Summa sidvisningar

söndag 10 december 2017

Obekväma bekännelser


Jag har saker som skaver. Saker man inte gärna säger för att man helst inte vill verka som en surf...kvinnligt könsorgan.

Min största elefant i rummet är den här. Håll i hatten:
Jag klarar inte av Thåström. Går inte igång alls på hans musik, tycker han är läskig med sina armar och händer, hans kroppspråk plus att han verkar så inihelvete TJURIG. Jag har haft äran (?) att få träffa honom en gång i början på 80-talet då jag och Susan (vi älskade Ebba Grön) var på en konsert med Ebba och Dag Vag i Huskvarna Folkets Park. Efteråt så skulle vi intervjua honom och han var oerhört dryg, dum och divig under hela intervjun och sedan dess tål jag inte apan.
Egentligen borde han vara en man i min smak. Mörkhårig, lång, mystisk, senig och med stor näsa - men det vilar något så vansinnigt T R I S T över hela hans uppenbarelse. Vad skrattar han åt OM han någonsin skrattar? Det skulle jag verkligen vilja veta. Tänk om han gillar buskis.


Min andra pinsamma bekännelse:
Dregen. Jag tycker att han verkar vara oerhört sympatisk och han är säkert en skiiiiitskön snubbe MEN...för mig är han inte rock. För mig känns han bara som en snubbe som vill, vill, VILL! vara rock'n'roll...men nä. Det är något som ligger och skramlar och skaver. Jag tycker att fläskige, tunnhårige Neil Young utan en enda (tror jag) tatuering rockar mer om han så bara råkar gäspa till. Förlåt. Jag kan inte riktigt förklara. Jag är förmodligen en ond människa. En ond människa med fördomar.

Min tredje lilla bekännelse, fast den är egentligen inte så pinsam:
Ack Värmeland. Den tv-serien alltså. Den är ju inte kul för fem öre. Är det verkligen bara jag som fattat det?  Inte ens fantastiska Mia Skäringer är speciellt rolig. Och de där två bröderna i serien med sin breda "sköjsiga" värmländska dialekt...nä, ja fixar det inte. Drar inte på munnen ens. Så misslyckat. Så himla o-kul.

Så. Nu var det sagt. Det var så obehagligt att jag inte ens känner mig lättad.
BURN AFTER READING.


tisdag 5 december 2017

Blä för vuxna bebisar i rutan på julafton!


Jag brukar verkligen inte tycka till om julvärdar som ska slussa oss julfirande svenskar mellan tv-programmen på självaste julafton - för personligen så brukar jag oftast bara kolla när de ska tända ljuset och presentera Kalle och hans vänner.  Så egentligen skiter jag f u l l k o m l i g t i om det så är handdockan Skurt eller en talande tomat som råkar vara julvärd. Men nu känner jag att det är dags att morra till lite ändå.
Dessa två. "Jättemysiga" Erik Haag och Lotta Lundgren. Visst är deras Historieätarna fantastiskt bra men jag måste ändå säga att jag är FRUKTANSVÄRT less på jättebebisen Erik. Hans uppsyn när han ska se sådär labradoraktigt oförstående och lite korkad ut. Tröttnade man inte på den looken redan efter hans andra "amäh" ?
Alltså. Hans röst. Det går till en viss gräns sen...nä, jag fixar den inte. Är mycket känslig för hur röster låter. Är nästan röstallergiker.

Var på bio för några år sedan med ungarna och kollade på en film som hette Husdjurens hemliga liv eller nåt sånt i den stilen. Vem hade fått lägga rösten till huvudkaraktären (en hund tror jag) om inte....jo, just det. Erik Haag. Fick pina mig igenom den filmen.

Allvarligt talat SVT. Hade det inte kunnat räcka med Lotta?
Nästa år vill jag att ni tänker till lite mer ordentligt. Så det blir rätt.
En sävlig Kristina Lugn mitt i all julstress. Ja, tack. Eller författaren Håkan Nesser. Eller Reine Brynolfsson.
Det behöver inte vara så jävla översuperduperdeluxemysigt! Gör om gör rätt!

Dagens låt: Make you feel my love - Billy Joel
Åh! Den är så bra, så bra. Nu är det i och för sig Bobban Dylan som gjort originalet men jag tycker att Billy och hans piano gör den snäppet bättre. Ska lyssna på den några gånger till innan jag tar min elcykel och cyklar (åker) upp för världens längsta backe till jobbet som väntar på Öxnehaga idag. Jobbet som börjar på bib och slutar på lioteket. Fyra timmars hårt (hahaha) jobb och sedan hem till Billy och hans låt igen. Hej.

söndag 19 november 2017

Var god stör ej. Tv-maraton pågår!


Är okontaktbar ett litet tag till. Är nämligen inne på säsong 3 nu av Weissensee och har du inte sett den än.......lyllo lyllo dig. Denna TYSKA serie är bara så erbarmlich bra! Lånade mina ex av dvd:n på bibblan för noll kronor. Gör du så också och du kommer fastna ganz omedelbart. Älska miljöerna, intrigerna, karaktärerna. Hata, hata ene brodern som heter Falk (JR fast på tyska). Viel spass! Så så. Raus! Raus!

fredag 17 november 2017

Avrapportering!

God morgon! Här kommer de senaste nyheterna från mitt sanslöst spännande liv:

Gårdagen bjöd på radiojobb och trots ganska halt väglag så blev arbetspasset relativt lugnt där på trafikredaktionen. Kaffet i automaten var fortfarande SÅDÄR och de medhavda mackorna med ättiksgurka och rökt veggokorv utlöste ett lättare anfall av halsbränna. Som gick över.

På kvällen vankades det quizafton på Harrys i Värnamo. På quiz får man inte använda sina mobiltelefoner. Det uppfattade dock inte de två slicka affärsmännen vid bordet jämte oss. Jag höll på att ta en gaffel och kasta hårt och ilsket mot deras håll men jag sansade mig. Man lever ju trots allt i ett civiliserat samhälle. Hade jag däremot bott i USA så hade jag lätt kunna tänka mig att plocka fram ett automatvapen och åtminstone vifta med det lite hotfullt framför deras spikraka och perfekta näsor. Fusk går faktiskt bort! Det är FÖRBJUDET!
Trots detta hårda motstånd så gick vi och vann. Vi hade full pott efter att ha svarat saker som "Växeln hallå", "Nilsson, etta", "How do you do?", "De fyra elementen" osv. Vi hade till och med rätt på utslagsfrågan. Vann 100 pix var. Åkte hem nöjd.

Nöjd är jag däremot inte nu på så här morgonen efter. Ungarna har bråkat som vanligt. Den här gången om ett busskort. På tonlägena lät det som att det handlade minst om en uppblossande konflikt i arabvärlden eller nåt och jag är evigt tacksam för att vi inte har missiler liggandes här i hemmet. Hade vi haft det så hade antingen dottern eller sonen avfyrat en. Usch för morgonbråk. Nu blir allt skit resten av dagen känns det som.

Och så till hälsporreproblemet. Har plöjt ned 793:- på mina onda hälar hittills. Känner jag mig själv rätt så kommer notan inte stanna på det. Har fortfarande ont.

Trots onda hälar...nu vankas det jobb fram till sena kvällen denna fredag. Ska strax ge mig ut i trafiken på min elcykel. SMHI varnar för ishalka i hela landet. Jag orkar inte bry mig. Fram kommer man väl förhoppningsvis ändå. Gillar att ha det glatt.

Apropå glatt. Om en kvart släpps konsertbiljetterna till Jeff Lynne's ELO. De ska spela i Stockholm i S E P T E M B E R 2018. Det gäller att ha framförhållning och om jag lever och hälarna inte tagit kål på mig och ungarna inte tjatat/bråkat sönder skallen totalt på mig så ska jag till den där konserten.
Hoppas att jag har en bra hårdag där och då för det kan jag inte beskyllas för att ha just idag iallafall. Hatar mina kläder och allt som rör mig själv för tillfället. Det kanske går över om jag får en påse chips ikväll. Hoppas kan man väl iallafall få göra.


Dagens låt: When I was a boy: Jeff Lynnes ELO
Jamen ta och lyssna. Hur bra är de inte? Fortfarande. Älskar älskar älskar ÄLSKAR Jeff Lynne. Aldrig att han skulle bråka om småsaker som busskort. Eller fuska och hålla på. Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer..... jag är nästan där. 18/9-2018...Stockholm. Du och jag Jeff.

fredag 10 november 2017

Ålderssymptom numero 39

Det här med att bli gammal alltså. Nu börjar det krånglas och skrynklas och hängas och själv står man där med ett antal frågetecken ovanför skallen. Jag som bara är 27! Var kom den här missnöjesrynkan ifrån? Och de här gamla händerna? Vem tillhör dom? Agda 85 eller?  Det är inte roligt.
Roligt är det inte heller att plötsligt upptäcka att man har fått hälsporre. HÄLSPORRE! Ni hör ju. Vilken totalt ocool åkomma! Låter ju som den tillhör någon undergrupp till lika osexiga "gikt"och "portvinstå" (samma sak?). Ro hit med en bäddjacka liksom.

Jag fick mina hälsporrar för några dagar sedan. Plötsligt upptäckte jag här hemma att när jag gick över golven så gjorde det ont, det ömmade, i hälarna. Kändes som om själva den mjuka trampdynan försvunnit. Aj på den. Fick rusa ner i källaren och plocka fram mina Birkenstock i storlek 37 (jag har 39/40 egentligen) och gå runt med dom på fötterna här inomhus. Det lättade lite.
Så igår när Stefan och jag var på stan så var det jag som gjorde ett nedslag i en hälsokostaffär. Provade den ena fotriktiga toffeln/sandalen efter den andra och den absolut skönaste var en träskoliknande sak som nu var nedsatt med 50%. Halva priset! Just den varianten gillar jag och då får man helt enkelt se genom fingrarna med att den där sköna avlastande träskon råkar vara GAMMELROSA.
När jag kom hem så ställde sig hela familjen och skrek när de fick se mig iförd dessa rosa tingestar.
"Du ska väl inte ha på dig dom hemma här?" undrade en av familjemedlemmarna upprört (jag har glömt vem för jag blev rätt så stirrig själv av hela toffelsituationen).
"Nä, jag ska ju bara ha dom på bibblan så klart!" förklarade jag lätt nervöst.
För det är ju där jag står och går. Det är därifrån hälsporrehelvetet kommer förmodligen. Men nu, en timme innan jag ska vara på jobbet så tvekar jag. Jag ser inte klok ut nedtill med dessa skor på fötterna. Hade jag hetat Ebba von Sydow, Ann Söderlund eller Lena Philipsson så hade jag förmodligen skapat en trend. VAR VAR VAR har hon köpt dessa små ursöta träskor som ser så mjuka och FEMININA ut? hade skvallertidningsläsarna undrat när de fick se Ebba, Ann och Lena där på röda mattan.
Men det är ju dom det. Jag ser ut som jag vet inte vad. Det blir liksom bara fel fel fel som alltid när det kommer till mig. Ingenting passar på just mig.

Så nu har jag intressekonflikten Allan här. Lyda hälsporren och bli till allmänt åtlöje eller kränga på mig mina Birkenstock som inte alls är lika sköna som de rosa fulingarna?
Ååååh! Alla dessa val hela tiden. Blir tokig. Vill vara fem år igen och ha en mamma som bestämmer allt åt en. Gud vad skönt det skulle vara. Lika skönt som att ha vanliga hälar igen. Hälhelveten!


Dagens låt: To hell and back again - Saxon
To häl and back ögän. HÄLsningar Mirre af Riddarsporre



tisdag 7 november 2017

Fick lite ångest...

.....över mitt förra inlägg om bältet som jag hittade på marken. Att ni eller några kanske skulle tänka att "men vad rövigt gjort! Tänk om hen som tappat sitt (urfula) snygga Ramonesbälte kom tillbaka och letade några timmar senare och så har hon, den där morgonpigga promenad-apan, varit där och tjyvat. Fy fasen!"

Ja. Lite taskigt är det nog men när jag var ute där i morgondimman så såg jag framför mig hur personen med den konstiga bältsmaken var YTTERST onykter och inte ens märkte i fyllan och villan att bältet gled av och ringlade ihop sig där på vägen. Och hade inte jag norpat åt mig det så hade någon annan gjort det. Tänker jag. Och så tänker jag samtidigt att personen i fråga får chansen att bättra på sin image. Kanske skaffa sig en snyggare outfit. Ett bälte som inte lossnar bara för att man vinglar omkring helt spritpåverkad på vägen.....

Förresten. Har ni sett Grotescos avsnitt om han med bältet? Mycket, mycket, MYCKET roligt. Det handlar om en beige medelålders snubbe som går in i en klädaffär och ber om hjälp med att köpa ett nytt bälte. Den snygga, unga expediten lurar då på honom ett ASFULT och totalt omodernt, färgglatt militärbälte från typ 80-talet och säljer in det med underförståelsen att han kommer bli så jäkla hipp och inne.
Och så får han på sig bältet och blir totalt personlighetsförändrad. Så himla frän. Djärv. Nytt självförtroende. Han ska så att säga "fånga dagen" på ett mycket misslyckat sätt och det resulterar mer eller mindre i att han blir alkis och av med både jobbet och frugan på en och samma dag. Mycket roligt som sagt var.

Tänker man som jag då att det finns en mening med allt så inbillar jag mig att jag faktiskt kan ha räddat Ramonesbältesmannen (för det måste ju varit en man med noll koll) från att sabba sitt liv helt och hållet. Utan mig hade han säkert slutat som uteliggare. Vilken tur en del har alltså. Utan att ens veta om det.

Dagens låt: Sara - Mauro Scocco
"Åh Sara! Kom ut ikväll! Jag väntar vid hörnet av Seven Eleven!"
 Jaadå. Idag är det seven eleven (7/11 för er trögfattade) och det kan väl egentligen bara betyda en enda sak. Att man får äta hur mycket brownies, pecannötswienerbröd, chips och inplastade baguetter med räksallad som man vill. Eller?

söndag 5 november 2017

Tre saker på B om jag får be

Nu är det som här att jag älskar att fynda. Bäst är det naturligtvis om man bara hittar något, hux flux, på marken eller sådär. Jag gör det ganska ofta. Hittar saker alltså när jag är ute och går eller när jag är vid återvinningsstationen. Har hittat jackor, snygga Wranglerjeans, klockor, krukor, vaser, ja, jag vet inte allt. Folk bara dräller saker omkring sig. Där det finns människor där finns det skräp (eller ja, fynd, som jag väljer att kalla det).

Idag var jag ute som vanligt och gick tidigt på morgonen. Älskar att börja dagen så, ensam ute, det känns nästan som att man är helt själv i hela världen. Mmmmm, inga människor att störa sig på. Highfive på den.
Iallafall. Plötsligt så ligger det något svart ringlande på marken framför mina fötter på Grännavägen. En orm? Nä, det visade sig vara ett läderbälte med ett silvrigt RAMONES-spänne mitt framtill. Skitfult. Verkligen osmakligt fult. Alltså asfult. Vidrigt. Det vill jag ha! tänkte jag och böjde mig ner och bältet ligger nu i sin fulhet och vilar uppe på byrån här hemma. Har inte bestämt om det ska få följa med på loppis eller om det ska ut på Tradera än. Men det lutar åt Tradera.

Några timmar senare var vi och slängde papper, metall och plast. Det gör vi typ varannan dag. I containern för plastförpackningar så hade någon slängt metervis med bubbelplast. Bubbelplast som jag faktiskt måste ha när jag packar paket. In med lilla Mirre-armen i containern och ut med bubbelplasten. Fynd! Fick med mig två skitsnygga växtsaker (ser ut som lila/grön avlång kål på stam) också. Ligger sånt på marken och ser sådär våldsamt fint ut så får det följa med hem. Jag är INTE äckelmagad av mig alls. Det borde vara förbjudet att slänga fina saker. Fina, fungerande saker.

Så bälte, bubblor och (några slags) blommor har jag fått hem idag. Alldeles gratis. Alldeles alldeles underbart.

Dagens låt: Fun fun fun - Beach Boys
Imorgon ska jag äntligen få jobba lite igen. Har varit ledig under hela höstlovsveckan men imorgon väntar ett tiotimmarspass på bibblan. Så. Inihelvete. Kul. Att man kan trivas så på ett jobb är ju nästan löjligt. Vilken lyckoträff helt enkelt!
Det sura är bara det att på tisdag börjar en ny bibliotekarie och det betyder att jag kommer bli lätt överflödig. Hoppas att den nya är mycket sjuklig av sig eller att hon behöver ta ledigt flera gånger i månaden. Eller att hon inte trivs där (hur nu det skulle kunna vara möjligt)...ja, ja, vi får se. Det finns ju fler bibliotek, snyft.
Håll en tumme för mig och min bibliotekskarriär nu.

lördag 4 november 2017

Tio (sekunder) tankar om tid.

Jag upplever allt oftare att jag inte har tid till NÅGONTING. Jag läser inga tidningar längre, jag bloggar inte, jag läser inga böcker längre (falskt påstående. Läser visst, men inte lika ofta och mycket), jag orkar inte hänga på Tradera, pallar inte springa i secondhandaffärer, jag pratar inte så värst mycket med min familj....det är inte okej detta här. 
Hittade Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid" för en krona inne på Återvunnet i tisdags och kom hem och satte mig och soffan och kände att...nä, det här har jag inte tid med. Fångar inte författaren mig inom en minut så är det kört liksom. Jag vill göra annat. Känner stress.
Vad är det som händer?
Är det att energin numera går åt till att springa omkring och leta efter läsglasögonen, att leta efter mobilladdaren samt att ringa Telia eftersom Bredbandskollen säger att vi har under 10 mbits när vi betalar för 60? Ja, jag vet inte. Vet bara att det här måste få ett stopp.
Nu i veckan så fick jag ett psykbryt och bara skrek att "NU ÄR JAG SÅ HÄÄÄÄÄÄÄR NÄRA  (måttade med tummen och pekfingret) FRÅN ATT BARA SKITA I ALLT OCH FLYTTA UT PÅ LANDET MED BARA EN GET! JAG VILL INTE HA MER MED TEKNIK ATT GÖRA! VILL SLÄNGA ALLT! JAG ÄR SÅ HIMLA TRÖTT PÅ ALLA SAKER!"

Två dagar senare åkte vi till Ullared. Kvittot visade 1777:-
Förresten. Stavas mindfulness med ett eller två S?


Dagens låt: Fool on the hill - Beatles
Älskar den låten. Har alltid känt att jag vill vara den där stollen på kullen som minsann ser "solen när den går ner" när de andra inte gör det. För att de inte har tid med sådana petitesser förstås. Herregud solnedgångar! När man har fullt upp med att stirra in i mobilen liksom.







fredag 6 oktober 2017

I did it!


Nu är det över. Nu är det klart. Jag har debuterat som reporter ute på fältet eller vad man nu ska kalla det - och det var.....skitkul!
Så här är det. P4Jönköping samlar årligen in pengar till Världens barn och i år så körde de för första gången en loppistävling som jag och en manlig kollega på radion fick i uppgift att utföra. Vi fick 200:- var och för de pengarna skulle vi dra iväg till vardera två secondhand-affärer, fynda, pruta och komma tillbaka. Vi fick köpa max FEM saker var.
Så i onsdags, den dagen som jag var skitnervös för i säkert två dagar innan, drog jag iväg till Huskvarna och Jonas Hörna. Bland alla miljoner ting så fastnade jag för en 60-talslampa samt en cowboyhatt i de tyska färgerna (eller var det kanske en Brynäs-hatt?). Prutade ned sakerna från över 400:- till 100:- och sedan stack jag vidare till Återvunnet på Kålgårdsområdet. Tekniken fungerade tack och lov som den skulle. Jag hade en ryggsäck med en sändare på ryggen och så hade jag hörlurar på den nervösa skallen och en mikrofon i den nervösa handen. Fast saken är den att jag kände mig inte speciellt nervös när jag väl hade den där kuliga micken i handen. Det gick ganska bra faktiskt. Över förväntan.

Dagen efter, igår alltså, så stod jag istället inne i studion tillsammans med loppiskollegan samt de två manliga programledarstjärnorna Hasse och Håkan och vi körde live i tre timmar. Nu skulle vi prata för sakerna vi fyndat och få radiolyssnarna att buda. Jag pratade om mitt tyska ölkrus (skitfult var det), cowboy/Brynäs-hatten, en stor plyschtiger, en gammal grekisk teatermask (påminde mycket om Paul Z på radiosporten) samt den originella glaslampan. Buden började trilla in. Leif hette en som ringde in och han bjöd 750:- för lampan men om jag lovade att komma hem till honom med lampan så skulle han betala 1000:-. Den där Leif vann förstås och nu har jag lite ångest över att jag måste åka hem till en främmande karl och avkräva en tusing....svälj. Gulp.

Min kollega vann naturligtvis stort över mig. Han hade nämligen fuskat och istället satt ihop olika loppispaket med typ 500 saker istället för fem. ORÄTTVIST.

Summa summarum så drog vi trots allt in 6500:- till Världens barn. På loppissaker! Och jag har fått blodad tand. Vill göra detta igen. Och igen. Helst redan nästa vecka.
Är så in i norden tacksam och mallig för att jag inte fegade utan istället tackade ja. Jag säger som Lena Philipsson sa: "Säger man nej så händer ju ingenting".
JA! JA! JA! Så sant!


Dagens låt: Work - Broder Daniel.
Mitt under mitt loppisfyndade för Världens barn så ringde biblioteket och undrade vilka dagar jag kunde jobba framöver. Jag mitt pucko skickade senare in en lista över alla luckor (12 stycken dagar) som jag inte var uppbokad på. Jag tänkte som så att då kanske jag kan få jobb någon utav dessa dagar...Sedan kom ett mail och då hade jag blivit inbokad på PRECIS VARENDA DAG utav dessa. Och aslånga arbetspass dessutom. Å N G E S T. Visserligen älskar jag att jobba uppe på bibblan där på berget men inte mycket, ofta och länge. Ringde mailaren och sa att jag verkligen inte ville ställa till det - men fanns det någon som helst möjlighet att skippa alla passen under vecka 44? Då det är höstlov? Han var högst medgörlig så nu ska han återkomma med ett nedbantat schema.
Mitt valspråk som Sveriges drottning: "Pengar är inte allt. Ledighet framför allt!"



onsdag 4 oktober 2017

Kan man dö av hjärtklappning?

En timme kvar tills jag ska vara på jobbet. Är så trött - har sovit RYCKIGT och OROLIGT hela natten. Är det kanske så här skådespelare har det innan en premiär? Hur orkar man med att leva då? undrar jag. Jag personligen hade bytt karriär direkt. Börjat jobba på fabrik eller nåt istället.

Nu återstår bara hoppet att jag av någon konstig anledning blir lugn och plötsligt känner mig en gnutta säker efter det där inledande studiosnacket. För efter studiosnacket ska jag ju som sagt var ta på mig en ryggsäck fullastad med teknik och ge mig av i bilen mot två olika ställen i Huskvarna och Jönköping. GIV MIG STYRKA. Tror faktiskt att jag har förkortat mitt liv med minst ett halvår på grund av denna hjärtaktivitet. Varför är jag så osäker på mig själv för? Det är ju så förbannat onödigt.
Måste. Andas. Lugnt. Nu.

Håll en tumme.

tisdag 3 oktober 2017

Gaaah! Varför gör jag så här mot mig själv?



"Var köper man betablockerare?" - just den känner jag just nu för att googla på. Jag skulle nämligen behöva införskaffa en hel spann med sådana. Anledning? Jo, för att jag är så inibomben korkad som tackar ja till jobberbjudanden som jag sedan tänker att jag inte kommer klara av. Jag är ju en nervöst lagd person! Men så är det ju ändå så kul att utmana sig själv, göra saker man aldrig gjort för OM man fixar det, ja då mår man ju riktigt, riktigt bra sedan. Men just nu tänker jag mest på det andra alternativet, att det kommer gå åt helvete, jag kommer göra bort mig kapitalt och hur hittar man en MEGASTOR skämskudde att gömma sig i? Hjälp liksom.

Imorgon och på torsdag gäller det. Jag ska tydligen komma till radion, stå och käfta lite inne i en studio och sedan (här kommer det jobbiga) ge mig ut på fältet med en ryggsäck på ryggen och en mikrofon i handen. Jesus! Teknik, prata i radion, prata med annat folk, ställa frågor, G U L P.
Dessutom handlar alltihop om insamling till Världens barn (swisha gärna en slant till 9019506) och då känner man ju pressen ännu mer. VAD HAR JAG GJORT!
Om jag överlever detta så lovar jag att återkomma med en rapport. Nu: googla. "Var köper man betabl.."

Dagens låt: Into the great wide open - Tom Petty.
Och så gick Tom och dog. 66 år blev han. Futtigt. Världen blir bara sämre och sämre. Buhu.

torsdag 14 september 2017

Bland hcf och hce och lz och...sch!


Nu har jag jobbat på bibliotek! Från anställningsintervju med chef tog det typ tio dagar till att jag så att säga var ute på fältet. Raskt marscherat. I vanlig ordning har jag naturligtvis hunnit ångra mig hundra gånger över att jag sökte ett extrajobb men så här efteråt med facit i hand är jag SKITNÖJD.
Har nämligen varit två dagar på ett mindre bibliotek här i Huskvarna och första dagen jobbade jag hela nio timmar men det konstiga var att det kändes som en halvdag - för jobbet var jättejättejätteroligt!
Kan man inte trivas inne på ett bibliotek? tänker jag. Det är ju stört omöjligt.

Så nu har man stått bakom lånedisken och reserverat böcker, lånat ut, tagit emot, sökt efter titlar, googlat, scannat, kopierat, tipsat, letat, sorterat, rättat till, lekt detektiv (två "Adjö herr Muffin" försvann på måndagen, på tisdagen hittade jag båda! Fick guldstjärna där, tror jag) och så träffade man ju en hel del kul folk. Ett perfekt jobb!
På måndagen kom det till exempel fram en liten tant till mig och sa att hon skulle hämta en bok till M Svensson.
Jag plockade fram boken, det var Volvos reparationshandbok, och då säger den lilla tanten försynt "Är det inte Mirre?....."
"Jo!" svarade jag och då såg jag plötsligt att herregud! Det var ju Monika som jag gick med i samma högstadieklass!
Vi konstaterade att vi inte hade setts på närmare 35 år. Ändå bodde vi ganska nära varandra och hennes yngsta son var ett år yngre än min äldsta dotter. KUL.
Så gamla klasskompisar, tanter med rullatorer som sjöng "Den siste mohikanen" med hög stämma, små barn som undrar över om det finns någon bok om sniglar, gamla original och annat löst folk - det kan man stöta ihop med inne på bibblan. I fucking löv it!

Så nu sitter jag här och bara LÄNGTAR efter att det ska plinga till i min telefon. Mer bibblanjobb tack!


Dagens låt: Eight days a week - BEATLES
Vilken konstig vecka detta blir. Egentligen skulle jag varit helt ledig men nu blev det jobb på bibblan måndag och tisdag, igår onsdag var jag på radion, idag är jag ledig och imorgon jobbar jag på särskolan. TRE arbetsplaster på en och samma vecka alltså. Sicket perfekt upplägg. Älskar mitt liv just nu.

tisdag 5 september 2017

När någon tror att man är något

Måste berätta en liten episod ur mitt liv. Förra veckan så satt jag nämligen på ett styrelsemöte här i bostadsrättsföreningen och började då torrhosta lite retligt. Tänkte inte så mycket på det där och då men morgonen efter så var det jag som satt på trafikredaktionen för att leverera trafikrapporter live i P4 Östergötland, Jönköping, Kalmar och Kronoberg. Det gick sådär. Halsen hade liksom dragit iväg på semester (till Hallsberg kanske) och kvar satt jag allt svettigare. Att prata i radio och behöva harkla sig efter varje stavelse är liksom ingen succé om man säger så. Försökte med varmt thé. Tupparna i halsen avlöste ändå varandra på löpande band. Inte kuckelikul alls. Som tur var så slutade jag redan kl.10 på förmiddagen. Drog hem. La mig på soffan och kände mig allt risigare. Förkylningen invaderade mig, det var uppenbart.
Ringde mina kollegor på jobbet och förklarade med tuppig stämma att jag inte var i form alls för att köra go-kart på kvällen. Snyft. Gokart som är så inihelvete kul. Min chef tyckte bestämt att jag skulle gå till apoteket och fråga efter en medicin som man sprayade i halsen och som tydligen var kanonbra. En grön förpackning.
Japp. Man lyder sin chef.
Alltså masade jag mig bort till vårdcentralen och apoteket där. En ung blond tjej frågade vad jag behövde hjälp med. Jag sa att jag behövde en spray till förkylda halsar.
"Visst" sa hon och så stegade vi bort mot förkylning/värkhyllan.
"Jag har fått tips om en jättebra spray" sa jag. "Den skulle visst vara i en grön förpackning."
Unga tjejen hummade lite och sa att hon visste vilken jag menade men att hon glömt namnet på den.
Hon verkade ganska tafatt så jag tog liksom över kommandot och började peta på andra ickegröna förpackningar med näsa/svalgbilder på omslaget. Jag hummade lite jag också. Tänkte att jag måste säga något om varför jag behövde sprayen. Men att säga att man jobbar på radion låter så MÄRKVÄRDIGT och jag vill verkligen inte verka fisförnäm. Det är då jag hör mig själv säga med myndig stämma att "Ja, jag måste ha något snabbverkande för jag använder rösten i mitt jobb!"
Nämen det lät ju INTE ALLS märkvärdigt. Inte alls. Jag märker då hur tjejen stramar upp sig och blir liksom stissig och på-tå-ig. Märker att hon sneglar lite i smyg på mig. Är jag kanske en sångerska? En artist? En ståuppare? Skådis?
Får plötsligt en helt annan, mycket trevligare service. Betalar (under studerande blickar) och går därifrån. Är mycket full i skratt. Så här måste Lena Philipsson känna sig dagligen.

"Jag använder rösten i mitt jobb!" Ha ha ha. Vem gör inte det liksom? Jag hade ju lika gärna kunnat stå i en korvkiosk dagarna i ända och verkligen ANVÄNDA RÖSTEN.
 "Ska det vara ketchup och senap på korven?"

Dagens låt: Book of love - The Monotones.
Who wrote the book of love? Nu kan ni komma till mig och fråga. På måndag är det jag som inleder en ny karriär, vid sidan av radio- och skoljobbet, som biblioteksassistent. Skickade iväg ett mail att jag var intresserad av extrajobb, fick svar direkt, kom på intervju, blev inringd. Är det så smidigt att få jobb numera? Det är ju ofattbart kul!
Återkommer med recension av nya jobbet nästa vecka. Håll tummen.


onsdag 30 augusti 2017

Ibland får jag till det


Varför blir man så otroligt mallig för när man syltat och saftat och lagt in grönsaker i burkar? Är det någon form av husmorskomplex eller vad? Som att "titta här vad jag kan, mamma/mormor/mormorsmor!"
Ännu malligare blir iallafall jag när jag lyckas göra något på helt fri hand. Som här på bilden till exempel. En äkta inläggning.
Skägget har nämligen en kollega som odlar grönsaker och frikostigt gärna delar med sig och häromsistens så landade ett gäng gurkor från denne generöse kommunalare i vårt kylskåp.
"Det är Västeråsgurkor!" deklamerade Skägget högt och gick därifrån. Kvar stod jag lite lätt handfallen. Och gurkorna låg och låg och i förrgår så fick jag äntligen tummen ur och googlade på VÄSTERÅSGURKA. Man skulle tydligen lägga in dom. Jaha. Och det skulle vara krondill och senapsfrön i en lag för att bli korrekt. Jaha. Nu hade vi varken krondill eller senapsfrön hemma och det var då som jag tänkte att vaffan! Jag chansar. Gurkorna var ju ändå gratis.
Så jag och mandolinen från Wish skivade gurkorna tunt. Sedan kokade jag en lag med vatten, ättika, socker och en massa skivad gul lök och några vitpepparkorn (tror jag? eller var det i något annat?) och så bara slog jag över lagen på gurkorna och la joxet i glasburkar.
Dagen efter stoppade jag ned en sked med darrande hand i ena burken, fiskade upp en gurkskiva och stoppade i munnen. Jättegott ju!
Vad jag kan! tänkte jag. Den där Monika Ahlberg och Rosendahls trädgårdscafé kan ta och slänga sig i väggen snart. Jag är på GÅNG! Jag kan bli riktigt farlig!

Förslag på säljande kokbokstitlar emottages tacksamt.

Dagens låt: Sign of the times - Harry Styles.
Vilken bra låt. Jag bara älskar den alltså. Att han är en gammal One Direction-medlem får man liksom se förbi. Videon är bra den också. In och youtuba med er. Så så - schas!


torsdag 24 augusti 2017

Allt var inte bättre förr


Står i köket. Radion är på. Min radiokanal har en låttävling där man ska ringa in och gissa vem som sjunger.
Programledaren får en man på tråden som svarar rätt. Han säger vad han heter och var han bor.
Mina hjärna börjar surra. Den surrar om en dag då jag var femton år. Jag tror det var en söndag och jag och min kompis Hella stod och hängde med den här rättsvarande mannen som då var en långhårig kille i jeansjacka, och vi rökte och spottade utanför Slussen. Det här var, med facit i hand, mitt livs mest meningslösa år. Jag hängde med folk som jag inbillade mig att jag gillade. Vi gjorde absolut INGENTING förutom att sitta och hänga vid kyrkan, spotta som sagt, röka som sagt, och ibland drack vi folköl. Det var så solkigt, så fattigt och tomt och fick jag leva om mitt liv så skulle jag bara radera ut hela den här perioden med ett enda stort fett tjockt svart streck. Men jag vet ju vad jag kände då. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte vara en tönt. Jag ville tillhöra. Jag var ingen men ville vara någon. Det var hemskt.
Vid den här tiden hade jag ett mycket dåligt självförtroende. Jag tyckte jag var den fulaste människan i världen. Jag hade stripigt hår, stor näsa och var alldeles för lång (fast egentligen var det mina "kompisar" som var korta). Det är då när vi, Hella, jag och den här killen står där vid Slussen som han säger, bara rakt ut, från ingenstans "Fan vad du är ful, Mirre!"
Jag minns att jag bara ville skrumpna ihop, jag ville lägga mig ner på Birkagatans asfalt och bara självdö, men jag visade absolut ingenting utan sa med ett försök till leende att "Jaha, tack så mycket!" Som att det där betydde väl inget!
Hade detta varit idag istället så vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske hade jag klippt till honom. Han hade iallafall inte fått komma undan. Aldrig i livet.

Fan vad du är ful. Så sa han. Det gjorde ont. Väldigt ont. Innerst inne vill jag aldrig förlåta. Fem ord som sitter som en liten, liten tagg i hjärtat FORTFARANDE. Efter så fruktansvärt många år. Fan ta dig.

Jag går in på hans facebooksida. Han har lagt upp en ny profilbild. "Min snygga pappa!" skriver hans dotter. Jag klickar på dottern. Dottern är söt men hon har inget, noll hår, på huvudet. Cancer? hinner jag tänka. Eller bara håravfall?
Och så tänker jag om det varit hon som hade mött honom istället där på 70-talet. Flintskalliga tjejer var ovanliga kan jag låta meddela. Det fanns inga sådana liksom. Vad hade den här killen/mannen sagt till henne då?
"Hur faaan ser du ut, Kojak?" eller något annat putslustigt kanske. Jättekul.

Tänker sedan på att jag har en dotter som är femton år idag. Hon har också fått höra att hon har en stor näsa och jag vet att även hon har ett ganska svajigt självförtroende. Men jag vet också att en dag kommer hon att blomma ut, sträcka på ryggen och ge alla futtiga killar som måste vara dumma mot andra för att må bra själva fingret.
Tiden kommer. Det är bara att vänta. Bara att vänta.

Dagens låt: Öppna upp ditt fönster - Lisa Ekdahl
Hörde ni hennes sommarprat? Mycket bra var det och vilket härligt liv hon verkar leva/levt! Precis sådär som en annan önskar att ens liv vore men som man alltid varit för feg för. Och så är hon den där typiska typen som det bara händer saker runt omkring hela tiden. Att Lou Reed skulle komma i morgonrock och rosa tofflor på just det caféet där jag sitter. Nej. Det händer inte. Jag får vara glad om jag råkar se Björn Ranelids hund liksom.


onsdag 23 augusti 2017

Detta är en konstig blogg


Ja. Den är det. Kanske är det därför jag är inne så sällan och skriver här. Jag kan ligga i soffan och tänka på en sak som retar mig och så tänker jag att "det här borde jag ta upp på bloggen" men kommer jag upp ur soffan? Sätter jag mig vid datorn? Nä. Jag gör ju inte det.
Så nu får ni aldrig veta vad jag tycker om Österlen. Ni får leva i total ovisshet hur min mycketmycketMYCKET (eller inte) intressanta sommar har varit. Ni får heller inte veta vad jag tycker om vissa cyklister som PROMPT måste ligga i cykelfilen (en smal remsa) när jag kommer cyklandes på högersidan och hela GÅNGFÄLTET är tomt men flyttar idioterna på sig trots att fotgängarnas halva är tom flera kilometer båda bakåt och framåt? Nej, det får ni inte.
Jag skulle även vilja berätta om hålen jag ramlar ned i ibland fast nu orkar jag faktiskt inte det. Eller så skulle jag kunna orera om hur jag verkligen TAR TAG i saker och ting ibland och nu har det hänt igen och strax ska jag vara på Jönköpings-Posten för en intervju. Hade även kunnat berätta om att jag är ledig i två dagar med undantag av fem timmars ideellt arbete på Erikshjälpen imorgon men att jag inte hinner med nånting ändå.
Men kaffe hinner jag med. Konstigt nog.
Ska sätta på en kanna nu. Vi hörs. Väl?

Dagens låt: Småstadsprat - Per Gessle & Lars Winnerbäck
Vilken lam låt! När hon den där körsångerskan sjunger "ny...tussilaaaagoooo" Jamenfyfan för TUSSILAGO! Iallafall i låtar. Ge mig en storstad och en bulldozer!

torsdag 22 juni 2017

Rostig spik mot en...ja, vad då? Ska vi byta grejer med varann?



Älskar att byta saker med folk. Ofta lägger jag upp saker som jag vill bli av med på en skänkes/bytes-sida på Facebook och lika ofta får jag napp. Hallmatta mot fem burkar kattmat. Toppen. Tre deckare mot en påse chips. Perfekt. Några penseér mot en Proviva. Tack.
Var inne på den här roliga sidan alldeles nyss. Får då se det här (bilden). "Bytes ny oanvända". Okej. Helt oanvända alltså. Helt nya. Man blir så sugen. Sugen på att slå något hårt i skallen på annonsören alltså.
VAD FAN ÄR DET HON VILL BYTA BORT?
Tuggben till hund inslaget i plast?  Nya gaffelben till en Honda? Salladsbestick i plast inslagna i plast? Vad vad vad?
Hur kan man vara så urbota korkad och inte skriva vad det är man säljer? Om jag ska sälja en vas så tar jag några ordentliga bilder på vasen och så skriver jag utförligt så att en utvecklingsstörd tioåring ska förstå:
"RÖD VAS, 20 cm hög, i fint skick. Finns i centrala Huskvarna." Exempelvis.
Men det är ju jag det.
Om du ser vad bilden föreställer - hör av dig innan jag dör nyfikenhetsdöden.


Dagens låt: Rain - Status Quo
De senaste midsomrarna har vi varit utomlands. Det har varit helvetiskt skönt. Får nämligen alltid ångest den här tiden då man ska vara en lycklig Timotejreklamsmänniska som carpar hela midsommarhelgen. Det går ju aldrig. Det blir nästan aldrig bra. Och så ska det regna. Jag vill helst bara sitta hemma och knapra chips men nu verkar det som att vi ska på någon större fest på vischan bortåt Nässjö. Tänk om bilden här uppe kanske föreställer ett familjeset med regnponchos? Ska jag slå till?


STOPPA PRESSARNA!!!!!
Måste göra ett tillägg. Nu har någon skrivit i annonsen att det ser ut som klänning? Annonsören svarar då att "det är en klämning."
En klämning eller ja, klänning alltså. Jamen hur skrattretande är det inte nu då? HAHAHAHAHAHAHAHAHA, tänk er nya Elloskatalogen! Bilder på olika klänningar ihoprullade i ett tjockt lager med plast. Prickig klänning 499:-  Randig svartvit klänning 699:- (man får använda sin fantasi). Folk är fanimej otroligt dumma i huvudet. Hela tiden.

tisdag 20 juni 2017

Jag bad dem inte bygga en raket och flyga till månen liksom

Här sitter jag och skakar lite inombords. Är upprörd över mitt Röda Korset - secondhandbutiken Kupan längre bort på gatan.
Överdriver verkligen inte om jag säger att jag varit en trogen kund där de senaste 18 åren. Jag har handlat för tusentals kronor och jag har skänkt hela bohag (när mamma, pappa och faster Ingrid gick bort) till dem. Nu känner jag faktiskt för att göra lite slut. Är tvärsur. Jävla skit-Kupan!
Vill ni att jag berättar varför? Okej.

Jag är som sagt var i deras affär i genomsnitt en gång i veckan. Det ser likadant ut där för jämnan. Kläderna hänger allt för tätt, grejerna är utspridda lite här och var och det suraste av allt enligt mig är att de inte har en vettig bokavdelning. Böcker saknas verkligen inte men de är utspridda på fyra-fem olika ställen i affären. På nedervåningen, en trappa upp, nere i garaget och inne i möbelrummet. Sämpigt tycker jag. Tittar man på Erikshjälpen till exempel så har de lyft sig rejält med riktigt bra bok/tidskriftsavdelningar. Men inte Kupan inte. Där ser det ut som det gjort det senaste decenniet. Ospännande. Slappt. Och så många skitböcker som de kanske borde satsa på att rea ut istället för att de bara står på samma ställe år ut och år in och samlar damm. JAG RETAR MIG SÅ IN I NORDEN PÅ DET!
Så idag när jag var inne i butiken så frågade jag chefen om hon hade en minut över. Det hade hon.
"Jag har bara lite synpunkter på era böcker" började jag ganska försynt.
"Vore det inte bättre om ni samlade alla böckerna och gjorde EN bokavdelning istället för att ha det utspritt i små skvättar lite här och var här inne på Kupan? Ni skulle kunna starta med en ordentlig rea så att hälften av böckerna försvinner till att börja med" tyckte jag.
Just då kom (tyvärr) ytterligare en av personalkärringarna och gick förbi och chefen ropade till sig henne.
"Anna! Vad tycker du? Hon här (jag alltså) skulle tycka det var mycket bättre att ha böckerna samlade på ett och samma ställe här i butiken?"
Kärringen (nu får hon vara en kärring eftersom jag är arg på henne) som antagligen hade somnat med blekmedlet i håret senaste gången hon färgade, tittade förfärat på mig och sedan på chefen.
"Och flytta alla böckerna? Vart då? NÄÄÄ, DET GÖR JAG BARA INTE! NÄÄÄ!" och så travade hon surt vidare.
Chefen tackade för mina synpunkter och menade på att det fanns helt enkelt inte plats för EN bokavdelning och nu är ju folk inte så intresserade av böcker längre heller!"
Är de inte? När jag står på loppis säljer jag ALLTID gott om böcker. Om nu torrbollarna på Kupan tycker det går trögt med bokförsäljningen så kanske det beror på något? Att man inte satsar? Frontar?
Plats finns i alla andra butiker ju. Här handlade det helt uppenbart om lathet, noll fantasi och lite jävlar anamma. Luften har gått ur. Gjorde det för längesedan. Man kan flyga till månen, det går, men man kan inte möblera om lite och hotta till sig en aning på Kupan. Det är ju rent utav patetiskt dåligt. Tröttsamt.
Så där och då tackade jag uppgivet för mig och styrde stegen ut mot bokställe nummer tre ute i garaget. Stannade till vid skivorna och hör då en upprörd kvinnoröst bakom väggen.
"Och så sa hon (och så förställer hon rösten till ett mycket snipigt och tillgjort läge precis som att jag lät sådär) att NI HAR JU BÖCKERNA PÅ FLERA OLIKA STÄLLEN NU OCH bla bla blabla....." 

Kändes inte kul att bli till åtlöje kan jag lugnt säga. Tvekade några sekunder om jag skulle gå fram till den imiterande Gula Blendtanten med det sönderblonderade skatboet och säga något spydigt men i vanlig ordning så fegade jag ur. Vände om och gick förbi chefens rum och stannade till en tusendels sekund. Skulle jag säga att hennes medarbetare nu står och gör sig löjlig över kunderna i garaget? Men nä. Fegisen gick till kassan istället och betalade sin tröja, de fyra böckerna och DVD-filmen. Sjuttiofem kronor. Ka-ching!

I bilen hem så tänkte jag att jag sätter aldrig nånsin min fot där inne igen. Kupan och Röda Korset kan dra åt helvete helt enkelt.
Så. Då var det sagt. Skönt. Jag måste säga det igen. De kan dra åt helvete.
Mitt hjärta klappar hädanefter för Erik Shjälpén. Enbart.


lördag 17 juni 2017

Ingen kylskåps får man hoppas


Var ute en sväng med lånehunden och darlingen CHARLIE nu på eftermiddagen. När jag kommer tillbaka till hans matte så sitter hon och ett gäng som vanligt inne i sitt partytält ute på gården mellan husen.
"Har du varit ända i Kaxholmen eller?" undrade en av de församlade (och mycket oattraktiva) männen.
Jag förklarade att, hahaha, näääädå, jag hade bara gått utmed Vättern och så råkade jag träffa en gammal kompis som var ovanligt pratglad.
Satte ned min svettiga lekamen i en av de vita plastträdgårdsstolarna. Jämte mig satt en väldigt brunbränd gammal gubbe i permobil. Han hade inga ben nedanför knäna och alla hans fingrar utom ena tummen var kapade vid knogarna.
Jag undrade vad som hade hänt. Han berättade då att han varit i Thailand för typ sju år sedan och när han kom hem så blev han mycket sjuk. Läkarna var alldeles rådvilla men det rörde sig uppenbarligen om en extremt våldsam bakterie. Det fanns ingen annan utväg än att amputera liksom.
Charlies husse (han har inga studieskulder direkt) hummade och sa att Thailand var farligare än man kunde tro.
"Se bara på den där kvinnan från Lekeryd som skulle ta sig ett morgondopp och trampade på en MAGNET och dog!" sa han och ruskade på sitt stubbade huvud.
Jamen oj. Usch.

"Nähä, nu ska jag ta och gå hem" sa jag och reste mig.
Trampa på en magnet va....ujujuj. Thailand får vänta helt enkelt.


Dagens låt: Alone - Heart
Lördagkväll. Familjen med pyttelitet f myser sådär HÄÄÄÄRLIGT tillsammans som vanligt. Wendy sitter med sin mobil på sitt rum. Mille sitter och glor på någon hjärndöd film, mamma bloggar och pappa är ute och åker hoj. Förmodligen till Thailand eller nåt för det var HEMSKT vilken tid den här lilla mc-turen tog då! Klockan är halv nio nu på kvällen och jag tror han stack redan vid vid halv två. Bara han inte råkat ut för någon illasinnad magnet eller extrem bakterie som äter upp hans fingrar som behövs när han ska gasa eller bromsa eller foten som ska växla....nä...fy...det vore ju fasansfullt.....
Permobil - kan man lacka eldsflammor på en sån eller?

torsdag 15 juni 2017

Nu har lilla jag öppnat dörren för semester!



Egentligen känns det konstigt att prata om "semester" när jag mer eller mindre har semester var och varannan vecka. Jobbar som bekant som vikarie lite här och där och har man en sådan konstig livsstil som jag så behöver man knappast några fyra veckors ledighet. Jag vilar ju ut mig ofta nog ändå liksom. Men iallafall. Sommar är sommar och att då plötsligt gå in och jobba heltid bara för att alla andra ska vara lediga - nä, den passar jag på. Pass. Jag vill inte.
Däremot så kände jag att jag ville åka till Grekland och jag ville göra det i början av juni och jag ville inte ha med mig barnen. Mille är ändå så flygrädd och han tyckte att det var helt okej att få stanna hemma, gå i skola, vara på KFUM och äta glass och godis med farmor. Wendy var lite mer tveksam men okejade till sist.
Så Skägget och jag stack iväg. Första juni. Kreta. Hamnade på ett jättefint hotell med jättegod mat, fin service, trevliga människor och femhundra barnfamiljer. Det var faktiskt ganska avkopplande att ligga vid poolen med näsan i en pocketbok och en drink på bordet vid solsängen samtidigt som man såg mammor och pappor som slet med sina små telningar. "THEA!! THEA!! Inte springa på kanten! THEA!!!!! NU KOMMER DU HIT!"
Aaaaah. Ljuvligt att slippa bekymra sig.

Det roligaste på hela veckan, förutom dagen då vi hyrde en bil och åkte på världens läskigaste serpentinvägar högt som fan uppe i bergen, var när vi skulle gå in till byn den andra kvällen. Jag stannade vid en jättefin rödblommig buske utmed vägen och bad Skägget ta en bild. När jag kollade in bilderna han nyss tagit så började jag i vanlig ordning skälla och klaga på att de var urfula och att Skägget kan ju inte alls det där med bildkomposition. Plötsligt hoppade en blond kvinna fram från ingenstans och undrade om hon kunde hjälpa till och ta ett kort på oss tillsammans istället? Och så rödblommiga busken förstås.
"Yes, please", sa vi och då undrade blondinen om vi var från Skåne? På svenska. Hon, vi, var svenskar. Haha, kul.
"Kom in här i baren så får jag bjuda på två raki!" tyckte hon. Vi följde snällt efter som två grekiska får.
Baren var ganska ruffig, typiskt grekisk och utomhus. Blonda fotokvinnan presenterade sig som Kicki och hon berättade att hon bott i Grekland i tio år, galet, och hon babblade och babblade och babblade och nä, baren var inte hennes utan det var ju Mikis och han var ju så trevlig och hans fru är minsann tyska och blablabla och jag jobbar i en guldsmedsbutik och här är min syster från Sundsvall och jag är tillsammans med en grek som bara är 38 år och jag är ju född 1965 och är man lite galen så är man och blablabla och jag gillar ALL musik utom soul, men jag är gammal punkare och hårdrockare och jag har sjungit i band och hahaha, jag är lite galen vetni.
Puh. Vi drack varsin raki (skitäckligt) och lyssnade och hummade och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag avskyr verkligen folk som ska tala om i parti och minut att de är "lite galna."
En annan kvinna kom plötsligt fram och tog på min rygg och skrattade lite konstigt och Kicki blängde surt och sa att "skit i henne! Hon är påtänd. Och skitjobbig!" Okej....

Trots att Kicki pratade hål i huvudet på oss så var stämningen ändå väldigt god (rakin?) och jag fann mig plötsligt sittandes jämte den förmodat påtända kvinnan. Vi började prata. Hon var norska, bodde i Bergen, jobbade som brevbärare, hon älskade Kreta och hon saknade sin katt. Hon var inte alls påtänd. Tvärtom var hon mycket, mycket roligare att prata med än galningen Kicki. Älskar när fördomar kommer på skam.

En holländare i vit hatt gjorde entré. Kicki förklarade surt att han brukade vilja sjunga gamla Frank Sinatra-låtar "men han sjunger hellre än bra..."
Skägget snappade upp detta och ropade att han ville höra holländaren sjunga. Holländaren i hatt var inte nödbedd. Inte det minsta. Han hoppade in bakom baren och så fann man sig själv sitta och le fånigt (rakin?) när han sjöng det ena örhänget efter det andra. Han var helt okej. Sjunga det kunde han.
Naturligtvis så ville Kicki också imponera. Hon tog över mikrofonen och bad barägaren Mikis att plocka fram "Lyckliga gatan" på datorn. Sagt och gjort. Kicki börjar sjunga (hon har alltså sjungit i band...) och det låter...nä, det låter inget bra. Hon kan inte texten, hon snavar på orden och det värsta av allt: HON BLUNDAR HELA TIDEN när hon njutsjunger. Jamenfinnsdetnågotvärreännärfolkblundar/njutsjunger? Skulle väl vara djurplågeri isåfall.
Efter Lyckliga gatan så var hon riktigt varm i kläderna och så gav hon sig på Chers "Stronger". Det gick inte så bra det heller, men det var Chers fel, tyckte Kicki. Låten låg lite för högt för henne....

Nä. In till byn kom vi aldrig den här kvällen. Vi hade helt enkelt för trevligt hos Mikis och gänget. Vi gick tillbaka dit två kvällar till under vår semestervecka och varje kväll var norskan där. Vi blev nästan kompisar på kuppen TROTS att jag frågat henne om hon var en gammal hippie (hon såg verkligen ut så) men nä, det var hon för ung för. Gulp. Klavertramp. Vågade aldrig fråga hur gammal denna norska Lisbeth var. Men vad spelar ålder för roll? Huvudsaken är väl att man kan ha kul tillsammans.
Och att man inte blundar när man sjunger samt tjatar hål i huvudet på folk.

Kreta rekommenderas starkt. Fem vulkaner av fem möjliga.

Dagens låt: Summertime blues - Eddie Cochran
Fattar knappt att det redan är sommar. Gör ni det? Är ledig fyra dagar nu och så jobbar jag bara en och en halv dag nästa vecka. Ikväll ska jag, tre gubbar och en yngling åka till Värnamo och quizza. Det var ett tag sedan för mig. Har nästan lite abstinensbesvär. På söndag är det loppis på Hovrättstorget och jag ska stå och sälja. Skitkul. Och efter det hem och byta om och sedan åka med Kristina i hennes raggarbil till en konsert i Eksjö.
Summertime blues - vad är det liksom? Jag motar bort den känslan just nu.


torsdag 4 maj 2017

Nu retar jag mig på pizzerior


Vet inte hur det är i andra städer men här i Jönköping/Huskvarna har pizzeriorna iallafall fått någon form av storhetsvansinne. Hybris grande. Att betala 90:- för en DAGENS LUNCH och få en varm brödbit med lite ost, tomatsås och några räkor, lite vitkålssallad och så en burk läsk - det är fan inte okej alls om du vill veta min åsikt och det vill du säkert.
Alltså NITTIO FUCKING KRONOR! Väljer man då en sallad istället för pizza så får man isbergssallad (mycket av den varan) och så lite tomat, gurka och burkmajs och något mer, Det är ju horribelt. 75:- skulle jag tycka var hyfsat acceptabelt. Inte en spänn mer.

I tisdags var Carro och jag först på en sedvanlig loppisrunda och sedan skulle vi som sagt var käka lunch på stan. Gjorde då misstaget att kliva in på en pizzeria men tog snabbt klivet ut igen när vi insett det smått fantastiska priset. På gatan rätt över den här uppblåsta pizzerian ligger nämligen en
r i k t i g restaurang med KOCKAR och SERVITÖRER och där kostar en dagens 95:-
Vi gick dit istället och kunde välja och vraka mellan vitlökssmör, tapenade, hembakat bröd, jättegod salladsbuffé samt minst sju olika varmrätter som det bara var att ta själv av. Ris. Kokt potatis. Stekt potatis. Oändlig tillgång till bearnaisesås och vitlökssås samt kaffe med DESSERT (pannacotta med någon bärsås, supergott). Prisvärt med andra ord. Man undrar ju om pizzeriornas ägare någonsin satt sin fot på ett annat lunchställe än sitt egna? Jag tror faktiskt inte det.

En annan sak med pizzeriorna här är att de är så förbannat fantasilösa att man (jag) nästan blir lite lätt provocerad.
Om det nu ska finnas 78 olika pizzerior i en och samma stad så kan man ju tycka att någon kanske skulle kunna profilera sig en gnutta, en liten, liten aning iallafall? Nä. Icke. Det är Capricciosa, Vesuvio, Quattro Stagione, Hawaii och kebabpizza med eller utan strips. Överallt. Inte ens stark eller mild sås får man välja mellan längre.
Hade jag haft en pizzeria så hade jag gått loss med ingredienserna. Mycket pesto, fetaost, quornfärs, ruccolasallad, lax, spännande ostar, aubergine, squash, oumph, bläckfisk, ja, något annat än burkchampinjoner, strimlad skinka och vattniga räkor iallafall. Hur svårt kan det va?

Känner nästan för att starta ett pizzauppror. Ska jag?

Dagens låt: Homeward bound - Simon&Garfunkel
Skulle jobbat på radion idag. Gör icke det. Är hemma med sjuklig son som "mår illa". Han som aldrig är sjuk annars har varit risig flera gånger de senaste månaderna. Vet jag vad det beror på? Doktor Mirre svarar JA. Jag vet. Anar. Han har nämligen börjat äta kött i skolan. Efter ihärdigt tjat om att han inte vill vara vegetarian längre så gav vi med oss. Okejade att han får äta vad han vill i skolmatsalen iallafall. Dock inte här hemma.
I förrgår åt han tydligen BLODPUDDING och nu har han varit risig sedan dess. Jag misstänker att hela hans kroppsliga system protesterar mot allt det nya konstiga som numera dimper ner i hans lilla mage. Korv. Bacon. Biff. Uff.
Själv så har jag inte smaskat kött sedan 1996. Mår finemang (peppar peppar ta i trä.)

onsdag 3 maj 2017

Litet bo jag sätta vill

Boendet. En ganska viktig sak om du frågar mig. Jag har aldrig varit den kringflackande typen som bor ett år här och ett annat år där. Det är inte jag liksom. Hittar jag en plats att bo på där jag trivs så träder BEKVÄMLIGHETEN in, den gör ofta det, och jag tänker att okej, jag nöjer mig. Här kan jag bo tills jag dör. Typ så. När det kommer till hem och hushåll är jag en högst ospännande människa som ni kanske listat ut vid det här laget.
Sedan snart femton år tillbaka så bor vi i en bostadsrätt mitt i Huskvarna. Det är tre stora rum och ett stort kök och en trappa ned har vi ett mindre rum som vi placerat 11-åringen i. Ett källarrum utan fönster. Fritzl-varningsklockor som ringer nu? Ingen fara. Han sover där mest bara.
Vi har egen ingång och en gräsplätt utanför trappen där vi odlar dahlior samt bambu. Fönster har vi åt tre väderstreck. Trivs vi? Ett rungande JA!
Och så kommer naturligtvis ANNA med en ny bloggutmaning om boendet. Jag antar den.



1. Hur ser ditt absoluta drömboende ut?
Jag har nog alltid drömt om att få bo i ett kråkslott (OBS! Måste vara i fint skick) med torn och tinnar.



Självklart finns där en svängd trappa upp till övervåningarna och ännu mera självklart finns där kakelugnar i stort sett i varenda rum. I köket finns ett skafferi som man kan gå in i (våt dröm) och alla fönstersmygar är så djupa att man kan sitta i dom. Huset ska ligga lite avskilt, ha trevliga grannar på avstånd och det ska bara vara en mil in till stan. Hönor och getter får plats någonstans i trädgården tänker jag mig.
Aaaaah, låt mig vinna snuskigt mycket pengar nu!

2. Tre bra saker med ditt nuvarande boende?
1. Att det ändå känns lite som att vi bor i ett eget litet hus. 2. Att vi bor billigt. 3. Att vi har nära till det mesta. Bibblan: Femtio steg. Busshållplatsen: Femtiofem steg. Affärer: Hundra steg.
Jönköping city: Knappt en mil.

3. Tre dåliga saker med ditt nuvarande boende?
1. Vi kunde haft roligare grannar kanske? I dagsläget är det inga som stör egentligen och jag har väl bra kontakt med de flesta men det hade varit kul med grannar som man kunde och ville hänga lite mer med. Som gillade jippon. Grillfest i trädgården. Gårdsloppis etc...
2. Att Drottninggatan går precis utanför husknuten. Många kör som IDIOTER och ibland på helgerna kan det vara lite skränigt under kvälls- och nattetid.
3. Att huset rör rätt mycket på sig. Våra golv lutar betänkligt i vissa rum.

4. Martin Timell och Arga Snickaren ställer upp och ombesörjer ett (1) uppdrag i ditt hem. Vad pekar du med hela handen på?
Oj, det finns så mycket egentligen men om jag måste välja ett så får det bli tamburen med ytterdörren och allt. Vi renoverade och gjorde entrén något större för ett antal år sedan men det kanske skulle finnas smartare lösningar? Tycker inte vi får rum med alla våra jackor och skor på ett vettigt sätt och ytterdörren behöver VERKLIGEN fixas. Martin Timell vill jag egentligen inte ha in i mitt hem men om han fixar detta på ett bra sätt så skulle jag kunna tänka mig att göra ett undantag. Arga Snickaren kanske kan sysselsätta sig med alla parkettgolv under tiden? De behöver slipas.

5. Den här personen skulle jag vilja ha som granne.
Nu, precis nu, kom jag på det. Peter Apelgren förstås! Då får jag Anna Mannheimer på köpet och gud vad vi skulle klicka alla vi tre! Fatta sammankomsterna i tvättstugan, på höst- och vårstädningen och sommarkvällarna ute i trädgården!
Kul är ett allt för lamt ord.

6. Den här personen vill jag absolut inte ha som granne.
Hm. Vem. Vem? Familjen Wahlgren? Nickelbacksångaren? Äh, osäkert. Jag tar Stefan Löfven. Kan bara inte med honom. Och så alla dessa livvakter som han säkert har som ska hänga utanför på gården...nä, usch.

7. Din favoritplats i hemmet?
Soffhörnet. Där häckar jag mest.

8. Den här platsen i hemmet gillar jag minst.
Det får bli Milles rum i källaren då. Utan fönster. Där är jag inte direkt ofta. Om jag varit honom så hade jag nog bara sovit där också. Kanske tillbringat lite mer tid under själva trappen förstås för där har han en myshörna som han inte myser alls i. Hade jag varit barn hade jag mer eller mindre bott där misstänker jag. Men, men. Man är olika som sagt.

9. Du måste flytta in och bo hos en känd person under ett år - vem väljer du?
Nu bara hugger jag till här. Och så säger jag Per Gessle. Är lite chockad själv faktiskt. Men jag tänker som så att han bor stort. Han har en gigantisk skivsamling samt bra musiksmak och hans son är säkert kul att snacka med. Per också för den delen. Han verkar vara sympatisk och så känner han massa kändisar och kanske att man får låna någon av hans fräna bilar? Ett år kan jag säkert stå ut med Per Gräslig.

10. Om du måste välja en månads boende: Isoleringscell i fängelse eller ett kaotiskt kollektiv utan dörrar?
Anna, jag vet vilket du kommer välja men jag själv tar faktiskt kollektivet. Mest för att jag ska kunna säga saker som "Ah.... du vet förr då jag bodde i ett kollektiv så..."
Hellre det än att säga att man suttit inne. Det går fetbort. Isoleringscell...tänker på alla böcker man skulle kunna läsa men samtidigt...tystnaden, instängdheten...nä, fy, panik. Studerar hellre halvtokiga rödvinspimplande och näckande bohemer om man nu får ha lite fördomar så här på ålderns höst.


måndag 24 april 2017

Tre människor som korsat min väg....


....och som gjort någon form av intryck. Så lyder den senaste utmaningen som ANNA och jag dustas med. Tre människor. Korsat. Vägen. Intryck. Jäpp. Here we go.

1. GUNNAR
Gunnar var gift med min faster. Han kom från Boden i Norrland och var mycket tystlåten. Har en känsla av att mina föräldrar tyckte att han egentligen var en ganska trist och svår typ. Inte alls så där gapig och skränig och höhöhö-ig som många andra i morsans och farsans bekantskapskrets men jag, jag älskade Gunnar. Han var VÄLDIGT gammal, säkert 50 år, och hans hår var alldeles vitt och han hade så fina och snälla ögon och han var rak i ryggen, atletisk utan att vara spännig (han jobbade inom det militära) och han målade fantastiska tavlor. Han brydde sig väldigt mycket om mig och utan att babbla en massa så bara visste jag att Gunnar han tyckte mycket mycket om mig. Och jag avgudade honom.
En annan sak som var väldigt speciellt med denna norrlänning var att han var MOTIONÄR. På 70-talet var detta lite suspekt, helt klart udda. Gunnar var ofta ute och sprang och när han var med på gymnastik i någon sporthall (bara kvinnor där) så var det så exceptionellt att han hamnade i tidningen. Tänka sig va! En karl som gympar med en massa kvinns. WEIRD.
Och när man tänker mycket på sin hälsa, motionerar och har sig och är alldeles otroligt snäll så ska man naturligtvis få cancer och dö innan man ens hinner säga "pensionsåldern".
Sjukt O R Ä T T V I S T. Ja, Gud. Det är dig jag tittar på nu.

2. MANKAN
Motsatsen till Gunnar var farsans jazzälskande kompis Mankan. En blarrig karl med mycket lite hår på knoppen, ett stort leende med mycket tänder samt stora brillor. Mankan och hans fru Harriet hyrde sommarstugan jämte oss på Krängsberg. Alla somrar spenderade vi ihop. Mankan och Harriet hade inga egna barn (snälla barnkära par har ofta problem med att få barn. Gud, jag tittar på dig igen, känner du det?) så de förbarmade sig ofta över mig. Älskade de här människorna som alltid pratade låtsasdanska med varandra.
Mankan hade verkligen kvar barnasinnet. Han älskade att klä ut sig och verkligen dumma sig, på ett roligt sätt alltså och att se vuxna människor i sin närhet bete sig barnsligt har satt sina spår hos mig.
Miss you, Mankan.

3. SUSAN
Jag tror det var i fjärde klass som Susan och jag hamnade i samma klass. Hur vi blev kompisar har jag inget minne av men kompisar det blev vi.
Susan älskade musik och det var hon som introducerade mig för KISS (vi blev fanatiker) och eftersom hon hade ett enormt driv så drog hon igång stora projekt som skolshower med mera där man skulle medverka med både det ena och det andra. Vi var väldigt kreativa. Och vi hade väldigt roligt.
Glömmer dessutom aldrig när hon uppträdde som Elton John under en rolig timme i skolan. Helt ensam stod hon och mimade och rockade loss till Crocodile Rock, hon hoppade upp på katedern och jag vet att jag tappade hakan där och då. Hade aldrig sett på maken till modig och djärv människa! Vad vår stele pingstvän till magister tyckte vet jag inte men jag tyckte iallafall att den här Susan var
K A N O N K U L!
Susan visste nog ganska tidigt att det var journalist som hon ville bli och därför så fixade hon, med viss assistans från sin snälla mamma Britt (Gud, jag måste titta argt på dig här också) att vi fick komma in på vår första konsert för att intervjua bandet. Och så föll det sig alltså som så att vi fick gå alldeles själva, som två tolv-trettonåringar, på vår första konsert någonsin och intervjua engelska punkbandet Ultravox i ED-aulan inne i Jönköping. En enormt häftig upplevelse. Reportaget hamnade i Hemmets Journal och betalt fick vi. Lycka.
Hade det inte varit för Susan hade jag förmodligen inte varit på konsert förräns i 20-årsåldern och utan henne tror jag knappast att jag hade jobbat vid radion som jag gör idag. Hon fixade nämligen in oss på lokalradion också. Som medlemmar i sportlovsredaktionen. Där och då lärde jag mig att älska radion.
Idag har Susan ett förflutet inom både Sveriges Radio, tv och teater. Hon är aldrig mallig och jobbigt överlägsen för att hon har en sådan spännande karriär.
Har fruktansvärt mycket att tacka henne för.
Så tack Susan. Det gjorde du bra! Riktigt bra!



onsdag 12 april 2017

Hej mitt tv-land! Nu är jag här!

Vi tänkte på det här med tv-serier. Varför inte en bloggutmaning om det liksom? Eller rättare sagt, ANNA tyckte att det var en kul idé och visst - det är bara det att jag är ganska kass på att plöja serier. När andra pratar om Homeland, Greys Anatomy, Desperate Housewives, Sex and the City och
gudvetvad så sitter jag tyst. Kan inte hänga med i snacket. Har aldrig sett ett enda avsnitt. Det var likadant med Dallas när det kom i början av 80-talet. Min kompis från Götteboooorg började plötsligt babbla om nån Jiar och Pämmela och jag fattade ingenting. Det här tilldrog ju sig ändå på den tiden då vi enbart hade två ynka tv-kanaler i detta rike och med tanke på att man till och med satt som klistrad vid Anslagstavlan så undrar man ju lite lätt vad jag hade för mig istället för att kolla på den nya snackisen DALLAS? Jag var kanske fullt upptagen med att klämma finnar, vad vet jag. Jag vet att jag iallafall såg De fattiga och de rika (Falconetti...burr, vilken skurk!), Rötter (med Kuta Inte, Kante Kuta, haha liksom, varför dricker inte Kunta Kinte Coca-Cola? Jo, för att han bara gillar Fanta! osv osv i all tafatts tolvårings oändlighet),  Macahans (jag var naturligtvis den enda som inte var kär i Luke Macahan eller Vargtass, min killsmak var förfinad redan då) och så då Förintelsen. Hemska fast braiga Förintelsen.

Hur som haver. Här kommer utmaningen.

1. Vilken tv-serie följer du just nu?
Är en Walking Dead-addict och nu är säsong sju igång av zombieslasher-serien men vi har naturligtvis bara lyckats se hälften av avsnitten (via streaming.) Antar att det blir jag som får försöka skaffa hela kompletta sjuan när den släpps på dvd. Man vill ju gärna veta hur det går för Rick och gänget i sin kamp mot vedervärdiga NEGAN även om det känns som att manusförfattarna går lite tomgång för tillfället.
Har även kollat på Gåsmamman 2. Första säsongen var sjutton gånger bättre. Nästan det bästa svenska jag sett i serieväg.

Sorgligt nog får jag väl svara att nä, nu följs ingenting. Mitt liv är beigt.

2. Bästa tv-serie genom tiderna?
Det får bli BREAKING BAD. Den med lungcancersjuke kemiläraren Walter White och eleven Jesse Pinkman som hipp som happ blir knarktíllverkare (metamfetamin). HERREGUD så bra alla de fem säsongerna var! Hela familjen satt som klistrad vid tv:n och efter ett avsnitt så sa vi "äh, vi tar ett avsnitt till va?" och när vi kollat på ytterligare ett så sas samma fras igen. Har man inte sett Breaking Bad är man en lyckligt lottad människa. Se!

3. Bästa kvinnliga rollkaraktär?
Antingen dysfunktionella SAGA NORÉN (Sofia Helin) i Bron eller ELISABETH (Solveig Ternström) i Svenska hjärtan. Gillar båda. Saga kanske man inte skulle uppskatta så mycket som vän i verkliga livet men nog hade man velat ha en sådan kollega som henne om man jagade psykopater? Udda, kunniga människor är spännande.
Udda är ju verkligen inte Elisabeth, tandläkarfrun i det där torftiga radhusområdet. Snäll, svennig, ängslig och lite naiv....vet att jag identifierade mig väldigt mycket med just henne då 1987. Det hade jag förmodligen inte gjort idag. Men jag hade fortfarande tyckt väldigt mycket om henne.

4. Bästa manliga rollkaraktären?
Uff, jag vet verkligen inte. Får jag säga Walter White igen? Hans transformation från vanlig lärargubbe med fru och lätt cp-skadad son till hårdnackat fritidskriminell som pajar alltihop ...jag tycker han gör sin roll briljant. Satans bra.

5. Om jag fick leva resten av mitt liv i en tv-serie så skulle jag vilja vara följande person i följande serie.
Vacklar lite här. Antingen en av småkillarna i Stranger Things (leva som barn med roliga polare och vara med om massa mystiska saker, cykla omkring på små fräna BMX i E.T-landskap) eller som übersnygg åtråvärd donna i Twin Peaks (naturen, närheten till Kanada, mystiska händelser här också, många udda filurer....) Jag säger därför Audrey Horn (Sherilyn Fenn). Kanske lite (eh, mycket) oövertänkt men hinner inte tänka över saken mer. Måste göra frukost. Egentligen ville jag ha en karaktär som konstant befinner sig i 70-talet och som är omgiven av djur. Förslag, någon?

måndag 3 april 2017

Not dressed up and nowhere to go


Dags att anta utmaningen KLÄD ER! Anna har redan luftat ur sin garderob så nu är det min tur. Och jag ska erkänna. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av kläder. När jag var yngre så snodde jag helst en stickad och allt för stor tröja ur farsans garderob och så lite brandgula gummistövlar till det och voilá! Jag var så att säga hemma. I mig själv alltså. Var TOTALT ointresserad av att hänga med i modesvängningarna under hela skoltiden och när punken kom så var det verkligen en välkommen befrielse. Äntligen kunde man se ut precis hur som helst. Jag färgade om alla plagg som kom i min väg och så skulle det klippas och sys om. Min mamma gnuggade inte händerna av förtjusning direkt. Såg nog ganska oflickig och sjabbig ut på alla sätt.
Modet är och har aldrig varit min grej. Är det inte lite....pinsamt att följa modet slaviskt? Pinsamt och ängsligt? Jag tycker nog det. Fast andra som orkar plöja klädmagasin/klädbloggar samt springa i affärer sju gånger i veckan får väl gärna göra det. Bara jag själv slipper så. Om jag norpar åt mig en tröja för en femtiolapp på någon loppis eller på Erikshjälpen så håller jag mig mer än nöjd.

Nu till frågorna och svaren!

1. Beskriv din klädstil med några ord:
Grå mus? Tittar man in i min sparsamma garderob så är 95% grått eller svart. Inga djärva snitsiga saker alls. Bara kläder liksom. Praktiska. Grå. Mmmm. Gillar randigt också förstås. Har typ 25 tröjor med smala ränder i mitt lilla sortiment.

2. Tre plagg jag aldrig skulle ta på mig:
Pikétröja. Så. Jävla. Fult. Skinnjacka med fransar. Mycket pinsamt och patetiskt plagg. Fleecejacka med ylande varg och/eller indian på bröstet och ryggen. Oerhört genant plagg. Skriker ju WT lång väg.

3. Ett plagg jag inte vill leva utan:Just nu är det mina LEE-jeans. De svarta tajta som jag just nu har bosatt mig i köpte jag på Tradera för 459:- NYPRIS: 1099:-  (lapparna satt kvar, jeansen var alltså helt oanvända.) Now that's what I call fynd! Snygga och sköna är dom. Älskar LEE.

4. Känd person som jag önskar att jag vågade sno stilen av:
Hm. En som alltid ser skitsnygg ut i ALLT och som verkligen får till det med enkla medel är ju Nina Persson i Cardigans. Hon kan se cool ut i en vanlig grå tröja och hon ser ut som att hon inte ansträngt sig till bristningsgränsen (läs Lady Gaga/Madonna/Pernilla Wahlgren/Charlotte Perrelli). Enkelt men snyggt rockigt mondänt coolt klassiskt. Så vill jag ha det. Jag väljer Nina.



5. Om jag fick 10.000:- idag att köpa kläder för, vad skulle jag köpa då?
En varm vinterjacka som jag skulle kunna ha resten av livet (max 2500:-)
En hemmasydd jacka från ursnygga Vintageunderblodboken (max 1700:-)
Skinnbrallor, figursydda just till mig och mina fläskiga ben som vill gå på konsert eller bara se lite lite rockiga ut för en enda gångs skull (max 5000:-)
Ljusblå tröjor, halternecklinnen samt schyssta underbrallor som inte skär in i röven för resterande 800:-
KANON.

tisdag 28 mars 2017


Nu ska här pratas relationer om man får tro senaste bloggutmaningen från ANNA. Om du läser det här och kallas för SKÄGGET så sluta läs nu. NU alltså! Annars får du inga fler matlådor fullproppade med god mat med dig till jobbet.


Okej. Relationer. Har man haft en och samma man i 26 år så borde man ju vara en fena på just det. Ja, hm.

1. Hur träffades du och din partner?
Jo, jag kom en dag och vinglade på min cykel och vid ett övergångsställe så blev inbromsningen för häftig och jag föll omkull. En kille med långt mörkt hår hjälpte mig upp och våra ögon möttes och....KÄRLEK! Eller nä. Så var det ju inte alls. Allra första gången vi sågs så ringde jag på hans mammas dörr för hon hade svarat på en annons om en marockansk flumjacka som jag ville köpa. Min blivande svärmor öppnade och där i bakgrunden på hallmattan låg en yngre kille och lekte med bilar eller LEGO eller nåt. Hade jag vetat att det där skulle bli min blivande man så hade jag troligtvis kissat på mig av skratt men nu visste jag ju inte det så jag köpte jackan och levde i ovisshet i sju, åtta år till. Ända tills vi möttes på en pub i stan. WELLS FARGO. Han och en annan frän kille var där (utan LEGO och leksaksbilar tackolov) och vi snackade lite. Jag fick bland annat veta att jag såg kulturell ut. Sedan hände väl inget direkt men några månader senare träffades vi inne hos min granne Stefan och vi blev kompisar och sedan ja...nu har vi som sagt var varit ihop halva våra liv.

2. Det bästa med att vara sambo/gift:
Att man alltid har någon som tar hand om en. Som kommer och bogserar ens bil om den går sönder. Som lagar punkan på cykeldäcket. Som kan massera ens onda axlar, klia en på fötterna, trösta en om man är ledsen, som peppar en och som är med och betalar alla räkningar. Man är aldrig ofrivilligt ensam.

3. Det sämsta med att vara sambo/gift:
Att man kan känna sig lite bunden?

4.Tre bra egenskaper som din partner har?
1. Han är intelligent och kan och vet väldigt mycket. Ingen jag känner är så bra på att formulera sig till myndigheter etc.
2. Han är mycket ordningsam. Betalar sina räkningar i tid, går alltid till jobbet även om han precis brutit revbenen och han är inte främmande för att dammsuga och bädda. Ordning och reda liksom. Lyxfällan får ingen vittring på Skägget alls. Det gillar jag.
3. Han äter inte kött. Han klarar inte av att djur far illa. Klarar inte av att slå ihjäl en fluga knappt. Han är snäll. Var det där fyra egenskaper nu?

5. Tre egenskaper din partner har och som kan reta GALLFEBER på dig:
1. Svartsyntheten. Att han alltid utgår från det värsta och målar upp upp saker och ting i svart. Det retar jag mig på.
2. Latheten. Det kan var väldigt motigt att ta tag i saker ibland. Vissa saker måste jag tjata, tjata och tjata om och när man hör om andra män som renoverar hela hus utan att knota så blir man lite lätt irriterad över att ens egna man inte ens orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen i soffan.
3. Klädblindheten. Nu är man ju själv inget direkt modelejon men hade det inte varit för mig så hade Skägget med all säkerhet gått i samma stora vita gympadojor som han hade 1991. Och skulle världens alla svarta t-shirts med någon form av hårdrocksband på bröstet plötsligt vara försvunna så vet jag precis var man ska leta. I Skäggets garderob. Där ligger dom. De flesta MYCKET fula. Han har ganska kass musiksmak också nu när jag tänker efter. Att varje lördag stänga av Ring så spelar vi på radion och istället sätta på något hemskt som WARHAMMER eller HAWKWIND är inte okej.

Sådär nånting.

onsdag 22 mars 2017

Onsdag 22 mars. Året var 2017.

Vaknade kvart i sex. Fick ett ryck och hoppade ur sängen och drog på mig tränings/fritidskläderna samt mina nyinförskaffade SALOMON-pjucks (400:- på Tradera, har kostat minst 1099:-) och drog ut på en ganska rask promenad i gråväder som även innefattande förhatligt duggregn. När jag kom tillbaka efter cirka 30 minuter visade min telefon att jag blott avverkat 2,4 kilometer. Kändes snålt. Missnöjd.
Duschade och sedan gick jag och lade mig i sängen igen. Man kan göra sådant om man är en löshäst som jag. Dessutom har barnen studiedag idag och efter en sen frukost så satte tjafset igång dem emellan. Jag tog på mig rollen som HANS BLIX och medlade mellan de rivaliserande parterna och efter att svärmor bara ryckt upp ytterdörren och traskat in med skor och allt, helt oföranmäld, och lämpat av dagens sockerberg (två paket sandwichglass från giftiga LIDL, fem munkar samt fem sockerkaksbitar) så har nu lugnet lagt sig något. Ska strax till banken med min bror och halvbror. Vi ska göra det sista med bouppteckningen efter mamma Iris som gick bort i mitten av januari. Hoppas på utelunch.

Har också hunnit få en vänförfrågan på facebook från en gammal särskoleelev. En jättegullig kille som vi kan kalla Bjarne. När han gick i låg- och mellanstadiet åt han enbart en enda sak. Bacon. Bara det. Varenda skollunch. Stekt bacon. Jag tror han är allätare numera.
Iallafall så skrev Bjarne att han saknade mig och att vi hade haft så roligt ihop på R-skolan, då, innan. Jag räknar baklänges och kommer fram till att Bjarne måste mena för sex-sju år sedan och så tänker jag att Herregud! Hur kan han komma ihåg mig, en sketen timvikarie? Och så blir jag lite varm i hjärtat. Att jobba med barn är väldigt, väldigt, väldigt berikande alltså. Är så enormt tacksam för att jag fått ta ett steg in i skolvärlden. Vad många fina elever man haft förmånen att få träffa och vilka roliga minnen man kan värma sig med! Nästa vecka ska jag jobba två dagar igen i särskolan och då vet jag att så fort jag gör entré i uppehållsrummet så kommer jag få minst två eller tre riktiga bamsekramar av framrusande ungar. Längtar.

En HELT annan sak som jag har tänkt på är att när man är i den här åldern (50+) och man möter en gammal bekant som man inte träffat på mycket länge - hur man då verkligen detaljstuderar varandra. Man hinner till exempel tänka att oj, vad rynkig hen är! Vad hen har lagt på sig! Vad gråhårig hen har blivit! Vilken tant! Vilken gubbe! Och så vidare och så vidare. Det är som att man deltar i någon slags åldrat-utseende-tävling och ibland känner man att Yes! Jag vann! eller så går man därifrån som en förlorare. Slokörat.
Man jämför sig med alla. Om Helene gör ett uttalande på tv så sitter man där spänt och väntar på att få se hur gammal hon är. Är hon då 46 men ser ut som att hon är fem år äldre än jag så jublar man.
Efter 45 skulle jag säga att det här med åldersfixeringen har eskalerat samtidigt som att det är i ungefär samma ålder som alla börjar rabbla mantrat att "åldern är bara en siffra, åldern är bara en siffra..."
Hur som helst är väl ändå huvudsaken att man får vara frisk och vid liv. Hur j-a rynkig, fet och gråhårig man än är.
Det tycker jag och mina femtio plus iallafall.


Dagens låt: Empty rooms - Gary Moore.
Ja, nog kan man säga att det blev empty här på gatorna kring där vi bor. I måndags infördes nämligen parkeringsautomater och vi som har kunnat parkera helt gratis här utanför på gatan i över femton år, får plötsligt pröjsa. Icke roligt. Man undrar vart alla bilarna som sedan urminnes tider ockuperat alla p-platser tog vägen? Sålde alla sina fordon? Har de parkerat i Tjottahejti? Och de som bott utanför men som jobbat här i närheten - har de istället tagit bussen eller what?
Mysteriumet är ett faktum men vi har kvar vår bil. Den står som vanligt på gatan och jag har INTE betalat. Jag vägrar. Ska få ett boendeparkeringstillstånd som går loss på lite över 500:-/ kvartal och det kan man väl leva med. Men i väntat på det tillståndet så får anarkisten i mig jobba heltid.
Det bara är så. Ibland måste man vägra spela med.





tisdag 21 mars 2017

Jag är er nya programdirektör!

Och nu är det tv vi pratar om. Lördagskvällarna suger för det mesta, ALLTID, och därför har jag blivit inringd av ANNA att skapa den perfekta tv-tablån från kl.18-24. En lördagkväll då alltså.
Problemet är ju bara det att varenda uteställe hade fått stänga ned sin verksamhet om jag lade tv-tablåerna. INGEN skulle ju kunna gå ut! Alla skulle sitta som klistrade framför tv:n för alla i hela världen har ju exakt samma smak som jag. Och ingen kan det där med att kolla på SVT Play heller nu när jag tänker efter. Jag gör oftast det. Tänker efter alltså. Efter efter.

Här är den perfekta lördagskvällen:
Kl.18: Comic Strip ger BAD NEWS - dokumentären. Ni vet den där Rik Mayall har världens fulaste svarta hårdrocksperuk och han spelar bas. Den. Så vansinnigt kul.
Kl.19: Lära för livet - 70-talsserien signerad Carin Mannheimer. Såg den själv när jag gick i sexan och tänkte att "är det så där att gå på högstadiet?" Stentuffe mopsige Stefan som var snygg men farlig, lärarna som man tyckte synd om, kläderna, frissorna. Ja, detta vill man se.



Kl.19.30: Goda nyheter. Nyheter från hela världen som talar om positiva och bra saker som hänt. Världsfrånvänt? Nä, nu är det helg och lördag. Vi måste få vila våra huvuden från flyktingströmmar, krig, svält och elände några minuter under veckan iallafall. Nu är det jag som bestämmer.
Kl.20: Dom kallar oss white trash - en dokumentär från förorten. Vi får bl.a följa Sonny och Sandra - ett par som gått i "livets hårda skola" och vi får även hänga med Mona när hon shoppar loss på bidragspengar i varghoodieshopen. Och så kommer vi stifta bekantskap med Conny som bor i en husvagn tillsammans med sin schäfer och som försörjer sig som tatuerare. Del 1 av 15.
Kl.21: Stranger Things, säsong två. ÄNTLIGEN! En av världens bästa tv-serier är åter igen här med tio nya avsnitt.
Kl. 22.30: Utekväll. Ny programserie! Häng med på ett uteställe fast du är hemma liksom. Ikväll live från puben Murphys i centrala Jönköping! Försök hålla koll på hur många personer du kan hitta som har spindelnät tatuerade på halsen! Kommer Weine att bli utslängd? Är världens sämsta liveband på plats som vanligt? Kommer Roine, 57, att spela luftgitarr när världens sämsta liveband försöker sig på Born to be wild? Vem hånglar med vem? Kommer Raija-Liisa visa tuttarna? Missa inte denna utekväll på "Murfan"! 

Nästa lördag: Utekväll på Pizzeria Viking i Huskvarna.

Gonatt.

måndag 13 mars 2017

Döden tänkte jag mig så


Bloggutmaningarna haglar från södra Sverige. Nu tyckte Anna att utmaningen skulle handla om döden. Livat!

1. Hur vill du dö om du får välja? 
Jag vill inte dö men om jag verkligen måste så kan vi väl ta natten efter min 100-årsdag. Det har precis hållits en stor fest till min ära och alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn är hemma hos mig. Vi har mumsat smörgåstårta. Det har hållits tal, det har skrattats, jag har känt kärlek. Eftersom jag bor så spatiöst (vann flera miljoner på Lotto när jag fyllde 65 precis lagom till pensioneringen) så ska alla sova över hos mig. Efter att alla har sagt godnatt och jag har fått både barnkramar och barnpussar så somnar jag. LYCKLIG. Jag vaknar inte mer.

2. Vilka blir dina Famous Last Words?
Skönt vore väl om jag kunde säga "Åh, vad jag är nöjd med allt!" och verkligen mena det.

3. Vilken sång spelas på din begravning?
Innan har jag sagt att mystiska "Tänd på" av Kent ska spelas. Kan fortfarande tänka mig den. Den får symbolisera att jag vill att ljuset ska segra över mörkret. Pretentious? Moi? Oui! Kan även tänka mig "En stund på jorden" med Laleh. Vilken sagolikt magisk låt det är alltså.

4. Finns det ett liv efter detta?
Jamenvisst. Hur kommer det sig annars att man känner massa människor utan tillstymmelse till foliehatt som faktiskt varit med om övernaturliga saker? Och då menar jag inte saker som att någon har plockat ur diskmaskinen när man kommit hem från jobbet eller att det inte ligger några kastade kläder på golven i ungarnas rum. Utan om SPÖKERIER alltså. Män i sydväst och gummistövlar som kommer inklafsandes i ens sovrum på natten och skäggiga, rödhåriga män som uppenbarar sig i ens spegel till exempel. Avlidna personer som gör hembesök helt enkelt.
Dessutom är jag fascinerad över att man känner sig så bekant med vissa personer DIREKT och vissa personer tål man knappt utan att man ens fattar varför. Är inte det väldigt märkligt? Och alla människor, UNGA människor, som verkar ha en gammal själ? Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att det osar REINKARNERING jag.

5. Slutligen står du där vid porten. Vad säger Sankte Per när han ser att det är du som knackar på?
Perra ja...vad säger han? Kanske nåt i stil med "Hej Mirre! Vad du är efterlängtad! Din undulat Nicke är här och alla dina katter har väntat och väntat och eftersom du varit så snäll mot djur under din levnadstid så har vi ställt i ordning ett himmelrike för dig, en alldeles egen djurfarm. Visst gillar du lemurer, getter och grisar?"

JAG VILL BLI FRYSTORKAD.