Summa sidvisningar

fredag 8 juni 2018

De fyra årstiderna och då menar jag inte Vivaldis.

Bloggen går på sparlåga. Bad därför min bloggbundsförvant om hjälp med en utmaning. Anna tog då i så att hon nästan...ja, ni vet.
Hör här bara:  DE FYRA ÅRSTIDERNA! 1. Säg det bästa respektive sämsta med varje årstid. 2. Berätta om en härlig respektive en vidrig upplevelse per årstid. 3. Sommar- och vintertid, för eller emot? 4. Formulera ett personligt mål som ska vara uppnått senast a. I sommar b. I höst c. I vinter d. Nästa vår.

Där fick jag så att jag teg. Men tiga ska jag uppenbarligen inte göra längre så jag antar att det bara att sparka igång. Häng med!

Det bästa med VÅREN är naturligtvis att livsandarna vaknar igen. Att det gråa försvinner och ersätts av grönt, grönt och andra färger. Och är det inte på våren som nya chipssorter brukar dyka upp?
Det sämsta med våren är att allt, inklusive en själv, ser så dammigt och trist ut i det plötsliga och ganska obarmhärtiga ljuset. Man har inga kläder att sätta på sig. Allt, allt, allt är fult.
Det bästa med SOMMAREN: Ja, jag är lite klyschig men det bästa är nog sol och bad. Fräknarna. Brunbrända fötter, jordgubbar med mjölk, doften av nyklippt gräs, allt häng i trädgårdar och på bryggor och på uteserveringar. Simma i en insjö....aaaaaah.
Det sämsta är att det känns som att man måste vara så jävla lycklig och LEVANDE hela tiden under de stackars sommarmånaderna. Tv-programmen är skit under sommaren. Sitta inne en solig dag och glo på tv = 12 biljoner misslyckadmänniskapoäng.

Det bästa med HÖSTEN: I love hösten! När man får krypa in i lägenheten igen utan att ha dåligt samvete. Värmeljusen. Den klara, höga luften som går att andas och så förstås - att det oftast börjar bra serier på tv:n igen. Det sämsta med hösten är att jag alltid är orolig över min arbetssituation då. Ska jag ha jobb så jag klarar mig? Efter tio år som "frilans" har jag tydligen ännu inte lärt mig att det löser sig. Jämt.

Det bästa med VINTERN: Här måste jag erkänna att det tar emot lite. Får man säga värmeljus igen? Och soliga snörika dagar? De kan trots allt vara ganska vackra. Sämst med vintern däremot...vad ska jag välja? Händerna som blir fnasiga? Snöslasket? Alla kläder man ska bylsa på sig? Nä, vintern och jag är inga jättepolare direkt.

Härlig/vidrig upplevelse jag haft på våren: Härligt är det alltid med första mc-turen. Vidrigaste upplevelsen inträffade 19/4 2011. Det var en familjär sak. Men vidrig som sagt var. Vill inte utveckla saken.

Härlig/vidrig upplevelse jag haft på sommaren: Ett av mina absolut härligaste minnen är när jag var 8-10 år och jag och mina killkompisar på bondgården åkte hölass bakom en sakta framåttuffande traktor på landet. Jag kommer till och med ihåg att jag låg där i höet och stirrade upp mot den blå himlen och tänkte att "det här är nog mitt livs lyckligaste ögonblick!" Om Morgan och Sölve tänkte likadant är jag dock osäker på.
Vidrigaste upplevelsen är ungefär på samma plats. Landet. Bondgården. Min fine, fine kattunge Kalle hittade jag stendöd inne i lagården. Jag krävde begravning. Det grävdes en grop bakom lagården och när jag placerat Kalle i graven så spottade Morgan där i. Det hatet jag kände då. Den jäveln.

Härlig/vidrig upplevelse jag haft på hösten: Alltså nu tar jag bara det första jag kommer på här. Min första konsert någonsin var med Ultravox i ED-aulan här i Jönköping. Jag var 13 jordsnurr och att uppleva hög musik, blixtrande ljus och tuffa, snygga killar på scen som spelade gudomliga rocklåtar - det var en bra inkörsport det. Och härligt. Mycket härligt.
Vidrigaste var när jag kom hem efter skolan en dag där på hösten 1978 och mamma sa att jag inte fick gå ut i köket eftersom Nicke var död. Flämt! Snyft! STORLIP! Nicke... min fantastiska, roliga och söta undulat. Jag kan erkänna att jag är så löjlig att när jag tänker på döden så ser jag hur jag välkomnas till något nytt på andra sidan. Och då är alltid den blåe, med näbb och vingar med i mina tankar. Han och alla mina katter. Jaa, självklart måste Nicke och jag ses igen!

Härlig/vidrig upplevelse jag haft på vintern: Nu kom jag att tänka på när min gymnasiekompis från Norrängen drog med mig till IKHP för att åka skidor en vinter. Jag hade inte åkt på många, många år. "Tycker du vi ska ta 5 kilometer eller en mil" undrade Anna. Jag hörde plötsligt mig själv säga "En mil". Och milen blev det. Och vi kom aldrig fram. Hur vi än åkte och åkte och åkte så kom vi inte till mål. Men herregud en mil, det låter ju inte alls så långt, men en mil v a r  tydligen vääääldigt långt. Och det mörknade ute. Blev kallt. Benen värkte. Man frös. Kom vi mål efter kanske två-tre timmar? Jag minns inte riktigt. Härligt i efterhand. Vidrigt just då.

För eller emot sommartid/vintertid? Menas här om jag vill ha sommartid året runt eller normaltid? Isåfall vill jag att det är NORMALTID året runt. Jag vill inte mixtra med klockor, vad sjutton är det frågan om liksom? Kan människan ALDRIG nöja sig, tåla sig, lära sig vänta, hålla ut? Jag ska banne mig sätta mig en (höst)kväll och brodera och på min bonad ska det stå VAR NÖJD!


Personligt mål i sommar: 66 kilo.
Personligt mål i höst: Blogga mer.
Personligt mål i vinter: Stå på ett par skidor. Kanske åka någon meter på dem också.
Personligt mål i vår: Provat på ett annat jobb.

Så. Nu är jag matt. Solen skiner. Det är sommar. Det är nu livet ska levas. Hoppas ni lyckas bättre med det än jag.
Tjing!