I say a little prayer for you

Stavas det så? Prayer? Man säger ju prär. Men så kan man ju inte skriva. Först skrev jag, hon som en gång fick femma i betyg i engelska av stränge Ulf Strömberg på Österängsskolan, prair. Men det såg fel ut. Så hoppas att det blev rätt. Jag skiter egentligen i vilket just nu. Jag skiter faktiskt i det mesta. Iallafall i småsaker. Jag bryr mig inte att en man på radion är sur på mig. Är man så långsint för en jävla pyttepyttepyttebagatell så kan man dra dit pepparn växer. Är det i Syd-Amerika då eller? Det vore ju i och för sig härligt att få dra dit.
Jag vill hellre vara där än på Öxnebackas demensboende i ett rum och hålla min 86-årige pappa i handen. Min döende pappa. Min pappa som inte har varit uppe ur sängen på mer än en vecka och min pappa som inte har ätit och knappt druckit på lika lång tid. Han håller på att dö nu. Min fina, fina pappa. Det är hemskt att se honom försvinna.
Min pappa heter Arne. Arne var en lång, snygg man med markerad näsa. Han var alltid fin i håret. Ibland hade han hatt. Och mockahandskar. Pappa tog sig alltid tid för mig. Det var han som låg på hallgolvet och spelade Memory för min skull. Det var han som spelade Monopol och Fia och Labyrint med mig. Det var alltid vi som satt och hade långa snack och det var vi som satt och tittade på teve ihop och bad jag om det så kliade han mig på ryggen. Det var Arne, pappa, som lärde mig skratta åt Hasse&Tage, Monthy Python och mycket mer. Det var han som älskade djur. Han ville egentligen ha en katt precis lika mycket som jag men vi fick inte för mamma. Pappa köpte världens bästa undulat, Nicke, till mig istället.
Det var pappa som uppmuntrade mig att skriva. Det var han som var musikalisk, fruktansvärt händig och mest skärpt av oss alla i familjen. Nu är han så svag, så svag. Han går knappt att känna igen.

Alla sa alltid att jag var pappas flicka. Jag ÄR pappas flicka. Det kommer jag alltid att vara.
Älskade pappa.

Springsteen, billiga brudar och hårda knuttar

Har blivit superstressad av alla nyhetsrapporteringar om den extrema flyktingsituationen här i Sverige. Vill inte se på nyheterna. Vill inte vara inne på facebook och läsa inlägg emot flyktingar. Inte för heller för den delen. Blir arg. Får dåligt samvete. Är så enormt less. Det kan låta egoistiskt och i-landsproblemaktigt men låt det göra det då. Jag sticker huvudet i sanden. Vilar skallen. Ett litet tag. Läser en bok.
Tänker på annat. Som till exempel Bruce Springsteen. Hörde hans låt "Dancing in the dark" på Ring så spelar vi i morse och kom då att tänka på den videon och sekvensen där han plockar upp en tjej ur publiken på scen som får dansa med honom. I efterhand har man ju fått reda på att det är aktrisen Courtney Cox som får äran.
Min tanke: Var det en slump att det blev just hon för att hon råkade stå där i publikhavet eller var hon redan då en skådis som så att säga blev anlitad att spela "glatt fan som gärna kan tänka sig att hoppa upp på en gigantisk scen inför 200.000 personer och dansa med The Boss?" Jag vet inte. Vet du?
Det var alltså morgonens fundering. Den andra inträdde ungefär vid lunchtid då vi var på Ica Maxi och handlade. Jag ställde mig i den kortaste kön och hamnade hos en kassörska med jättelångt (stripigt) färgat hår, stora bröst (silikon?), jättesminkat solariebränt plyte och LÅNGALÅNGA naglar. Med någon konstigt lackering på.
Min tanke: Hur fasen orkar brudar hålla på så med sitt utseende och dessutom kasta ut så mycket pengar på för att se så....billiga ut? Och hur kan män tycka att det är snyggt och attraktivt? Vill man ens ha en sådan man?
På tal om konstiga män. Nu kom jag att tänka på en grej från sommaren 1988 då jag var ihop med en mc-kille från Habo. I hans killgängs garage satt det en stor fet dekal på väggen som skrek ut budskapet "HÅRDA KNUTTAR GILLAR STORA TUTTAR." Minns att det kändes sådär. Tur att man hade på sig en gammal sliten getskinnsjacka för 80:- från UFF där i garaget att kura ihop sig i. Mig hade dom inte gillat. Inte dom hårda iallafall. Fast å andra sidan har jag aldrig gått igång på hårda machokillar/män heller. Så då var det lilla problemet ur världen då.

Dagens låt: Ett sista glas - Miriam Bryant
Mitt absoluta favoritprogram heter som ni kanske vet Så Mycket Bättre. I år är det tyvärr inget vidare spännande artistuppbåd. Det är egentligen bara Lisa Nilsson som levererar och så då Miriam förstås. Jösses. Vilka satans bra versioner hon gör! Blir otroligt berörd. Hon är tammejfan fantastisk. Och så svär hon nästan lika ofta som jag. Det är jävligt fint. Hade jag varit kille så hade jag fan haft en crush på henne. Helt jädra klart.

Jag hatar dig. Jag älskar dig.

Vad svamlar jag om nu då? Jo, en platt och svart jädra smartphone som varit i min ägo i cirkagurka två år. Ingen Iphone här inte. Jag har självklart en budgetvariant som kommer från NOKIA och under dessa två år har jag bara stött på EN ENDA MÄNNISKA som haft en likadan och han var från Finland, flintis, blek, bar beiga fulshorts och jobbade som tekniker på radion en sommar. Kände ingen gemenskap alls med denna trista uppenbarelse - men jag kan dra mig till minnes att jag iallafall blev glad och lite överraskad när jag insåg att jag trots allt inte var den enda personen på den här planeten med denna så simpla smartphone. Som jag älskar. Och hatar. För vad mycket tid den sparar och vad ENORMT MYCKET tid den suger åt sig! Jag är helt i dess våld. Böckerna har fått ta ett steg åt sidan. Teven har fått göra likadant och familjen, jag tror att dom fortfarande är där i periferin, har jag fått ansenligt mindre med tid för och det är inte klokt. Vansinnigt. Jag har inte ens tid att blogga längre för om jag inte sitter och petar på telefonen så letar jag efter mina läsglasögon.
Så. Nu vet ni vilken fin människa ni har att göra med.
Måste wordfeuda och quizkampa nu. Samt kolla Facebook, Instagram och Tradera. Livet är det som pågår medan du pillar med din telefon liksom. Tjing!

PS. Vad har kepsarna på bilden med texten att göra då? Svar: INGENTING egentligen. Men fatta att det är en kille som jobbar som assistent på särskolan som på fullt allvar går runt med en dylik kepa helt oironiskt på sin skalle. Jag höll på att tappa ögonen när han gjorde entré på jobbet för några veckor sedan. Folk! Var bara tvungen att ondgöra mig lite. Förlåt Jesus och alla andra lättkränkta. DS