Summa sidvisningar

onsdag 14 september 2016

Nån där uppe måste gilla mig


Slackerlivet fortsätter. Älskart.
Några dagar på radion och prata trafik, några dagar på skolan och torka skit och några dagar när man bara såsar runt - det passar mig perfekt. Ibland vill säga.
Igår fick jag, den eviga lilla timvikarien, vara i en ny klass med multihandikappade elever. Vi kan säga så här: Det är inte så kul. Inte om du frågar mig iallafall. Jag beundrar, verkligen
B E U N D R A R människor som jobbar heltid med detta. Man undrar liksom vad de är gjorda av för virke? De ser visserligen ut precis som vanliga människor men jag misstänker att dom egentligen är någon slags änglar. Jag är det inte. Ängel alltså. Jag måste få kunna larva och dumma mig med elever. Då mår jag bra. Då är jobbet på särskolan jättekul. Igår var det i n t e roligt.
Jag fick vara med vid toalettbesök där man hissar upp eleven i en lift och sedan vara med när hen läggs på en skötsäng och det var stela korsetter och blöjor och sondmatningsknappar i magen och skit överallt och.... paniiiiik! Jag fixar det liksom inte. Jag tar för illa vid mig.
Så idag var det inte med lätta steg som jag styrde min elcykel mot jobbet där jag skulle vara i samma klass som igår. Mellan kl.8-18! Trycket över bröstet...hade verkligen lite lätt ångest måste jag erkänna. Det är då det händer. En högre makt griper in och tar tag i situationen. Rektorn kommer emot mig och säger att jag inte behövs alls i den klassen för den sjuka personalen var nu plötsligt frisk och då var jag så klart övertalig. Vi gick ner till paviljongen där yngre särskoleelever håller till för där skulle jag förmodligen behövas istället. Men när vi kom dit så var den personalstyrkan fulltalig också.
"Fast då cyklar jag gärna hem istället för att gå här och känna mig överflödig!" sa jag hurtigt.
"Är det verkligen okej med dig då?" undrade rektorn.
"Jaaa! Jag kan komma tillbaka i eftermiddag och vara på fritids för jag skulle stänga och så där..." sa jag överhurtigt igen.

Och så fick det bli som så att den nyss så ångestfyllda lilla timvikarien fick ta sin elcykel och åka hem igen. Glatt visslandes. I den ljumma septembermorgonen. Inget panikartat alls.
Så nu har timvikarien dammsugit, klätt om en stolsdyna samt bakat polarkakor i hemmets lugna vrå istället. Nu funderar hon på att sätta sig en stund ute i solen och sedan kanske cykla iväg och käka lunch någonstans.

Nån där uppe måste gilla den här timvikarien trots allt. Jag säger tack.

Dagens låt: Låt kärleken slå rot - Ted Gärdestad
Var på Torpa Parkloppis i lördags. Solen gassade, tusentals människor letade loppisfynd och vid det allra första bordet som jag stötte på så var det en kvinna som sålde cd-plattor för ynka 5:-/st. Jag köpte en dubbelcd med Ted Gärdestad för trots att jag är så här pass gammal så har jag ingen platta med Ted i min ägo. Det är fan i mig skandal. Vad många fina låtar han hade på sin repertoar alltså! Hur många minnen har man till exempel inte till "Jag vill ha en egen måne"? Hör jag den så sitter jag plötsligt i sommarhuset på Krängsberg igen och jag är kanske sju (?) år och Annika, min tre år äldre kompis, ligger på köksgolvet på farmors hemvävda trasmatta och skriver ned hela texten till Teds fina låt. Inte helt fel alls.
Medans jag skriver det här så lyssnar jag på Rufus Wainwright. Med honom slungas jag varken hit eller dit. Vi har inte ett enda minne ihop. Men han funkar ändå.