Summa sidvisningar

torsdag 27 september 2012

Precis vad jag behöver


Och då menar jag inte att jag behöver en katt i turban. Jag behöver massage! Vad jag däremot inte behöver just nu är Göran Hägglund som blir intervjuad av Bajs-Elvis (guess who, guess why) i tvåan. SVT2 alltså. Inget annat.

onsdag 26 september 2012

Djefla skitdag


Idag är det en sån dag. Det känns som om hela jag är i obalans och om du frågar "varför då?" så kommer jag rycka på axlarna och säga att "jag vet inte." För jag vet inte. Jag har ont i lederna, jag har dåligt samvete (för mina föräldrar som jag inte orkar med), jag är trött, jag vill liksom inte vara med. Har inte varit ute och sprungit sedan i fredags morse på grund av att jag vrickade foten när jag skulle hem från krogen i helgen. Är det kanske därför?
Jevligt sur. Jevligt deppig. Jevligt tråkig och trist. Nu ska jag dra en filt över mig. Filten luktar gott iallafall. Det enda positiva i min tillvaro just. En nytvättad filt. Snyft.

lördag 22 september 2012

Känndis!

Kolla in min nya stass! Och min turnébuss! Klart att kameramänniskan nere i högra hörnet blir alldeles till sig!

Nya tider. Strålande tider.

A must read. Awareness.

------------------------------

A man sat at a metro station in Washington DC and started to play the violin; it was a cold January morning. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, since it

was rush hour, it was calculated that 1,100 people went through the station, most of them on their way to work.
Three minutes went by, and a middle aged man noticed there was musician playing. He slowed his pace, and stopped for a few seconds, and then hurried up to meet his schedule.

A minute later, the violinist received his first dollar tip: a woman threw the money in the till and without stopping, and continued to walk.
A few minutes later, someone leaned against the wall to listen to him, but the man looked at his watch and started to walk again. Clearly he was late for work.

The one who paid the most attention was a 3 year old boy. His mother tagged him along, hurried, but the kid stopped to look at the violinist. Finally, the mother pushed hard, and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. All the parents, without exception, forced them to move on.

In the 45 minutes the musician played, only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money, but continued to walk their normal pace. He collected $32. When he finished playing and silence took over, no one noticed it. No one applauded, nor was there any recognition.
No one knew this, but the violinist was Joshua Bell, one of the most talented musicians in the world. He had just played one of the most intricate pieces ever written, on a violin worth $3.5 million dollars.
Two days before his playing in the subway, Joshua Bell sold out at a theater in Boston where the seats averaged $100.

This is a real story. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste, and priorities of people. The outlines were: in a commonplace environment at an inappropriate hour: Do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize the talent in an unexpected context?

One of the possible conclusions from this experience could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing the best music ever written, how many other things are we missing?

fredag 21 september 2012

I did it!

Klockan ringer alltid 05.40 i det här hemmet. Idag hade jag en ENORM lust att bara ligga kvar men Luther piskade på. UPP UPP UPP OCH UT MED DIG! skrek han. Så det var bara att hoppa i sitt svettiga löparset och ge sig ut i mörkret. Jag är rädd för den där Luthermänniskan nämligen.

Om man kunde få en en utskrift på vad man har tänkt under sin runda så skulle den utskriften kunnat se ut så här:
Jag behöver inte springa egentligen. Jag springer en bit och så får jag gå när jag inte orkar mer. Usch, vad stel jag var idag då! Vad törstig jag är. Jag joggar fram här lite lätt. Jogga på. Om jag börjar springa fort nu så kommer jag inte orka. Usch, vem är det där framme nu då? Han brukar ju inte gå här. Ska jag ta en annan väg? Nej, jag springer förbi. Hoppas det inte är en våldtäktsman. Nu springer jag förbi honom då. Usch, nu stirrar han säkert på min röv. Jag springer en bit till. Konstigt att jag hade så här mycket ork idag. Nu är jag framme vid stolpen där jag brukar pausa och gå istället. Jag fortsätter springa, jag har ork, jag kan klara det här. Tänk om jag kan springa hela rundan idag utan att stanna för att gå? Jag ska testa. Nu sprang jag förbi övergångsstället där jag o c k s å brukar stanna. Det går ju bra det här. Snart är jag hemma. Jag orkar. Jag kan. Jag ska. Nu är jag hemma. Flås! Där stirrar min granne på mig ja. Hej hej. Ska bara stretcha lite och sen duscha. Vad sköööönt!

Ja nåt sånt. JAG SPRANG HELA RUNDAN IDAG! En milstolpe! Nu springer jag ju knappast en mil, jag vet faktiskt inte hur lång min runda är, tänk om den inte ens är 2 km? Vad himla lamt i så fall.  Det tar bara 21 minuter att jogga den här rundan. Någon som då kan ha en idé om hur långt jag egentligen kutat idag då?

Hur som haver. Är så inihelvete nöjd med mig själv att jag kräver någon form av belöning. Nya ECCO-stövlarna och en ny micro kanske. En Globalkniv också kan jag tycka.
Har man lyckats med något man kämpat för så har man.

Dagens låt: Money - Pink Floyd.
Wendy vid frukostbordet idag: "Om jag vann en miljon så skulle du och pappa få 20.000:- och Mille  1.000:-!"
Generösa barn man har lyckats avla fram. Man får vara nöjd med det lilla.

onsdag 19 september 2012

Mats gråter

Stefan har varit här med världens jobbigaste hund, hans mammas golvmoppsliknande Meja. Asjobbig. Mats låg och morrade surt hela tiden och plötsligt ser det ut som om han har börjat lipa. Går fram till honom och jo, det kommer en tår.
Nu har nog katten fått ögoninflammation. Hurra! Hurra! Och ett stort HURRA! till eftersom att den här snåljåpsfamiljen inte tecknat någon husdjursförsäkring.

Skickar förresten med ett hurra! till. Jag har nämligen hittat en vinterjacka idag. I Gällstad. Hör ni hur änglarna blåser i sina trumpeter? Inte? Det gör iallafall jag. En svart, varm och go parkas från DIDRIKSONS blev det. Enbart 900 pickadoller. Now that's what I call a fynd det.

tisdag 18 september 2012

Höstens stora hitlåt!



....idag har Sebastian och jag haft den här låten på repeat inne på trafikredaktionen. Högt. Sablar vilken gåshudsframkallande låt!
Ja? Det är väl bara att hålla med eller?

En kylig lillebror

Är ensam hemma med Wendy och hennes bästa killkompis Lucas. Hör hur de pratar med varandra.
"Vi måste fira på något sätt!"
"Jaa!"
De kommer in till mig där jag sitter vid datorn.
"Mamma. Du vet ju att vi har samlat en hel del pantflaskor.."
"Ja?"
"Nu har vi faktiskt fått ihop över 100 kronor och vi tänkte gå ut och fika för att fira!"
"Gör ni det, det blir bra", säger jag jätteengagerat.

Efter tio minuter kommer de in med en stor tårtkartong emellan sig.
"Vi köpte den här prinsesstårtan!"
"Vad kostade den då?"
"85 kronor!"
Så sätter sig de smarta ungarna som samlat pantflaskor i flera månader och som nu slösat bort nästan hela förmögenheten på ett grönt bakverk.
De delar den mitt itu och sätter igång själva firandet. De äter och äter och efter någon minut tar det stopp.
"Vi orkar inte äta mer, vi mår illa. Kan vi ställa in bitarna på varsin tallrik i kylskåpet?"
Jag nickar. De plastar in bitarna och det är tydligen väldigt viktigt att lillebror Mille, när han kommer hem, inte ska få syn på tårtbitarna. Det är jätteviktigt. Så viktigt att jag måste skriva en stor lapp och fästa på kylskåpsdörren. En lapp som skriker:
RÖR INTE TÅRTORNA!
Sedan springer Wendy och Lucas ut och jag åker iväg på ett möte.
När jag kommer hem två timmar senare så får jag höra att "MAMMA!!!! Mille har ätit på våra tårtor. Nu kommer Lucas inte vilja ha mer. Jag HATAR MILLE!" buhu, buhu, buhu.....
Skägget berättar senare att Mille kommit in till honom i vardagsrummet och sagt att "Det är tårtor i kylskåpet men vi får inte röra dom!".
Hade alltså Mille sagt. Med grädde runt hela munnen.

Brorsor!

söndag 16 september 2012

Mästerkatten i nya stövlar

Har sagt det förr men kan säga det igen. Jag HATAR att shoppa. Det finns nästan inget som är värre än att leta efter kläder eller skor, komma in i en butik, se hur den topmodelsnygga expediten som är max 25 år, tittar surt på en och så råkar man få syn på sig själv i en spegel och så blir man lika sur som expediten. Surare.
Igår var Wendy och jag uppe på A6. Jag hade på mig EPA-jeans (kändes det som), en svart tajt klänning med tandkrämsfläckar på (upptäckte dom när jag kom hem), en svart tröja med hål på ärmen samt en svart poncho som jag levt i de senaste åtta åren. På fötterna: mina fula Turkiet-Adidas. Nä, risken att jag skulle bli påhoppad av nån frän person som ville göra en faktaruta om mig och min balla stil i Nöjesnytt var lika litet som ett halvt bäbiskvalster.
Men jag måste faktiskt ha nya skor/stövlar och jag måste ha det NU.

Efter att ha avverkat varenda skobutik i köpcentrat så hamnade vi till sist inne på ECCO. Där fanns dom här stövlarna. ASSKÖNA. Klassiskt snygga. Inga fula dragkedjor, spännen, flärpar eller dinglande tofsar. Enkla.
Det svåra: Priset.
"Mamma. Det står 1799:- på prislappen. Är det typ ettusenåttahundra?"
Jag nickade.Och lommade ut.
Men nu har jag sovit på saken och jag kommer nog köpa dom ändå. VARFÖR???? skriker ni nu. VARFÖR?
Jomen kolla här. Om jag har dom i flera år (vilket jag brukar ha) så är det trots allt inte så dyrt. Och allvarligt talat - jag lägger ju i stort sett inga pengar alls på kläder. Då kan jag väl få unna mig ett par jädra ECCO-stövlar eller?

Radiofesten hägrar. Har stövlarna snart. Då är det i stort sett bara resten kvar. Byxor? Kjol? Klänning? Jacka? Än så har jag inte panik men den kommer.

Var så säker.

torsdag 13 september 2012

Saker som händer

Är med en kompis på Åhléns. Jag ska köpa ett nytt läppstift.
"Använder du verkligen läppstift?" undrar han.
Jag nickar. Jag har väl för helvete haft läppstift på mig dag ut och dag in de senaste 20 åren. Hur har han kunnat missa det?
Sätter kurs mot sminket. Jag vet vad jag vill ha för nyans. Hittar ett bra ganska snabbt. Fort ska det gå när jag shoppar! Hugger läppstiftet och går mot kassan.
Expediten: "Oj, du har tagit ett av testerna ser jag här. Jag hämtar ett nytt åt dig!".
Jag tänker att det här är SÅ HIMLA TYPISKT mig. Varför ska jag ta testläppstiftet av alla jäkla läppstift för?
Expediten kommer tillbaka.
"Vad konstigt....det fanns inga sådana här kvar, alla fyra som stod där var märkta med lappen TESTER. Mycket mystiskt."
En annan expedit tar tag i saken. Hon scrollar upp alla testläppstift och konstaterar att folk visst hunnit ta små prover av precis varenda ett.
Jag påpekar att jag ändå kan tänka mig om jag får det lite billigare...
"Slå in det som en gåva!" säger den bossiga av expediterna.
Ka-ching! Jag har precis fått ett gratis läppstift!
"Tur att man inte lider av bacillskräck" säger jag till fruntimren bakom kassan. "Och bara för det så  kommer jag säkert drabbas av precis varenda sjukdom som finns!".
Alla ha ha ha-ar.
Min manlige kompis tycker detta är så typiskt mig och så himla otypiskt honom. ALDRIG att han råkar ut för något sådant här bra som stavas g r a t i s.
Bjuder honom på lunch på Kastrullhäxan. Jag har ju liksom redan sparat in en massa pengar. Bara sådär.

En annan sak:
Telefonen ringer. Det är min manliga kompis igen som ringer.
"Lyssna på det här. Tycker du att detta stämmer in på mig? FLEXIBEL, POSITIV, LÄTTSAM, UPPLYFTANDE, SYMPATISK, EMPATISK?"
"Tja, det gör det väl. Vad är det frågan om nu - ska du söka nytt jobb eller?"
"Nä, jag bara undrar. Om jag nu är allt detta - varför sitter jag här ensam då? Varför är jag fortfarande singel?"
Ha ha ha. Så roliga kompisar har jag. Det känns kul.



onsdag 12 september 2012

Nu skiter jag i Majgull Axelsson!

Var ute och körde med bilen igen. Jag är det ganska ofta. På hemvägen tänkte jag: "Nämen, om jag skulle ta och stanna till på Kupan nu innan jag åker hem? Eller förresten nä, jag pallar inte. Eller jo, vad fasen! Jag hoppar in där några minuter".
Fickparkerade stiligt utanför butiken. Någon tutade högljutt. På mig? Ja, på mig. Det var vaktisen Håkan från Rosenlundsskolan som satt inne i sin flotta Volvo med nedvevad ruta.
"Jaså! Är det här du är och springer?" ropade han klämkäckare än hela familjen Wahlgren tillsammans.
"Ja, här är jag stammis!" ropade jag käckt tillbaka. "Har du varit inne och fyndat du med?"
"Nja, jag ska på joddlarfest i helg men jag hittade tyvärr inget!"
Här är det faktiskt läge att stanna upp och tänka sig denne klämkäcke 46-årige man i lederhosen och en lustig hatt på huvudet. Rosig om kinderna och himla frejdig är han redan. Nä, jag har iallafall inga större problem med att föreställa mig honom på en joddlarfest. Alls.
Klev in på Kupan. Hittade duk, lakan, örngott, serieblaskor från 60-talet (KAN vara värdefulla, vem vet?) och nu till det bästa av allt....jag hittade även Jonas Gardells splajdans nya bok. Den om AIDS.
Lycka lycka lycka! 20 kronor kostade den. Pratar vi fynd eller pratar vi fynd?
Så nu lägger jag ned Moderspassion av Majgull Axelsson. Jag tycker ändå att den var ganska torr och tråkig.
Hejdå Majsan. Hej Jonas!

Bortskämd med rattmuff

Om man tittar på olika sökord folk har haft för att ha oturen att istället ramla in på den här blaskiga bloggen så kan man lätt få sig en funderare. Någon har sökt på "alkoholiserad rattmuff" och frågan som då infinner sig är förstås: Har JAG skrivit om en rattmuff med alkoholproblem? I vilket sammanhang då? Nu blev jag plötsligt mycket intresserad av mig själv här plötsligt. Ska ställa mig själv mot väggen och agera skjutjärnsjournalist. Återkommer när jag pumpat mig på svaret.

Vi måste tala om UNG & BORTSKÄMD i SVT1 också. Har ni kollat? Jag råkade sätta mig i soffan med resten av familjen igårkväll och alla tre satt där redan med stora glosögon och gapande munnar framför teven. Ingen sa ett knäpp. Efter fem minuters sällskap av de där bortskämda ungarna (inte mina utan de på teve) så öppnade jag mammanäbben och sa att jag mådde dåligt. Hade ont i magen. Och allt var programmets fel.
Nu kanske de unga och bortskämda ungdomarna inte är som genomsnittsungdomarna (det får man verkligen hoppas) för om så vore fallet så kan jag nästan känna att jag skulle kunna tänka mig att stå leende med öppna armar om jordens undergång var i antågande.
Man häpnade nämligen. Vilka latmaskar! Vilka fåfänga typer! Vilka attityder! Vilka tvärtemot-Einsteins!
Allas problem var på läpparna och det verkade just som att läpparna var allas största bekymmer. Alla ville göra läppförstoringar.
I ett av fallen så hade mamman (föräldrarna är lika puckade dom) till den ena tjejen till och med sponsrat dotterns läppförstoring. Inget konstigt alls, tyckte mamman. "Men egentligen är hon ju fin som hon redan är!".
DÖDSSTRAFF!
Hårförlängningar. Bröstförstoringar. Vad kan väl vara viktigare i livet när man inte ens fyllt 20 år?

Nu tycker jag att vi reser på oss alla och tackar USA, VeckoRevyn, Amelia, Frida, TV3 och Kanal5 för att alla ungdomar vill operera sig för att de anser att de inte duger. Tack ska ni ha. Verkligen TACK!

Det känns trots allt mycket tryggt att bli pensionär om några decennier och då få bli riktigt omvårdad av en ung person. Med jätteläppar.

tisdag 11 september 2012

En buss kom lastad

Cirklar runt med bilen på stan. I Munksjörondellen möter jag något jag inte mött innan. En lite längre bil med texten "BOKBILEN."
Jaså! tänker jag förnärmat. Bokbil minsann. Vad hände med BOKBUSSEN då? Det finns förstås inget behov av böcker till folk längre, fortsätter jag surt. Folk blir ju bara dummare och dummare av facebook, Iphones, TV3 och dokusåpor. Vem orkar läsa en bok liksom? Bläddra i en bok, kanske vara med om en omvälvande läsupplevelse - vad jäkla mossigt!
Tack men nej tack, en bokbil räcker. Bort med bussen. Vad blir det härnäst? BOKMOPPEN? BOKKICKBIKEN? (vad kul det såg ut i skrift förresten...bokkickbiken...). Vart är världen på väg? Vart??

Kan inte någon dra i nödbromsen snart? Jag vill brevväxla, skicka fax, tjata, inte chatta, på Heta linjen, ringa från en telefonkiosk, bara ha två tv-kanaler, vara hänvisad till ett APOTEK och ha en POST och en BANK att sköta mina ärenden på. Jag vill se bokbussar åka förbi mitt vardagsrumsfönster.
Mossig? Ja, som fan, men det står jag för. Det är Lasse Åberg och jag. Sämre sällskap kan man väl ha. Till exempel: Det är Adolf Hitler och jag eller Det är Nickelbacksångaren och jag.

...vad skönt det är att få vädra sina åsikter. Hoppas att åtminstone en av er tre läsare håller med.

Dagens låt: The blue mask - Lou Reed.
Mycket opraktiskt att vara kryphatare när man är kattägare. Hur många fästingäckel har jag plockat från Mats hals i år? 20? 30? Och hur många maskar har jag inte petat bort ur hans rumphål? 5? 10? Yääk!

söndag 9 september 2012

Ny festblåsa

I början av oktober ska vi som vill och kan åka till Stockholm på fest för alla som jobbar på Sveriges Radio. Och om man nu ska mingla med Morgan, Lotta Bromé och Robert Tennisberg så kan det ju vara kul att ha något nytt på sig. Tänkte jag, universums mest klädointresserade human being. Klädointresse i kombination med direkt avsky för att gå runt i affärer/boutiqer och nypa i dyra kläder...---.skräck.
Det var därför som jag nyss låg och kollade runt här på nätet efter nya klänningar att drapera runt sin putmage. Stöter då på en massa bilder av den här sorten. Men ÅH vad sugen jag blev på att köpa kläder nu då! Solariebrun, hjulbent, bredaxlad modell med silikonpat...bröst i ful klänning. Hon kanske hade gjort succé på Ålandsfärjan en onsdagkväll men på SR-festen? Nja. Njä. Tror inte det.

Jag får nog masa mig ner på stan iallafall. AK - kan inte du hänga med och vara rådgivare? Snähähähälllla?

lördag 8 september 2012

Mitt galleri finns det inga galler i

Jag kommer ihåg den där sommaren, kan det ha varit 2007, när Sara hade hand om Ecce Homo-utställningen på jobbet. Utställningen var längst upp på vinden i Kulturhuset, vår arbetsplats, och det var asvarmt. Luften stod still.
För att slå ihjäl tiden där uppe som utställningsvakt hade Sara en dator att surfa omkring i. En eftermiddag påkallade hon min uppmärksamhet. FACEBOOK hette något jag borde kolla in. Hon visade runt lite på olika personers sidor men jag var inte imponerad. Inte alls. Kommer ihåg att jag sa: "Fast det verkar mest vara för er som är födda på 80-talet. Nej, facebook är inget för mig!"
Och så gick ett år eller två och plötsligt hörde Ulrik i Göteborg av sig. Han undrade varför jag inte hade det där facebook som var så bra? Jag hade antagligen inget bättre för mig den där kvällen så jag frågade honom om hur man skulle göra för att vara med och det verkade ju lätt och VIPS så satt man där. Medlem i facebook. Med EN vän. Som satt i Göteborg.
Efter ett tag hade jag skrapat ihop över 40 vänner och jag vet att jag sa det till Mickan, en av mina polare som råkar vara född på 80-talet, att "jag har faktiskt ÖVER 40 vänner nu, det tycker jag är skitbra!"
Nu har ju var och varannan människa på planeten anslutit, till och med min svärmor, och om det är bra eller anus är inte jag rätt person att svara på.
Jag vet bara att JAG gillar iallafall att slänga käft med folk som jag kanske inte hade haft någon kontakt med alls om det inte varit för fejjan. Dessutom kan jag tycka det är fantastiskt kul att gotta sig åt alla ens bekanta, att tänka på hur och varför man känner varandra.

Inger -  kom alltid in en kväll i veckan i Nyfiket och beställde en kaffe latte av mig.
Peter - vi jobbade ihop bara nån vecka på kommunen men hann skratta gott åt harpor och gudvetvad.
Åsa - vi hamnade på samma after work ihop med en gemensam tjejkompis.
Lina - var med i min arrangemangsgrupp på Kultan från det att hon var typ 14 år. Idag är hon gift, högutbildad och nybliven mamma åt en ursöt liten pojk.
Cecilia - arrangerade jag massa konserter ihop med. Hade mycket roligt ihop trots våldsamt stor åldersskillnad.
Helena - skulle demonstrera ett löpband på gymmet och trillade. Skrattade nästan så jag kissade på mig.
Mari - var också arbetslös i början av 80-talet och hamnade på samma konstiga kurs som jag på SVF. Hade norra Europas spretigaste hår. Då.
Christer - lång, cowboyboots, mustasch och skitsnygg chopper. Träffades på Balder mc.
Jerry - exkille från Habo med Triumph.
Joachim - superlång exkille från anno dazumal.
Madeleine - gammal klasskompis som bodde i världens häftigaste lägenhet på Österängen. Vi tjuvrökte ihop redan i fjärde klass.
Lena - blyg gammal glasögonprydd klasskompis som nu jobbar på morsans serviceboende.
Åsa - supertrevlig brorsbarns tjej.
Anna - rolig skribent som jag råkat på via bloggandet.
Kenneth - före detta chefs man. Galen. Kul.

....and so on. Det är lite av en hobby faktiskt. Att samla på människor. Bra människor. Heja facebook!



fredag 7 september 2012

Mörkhårig bitterfitta

Det var väl en intressant rubrik så säg. Är det jag som är bitter? Nej, det är det inte. Verkligen inte. För premiären i nya radiohuset är avklarad och TROTS en mycket konstig natt med diverse sömnavbräck (katt på magen, katt hoppar bort, katt hoppar upp igen två timmar senare, trajjar på öm hud med sylvassa klor, katt hoppar bort, katt vill bli utsläppt till sina jaktmarker klockan 03 etc etc) och TROTS en mycket strulig inledning vid datorerna (internet funkade inte och digas funkade inte och funkar inte digas så kan man inte spela in ljudfiler) och TROTS att halva tekniksverige stod bakom ryggen när jag skulle vara med i sändning så har jag hållit mig cool. Förbaskat cool. Och glad. Bitter är jag inte.

Däremot så kan jag komma med en oviktig parantes och avslöja att jag har en JÄDRA MASSA otäcka gråa hårstrån i mitt mörka  hår och det är därför som jag sitter här och nu med en svart sörja i huvudet för tolvtusende gången. Att jag har hår kvar på skallen är något utav en bedrift faktiskt.
Men ska man på teater så ska man. Ikväll ska Skägget och jag masa oss iväg till Kulturhuset Spira för en genomdragning av Bitterfittan.
Kulturell kväll. Svarta mjäll.
Over and out (måste skölja ur skiten nu...iiii...det svider!)

onsdag 5 september 2012

Freddies födelsedag

Freddie Mercury skulle egentligen fyllt 66 år idag. Vad gör man på hans födelsedag? Jo, följande:
1. Vaknar på natten av att datorn plötsligt hoppar igång och lyser upp hela sovrummet. Är jag rädd för spöken? Ja, lite. Men hade du frågat mig när jag var 15 så hade jag svarat annorlunda. Jag höll nästan på att bli sinnessjuk enbart av att titta på bilderna från Exorcisten då. Numera tänker jag bara "äsch! larv!" och sover vidare. Fan, vad cool man blir med åren.
2. Klockan ringer 5.40. Nu är det dags att hoppa i löparsetet. Jag har gett mig själv ordern att dagar då jag inte ska tvätta håret - då får jag gå snabbt istället för att kuta. Jag tvättar nämligen barret varannan dag och dagarna när man blir SKITSVETTIG, det ska vara dagarna när jag springer. Då kan man ta en hårtvätt på det. Idag var det alltså en gå-dag. Kom hem efter 32 minuter.
3. Frukost. Innan jag ska köra iväg med kidsen får jag ett sms från chefen att jag kan komma in under dagen för att ställa in ljudet i mitt headset. Bestämmer mig för att åka till skolan och lämpa av ungarna och sedan dra vidare till nya radiohuset. Anländer 8.16. Det innebär att jag kan parkera GRATIS fram till kl.9.00. Kommer in i byggröran. Vi sätter oss genast och fikar och babblar om kommande radiofesten på Cinderella i STOCKHOLM! Teknikern som ska hjälpa mig kommer. Han har någon slags reumatisk sjukdom och ser ut som en fällkniv i ryggen. Han har brillor, jättetjock mage och humor. Gillar honom omedelbart. Han ställer sig i en studio och jag ställer mig inne på trafikredaktionen. Nu ska jag läsa något så att han kan ställa in ljudet perfekt. Läser i någon torr manual om in- och utloggning. Så här måste det kännas att heta Katarina Ewerlöf. Fast det hade kanske varit roligare att läsa ur någon ny, spännande deckare istället. När ska Mons Kallentoft ringa?
Åker hem.
4. Lägger ut nya (gamla förstås) saker till försäljning på Tradera.
5. Åker till ICA Ful här i Huskvarna. Hatar den affären. Rörig och ofräsch är bara förnamnet. Handlar Risifrutti, nektariner, bullar och vitlöksost till morsan.
6. Åker upp till morsan på serviceboendet. Hon är deppig och gnällig som vanligt. Hon personifierar ordet LEDSAM numera. Mycket trist. Går ner till matsalen med henne. Ska äta ihop med henne där för första gången. Så fort jag kommer in så ropar någon "NÄMEN HEJ MIRRE!".
Ajdå. Det är Carro, hon som en gång i tiden var skolans sötaste tjej. Nu ser hon ut som en stor snaggad, oformlig klump (jag gissar att hon väger 130 kilo) med helt sönderplockade ögonbryn och tatueringar på underarmarna. Helt oigenkännbar.
Mamma och jag sätter oss vid hennes bord och äter smaklös fisk med ägg- och persiljesås. Carro pratar oavbrutet och är ganska underhållande att lyssna på.
"Jag måste gå ner i vikt....just nu håller jag på med en massa shakers", säger hon samtidigt som hon ivrigt går loss med matskeden i chokladpuddingen med vispgrädde.
7. Hämtar Mille i skolan. Idag ska Ebbe hänga med hem. De leker. Jag tar min dagliga tupplur. Vaknar av att Ebbes pappa ringer på dörren. Försöker att inte se nyvaken ut genom att pladdra oväsentligheter. Lyckas sådär.
8. Vi åker till Eurostop. Mille vill klippa sig. Frisörskan tycker att han ska ha sidbena "lite sådär tufft" och visst, låt gå. Saxen går. Och det blir ALLTID för kort. Nu har pojkstackarn dessutom EN FRISYR och frisyrer ska ju helst underhållas och fixas och trixas med. Mille=nöjd. Jag, mamman=missnöjd.
 9. Hänger vid datorn.
10. Tänker på Freddie. 66 år. Om han ändå.

 Dagens låt: Bohemian rhapsody - Queen.
Läser på Sparklings blogg om alla som bloggar om sina vita shabby chic-hem. Jag är astrött på alla bohemiska människor som kan sätta en penna i en gammal konservburk och så ser det sådär fränt ut att man "men guuud, det måste jag testa!" Och så gör man ett försök och så blir det GEKÅS av det istället. Eller den här: En blomma i en vas fyndad på loppis. Hur många varianter av den har man inte sett då? Blir det fint hemma hos den här bloggaren? Svar: nej och åter nej.

Nån som ska med till Ullared i oktober förresten?

tisdag 4 september 2012

Samtal med före detta brandman

Satt på sängkanten igårkväll och språkade lite lätt med en liten kille som alltid pratat om att han vill bli brandman när han är stor.
"Mamma, jag tror inte att jag vill bli brandman längre. Man får se så mycket läskigt. Döda människor i bilar och så där."
"Ja, usch. Vad ska du jobba med istället då?"
"Jag vill vara en sån som sitter i kassan på Willys och tar betalt."
"Jahadu."
"Får man alla pengarna själv?"
"Nä, dom går ju till affären."
"Går dom inte till de fattiga?" (vi har här att göra med ett barn som mer eller mindre är uppvuxen på Erikshjälpen.)
"Nej, det är ju bara i begagnataffärer som pengarna går till dom fattiga ju."
"Jaha. Men hur gammal är man när man är vuxen och jobbar?"
"Tja, kanske 20."
"Hur gammal är du då?"
"När du är 20 är jag 61."
"Kan du komma och handla av mig då?" (här fick jag en bild i skallen på en liten ljus lintott iklädd onepice och keps som sitter och tar betalt med sina små pyttefingrar i Willyskassan..)
"Klart jag kan. Då kanske jag kan få sakerna lite billigare?
"Ja....."

Vad dottern ska bli just nu vet jag inte. Ett tag var det pizzabagare, ett tag var det brandman även där och en kort period var det konstnär. Nu lutar det nog mest åt bibliotekarie.
Hej å hå.

måndag 3 september 2012

Mitt nya ofantastiska liv

Så. Då var det här då. Mitt nya liv. Här har man stönat och gått på som värsta gnällspiken över att vara småbarnsmamma och så när ungarna väl släpper taget om ens kjol - ja då är det förstås inte bra det heller! Jag blir visst aldrig riktigt nöjd jag.

Så här ser en typisk dag ut numera:
Väcker barnen kl.7. Klockan 8 är dom i skolan. Jag kan med andra ord göra vad jag vill fram till kl.13 då sjuåringen ska hämtas hem från klass 1B.
Fem timmar senare. Kl.13 i stimmig skolmiljö:
"Hej Mille! Har du haf.."
"Mamma!!! Får jag leka med Johannes idag. Snääääääälla?"
"Eh, ja, det går väl bra..."
"Okej! Då hänger jag med honom hem nu! Hämta mig halv sex!"
Jag får traska mot bilen igen. Moloken. Mitt sällskap: Två jackor, en skolväska med 1700 informationslappar som ska fyllas i och en svettig gympapåse.
Sätter mitt hopp till tioåriga dottern som cyklar hem efter skolan. Hoppet infrias! I typ tio minuter eftersom:
"Jag sticker till Lucas nu! Hejdå då!"
Hon säger alltid hejdå då. Jag säger bara hej. Längre hinner jag inte förräns dörren slås igen.
Så. Inga barn, ingen man, ingen katt. Alla är ute och ränner utom jag. Jag bakar extremt sura rabarberpajer, stryker tvätt, rensar ur något skåp, håller på med Tradera eller något annat slabbigt som inte kan sorteras in i mappen "Meningsfulla livsuppgifter."
På kvällen kanske vi är samlade allihop i en eller två timmar men då håller alla på med sitt och sedan är vi för trötta för att göra något familjigt tillsammans. Spela UNO? Nä, tråkigt. Lägga pussel? Pallar inte.

Hade jag varit 35 hade jag börjat tänka i banor som s l a d d b a r n. Nu är man ju 50- och då är några senkomna barn, BEBISAR, inte att tänka på. Det är bara att glömma.
Ska skaffa mig ett liv nu. En hobby. Måste bara orka fundera ut VILKEN hobby jag ska ägna min sura egentid åt. Förslag emottages tacksamt.

Dagens låt: Bullfrog blues - Rory Gallagher.
Kom bara att tänka på en kul grej. En journalist frågade en gång Jimi Hendrix hur det kändes att vara världens bästa gitarrist?
Jimi: "Jag vet inte. Det får du fråga Rory Gallagher om!"
Smart svar. Ödmjukt. Och roligt.


söndag 2 september 2012

No sweat!

En dag utan loppisfynd är ingen riktig dag. Så är det om man heter Mirre. Och idag är det en riktig dag. Drog nämligen med mig hela familjen under vilda protester till Hovslätt idag på morgonen. Via facebook hade jag snappat upp att det skulle vara en stor bakluckeloppis på en idrottsplan och det får man ju inte missa för allt smör i Småland.
Väl där så insåg man snabbt att det handlade mest om barngrejor. Helt okej med mig. Jag fyndade ganska många märkeskläder för 5:- och 10:-. Inte illa när det står PO.P och MOLO på plaggen. Träffade dessutom en av radioproducenterna som hade stekhett skvaller att delge. Uppskattat!
Fast fyndet med stort eff var nog ändå en sexpack med DEO från Eucerin. Sex stycken normalstora deoflaskor, INPLASTADE, för hela 5:- (fem) kronor! Observera: inte styck utan för allt. Rubbet.
Nu kan jag lugnt och tryggt svettas oceaner i nya radiohuset.
Livet är underbart. Loppislivet iallafall.

Dagens låt: Running free - Iron Maiden.
Gick och köpte ett löparset på Stadium i fredags. I morse var det dags för premiärturen. SÅ SKÖNA brallor, men dock, en plump i protokollet: det känns ju för fasen som om man ränner omkring NÄCK ute på stadens gator. Slimmade brallor och en jacka som inte går ned över över röven - nakenhetsfeeling.
Fast det är väl så man ska se ut, tydligen. Och eftersom det känns så LAMT att komma gående i kejsarens nya kläder så måste man kubba/lubba. Och det är ju trots allt det som är meningen till syvende och sist.
Jag säger som Göran Rydh sa: Keep on jogging!