Mörkhårig bitterfitta

Det var väl en intressant rubrik så säg. Är det jag som är bitter? Nej, det är det inte. Verkligen inte. För premiären i nya radiohuset är avklarad och TROTS en mycket konstig natt med diverse sömnavbräck (katt på magen, katt hoppar bort, katt hoppar upp igen två timmar senare, trajjar på öm hud med sylvassa klor, katt hoppar bort, katt vill bli utsläppt till sina jaktmarker klockan 03 etc etc) och TROTS en mycket strulig inledning vid datorerna (internet funkade inte och digas funkade inte och funkar inte digas så kan man inte spela in ljudfiler) och TROTS att halva tekniksverige stod bakom ryggen när jag skulle vara med i sändning så har jag hållit mig cool. Förbaskat cool. Och glad. Bitter är jag inte.

Däremot så kan jag komma med en oviktig parantes och avslöja att jag har en JÄDRA MASSA otäcka gråa hårstrån i mitt mörka  hår och det är därför som jag sitter här och nu med en svart sörja i huvudet för tolvtusende gången. Att jag har hår kvar på skallen är något utav en bedrift faktiskt.
Men ska man på teater så ska man. Ikväll ska Skägget och jag masa oss iväg till Kulturhuset Spira för en genomdragning av Bitterfittan.
Kulturell kväll. Svarta mjäll.

Over and out (måste skölja ur skiten nu...iiii...det svider!)