Står på skolgården. Jag jobbar där. Nedanför mina ben hänger Johan (vi kan kalla honom så), åtta år. Johan är en mycket verbal kille men han ser lite lajj ut i sitt stora huvud och beppehatten. Gillar honom skarpt. Han verkar gilla mig också. Jag går loss och börjar fjanta mig, prata med förställd röst och Johan skrattar så han nästan gör i brallorna. Efter tio minuters löjlande från min sida så tittar han på mig med sina stora, sneda ögon och säger:
"Du är så konstig så du finns inte!"
Jag skrattar och känner mig varm inombords. En särskoleelev som tycker att jag är konstig! Tar det som en komplimang.
Imorgon ska jag ta ut svängarna ännu mer. Love särskolan.
rock around the randigkatt - tramsande katt- och chipsmänniska som tycker att livet, det är livet det!
1 kommentar:
Loove your attitude!!! Lyllos ungarna :)) //Tuppen
Skicka en kommentar