Summa sidvisningar

söndag 10 december 2017

Obekväma bekännelser


Jag har saker som skaver. Saker man inte gärna säger för att man helst inte vill verka som en surf...kvinnligt könsorgan.

Min största elefant i rummet är den här. Håll i hatten:
Jag klarar inte av Thåström. Går inte igång alls på hans musik, tycker han är läskig med sina armar och händer, hans kroppspråk plus att han verkar så inihelvete TJURIG. Jag har haft äran (?) att få träffa honom en gång i början på 80-talet då jag och Susan (vi älskade Ebba Grön) var på en konsert med Ebba och Dag Vag i Huskvarna Folkets Park. Efteråt så skulle vi intervjua honom och han var oerhört dryg, dum och divig under hela intervjun och sedan dess tål jag inte apan.
Egentligen borde han vara en man i min smak. Mörkhårig, lång, mystisk, senig och med stor näsa - men det vilar något så vansinnigt T R I S T över hela hans uppenbarelse. Vad skrattar han åt OM han någonsin skrattar? Det skulle jag verkligen vilja veta. Tänk om han gillar buskis.


Min andra pinsamma bekännelse:
Dregen. Jag tycker att han verkar vara oerhört sympatisk och han är säkert en skiiiiitskön snubbe MEN...för mig är han inte rock. För mig känns han bara som en snubbe som vill, vill, VILL! vara rock'n'roll...men nä. Det är något som ligger och skramlar och skaver. Jag tycker att fläskige, tunnhårige Neil Young utan en enda (tror jag) tatuering rockar mer om han så bara råkar gäspa till. Förlåt. Jag kan inte riktigt förklara. Jag är förmodligen en ond människa. En ond människa med fördomar.

Min tredje lilla bekännelse, fast den är egentligen inte så pinsam:
Ack Värmeland. Den tv-serien alltså. Den är ju inte kul för fem öre. Är det verkligen bara jag som fattat det?  Inte ens fantastiska Mia Skäringer är speciellt rolig. Och de där två bröderna i serien med sin breda "sköjsiga" värmländska dialekt...nä, ja fixar det inte. Drar inte på munnen ens. Så misslyckat. Så himla o-kul.

Så. Nu var det sagt. Det var så obehagligt att jag inte ens känner mig lättad.
BURN AFTER READING.


tisdag 5 december 2017

Blä för vuxna bebisar i rutan på julafton!


Jag brukar verkligen inte tycka till om julvärdar som ska slussa oss julfirande svenskar mellan tv-programmen på självaste julafton - för personligen så brukar jag oftast bara kolla när de ska tända ljuset och presentera Kalle och hans vänner.  Så egentligen skiter jag f u l l k o m l i g t i om det så är handdockan Skurt eller en talande tomat som råkar vara julvärd. Men nu känner jag att det är dags att morra till lite ändå.
Dessa två. "Jättemysiga" Erik Haag och Lotta Lundgren. Visst är deras Historieätarna fantastiskt bra men jag måste ändå säga att jag är FRUKTANSVÄRT less på jättebebisen Erik. Hans uppsyn när han ska se sådär labradoraktigt oförstående och lite korkad ut. Tröttnade man inte på den looken redan efter hans andra "amäh" ?
Alltså. Hans röst. Det går till en viss gräns sen...nä, jag fixar den inte. Är mycket känslig för hur röster låter. Är nästan röstallergiker.

Var på bio för några år sedan med ungarna och kollade på en film som hette Husdjurens hemliga liv eller nåt sånt i den stilen. Vem hade fått lägga rösten till huvudkaraktären (en hund tror jag) om inte....jo, just det. Erik Haag. Fick pina mig igenom den filmen.

Allvarligt talat SVT. Hade det inte kunnat räcka med Lotta?
Nästa år vill jag att ni tänker till lite mer ordentligt. Så det blir rätt.
En sävlig Kristina Lugn mitt i all julstress. Ja, tack. Eller författaren Håkan Nesser. Eller Reine Brynolfsson.
Det behöver inte vara så jävla översuperduperdeluxemysigt! Gör om gör rätt!

Dagens låt: Make you feel my love - Billy Joel
Åh! Den är så bra, så bra. Nu är det i och för sig Bobban Dylan som gjort originalet men jag tycker att Billy och hans piano gör den snäppet bättre. Ska lyssna på den några gånger till innan jag tar min elcykel och cyklar (åker) upp för världens längsta backe till jobbet som väntar på Öxnehaga idag. Jobbet som börjar på bib och slutar på lioteket. Fyra timmars hårt (hahaha) jobb och sedan hem till Billy och hans låt igen. Hej.

söndag 19 november 2017

Var god stör ej. Tv-maraton pågår!


Är okontaktbar ett litet tag till. Är nämligen inne på säsong 3 nu av Weissensee och har du inte sett den än.......lyllo lyllo dig. Denna TYSKA serie är bara så erbarmlich bra! Lånade mina ex av dvd:n på bibblan för noll kronor. Gör du så också och du kommer fastna ganz omedelbart. Älska miljöerna, intrigerna, karaktärerna. Hata, hata ene brodern som heter Falk (JR fast på tyska). Viel spass! Så så. Raus! Raus!

fredag 17 november 2017

Avrapportering!

God morgon! Här kommer de senaste nyheterna från mitt sanslöst spännande liv:

Gårdagen bjöd på radiojobb och trots ganska halt väglag så blev arbetspasset relativt lugnt där på trafikredaktionen. Kaffet i automaten var fortfarande SÅDÄR och de medhavda mackorna med ättiksgurka och rökt veggokorv utlöste ett lättare anfall av halsbränna. Som gick över.

På kvällen vankades det quizafton på Harrys i Värnamo. På quiz får man inte använda sina mobiltelefoner. Det uppfattade dock inte de två slicka affärsmännen vid bordet jämte oss. Jag höll på att ta en gaffel och kasta hårt och ilsket mot deras håll men jag sansade mig. Man lever ju trots allt i ett civiliserat samhälle. Hade jag däremot bott i USA så hade jag lätt kunna tänka mig att plocka fram ett automatvapen och åtminstone vifta med det lite hotfullt framför deras spikraka och perfekta näsor. Fusk går faktiskt bort! Det är FÖRBJUDET!
Trots detta hårda motstånd så gick vi och vann. Vi hade full pott efter att ha svarat saker som "Växeln hallå", "Nilsson, etta", "How do you do?", "De fyra elementen" osv. Vi hade till och med rätt på utslagsfrågan. Vann 100 pix var. Åkte hem nöjd.

Nöjd är jag däremot inte nu på så här morgonen efter. Ungarna har bråkat som vanligt. Den här gången om ett busskort. På tonlägena lät det som att det handlade minst om en uppblossande konflikt i arabvärlden eller nåt och jag är evigt tacksam för att vi inte har missiler liggandes här i hemmet. Hade vi haft det så hade antingen dottern eller sonen avfyrat en. Usch för morgonbråk. Nu blir allt skit resten av dagen känns det som.

Och så till hälsporreproblemet. Har plöjt ned 793:- på mina onda hälar hittills. Känner jag mig själv rätt så kommer notan inte stanna på det. Har fortfarande ont.

Trots onda hälar...nu vankas det jobb fram till sena kvällen denna fredag. Ska strax ge mig ut i trafiken på min elcykel. SMHI varnar för ishalka i hela landet. Jag orkar inte bry mig. Fram kommer man väl förhoppningsvis ändå. Gillar att ha det glatt.

Apropå glatt. Om en kvart släpps konsertbiljetterna till Jeff Lynne's ELO. De ska spela i Stockholm i S E P T E M B E R 2018. Det gäller att ha framförhållning och om jag lever och hälarna inte tagit kål på mig och ungarna inte tjatat/bråkat sönder skallen totalt på mig så ska jag till den där konserten.
Hoppas att jag har en bra hårdag där och då för det kan jag inte beskyllas för att ha just idag iallafall. Hatar mina kläder och allt som rör mig själv för tillfället. Det kanske går över om jag får en påse chips ikväll. Hoppas kan man väl iallafall få göra.


Dagens låt: When I was a boy: Jeff Lynnes ELO
Jamen ta och lyssna. Hur bra är de inte? Fortfarande. Älskar älskar älskar ÄLSKAR Jeff Lynne. Aldrig att han skulle bråka om småsaker som busskort. Eller fuska och hålla på. Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer..... jag är nästan där. 18/9-2018...Stockholm. Du och jag Jeff.

fredag 10 november 2017

Ålderssymptom numero 39

Det här med att bli gammal alltså. Nu börjar det krånglas och skrynklas och hängas och själv står man där med ett antal frågetecken ovanför skallen. Jag som bara är 27! Var kom den här missnöjesrynkan ifrån? Och de här gamla händerna? Vem tillhör dom? Agda 85 eller?  Det är inte roligt.
Roligt är det inte heller att plötsligt upptäcka att man har fått hälsporre. HÄLSPORRE! Ni hör ju. Vilken totalt ocool åkomma! Låter ju som den tillhör någon undergrupp till lika osexiga "gikt"och "portvinstå" (samma sak?). Ro hit med en bäddjacka liksom.

Jag fick mina hälsporrar för några dagar sedan. Plötsligt upptäckte jag här hemma att när jag gick över golven så gjorde det ont, det ömmade, i hälarna. Kändes som om själva den mjuka trampdynan försvunnit. Aj på den. Fick rusa ner i källaren och plocka fram mina Birkenstock i storlek 37 (jag har 39/40 egentligen) och gå runt med dom på fötterna här inomhus. Det lättade lite.
Så igår när Stefan och jag var på stan så var det jag som gjorde ett nedslag i en hälsokostaffär. Provade den ena fotriktiga toffeln/sandalen efter den andra och den absolut skönaste var en träskoliknande sak som nu var nedsatt med 50%. Halva priset! Just den varianten gillar jag och då får man helt enkelt se genom fingrarna med att den där sköna avlastande träskon råkar vara GAMMELROSA.
När jag kom hem så ställde sig hela familjen och skrek när de fick se mig iförd dessa rosa tingestar.
"Du ska väl inte ha på dig dom hemma här?" undrade en av familjemedlemmarna upprört (jag har glömt vem för jag blev rätt så stirrig själv av hela toffelsituationen).
"Nä, jag ska ju bara ha dom på bibblan så klart!" förklarade jag lätt nervöst.
För det är ju där jag står och går. Det är därifrån hälsporrehelvetet kommer förmodligen. Men nu, en timme innan jag ska vara på jobbet så tvekar jag. Jag ser inte klok ut nedtill med dessa skor på fötterna. Hade jag hetat Ebba von Sydow, Ann Söderlund eller Lena Philipsson så hade jag förmodligen skapat en trend. VAR VAR VAR har hon köpt dessa små ursöta träskor som ser så mjuka och FEMININA ut? hade skvallertidningsläsarna undrat när de fick se Ebba, Ann och Lena där på röda mattan.
Men det är ju dom det. Jag ser ut som jag vet inte vad. Det blir liksom bara fel fel fel som alltid när det kommer till mig. Ingenting passar på just mig.

Så nu har jag intressekonflikten Allan här. Lyda hälsporren och bli till allmänt åtlöje eller kränga på mig mina Birkenstock som inte alls är lika sköna som de rosa fulingarna?
Ååååh! Alla dessa val hela tiden. Blir tokig. Vill vara fem år igen och ha en mamma som bestämmer allt åt en. Gud vad skönt det skulle vara. Lika skönt som att ha vanliga hälar igen. Hälhelveten!


Dagens låt: To hell and back again - Saxon
To häl and back ögän. HÄLsningar Mirre af Riddarsporre



tisdag 7 november 2017

Fick lite ångest...

.....över mitt förra inlägg om bältet som jag hittade på marken. Att ni eller några kanske skulle tänka att "men vad rövigt gjort! Tänk om hen som tappat sitt (urfula) snygga Ramonesbälte kom tillbaka och letade några timmar senare och så har hon, den där morgonpigga promenad-apan, varit där och tjyvat. Fy fasen!"

Ja. Lite taskigt är det nog men när jag var ute där i morgondimman så såg jag framför mig hur personen med den konstiga bältsmaken var YTTERST onykter och inte ens märkte i fyllan och villan att bältet gled av och ringlade ihop sig där på vägen. Och hade inte jag norpat åt mig det så hade någon annan gjort det. Tänker jag. Och så tänker jag samtidigt att personen i fråga får chansen att bättra på sin image. Kanske skaffa sig en snyggare outfit. Ett bälte som inte lossnar bara för att man vinglar omkring helt spritpåverkad på vägen.....

Förresten. Har ni sett Grotescos avsnitt om han med bältet? Mycket, mycket, MYCKET roligt. Det handlar om en beige medelålders snubbe som går in i en klädaffär och ber om hjälp med att köpa ett nytt bälte. Den snygga, unga expediten lurar då på honom ett ASFULT och totalt omodernt, färgglatt militärbälte från typ 80-talet och säljer in det med underförståelsen att han kommer bli så jäkla hipp och inne.
Och så får han på sig bältet och blir totalt personlighetsförändrad. Så himla frän. Djärv. Nytt självförtroende. Han ska så att säga "fånga dagen" på ett mycket misslyckat sätt och det resulterar mer eller mindre i att han blir alkis och av med både jobbet och frugan på en och samma dag. Mycket roligt som sagt var.

Tänker man som jag då att det finns en mening med allt så inbillar jag mig att jag faktiskt kan ha räddat Ramonesbältesmannen (för det måste ju varit en man med noll koll) från att sabba sitt liv helt och hållet. Utan mig hade han säkert slutat som uteliggare. Vilken tur en del har alltså. Utan att ens veta om det.

Dagens låt: Sara - Mauro Scocco
"Åh Sara! Kom ut ikväll! Jag väntar vid hörnet av Seven Eleven!"
 Jaadå. Idag är det seven eleven (7/11 för er trögfattade) och det kan väl egentligen bara betyda en enda sak. Att man får äta hur mycket brownies, pecannötswienerbröd, chips och inplastade baguetter med räksallad som man vill. Eller?

söndag 5 november 2017

Tre saker på B om jag får be

Nu är det som här att jag älskar att fynda. Bäst är det naturligtvis om man bara hittar något, hux flux, på marken eller sådär. Jag gör det ganska ofta. Hittar saker alltså när jag är ute och går eller när jag är vid återvinningsstationen. Har hittat jackor, snygga Wranglerjeans, klockor, krukor, vaser, ja, jag vet inte allt. Folk bara dräller saker omkring sig. Där det finns människor där finns det skräp (eller ja, fynd, som jag väljer att kalla det).

Idag var jag ute som vanligt och gick tidigt på morgonen. Älskar att börja dagen så, ensam ute, det känns nästan som att man är helt själv i hela världen. Mmmmm, inga människor att störa sig på. Highfive på den.
Iallafall. Plötsligt så ligger det något svart ringlande på marken framför mina fötter på Grännavägen. En orm? Nä, det visade sig vara ett läderbälte med ett silvrigt RAMONES-spänne mitt framtill. Skitfult. Verkligen osmakligt fult. Alltså asfult. Vidrigt. Det vill jag ha! tänkte jag och böjde mig ner och bältet ligger nu i sin fulhet och vilar uppe på byrån här hemma. Har inte bestämt om det ska få följa med på loppis eller om det ska ut på Tradera än. Men det lutar åt Tradera.

Några timmar senare var vi och slängde papper, metall och plast. Det gör vi typ varannan dag. I containern för plastförpackningar så hade någon slängt metervis med bubbelplast. Bubbelplast som jag faktiskt måste ha när jag packar paket. In med lilla Mirre-armen i containern och ut med bubbelplasten. Fynd! Fick med mig två skitsnygga växtsaker (ser ut som lila/grön avlång kål på stam) också. Ligger sånt på marken och ser sådär våldsamt fint ut så får det följa med hem. Jag är INTE äckelmagad av mig alls. Det borde vara förbjudet att slänga fina saker. Fina, fungerande saker.

Så bälte, bubblor och (några slags) blommor har jag fått hem idag. Alldeles gratis. Alldeles alldeles underbart.

Dagens låt: Fun fun fun - Beach Boys
Imorgon ska jag äntligen få jobba lite igen. Har varit ledig under hela höstlovsveckan men imorgon väntar ett tiotimmarspass på bibblan. Så. Inihelvete. Kul. Att man kan trivas så på ett jobb är ju nästan löjligt. Vilken lyckoträff helt enkelt!
Det sura är bara det att på tisdag börjar en ny bibliotekarie och det betyder att jag kommer bli lätt överflödig. Hoppas att den nya är mycket sjuklig av sig eller att hon behöver ta ledigt flera gånger i månaden. Eller att hon inte trivs där (hur nu det skulle kunna vara möjligt)...ja, ja, vi får se. Det finns ju fler bibliotek, snyft.
Håll en tumme för mig och min bibliotekskarriär nu.