Så. Då var det här då. Mitt nya liv. Här har man stönat och gått på som värsta gnällspiken över att vara småbarnsmamma och så när ungarna väl släpper taget om ens kjol - ja då är det förstås inte bra det heller! Jag blir visst aldrig riktigt nöjd jag.
Så här ser en typisk dag ut numera:
Väcker barnen kl.7. Klockan 8 är dom i skolan. Jag kan med andra ord göra vad jag vill fram till kl.13 då sjuåringen ska hämtas hem från klass 1B.
Fem timmar senare. Kl.13 i stimmig skolmiljö:
"Hej Mille! Har du haf.."
"Mamma!!! Får jag leka med Johannes idag. Snääääääälla?"
"Eh, ja, det går väl bra..."
"Okej! Då hänger jag med honom hem nu! Hämta mig halv sex!"
Jag får traska mot bilen igen. Moloken. Mitt sällskap: Två jackor, en skolväska med 1700 informationslappar som ska fyllas i och en svettig gympapåse.
Sätter mitt hopp till tioåriga dottern som cyklar hem efter skolan. Hoppet infrias! I typ tio minuter eftersom:
"Jag sticker till Lucas nu! Hejdå då!"
Hon säger alltid hejdå då. Jag säger bara hej. Längre hinner jag inte förräns dörren slås igen.
Så. Inga barn, ingen man, ingen katt. Alla är ute och ränner utom jag. Jag bakar extremt sura rabarberpajer, stryker tvätt, rensar ur något skåp, håller på med Tradera eller något annat slabbigt som inte kan sorteras in i mappen "Meningsfulla livsuppgifter."
På kvällen kanske vi är samlade allihop i en eller två timmar men då håller alla på med sitt och sedan är vi för trötta för att göra något familjigt tillsammans. Spela UNO? Nä, tråkigt. Lägga pussel? Pallar inte.
Hade jag varit 35 hade jag börjat tänka i banor som s l a d d b a r n. Nu är man ju 50- och då är några senkomna barn, BEBISAR, inte att tänka på. Det är bara att glömma.
Ska skaffa mig ett liv nu. En hobby. Måste bara orka fundera ut VILKEN hobby jag ska ägna min sura egentid åt. Förslag emottages tacksamt.
Dagens låt: Bullfrog blues - Rory Gallagher.
Kom bara att tänka på en kul grej. En journalist frågade en gång Jimi Hendrix hur det kändes att vara världens bästa gitarrist?
Jimi: "Jag vet inte. Det får du fråga Rory Gallagher om!"
Smart svar. Ödmjukt. Och roligt.
rock around the randigkatt - tramsande katt- och chipsmänniska som tycker att livet, det är livet det!
5 kommentarer:
Din nya hobby ska självklart vara LÖPTRÄNING!
Löpträning. Okej. Ge mej ett par handfasta och praktiska tips då.Ska jag exempelvis lyssna på musik när jag springer? (det gör jag inte nu).
Hur ska jag tänka? Bära mig åt? Är det viktigt att värma upp? Stretcha?
Hjälp!
OK, här kommer några handfasta råd:
1. Musik - ja tack! Det är förstås en smaksak, men jag föredrar hårdrock framför att lyssna på mitt eget flåsande. Dessutom tycker jag det är lättare att komma in i en bra rytm när man har lite schysst musik i lurarna.
2. Jag värmer aldrig upp innan, utan joggar istället första biten väldigt långsamt, sedan är jag lagom uppvärmd.
3. Jag stretchar alltid vader, framsida och baksida lår och hamstringmuskeln(a k a RÖVEN)/höften efteråt, annars blir jag stel som en gammal pensionär.
4. Sätt upp några rimliga mål. Om man t ex vill kunna springa en mil och aldrig har sprungit förut så kanske första delmålet är att kunna springa 2 km. Eller att man ska kunna springa i 10 minuter utan att stanna (eller ännu mindre, beroende på vad man har för förutsättningar), eller vad man nu tycker är lagom att börja med. Och sedan ökar man successivt när första nivån börjar kännas okej. Nästa delmål är kanske 3 km, eller att springa i 15 minuter, eller att klara av att springa uppför hela den där långa backen utan att stanna efteråt. Det är bättre att ha många små delmål än några få stora. Och honnörsordet är SKYNDA LÅNGSAMT. Det är lätt att bli biten och vilja springa 7 dagar i veckan, men det brukar straffa sig. Det tar tid att bygga upp muskler och senor som inte har utsatts för denna typ av påfrestning tidigare, och det måste få ta tid. Så: Ta det lugnt i början. Spring inte mer än en eller två gånger i veckan de första månaderna så kommer din kropp att tacka dig.
5. Skit i alla andras resultat. När jag började springa (vid 38 års ålder eller nåt i den stilen) så tyckte jag det var jobbigt att jag var så långsam. Faktiskt långsammast av alla jag känner. Det är jag fortfarande, men nu känner jag mig liksom SÄKER i min långsamhet. Det är ändå bättre att springa långsamt än att inte springa alls. Den träning som blir av är den bästa träningen. Osv.
6. Jag borde säga någonting om skor också. Fast jag är så kluven eftersom jag har börjat ägna mig åt s k "minimalistisk löpning" (utan skor, eller som i mitt fall i Aquasocks). Men jag tycker absolut att man ska satsa på ett par bra löparskor, och hellre handla på Löplabbet eller Runner's Store än på Stadium/Team Sportia/Intersport. Däremot tycker jag inte att man måste lita blint på allt löparskoförsäljarsnack ens på ställen som Löplabbet och Runner's Store. Att man måste köpa nya skor efter 1000 km. Att man måste köpa nya skor även om man inte har sprungit 1000 km i dom eftersom "polymeren åldras" (bullshit). Känns det bra - spring. Känns det inte bra - köp nytt.
Och OBS! Om man investerar i ett par bra löparskor med dämpning och grejer och inte är van att springa i såna så måste man TA DET LUGNT medan man "springer in dom". Inte pga skoskavsrisk utan för att om ens muskler och senor har vant sig vid ett par ingångna lågprisgympadojor så blir steget helt annorlunda i ett par "riktiga" löparskor. Och all förändring verkar ju innebära någon form av smärta, men det går över.
7. HA KUL! Och när det inte är kul - tänk på att en löptur motsvarar cirka en påse chips. Med dipp. Det har Gud bestämt.
8. Och så tycker jag på allvar att det hade varit jättekul om vi hade sprungit Tjejmilen tillsammans 2013. Ett osökt (nåja) tillfälle att träffas?
Åh! Bra tips! När måste man anmäla sig till Tjemilen 2013 då? Har du sprungit den?
Om Gud vill och min kondition håller - ja, då springer vi baske mej milen ihop!
Jag har sprungit den några gånger, det är jättekul. Är egentligen inte en sån som tycker att allt är så FANTASTISKT och HEJA ALLA TJEJER, men ett tu tre så står man ändå där och svajar med i någon slags hemsk uppvärmnings som leds av något überhurtigt stockholmsgym och tycker att ALLA VI TJEJER ÄR UNDERBARA. Hahaha. Det är nog någon slags masshypnos. Nästa steg blir att sjunga "We shall overcome"
Läs mer här: http://www.tjejmilen.se/start/content.cfm?Sec_ID=2299&Rac_ID=228&Lan_ID=1
Skicka en kommentar