Mina russin

Söndagspromenad. Solen skiner. Fåglar kviddevittar. Barnen hoppar och skuttar glatt emellan oss och nu har vi bråttom hem för vi ska ju på dop och dopfest. Dopfesten håller på länge. Jag är trött och vill hem till tvättstugan för naturligtvis har jag ovanpå allt annat lyckats få tvättid den här söndagen. Landar hemma. Slänger i tvätt i två maskiner. Slänger mig själv i soffan. Är totalt utmattad. Blundar. Då ringer telefonen. Det är min storebror. Min gamla mamma har ramlat och jag måste komma. Nu! Stoppar in min trötta nervösa kropp i bilen och gasar iväg mot Österängen. Ambulansen är där. Jag får en stor klump i halsen.
Mamma har legat på golvet i flera timmar visar det sig. Min gamla pappa som är dement har inte orkat lyfta henne men på något konstigt vänster har mamma slutligen lyckats instruera honom att ringa till B, min storebror.
Ambulansen tar med sig mamma. Kvar står min pappa. Vart ska han ta vägen? Han klarar sig ju inte själv. Jag får packa ned det nödvändigaste, stuva in honom i fisbilen och åka mot Huskvarna.
"Ska vi åka hem snart?" frågar han en gång i kvarten.
"Nej, pappa. Mamma är ju på sjukhuset nu och du kan inte vara ensam hemma. Du ska sova här hos oss inatt!"
"Jaha, säger du det."
Bäddar åt pappa på soffan. När jag ska natta honom (JA! Natta! Jag har plötsligt blivit mamma åt min pappa. Sorgligt är bara ett av förnamnen) så klappar jag honom på kinden och frågar om det känns konstigt att han ska övernatta hos mig?
"Nej, inte en sekund!" svarar han och somnar.
Natten är orolig. Pappa springer upp flera gånger i natten, ut på toaletten och jag som är så extremt lättväckt får inte många minuters sömn.
På morgonen måste jag lämna pappa ensam i en kvart då jag ska lämna barnen på skolan och sedan iväg på mammografi.
Min bror ska komma och ta över och detta måste jag upprepa för pappa typ tjugo gånger innan jag ger mig iväg. Är livrädd för att han ska ta på sig och bara gå ut genom dörren och förvirra sig bort.
Eftermiddagen kommer. Pappa ska häppsnäpp in på ett korttidsboende. Min bror och jag kör dit honom. Det känns som om man begår ett våldsamt övergrepp trots att pappa finner sig bra i hela situationen. Pappa får ett bra emottagande, ett eget rum, nu ska han få kvällsmat. Vi lipar i kapp.
Sedan följer en räcka av dagar med sjukhusbesök och korttidsboendebesök.
Mamma som ligger på sjukhuset vill inte åka hem! ALDRIG MER! Det MÅSTE ni fixa! JAG ÅKER ALDRIG MER HEM!
Vi får vara med om en vårdplanering och naturligtvis vill de att mamma ska åka hem. Mamma flackar nervöst med blicken och min bror får höja rösten en nivå och efter många om och men så beviljas även mamma en plats på ett korttidsboende. Puh.

Jag har gråtit mycket den senaste tiden. Jag har varit ledsen. Man ser ju på nåt sätt fortfarande sina föräldrar som de var när man själv var yngre. Det känns som att det var inte alls längesedan som de var pigga och fulla av liv.
Så ser jag min festglada musikaliska pappa som alltid höll på att jobba, fixa och trixa med saker. Jag ser min alltid så strävsamma, vackra mamma stå utanför stugknuten på Hagalund - leende med en hink vatten i sin hand. Nu sitter de som två kollin på en institution. Det är hemskt. De är i och för sig vid liv men det är heller inte mycket mer.

Det är livets gång. Jag vet. Men det är hårt. Jävligt hårt.