, skiter ner sig. Inte mina nu alltså utan dom jag jobbar med. U.S.C.H.
Slickar mina sår genom att åka till badhuset med hela familjen. Har helt enkelt en jättebra eftermiddag i äventyrsbadet och bara för att den var så bra så tänker jag att jag har energi till att ta tvätten på kvällen istället för på morgonen.
Då händer följande: Skäggets svarta badbrallor hamnar i tvätten med allt vitt. Bye bye vita badlakan, bye bye vit bh, strumpor osv. BLIR SÅ FUCKING LESS PÅ MIG SJÄLV.
Kommer upp i lägenheten, moloken. Mille sitter ännu moloknare på sängen.
"Vad är det nu?" undrar jag. Varpå han avslöjar att han förmodligen gjort något riktigt dumt på Wendys mobil. Och det visar sig att han har rätt. TYVÄRR.
Idag, kl.7.00: Det plingar till i min mobil. Har fått ett mejl med ett kvitto på några förbaskade diamanter för SJUHUNDRANITTIOFEM kronor som man kan köpa till i spelet Hayday.
Får ett utbrott i klass med Vesuvio som ödelade hela Pompeij.
Är så arg, arg, ARG! att jag ser rött.
Ungarna far förskräckta iväg till skolan. Jag och mitt galopperande blodtryck sätter oss vid datorn för att försöka få kontakt med Itunes (Apple). Det går jättebra (ironi).
Biter i det sura äpplet. Tänker att jag får betala och se jähähähätteglad ut ändå. Leon ringer. Jag har min mobil i bakfickan för att jag ska ha händerna fria till att koka kaffe och stryka tvätt samtidigt som jag pratar i headsetet. Man är väl effektiv! Vi lägger på. Jag lägger telefonen på köksbordet utan att tänka på att headsetet sitter kvar på mig. Telefonen ba: Pang i golvet.
Har jag en fungerande telefon nu? Har jag det? Nej, det har jag väl inte!

1890:- kostar en ny.
1890+795+299+300 (telefon+tecknade diamanter+bh+badlakan) = 3284:-.
Så mycket kostar några timmar i katastrofplats Mirres liv.

Tur i alla fall att jag har en så hög lön! (ironi igen)
Nu ska jag hoppa i Vättern. Hejdå med er.

Kort summering

Spelar gitarr på kurs. Det går skitdåligt. Orkar inte prata om det.
Jobbar mycket. Mest särskolan, lite på radion. Orkar inte prata om det.
Bilens vindrutetorkare har packat ihop, likaså ljusen på bilen. Jättekul att köra in till jobbet i dag kl.5. Orkar inte prata om det.
Var på Spira igår på genrepet av Den flygande handläggaren. Jag och teater. Orkar inte prata om det.
Är ordförande i bostadsrättsföreningen. En bostadsrättsinnehavare i huset har gått fullständigt BANANAS. Han förstör mitt liv just nu. Orkar inte prata om det.

Vi kan väl höras när jag repat mig?

Vi måste prata om katterna

Vi tar det en annan dag. Är trött. Vill ta helg. Men vi ska prata om katterna, det ska vi.

Vad döljer sig bakom växten?

Måste först och främst be om ursäkt för att jag bombarderar er med blogginlägg i tid och otid. Var det....två veckor sedan sist? Måste. Skärpa. Mig.
Nu är det så mycket som jag vill prata om. Vad ska jag börja med? Ska jag ta det om hur en telefonkatalog kunde sysselsätta mig en hel eftermiddag för 40 år sedan? Eller ska jag ta det där om att jag hävdar att jag är en slacker när jag ju egentligen INTE ALLS är det. Jag har för fan tre olika jobb, småbarn, katter och som om inte det vore nog så är jag ordförande i en , ursäkta men jag bara måste svära, jävla styrelse. Eller ska jag berätta om att jag har börjat en gitarrkurs och att jag efter FEM dagar fortfarande har SKITONT i mina ackordfingrar på vänsterhanden?
Nä.
Jag tar det där med sminkväskan istället. Håll till godo.

Mitt fejs är beronde av smink, make up. Jag själv är beroende av att ha med mig sminkväskan vart jag än går. Så. Nu vet ni det.
I onsdags jobbade jag på särskolan och när jag slutade vid halv två så satte jag mig i bilen för vidare transport mot Bra&Begagnat. Tog en titt i backspegeln och insåg ganska omedelbart att här behövdes det bättras på. Fram med lilla svarta sminkväskan ur axelremsväskan och dutt, dutt och dutt - så. Iväg.
På Bra&Begagnat överraskade man med att ha absolut ingenting köpvärt. Tog svansen mellan benen och åkte hem.
Väl hemma så hann man inte ens innanför dörren förräns olika order slungades emot en. "Jag vill ha mat!" "Kan du hjälpa mig med läxan!" osv osv....
Två timmar senare så skulle jag ut och handla. Ska jag ut bland folk så brukar jag ta och dutta lite till i ansiktet och nu var det alltså dags. Men. Var. Var. Min. Sminkväska?
Jag letade i badrummet (där den borde stå), jag letade i köket, i vardagsrummet, i axelremsväskan, i jackan. Sminkväskan var ingenstans. Helvetica. Sminkväskan med dess dyrbara innehåll var helt enkelt borta.
"Den måste ju ligga kvar i bilen!" tänkte jag och stegade ut mot rostiga bilskrället. Letade i sätena, under sätena, i handskfacket (varför väskan nu skulle ha hamnat där?) - men ingen sminkväska. Buhu.
Dagen därpå blev Mille tack och lov sjuk så jag slapp stressa iväg till skoljobbet. Fick sminka mig med gamla rester och såg därför ut därefter.
Styrde skrället mot A6. Stegade in på Åhléns och letade upp mascara, två eyeliners (vit samt steel grey), primer, läppenna, pincett OCH en ny sminkväska. Den här gången en vit (lättare att upptäcka). Summa: Onämnbar. Min plånbok lipade kan jag säga.
Detta var igår, torsdag.
Idag, fredag så är det jag som dammsuger hela lägenheten innan det är dags att masa sig iväg mot radiojobbet. Tar dammsugaren och ska dammsuga ovanpå ena högtalaren (ni hör ju hur noggrannn jag är när jag städar, eller hur). Well.
 Bakom den frodiga Paraplyaralian står något litet, svart och skinnaktigt och hade mitt liv varit en film hade den kunnat heta The return of the sminkväska.

Så nu står jag här med dubbla uppsättningar av allt i sminkväg. Återkommer år 2018 när sminket är helt slut därhemma.
Jag har blivit gammal och ding. Tjing!

Vad sjutton är det med mig och plastdjur?

Igår så ramlade jag in på särskolans fritids vid halv tre-tiden. Ramlar man in vid den tiden så vankas det mellanmål och var det någon som var kaffesugen så var det jag. Hamnade bredvid en söt liten kille på 9 år som precis börjat på vår skola. Han tittade jättenyfiket på mig och frågade vad jag hette.
"Mirre" sa jag.
Han fortsatte käka och efter en stund frågade han igen.
"Maaaa...öh, vad var det du hette nu igen?"
"M I R R E" bokstaverade jag.
Vi snackade lite om ditt och datt och plötsligt tryckte han upp en plasttiger i mitt ansikte.
Jag gillar tigrar. Jag gillar plast. Plasttiger = perfekt. Fast det visade jag förstås inte utan jag gick igång på alla cylindrar och snackade förfärat med plastdjuret. Jag viftade med armarna, pratade tillrättavisande med konstig och totalt tillgjord röst och nya nioåringen skrattade allt mer hysteriskt. Plötsligt kom jag åt en punkt på plasttigern som gjorde att dess ögon började lysa rött. Att tigern kunde tända sina plastögon hade ingen upptäckt innan. Succén var total. Ytterligare en unge gjorde oss sällskap och leken blev allt vildare eftersom att tigern nu även upptäckt att den kunde kissa i mitt ansikte. Kissa och prutta.
Vi tre som var mitt inne i tigerleken var kanske lite högljudda, jag vet inte, men jag tyckte att några kvinnor ur personalstyrkan tittade en aning konstigt och till och med lite surt på oss. Man måste väl få ha kul och skratta nån gång. Eller?


Efter en halvtimmes stojande och stimmande så tog jag på mig tillknäppta vuxenrollen igen och började städa upp leksaker som låg strödda lite varstans på de tre rummens golv.
Waow! Där låg en jättefrän blå plastgodzilla ju! Och satt det inte en liten fräknig kille gömd bakom några möbler där på golvet? Jo, det gjorde det!
Jag tog godzillan i ena näven och lutade mig över barnet (jag skulle inte synas alltså) och gjorde ett utfall mot killen med ett fruktansvärt otäckt godzillaläte.
"ROOOOAAAAARRR!" skrek jag och den fräknige lille killen tittade mot den blå plastleksaken och log.
Samtidigt som rooooaaarrr:et fick jag en förnimmelse av att några personer stod bakom min rygg. Jag vände mig om och där stod NATURLIGTVIS killens mamma och pappa. Dom brukar ju aldrig komma in annars! Så. Himla. Typiskt.
"Oj!" sa jag och sedan, helt lamt/korkat/infantilt, för att liksom släta över hela incidenten: "Förlåt!"
Mamman flinade överslätande och pappan likaså.
"Äh, det är som det ska vara ju!" sa pappan för att lugna ned mig. Han såg väl att jag skämdes.

Så är det. Ibland får man gå hem leendes. Ibland får man gå hem med en skammens rodnad på kinderna. Jag vet vilket jag föredrar.


Dagens låt: Black dog - Led Zeppelin
Bakom skolan ligger det en cykelaffär. I cykelaffären jobbar Harald. Harald lärde jag känna när jag skrev ett reportage om honom och hans cykelaffär för en annonsblaska för fem år sedan. Harald är jättesnäll och jättetrevlig. Han har två hundar. Det har min bästis på särskolan, J 8 år, upptäckt. Så idag har jag lovat J att vi ska hälsa på Harald och hans två hundar, Hugo och Holger. Hoppas att vi inte får allt för mycket skäll bara.

Jamen det var då fan!

Inget jobb, inget jobb, inget jobb. Ja, ni vet trallen.
Idag försover jag mig för första gången på elva år och vad händer då?
Pling i telefonen: "Kan du jobba som fritidspedagog på särskolan idag mellan 8.30-17?"
"Vilka sura tider" hinner jag, the slacker, tänka innan jag skickar iväg ett "JA!"
Bokad.
Två minuter senare plingar det till igen. "Hej! Kan du jobba på grundsär idag mellan 8.30-15, mvh Therese".
SÅ HÄR ÄR DET ALLTID.
Nu ska jag iallafall iväg till favoritskolan och kramas med mina åttaåriga särkillar. Det är något alldeles särskilt med dom - det är ju därför de går på särskolan.

Så - ingen promenad runt Munksjön idag (snyft, lätt abstinens). Tjing! från löneslaven och någon dagens låt blir det inte heller.