Summa sidvisningar

måndag 24 april 2017

Tre människor som korsat min väg....


....och som gjort någon form av intryck. Så lyder den senaste utmaningen som ANNA och jag dustas med. Tre människor. Korsat. Vägen. Intryck. Jäpp. Here we go.

1. GUNNAR
Gunnar var gift med min faster. Han kom från Boden i Norrland och var mycket tystlåten. Har en känsla av att mina föräldrar tyckte att han egentligen var en ganska trist och svår typ. Inte alls så där gapig och skränig och höhöhö-ig som många andra i morsans och farsans bekantskapskrets men jag, jag älskade Gunnar. Han var VÄLDIGT gammal, säkert 50 år, och hans hår var alldeles vitt och han hade så fina och snälla ögon och han var rak i ryggen, atletisk utan att vara spännig (han jobbade inom det militära) och han målade fantastiska tavlor. Han brydde sig väldigt mycket om mig och utan att babbla en massa så bara visste jag att Gunnar han tyckte mycket mycket om mig. Och jag avgudade honom.
En annan sak som var väldigt speciellt med denna norrlänning var att han var MOTIONÄR. På 70-talet var detta lite suspekt, helt klart udda. Gunnar var ofta ute och sprang och när han var med på gymnastik i någon sporthall (bara kvinnor där) så var det så exceptionellt att han hamnade i tidningen. Tänka sig va! En karl som gympar med en massa kvinns. WEIRD.
Och när man tänker mycket på sin hälsa, motionerar och har sig och är alldeles otroligt snäll så ska man naturligtvis få cancer och dö innan man ens hinner säga "pensionsåldern".
Sjukt O R Ä T T V I S T. Ja, Gud. Det är dig jag tittar på nu.

2. MANKAN
Motsatsen till Gunnar var farsans jazzälskande kompis Mankan. En blarrig karl med mycket lite hår på knoppen, ett stort leende med mycket tänder samt stora brillor. Mankan och hans fru Harriet hyrde sommarstugan jämte oss på Krängsberg. Alla somrar spenderade vi ihop. Mankan och Harriet hade inga egna barn (snälla barnkära par har ofta problem med att få barn. Gud, jag tittar på dig igen, känner du det?) så de förbarmade sig ofta över mig. Älskade de här människorna som alltid pratade låtsasdanska med varandra.
Mankan hade verkligen kvar barnasinnet. Han älskade att klä ut sig och verkligen dumma sig, på ett roligt sätt alltså och att se vuxna människor i sin närhet bete sig barnsligt har satt sina spår hos mig.
Miss you, Mankan.

3. SUSAN
Jag tror det var i fjärde klass som Susan och jag hamnade i samma klass. Hur vi blev kompisar har jag inget minne av men kompisar det blev vi.
Susan älskade musik och det var hon som introducerade mig för KISS (vi blev fanatiker) och eftersom hon hade ett enormt driv så drog hon igång stora projekt som skolshower med mera där man skulle medverka med både det ena och det andra. Vi var väldigt kreativa. Och vi hade väldigt roligt.
Glömmer dessutom aldrig när hon uppträdde som Elton John under en rolig timme i skolan. Helt ensam stod hon och mimade och rockade loss till Crocodile Rock, hon hoppade upp på katedern och jag vet att jag tappade hakan där och då. Hade aldrig sett på maken till modig och djärv människa! Vad vår stele pingstvän till magister tyckte vet jag inte men jag tyckte iallafall att den här Susan var
K A N O N K U L!
Susan visste nog ganska tidigt att det var journalist som hon ville bli och därför så fixade hon, med viss assistans från sin snälla mamma Britt (Gud, jag måste titta argt på dig här också) att vi fick komma in på vår första konsert för att intervjua bandet. Och så föll det sig alltså som så att vi fick gå alldeles själva, som två tolv-trettonåringar, på vår första konsert någonsin och intervjua engelska punkbandet Ultravox i ED-aulan inne i Jönköping. En enormt häftig upplevelse. Reportaget hamnade i Hemmets Journal och betalt fick vi. Lycka.
Hade det inte varit för Susan hade jag förmodligen inte varit på konsert förräns i 20-årsåldern och utan henne tror jag knappast att jag hade jobbat vid radion som jag gör idag. Hon fixade nämligen in oss på lokalradion också. Som medlemmar i sportlovsredaktionen. Där och då lärde jag mig att älska radion.
Idag har Susan ett förflutet inom både Sveriges Radio, tv och teater. Hon är aldrig mallig och jobbigt överlägsen för att hon har en sådan spännande karriär.
Har fruktansvärt mycket att tacka henne för.
Så tack Susan. Det gjorde du bra! Riktigt bra!



onsdag 12 april 2017

Hej mitt tv-land! Nu är jag här!

Vi tänkte på det här med tv-serier. Varför inte en bloggutmaning om det liksom? Eller rättare sagt, ANNA tyckte att det var en kul idé och visst - det är bara det att jag är ganska kass på att plöja serier. När andra pratar om Homeland, Greys Anatomy, Desperate Housewives, Sex and the City och
gudvetvad så sitter jag tyst. Kan inte hänga med i snacket. Har aldrig sett ett enda avsnitt. Det var likadant med Dallas när det kom i början av 80-talet. Min kompis från Götteboooorg började plötsligt babbla om nån Jiar och Pämmela och jag fattade ingenting. Det här tilldrog ju sig ändå på den tiden då vi enbart hade två ynka tv-kanaler i detta rike och med tanke på att man till och med satt som klistrad vid Anslagstavlan så undrar man ju lite lätt vad jag hade för mig istället för att kolla på den nya snackisen DALLAS? Jag var kanske fullt upptagen med att klämma finnar, vad vet jag. Jag vet att jag iallafall såg De fattiga och de rika (Falconetti...burr, vilken skurk!), Rötter (med Kuta Inte, Kante Kuta, haha liksom, varför dricker inte Kunta Kinte Coca-Cola? Jo, för att han bara gillar Fanta! osv osv i all tafatts tolvårings oändlighet),  Macahans (jag var naturligtvis den enda som inte var kär i Luke Macahan eller Vargtass, min killsmak var förfinad redan då) och så då Förintelsen. Hemska fast braiga Förintelsen.

Hur som haver. Här kommer utmaningen.

1. Vilken tv-serie följer du just nu?
Är en Walking Dead-addict och nu är säsong sju igång av zombieslasher-serien men vi har naturligtvis bara lyckats se hälften av avsnitten (via streaming.) Antar att det blir jag som får försöka skaffa hela kompletta sjuan när den släpps på dvd. Man vill ju gärna veta hur det går för Rick och gänget i sin kamp mot vedervärdiga NEGAN även om det känns som att manusförfattarna går lite tomgång för tillfället.
Har även kollat på Gåsmamman 2. Första säsongen var sjutton gånger bättre. Nästan det bästa svenska jag sett i serieväg.

Sorgligt nog får jag väl svara att nä, nu följs ingenting. Mitt liv är beigt.

2. Bästa tv-serie genom tiderna?
Det får bli BREAKING BAD. Den med lungcancersjuke kemiläraren Walter White och eleven Jesse Pinkman som hipp som happ blir knarktíllverkare (metamfetamin). HERREGUD så bra alla de fem säsongerna var! Hela familjen satt som klistrad vid tv:n och efter ett avsnitt så sa vi "äh, vi tar ett avsnitt till va?" och när vi kollat på ytterligare ett så sas samma fras igen. Har man inte sett Breaking Bad är man en lyckligt lottad människa. Se!

3. Bästa kvinnliga rollkaraktär?
Antingen dysfunktionella SAGA NORÉN (Sofia Helin) i Bron eller ELISABETH (Solveig Ternström) i Svenska hjärtan. Gillar båda. Saga kanske man inte skulle uppskatta så mycket som vän i verkliga livet men nog hade man velat ha en sådan kollega som henne om man jagade psykopater? Udda, kunniga människor är spännande.
Udda är ju verkligen inte Elisabeth, tandläkarfrun i det där torftiga radhusområdet. Snäll, svennig, ängslig och lite naiv....vet att jag identifierade mig väldigt mycket med just henne då 1987. Det hade jag förmodligen inte gjort idag. Men jag hade fortfarande tyckt väldigt mycket om henne.

4. Bästa manliga rollkaraktären?
Uff, jag vet verkligen inte. Får jag säga Walter White igen? Hans transformation från vanlig lärargubbe med fru och lätt cp-skadad son till hårdnackat fritidskriminell som pajar alltihop ...jag tycker han gör sin roll briljant. Satans bra.

5. Om jag fick leva resten av mitt liv i en tv-serie så skulle jag vilja vara följande person i följande serie.
Vacklar lite här. Antingen en av småkillarna i Stranger Things (leva som barn med roliga polare och vara med om massa mystiska saker, cykla omkring på små fräna BMX i E.T-landskap) eller som übersnygg åtråvärd donna i Twin Peaks (naturen, närheten till Kanada, mystiska händelser här också, många udda filurer....) Jag säger därför Audrey Horn (Sherilyn Fenn). Kanske lite (eh, mycket) oövertänkt men hinner inte tänka över saken mer. Måste göra frukost. Egentligen ville jag ha en karaktär som konstant befinner sig i 70-talet och som är omgiven av djur. Förslag, någon?

måndag 3 april 2017

Not dressed up and nowhere to go


Dags att anta utmaningen KLÄD ER! Anna har redan luftat ur sin garderob så nu är det min tur. Och jag ska erkänna. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av kläder. När jag var yngre så snodde jag helst en stickad och allt för stor tröja ur farsans garderob och så lite brandgula gummistövlar till det och voilá! Jag var så att säga hemma. I mig själv alltså. Var TOTALT ointresserad av att hänga med i modesvängningarna under hela skoltiden och när punken kom så var det verkligen en välkommen befrielse. Äntligen kunde man se ut precis hur som helst. Jag färgade om alla plagg som kom i min väg och så skulle det klippas och sys om. Min mamma gnuggade inte händerna av förtjusning direkt. Såg nog ganska oflickig och sjabbig ut på alla sätt.
Modet är och har aldrig varit min grej. Är det inte lite....pinsamt att följa modet slaviskt? Pinsamt och ängsligt? Jag tycker nog det. Fast andra som orkar plöja klädmagasin/klädbloggar samt springa i affärer sju gånger i veckan får väl gärna göra det. Bara jag själv slipper så. Om jag norpar åt mig en tröja för en femtiolapp på någon loppis eller på Erikshjälpen så håller jag mig mer än nöjd.

Nu till frågorna och svaren!

1. Beskriv din klädstil med några ord:
Grå mus? Tittar man in i min sparsamma garderob så är 95% grått eller svart. Inga djärva snitsiga saker alls. Bara kläder liksom. Praktiska. Grå. Mmmm. Gillar randigt också förstås. Har typ 25 tröjor med smala ränder i mitt lilla sortiment.

2. Tre plagg jag aldrig skulle ta på mig:
Pikétröja. Så. Jävla. Fult. Skinnjacka med fransar. Mycket pinsamt och patetiskt plagg. Fleecejacka med ylande varg och/eller indian på bröstet och ryggen. Oerhört genant plagg. Skriker ju WT lång väg.

3. Ett plagg jag inte vill leva utan:Just nu är det mina LEE-jeans. De svarta tajta som jag just nu har bosatt mig i köpte jag på Tradera för 459:- NYPRIS: 1099:-  (lapparna satt kvar, jeansen var alltså helt oanvända.) Now that's what I call fynd! Snygga och sköna är dom. Älskar LEE.

4. Känd person som jag önskar att jag vågade sno stilen av:
Hm. En som alltid ser skitsnygg ut i ALLT och som verkligen får till det med enkla medel är ju Nina Persson i Cardigans. Hon kan se cool ut i en vanlig grå tröja och hon ser ut som att hon inte ansträngt sig till bristningsgränsen (läs Lady Gaga/Madonna/Pernilla Wahlgren/Charlotte Perrelli). Enkelt men snyggt rockigt mondänt coolt klassiskt. Så vill jag ha det. Jag väljer Nina.



5. Om jag fick 10.000:- idag att köpa kläder för, vad skulle jag köpa då?
En varm vinterjacka som jag skulle kunna ha resten av livet (max 2500:-)
En hemmasydd jacka från ursnygga Vintageunderblodboken (max 1700:-)
Skinnbrallor, figursydda just till mig och mina fläskiga ben som vill gå på konsert eller bara se lite lite rockiga ut för en enda gångs skull (max 5000:-)
Ljusblå tröjor, halternecklinnen samt schyssta underbrallor som inte skär in i röven för resterande 800:-
KANON.

tisdag 28 mars 2017


Nu ska här pratas relationer om man får tro senaste bloggutmaningen från ANNA. Om du läser det här och kallas för SKÄGGET så sluta läs nu. NU alltså! Annars får du inga fler matlådor fullproppade med god mat med dig till jobbet.


Okej. Relationer. Har man haft en och samma man i 26 år så borde man ju vara en fena på just det. Ja, hm.

1. Hur träffades du och din partner?
Jo, jag kom en dag och vinglade på min cykel och vid ett övergångsställe så blev inbromsningen för häftig och jag föll omkull. En kille med långt mörkt hår hjälpte mig upp och våra ögon möttes och....KÄRLEK! Eller nä. Så var det ju inte alls. Allra första gången vi sågs så ringde jag på hans mammas dörr för hon hade svarat på en annons om en marockansk flumjacka som jag ville köpa. Min blivande svärmor öppnade och där i bakgrunden på hallmattan låg en yngre kille och lekte med bilar eller LEGO eller nåt. Hade jag vetat att det där skulle bli min blivande man så hade jag troligtvis kissat på mig av skratt men nu visste jag ju inte det så jag köpte jackan och levde i ovisshet i sju, åtta år till. Ända tills vi möttes på en pub i stan. WELLS FARGO. Han och en annan frän kille var där (utan LEGO och leksaksbilar tackolov) och vi snackade lite. Jag fick bland annat veta att jag såg kulturell ut. Sedan hände väl inget direkt men några månader senare träffades vi inne hos min granne Stefan och vi blev kompisar och sedan ja...nu har vi som sagt var varit ihop halva våra liv.

2. Det bästa med att vara sambo/gift:
Att man alltid har någon som tar hand om en. Som kommer och bogserar ens bil om den går sönder. Som lagar punkan på cykeldäcket. Som kan massera ens onda axlar, klia en på fötterna, trösta en om man är ledsen, som peppar en och som är med och betalar alla räkningar. Man är aldrig ofrivilligt ensam.

3. Det sämsta med att vara sambo/gift:
Att man kan känna sig lite bunden?

4.Tre bra egenskaper som din partner har?
1. Han är intelligent och kan och vet väldigt mycket. Ingen jag känner är så bra på att formulera sig till myndigheter etc.
2. Han är mycket ordningsam. Betalar sina räkningar i tid, går alltid till jobbet även om han precis brutit revbenen och han är inte främmande för att dammsuga och bädda. Ordning och reda liksom. Lyxfällan får ingen vittring på Skägget alls. Det gillar jag.
3. Han äter inte kött. Han klarar inte av att djur far illa. Klarar inte av att slå ihjäl en fluga knappt. Han är snäll. Var det där fyra egenskaper nu?

5. Tre egenskaper din partner har och som kan reta GALLFEBER på dig:
1. Svartsyntheten. Att han alltid utgår från det värsta och målar upp upp saker och ting i svart. Det retar jag mig på.
2. Latheten. Det kan var väldigt motigt att ta tag i saker ibland. Vissa saker måste jag tjata, tjata och tjata om och när man hör om andra män som renoverar hela hus utan att knota så blir man lite lätt irriterad över att ens egna man inte ens orkar sträcka sig efter fjärrkontrollen i soffan.
3. Klädblindheten. Nu är man ju själv inget direkt modelejon men hade det inte varit för mig så hade Skägget med all säkerhet gått i samma stora vita gympadojor som han hade 1991. Och skulle världens alla svarta t-shirts med någon form av hårdrocksband på bröstet plötsligt vara försvunna så vet jag precis var man ska leta. I Skäggets garderob. Där ligger dom. De flesta MYCKET fula. Han har ganska kass musiksmak också nu när jag tänker efter. Att varje lördag stänga av Ring så spelar vi på radion och istället sätta på något hemskt som WARHAMMER eller HAWKWIND är inte okej.

Sådär nånting.

onsdag 22 mars 2017

Onsdag 22 mars. Året var 2017.

Vaknade kvart i sex. Fick ett ryck och hoppade ur sängen och drog på mig tränings/fritidskläderna samt mina nyinförskaffade SALOMON-pjucks (400:- på Tradera, har kostat minst 1099:-) och drog ut på en ganska rask promenad i gråväder som även innefattande förhatligt duggregn. När jag kom tillbaka efter cirka 30 minuter visade min telefon att jag blott avverkat 2,4 kilometer. Kändes snålt. Missnöjd.
Duschade och sedan gick jag och lade mig i sängen igen. Man kan göra sådant om man är en löshäst som jag. Dessutom har barnen studiedag idag och efter en sen frukost så satte tjafset igång dem emellan. Jag tog på mig rollen som HANS BLIX och medlade mellan de rivaliserande parterna och efter att svärmor bara ryckt upp ytterdörren och traskat in med skor och allt, helt oföranmäld, och lämpat av dagens sockerberg (två paket sandwichglass från giftiga LIDL, fem munkar samt fem sockerkaksbitar) så har nu lugnet lagt sig något. Ska strax till banken med min bror och halvbror. Vi ska göra det sista med bouppteckningen efter mamma Iris som gick bort i mitten av januari. Hoppas på utelunch.

Har också hunnit få en vänförfrågan på facebook från en gammal särskoleelev. En jättegullig kille som vi kan kalla Bjarne. När han gick i låg- och mellanstadiet åt han enbart en enda sak. Bacon. Bara det. Varenda skollunch. Stekt bacon. Jag tror han är allätare numera.
Iallafall så skrev Bjarne att han saknade mig och att vi hade haft så roligt ihop på R-skolan, då, innan. Jag räknar baklänges och kommer fram till att Bjarne måste mena för sex-sju år sedan och så tänker jag att Herregud! Hur kan han komma ihåg mig, en sketen timvikarie? Och så blir jag lite varm i hjärtat. Att jobba med barn är väldigt, väldigt, väldigt berikande alltså. Är så enormt tacksam för att jag fått ta ett steg in i skolvärlden. Vad många fina elever man haft förmånen att få träffa och vilka roliga minnen man kan värma sig med! Nästa vecka ska jag jobba två dagar igen i särskolan och då vet jag att så fort jag gör entré i uppehållsrummet så kommer jag få minst två eller tre riktiga bamsekramar av framrusande ungar. Längtar.

En HELT annan sak som jag har tänkt på är att när man är i den här åldern (50+) och man möter en gammal bekant som man inte träffat på mycket länge - hur man då verkligen detaljstuderar varandra. Man hinner till exempel tänka att oj, vad rynkig hen är! Vad hen har lagt på sig! Vad gråhårig hen har blivit! Vilken tant! Vilken gubbe! Och så vidare och så vidare. Det är som att man deltar i någon slags åldrat-utseende-tävling och ibland känner man att Yes! Jag vann! eller så går man därifrån som en förlorare. Slokörat.
Man jämför sig med alla. Om Helene gör ett uttalande på tv så sitter man där spänt och väntar på att få se hur gammal hon är. Är hon då 46 men ser ut som att hon är fem år äldre än jag så jublar man.
Efter 45 skulle jag säga att det här med åldersfixeringen har eskalerat samtidigt som att det är i ungefär samma ålder som alla börjar rabbla mantrat att "åldern är bara en siffra, åldern är bara en siffra..."
Hur som helst är väl ändå huvudsaken att man får vara frisk och vid liv. Hur j-a rynkig, fet och gråhårig man än är.
Det tycker jag och mina femtio plus iallafall.


Dagens låt: Empty rooms - Gary Moore.
Ja, nog kan man säga att det blev empty här på gatorna kring där vi bor. I måndags infördes nämligen parkeringsautomater och vi som har kunnat parkera helt gratis här utanför på gatan i över femton år, får plötsligt pröjsa. Icke roligt. Man undrar vart alla bilarna som sedan urminnes tider ockuperat alla p-platser tog vägen? Sålde alla sina fordon? Har de parkerat i Tjottahejti? Och de som bott utanför men som jobbat här i närheten - har de istället tagit bussen eller what?
Mysteriumet är ett faktum men vi har kvar vår bil. Den står som vanligt på gatan och jag har INTE betalat. Jag vägrar. Ska få ett boendeparkeringstillstånd som går loss på lite över 500:-/ kvartal och det kan man väl leva med. Men i väntat på det tillståndet så får anarkisten i mig jobba heltid.
Det bara är så. Ibland måste man vägra spela med.





tisdag 21 mars 2017

Jag är er nya programdirektör!

Och nu är det tv vi pratar om. Lördagskvällarna suger för det mesta, ALLTID, och därför har jag blivit inringd av ANNA att skapa den perfekta tv-tablån från kl.18-24. En lördagkväll då alltså.
Problemet är ju bara det att varenda uteställe hade fått stänga ned sin verksamhet om jag lade tv-tablåerna. INGEN skulle ju kunna gå ut! Alla skulle sitta som klistrade framför tv:n för alla i hela världen har ju exakt samma smak som jag. Och ingen kan det där med att kolla på SVT Play heller nu när jag tänker efter. Jag gör oftast det. Tänker efter alltså. Efter efter.

Här är den perfekta lördagskvällen:
Kl.18: Comic Strip ger BAD NEWS - dokumentären. Ni vet den där Rik Mayall har världens fulaste svarta hårdrocksperuk och han spelar bas. Den. Så vansinnigt kul.
Kl.19: Lära för livet - 70-talsserien signerad Carin Mannheimer. Såg den själv när jag gick i sexan och tänkte att "är det så där att gå på högstadiet?" Stentuffe mopsige Stefan som var snygg men farlig, lärarna som man tyckte synd om, kläderna, frissorna. Ja, detta vill man se.



Kl.19.30: Goda nyheter. Nyheter från hela världen som talar om positiva och bra saker som hänt. Världsfrånvänt? Nä, nu är det helg och lördag. Vi måste få vila våra huvuden från flyktingströmmar, krig, svält och elände några minuter under veckan iallafall. Nu är det jag som bestämmer.
Kl.20: Dom kallar oss white trash - en dokumentär från förorten. Vi får bl.a följa Sonny och Sandra - ett par som gått i "livets hårda skola" och vi får även hänga med Mona när hon shoppar loss på bidragspengar i varghoodieshopen. Och så kommer vi stifta bekantskap med Conny som bor i en husvagn tillsammans med sin schäfer och som försörjer sig som tatuerare. Del 1 av 15.
Kl.21: Stranger Things, säsong två. ÄNTLIGEN! En av världens bästa tv-serier är åter igen här med tio nya avsnitt.
Kl. 22.30: Utekväll. Ny programserie! Häng med på ett uteställe fast du är hemma liksom. Ikväll live från puben Murphys i centrala Jönköping! Försök hålla koll på hur många personer du kan hitta som har spindelnät tatuerade på halsen! Kommer Weine att bli utslängd? Är världens sämsta liveband på plats som vanligt? Kommer Roine, 57, att spela luftgitarr när världens sämsta liveband försöker sig på Born to be wild? Vem hånglar med vem? Kommer Raija-Liisa visa tuttarna? Missa inte denna utekväll på "Murfan"! 

Nästa lördag: Utekväll på Pizzeria Viking i Huskvarna.

Gonatt.

måndag 13 mars 2017

Döden tänkte jag mig så


Bloggutmaningarna haglar från södra Sverige. Nu tyckte Anna att utmaningen skulle handla om döden. Livat!

1. Hur vill du dö om du får välja? 
Jag vill inte dö men om jag verkligen måste så kan vi väl ta natten efter min 100-årsdag. Det har precis hållits en stor fest till min ära och alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn är hemma hos mig. Vi har mumsat smörgåstårta. Det har hållits tal, det har skrattats, jag har känt kärlek. Eftersom jag bor så spatiöst (vann flera miljoner på Lotto när jag fyllde 65 precis lagom till pensioneringen) så ska alla sova över hos mig. Efter att alla har sagt godnatt och jag har fått både barnkramar och barnpussar så somnar jag. LYCKLIG. Jag vaknar inte mer.

2. Vilka blir dina Famous Last Words?
Skönt vore väl om jag kunde säga "Åh, vad jag är nöjd med allt!" och verkligen mena det.

3. Vilken sång spelas på din begravning?
Innan har jag sagt att mystiska "Tänd på" av Kent ska spelas. Kan fortfarande tänka mig den. Den får symbolisera att jag vill att ljuset ska segra över mörkret. Pretentious? Moi? Oui! Kan även tänka mig "En stund på jorden" med Laleh. Vilken sagolikt magisk låt det är alltså.

4. Finns det ett liv efter detta?
Jamenvisst. Hur kommer det sig annars att man känner massa människor utan tillstymmelse till foliehatt som faktiskt varit med om övernaturliga saker? Och då menar jag inte saker som att någon har plockat ur diskmaskinen när man kommit hem från jobbet eller att det inte ligger några kastade kläder på golven i ungarnas rum. Utan om SPÖKERIER alltså. Män i sydväst och gummistövlar som kommer inklafsandes i ens sovrum på natten och skäggiga, rödhåriga män som uppenbarar sig i ens spegel till exempel. Avlidna personer som gör hembesök helt enkelt.
Dessutom är jag fascinerad över att man känner sig så bekant med vissa personer DIREKT och vissa personer tål man knappt utan att man ens fattar varför. Är inte det väldigt märkligt? Och alla människor, UNGA människor, som verkar ha en gammal själ? Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker att det osar REINKARNERING jag.

5. Slutligen står du där vid porten. Vad säger Sankte Per när han ser att det är du som knackar på?
Perra ja...vad säger han? Kanske nåt i stil med "Hej Mirre! Vad du är efterlängtad! Din undulat Nicke är här och alla dina katter har väntat och väntat och eftersom du varit så snäll mot djur under din levnadstid så har vi ställt i ordning ett himmelrike för dig, en alldeles egen djurfarm. Visst gillar du lemurer, getter och grisar?"

JAG VILL BLI FRYSTORKAD.