Ibland får jag till det

Varför blir man så otroligt mallig för när man syltat och saftat och lagt in grönsaker i burkar? Är det någon form av husmorskomplex eller vad? Som att "titta här vad jag kan, mamma/mormor/mormorsmor!"
Ännu malligare blir iallafall jag när jag lyckas göra något på helt fri hand. Som här på bilden till exempel. En äkta inläggning.
Skägget har nämligen en kollega som odlar grönsaker och frikostigt gärna delar med sig och häromsistens så landade ett gäng gurkor från denne generöse kommunalare i vårt kylskåp.
"Det är Västeråsgurkor!" deklamerade Skägget högt och gick därifrån. Kvar stod jag lite lätt handfallen. Och gurkorna låg och låg och i förrgår så fick jag äntligen tummen ur och googlade på VÄSTERÅSGURKA. Man skulle tydligen lägga in dom. Jaha. Och det skulle vara krondill och senapsfrön i en lag för att bli korrekt. Jaha. Nu hade vi varken krondill eller senapsfrön hemma och det var då som jag tänkte att vaffan! Jag chansar. Gurkorna var ju ändå gratis.
Så jag och mandolinen från Wish skivade gurkorna tunt. Sedan kokade jag en lag med vatten, ättika, socker och en massa skivad gul lök och några vitpepparkorn (tror jag? eller var det i något annat?) och så bara slog jag över lagen på gurkorna och la joxet i glasburkar.
Dagen efter stoppade jag ned en sked med darrande hand i ena burken, fiskade upp en gurkskiva och stoppade i munnen. Jättegott ju!
Vad jag kan! tänkte jag. Den där Monika Ahlberg och Rosendahls trädgårdscafé kan ta och slänga sig i väggen snart. Jag är på GÅNG! Jag kan bli riktigt farlig!

Förslag på säljande kokbokstitlar emottages tacksamt.

Dagens låt: Sign of the times - Harry Styles.
Vilken bra låt. Jag bara älskar den alltså. Att han är en gammal One Direction-medlem får man liksom se förbi. Videon är bra den också. In och youtuba med er. Så så - schas!

Allt var inte bättre förr

Står i köket. Radion är på. Min radiokanal har en låttävling där man ska ringa in och gissa vem som sjunger.
Programledaren får en man på tråden som svarar rätt. Han säger vad han heter och var han bor.
Mina hjärna börjar surra. Den surrar om en dag då jag var femton år. Jag tror det var en söndag och jag och min kompis Hella stod och hängde med den här rättsvarande mannen som då var en långhårig kille i jeansjacka, och vi rökte och spottade utanför Slussen. Det här var, med facit i hand, mitt livs mest meningslösa år. Jag hängde med folk som jag inbillade mig att jag gillade. Vi gjorde absolut INGENTING förutom att sitta och hänga vid kyrkan, spotta som sagt, röka som sagt, och ibland drack vi folköl. Det var så solkigt, så fattigt och tomt och fick jag leva om mitt liv så skulle jag bara radera ut hela den här perioden med ett enda stort fett tjockt svart streck. Men jag vet ju vad jag kände då. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte vara en tönt. Jag ville tillhöra. Jag var ingen men ville vara någon. Det var hemskt.
Vid den här tiden hade jag ett mycket dåligt självförtroende. Jag tyckte jag var den fulaste människan i världen. Jag hade stripigt hår, stor näsa och var alldeles för lång (fast egentligen var det mina "kompisar" som var korta). Det är då när vi, Hella, jag och den här killen står där vid Slussen som han säger, bara rakt ut, från ingenstans "Fan vad du är ful, Mirre!"
Jag minns att jag bara ville skrumpna ihop, jag ville lägga mig ner på Birkagatans asfalt och bara självdö, men jag visade absolut ingenting utan sa med ett försök till leende att "Jaha, tack så mycket!" Som att det där betydde väl inget!
Hade detta varit idag istället så vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske hade jag klippt till honom. Han hade iallafall inte fått komma undan. Aldrig i livet.

Fan vad du är ful. Så sa han. Det gjorde ont. Väldigt ont. Innerst inne vill jag aldrig förlåta. Fem ord som sitter som en liten, liten tagg i hjärtat FORTFARANDE. Efter så fruktansvärt många år. Fan ta dig.

Jag går in på hans facebooksida. Han har lagt upp en ny profilbild. "Min snygga pappa!" skriver hans dotter. Jag klickar på dottern. Dottern är söt men hon har inget, noll hår, på huvudet. Cancer? hinner jag tänka. Eller bara håravfall?
Och så tänker jag om det varit hon som hade mött honom istället där på 70-talet. Flintskalliga tjejer var ovanliga kan jag låta meddela. Det fanns inga sådana liksom. Vad hade den här killen/mannen sagt till henne då?
"Hur faaan ser du ut, Kojak?" eller något annat putslustigt kanske. Jättekul.

Tänker sedan på att jag har en dotter som är femton år idag. Hon har också fått höra att hon har en stor näsa och jag vet att även hon har ett ganska svajigt självförtroende. Men jag vet också att en dag kommer hon att blomma ut, sträcka på ryggen och ge alla futtiga killar som måste vara dumma mot andra för att må bra själva fingret.
Tiden kommer. Det är bara att vänta. Bara att vänta.

Dagens låt: Öppna upp ditt fönster - Lisa Ekdahl
Hörde ni hennes sommarprat? Mycket bra var det och vilket härligt liv hon verkar leva/levt! Precis sådär som en annan önskar att ens liv vore men som man alltid varit för feg för. Och så är hon den där typiska typen som det bara händer saker runt omkring hela tiden. Att Lou Reed skulle komma i morgonrock och rosa tofflor på just det caféet där jag sitter. Nej. Det händer inte. Jag får vara glad om jag råkar se Björn Ranelids hund liksom.

Detta är en konstig blogg

Ja. Den är det. Kanske är det därför jag är inne så sällan och skriver här. Jag kan ligga i soffan och tänka på en sak som retar mig och så tänker jag att "det här borde jag ta upp på bloggen" men kommer jag upp ur soffan? Sätter jag mig vid datorn? Nä. Jag gör ju inte det.
Så nu får ni aldrig veta vad jag tycker om Österlen. Ni får leva i total ovisshet hur min mycketmycketMYCKET (eller inte) intressanta sommar har varit. Ni får heller inte veta vad jag tycker om vissa cyklister som PROMPT måste ligga i cykelfilen (en smal remsa) när jag kommer cyklandes på högersidan och hela GÅNGFÄLTET är tomt men flyttar idioterna på sig trots att fotgängarnas halva är tom flera kilometer båda bakåt och framåt? Nej, det får ni inte.
Jag skulle även vilja berätta om hålen jag ramlar ned i ibland fast nu orkar jag faktiskt inte det. Eller så skulle jag kunna orera om hur jag verkligen TAR TAG i saker och ting ibland och nu har det hänt igen och strax ska jag vara på Jönköpings-Posten för en intervju. Hade även kunnat berätta om att jag är ledig i två dagar med undantag av fem timmars ideellt arbete på Erikshjälpen imorgon men att jag inte hinner med nånting ändå.
Men kaffe hinner jag med. Konstigt nog.
Ska sätta på en kanna nu. Vi hörs. Väl?

Dagens låt: Småstadsprat - Per Gessle & Lars Winnerbäck
Vilken lam låt! När hon den där körsångerskan sjunger "ny...tussilaaaagoooo" Jamenfyfan för TUSSILAGO! Iallafall i låtar. Ge mig en storstad och en bulldozer!