Har tagit ledigt från jobbet idag bara för att jag ska kunna vara med i kyrkan och kolla in Norrängsskolans luciatåg. På vägen dit går jag med en styck lomhörd svärmor och två styck supersura barn.
Den ena: "Mamma! Min jacka har fastnat!" Okej, dragkedjan har satt sig. Längst upp. Jag får grabba tag i jackan och SLITA den åt sidan för att få ner dragkedjan. Morr! Nu blir det till att kassera den jackan. Dom som tillverkar dragkedjor har nog en särskild plats i helvetet hoppas jag. En riktigt plågsamt varm plats.
Den andra: "Jag vill inte ha dom här vantarna, ta dom! Jag vill ha dom HON har på sig! DET ÄR MINA!"
Och så upprepas den sistnämnda meningen cirka 22 gånger i en allt tjurigare ton och nu är vi framme vid kyrkan. Jag går fram till Milles klassföreståndare för att förhöra mig ifall det är okej att man stannar och kollar på luciatåget inne i kyrkan. Det är det, tycker hon.
Det tycker inte surhuvudena på 7 och 10 år. Det är så VANSINNIGT pinsamt så att det inte är klokt! INGA andra föräldrar är ju där (det är det visst det) och snälla, kan ni inte bara gå härifrån?
Svärmor är av segt virke och det är jag med. Vi ger oss inte så lätt. Vi står kvar ute i kylan och blåsten och trampar tålmodigt. När alla ungar och lärare gått in i kyrkan så smiter vi in och sätter oss längst bak.
Luciatåget är vackert och det finns nästan ingenting som triggar igång mina tårkanaler så som ljuv barnsång. Näsan rinner, ögonen blir dimmiga, någon talar om att vi kan alla komma med ljus nu när det är mörkt, det kan räcka med ett par vänliga ord (näsan rinner) och Glääääns över sjö och strand (näsan igen) och Julen är hääär...julefrid....i juletid...(ögonen..jag ser snart ingenting).
Nu sjunger barnen att nu tändas tusen juleljus och plötsligt vänder sig dirigenten mot alla åhörare och viftar uppfodrande med sina dirigentarmar att alla ska sjunga med.
"Å ÖVER STAD OCH OCH LAND IKVÄLL!" hör jag bakom min rygg. Jag hoppar till för vi sitter ju längst bak i kyrkan och jag har inte känt att jag har haft någon bakom mig. Men det har jag tydligen. Det är någon dam som minsann kan hela sången och nu vill hon dela med sig av sin minst sagt ljudliga sångröst "...GÅR JULENS GLAAADA BUUD ATT FÖDD ÄR HERREN JEEEESUS KRIST...".
Jag kan inte med att vända mig om. Men när vi ska gå ut ur kyrkan några minuter senare så ser jag att det är en 50-taggare med glasögon och page. Hon har likadan jacka som jag. Håpp. "Så det är alltså så en högljudd churchlady ser ut", tänker jag, aningen bitter över det där med jackan.
Sedan bjuder svärmor på fika inne på Centralbageriet. Vid bordet jämte oss sitter de två gamla gubb-bröderna som alltid har likadana kläder och alltid hänger ihop. Jag får veta att den ene är 67 och den andre 71. Han som är 67 rapar högt när han går förbi oss för att hämta en påtår. När han sedan går in på toa så blir tydligen hans brorsa på 71 lätt nervös för han lägger ogenerat av en fis som låter ganska mycket.
Jag och svärmor tittar på varandra och fnissar.
Tänk att 12-12-12 skulle börja så här. Det hade man ju inte en aning om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar