Summa sidvisningar

fredag 6 oktober 2017

I did it!


Nu är det över. Nu är det klart. Jag har debuterat som reporter ute på fältet eller vad man nu ska kalla det - och det var.....skitkul!
Så här är det. P4Jönköping samlar årligen in pengar till Världens barn och i år så körde de för första gången en loppistävling som jag och en manlig kollega på radion fick i uppgift att utföra. Vi fick 200:- var och för de pengarna skulle vi dra iväg till vardera två secondhand-affärer, fynda, pruta och komma tillbaka. Vi fick köpa max FEM saker var.
Så i onsdags, den dagen som jag var skitnervös för i säkert två dagar innan, drog jag iväg till Huskvarna och Jonas Hörna. Bland alla miljoner ting så fastnade jag för en 60-talslampa samt en cowboyhatt i de tyska färgerna (eller var det kanske en Brynäs-hatt?). Prutade ned sakerna från över 400:- till 100:- och sedan stack jag vidare till Återvunnet på Kålgårdsområdet. Tekniken fungerade tack och lov som den skulle. Jag hade en ryggsäck med en sändare på ryggen och så hade jag hörlurar på den nervösa skallen och en mikrofon i den nervösa handen. Fast saken är den att jag kände mig inte speciellt nervös när jag väl hade den där kuliga micken i handen. Det gick ganska bra faktiskt. Över förväntan.

Dagen efter, igår alltså, så stod jag istället inne i studion tillsammans med loppiskollegan samt de två manliga programledarstjärnorna Hasse och Håkan och vi körde live i tre timmar. Nu skulle vi prata för sakerna vi fyndat och få radiolyssnarna att buda. Jag pratade om mitt tyska ölkrus (skitfult var det), cowboy/Brynäs-hatten, en stor plyschtiger, en gammal grekisk teatermask (påminde mycket om Paul Z på radiosporten) samt den originella glaslampan. Buden började trilla in. Leif hette en som ringde in och han bjöd 750:- för lampan men om jag lovade att komma hem till honom med lampan så skulle han betala 1000:-. Den där Leif vann förstås och nu har jag lite ångest över att jag måste åka hem till en främmande karl och avkräva en tusing....svälj. Gulp.

Min kollega vann naturligtvis stort över mig. Han hade nämligen fuskat och istället satt ihop olika loppispaket med typ 500 saker istället för fem. ORÄTTVIST.

Summa summarum så drog vi trots allt in 6500:- till Världens barn. På loppissaker! Och jag har fått blodad tand. Vill göra detta igen. Och igen. Helst redan nästa vecka.
Är så in i norden tacksam och mallig för att jag inte fegade utan istället tackade ja. Jag säger som Lena Philipsson sa: "Säger man nej så händer ju ingenting".
JA! JA! JA! Så sant!


Dagens låt: Work - Broder Daniel.
Mitt under mitt loppisfyndade för Världens barn så ringde biblioteket och undrade vilka dagar jag kunde jobba framöver. Jag mitt pucko skickade senare in en lista över alla luckor (12 stycken dagar) som jag inte var uppbokad på. Jag tänkte som så att då kanske jag kan få jobb någon utav dessa dagar...Sedan kom ett mail och då hade jag blivit inbokad på PRECIS VARENDA DAG utav dessa. Och aslånga arbetspass dessutom. Å N G E S T. Visserligen älskar jag att jobba uppe på bibblan där på berget men inte mycket, ofta och länge. Ringde mailaren och sa att jag verkligen inte ville ställa till det - men fanns det någon som helst möjlighet att skippa alla passen under vecka 44? Då det är höstlov? Han var högst medgörlig så nu ska han återkomma med ett nedbantat schema.
Mitt valspråk som Sveriges drottning: "Pengar är inte allt. Ledighet framför allt!"



onsdag 4 oktober 2017

Kan man dö av hjärtklappning?

En timme kvar tills jag ska vara på jobbet. Är så trött - har sovit RYCKIGT och OROLIGT hela natten. Är det kanske så här skådespelare har det innan en premiär? Hur orkar man med att leva då? undrar jag. Jag personligen hade bytt karriär direkt. Börjat jobba på fabrik eller nåt istället.

Nu återstår bara hoppet att jag av någon konstig anledning blir lugn och plötsligt känner mig en gnutta säker efter det där inledande studiosnacket. För efter studiosnacket ska jag ju som sagt var ta på mig en ryggsäck fullastad med teknik och ge mig av i bilen mot två olika ställen i Huskvarna och Jönköping. GIV MIG STYRKA. Tror faktiskt att jag har förkortat mitt liv med minst ett halvår på grund av denna hjärtaktivitet. Varför är jag så osäker på mig själv för? Det är ju så förbannat onödigt.
Måste. Andas. Lugnt. Nu.

Håll en tumme.

tisdag 3 oktober 2017

Gaaah! Varför gör jag så här mot mig själv?



"Var köper man betablockerare?" - just den känner jag just nu för att googla på. Jag skulle nämligen behöva införskaffa en hel spann med sådana. Anledning? Jo, för att jag är så inibomben korkad som tackar ja till jobberbjudanden som jag sedan tänker att jag inte kommer klara av. Jag är ju en nervöst lagd person! Men så är det ju ändå så kul att utmana sig själv, göra saker man aldrig gjort för OM man fixar det, ja då mår man ju riktigt, riktigt bra sedan. Men just nu tänker jag mest på det andra alternativet, att det kommer gå åt helvete, jag kommer göra bort mig kapitalt och hur hittar man en MEGASTOR skämskudde att gömma sig i? Hjälp liksom.

Imorgon och på torsdag gäller det. Jag ska tydligen komma till radion, stå och käfta lite inne i en studio och sedan (här kommer det jobbiga) ge mig ut på fältet med en ryggsäck på ryggen och en mikrofon i handen. Jesus! Teknik, prata i radion, prata med annat folk, ställa frågor, G U L P.
Dessutom handlar alltihop om insamling till Världens barn (swisha gärna en slant till 9019506) och då känner man ju pressen ännu mer. VAD HAR JAG GJORT!
Om jag överlever detta så lovar jag att återkomma med en rapport. Nu: googla. "Var köper man betabl.."

Dagens låt: Into the great wide open - Tom Petty.
Och så gick Tom och dog. 66 år blev han. Futtigt. Världen blir bara sämre och sämre. Buhu.

torsdag 14 september 2017

Bland hcf och hce och lz och...sch!


Nu har jag jobbat på bibliotek! Från anställningsintervju med chef tog det typ tio dagar till att jag så att säga var ute på fältet. Raskt marscherat. I vanlig ordning har jag naturligtvis hunnit ångra mig hundra gånger över att jag sökte ett extrajobb men så här efteråt med facit i hand är jag SKITNÖJD.
Har nämligen varit två dagar på ett mindre bibliotek här i Huskvarna och första dagen jobbade jag hela nio timmar men det konstiga var att det kändes som en halvdag - för jobbet var jättejättejätteroligt!
Kan man inte trivas inne på ett bibliotek? tänker jag. Det är ju stört omöjligt.

Så nu har man stått bakom lånedisken och reserverat böcker, lånat ut, tagit emot, sökt efter titlar, googlat, scannat, kopierat, tipsat, letat, sorterat, rättat till, lekt detektiv (två "Adjö herr Muffin" försvann på måndagen, på tisdagen hittade jag båda! Fick guldstjärna där, tror jag) och så träffade man ju en hel del kul folk. Ett perfekt jobb!
På måndagen kom det till exempel fram en liten tant till mig och sa att hon skulle hämta en bok till M Svensson.
Jag plockade fram boken, det var Volvos reparationshandbok, och då säger den lilla tanten försynt "Är det inte Mirre?....."
"Jo!" svarade jag och då såg jag plötsligt att herregud! Det var ju Monika som jag gick med i samma högstadieklass!
Vi konstaterade att vi inte hade setts på närmare 35 år. Ändå bodde vi ganska nära varandra och hennes yngsta son var ett år yngre än min äldsta dotter. KUL.
Så gamla klasskompisar, tanter med rullatorer som sjöng "Den siste mohikanen" med hög stämma, små barn som undrar över om det finns någon bok om sniglar, gamla original och annat löst folk - det kan man stöta ihop med inne på bibblan. I fucking löv it!

Så nu sitter jag här och bara LÄNGTAR efter att det ska plinga till i min telefon. Mer bibblanjobb tack!


Dagens låt: Eight days a week - BEATLES
Vilken konstig vecka detta blir. Egentligen skulle jag varit helt ledig men nu blev det jobb på bibblan måndag och tisdag, igår onsdag var jag på radion, idag är jag ledig och imorgon jobbar jag på särskolan. TRE arbetsplaster på en och samma vecka alltså. Sicket perfekt upplägg. Älskar mitt liv just nu.

tisdag 5 september 2017

När någon tror att man är något

Måste berätta en liten episod ur mitt liv. Förra veckan så satt jag nämligen på ett styrelsemöte här i bostadsrättsföreningen och började då torrhosta lite retligt. Tänkte inte så mycket på det där och då men morgonen efter så var det jag som satt på trafikredaktionen för att leverera trafikrapporter live i P4 Östergötland, Jönköping, Kalmar och Kronoberg. Det gick sådär. Halsen hade liksom dragit iväg på semester (till Hallsberg kanske) och kvar satt jag allt svettigare. Att prata i radio och behöva harkla sig efter varje stavelse är liksom ingen succé om man säger så. Försökte med varmt thé. Tupparna i halsen avlöste ändå varandra på löpande band. Inte kuckelikul alls. Som tur var så slutade jag redan kl.10 på förmiddagen. Drog hem. La mig på soffan och kände mig allt risigare. Förkylningen invaderade mig, det var uppenbart.
Ringde mina kollegor på jobbet och förklarade med tuppig stämma att jag inte var i form alls för att köra go-kart på kvällen. Snyft. Gokart som är så inihelvete kul. Min chef tyckte bestämt att jag skulle gå till apoteket och fråga efter en medicin som man sprayade i halsen och som tydligen var kanonbra. En grön förpackning.
Japp. Man lyder sin chef.
Alltså masade jag mig bort till vårdcentralen och apoteket där. En ung blond tjej frågade vad jag behövde hjälp med. Jag sa att jag behövde en spray till förkylda halsar.
"Visst" sa hon och så stegade vi bort mot förkylning/värkhyllan.
"Jag har fått tips om en jättebra spray" sa jag. "Den skulle visst vara i en grön förpackning."
Unga tjejen hummade lite och sa att hon visste vilken jag menade men att hon glömt namnet på den.
Hon verkade ganska tafatt så jag tog liksom över kommandot och började peta på andra ickegröna förpackningar med näsa/svalgbilder på omslaget. Jag hummade lite jag också. Tänkte att jag måste säga något om varför jag behövde sprayen. Men att säga att man jobbar på radion låter så MÄRKVÄRDIGT och jag vill verkligen inte verka fisförnäm. Det är då jag hör mig själv säga med myndig stämma att "Ja, jag måste ha något snabbverkande för jag använder rösten i mitt jobb!"
Nämen det lät ju INTE ALLS märkvärdigt. Inte alls. Jag märker då hur tjejen stramar upp sig och blir liksom stissig och på-tå-ig. Märker att hon sneglar lite i smyg på mig. Är jag kanske en sångerska? En artist? En ståuppare? Skådis?
Får plötsligt en helt annan, mycket trevligare service. Betalar (under studerande blickar) och går därifrån. Är mycket full i skratt. Så här måste Lena Philipsson känna sig dagligen.

"Jag använder rösten i mitt jobb!" Ha ha ha. Vem gör inte det liksom? Jag hade ju lika gärna kunnat stå i en korvkiosk dagarna i ända och verkligen ANVÄNDA RÖSTEN.
 "Ska det vara ketchup och senap på korven?"

Dagens låt: Book of love - The Monotones.
Who wrote the book of love? Nu kan ni komma till mig och fråga. På måndag är det jag som inleder en ny karriär, vid sidan av radio- och skoljobbet, som biblioteksassistent. Skickade iväg ett mail att jag var intresserad av extrajobb, fick svar direkt, kom på intervju, blev inringd. Är det så smidigt att få jobb numera? Det är ju ofattbart kul!
Återkommer med recension av nya jobbet nästa vecka. Håll tummen.


onsdag 30 augusti 2017

Ibland får jag till det


Varför blir man så otroligt mallig för när man syltat och saftat och lagt in grönsaker i burkar? Är det någon form av husmorskomplex eller vad? Som att "titta här vad jag kan, mamma/mormor/mormorsmor!"
Ännu malligare blir iallafall jag när jag lyckas göra något på helt fri hand. Som här på bilden till exempel. En äkta inläggning.
Skägget har nämligen en kollega som odlar grönsaker och frikostigt gärna delar med sig och häromsistens så landade ett gäng gurkor från denne generöse kommunalare i vårt kylskåp.
"Det är Västeråsgurkor!" deklamerade Skägget högt och gick därifrån. Kvar stod jag lite lätt handfallen. Och gurkorna låg och låg och i förrgår så fick jag äntligen tummen ur och googlade på VÄSTERÅSGURKA. Man skulle tydligen lägga in dom. Jaha. Och det skulle vara krondill och senapsfrön i en lag för att bli korrekt. Jaha. Nu hade vi varken krondill eller senapsfrön hemma och det var då som jag tänkte att vaffan! Jag chansar. Gurkorna var ju ändå gratis.
Så jag och mandolinen från Wish skivade gurkorna tunt. Sedan kokade jag en lag med vatten, ättika, socker och en massa skivad gul lök och några vitpepparkorn (tror jag? eller var det i något annat?) och så bara slog jag över lagen på gurkorna och la joxet i glasburkar.
Dagen efter stoppade jag ned en sked med darrande hand i ena burken, fiskade upp en gurkskiva och stoppade i munnen. Jättegott ju!
Vad jag kan! tänkte jag. Den där Monika Ahlberg och Rosendahls trädgårdscafé kan ta och slänga sig i väggen snart. Jag är på GÅNG! Jag kan bli riktigt farlig!

Förslag på säljande kokbokstitlar emottages tacksamt.

Dagens låt: Sign of the times - Harry Styles.
Vilken bra låt. Jag bara älskar den alltså. Att han är en gammal One Direction-medlem får man liksom se förbi. Videon är bra den också. In och youtuba med er. Så så - schas!


torsdag 24 augusti 2017

Allt var inte bättre förr


Står i köket. Radion är på. Min radiokanal har en låttävling där man ska ringa in och gissa vem som sjunger.
Programledaren får en man på tråden som svarar rätt. Han säger vad han heter och var han bor.
Mina hjärna börjar surra. Den surrar om en dag då jag var femton år. Jag tror det var en söndag och jag och min kompis Hella stod och hängde med den här rättsvarande mannen som då var en långhårig kille i jeansjacka, och vi rökte och spottade utanför Slussen. Det här var, med facit i hand, mitt livs mest meningslösa år. Jag hängde med folk som jag inbillade mig att jag gillade. Vi gjorde absolut INGENTING förutom att sitta och hänga vid kyrkan, spotta som sagt, röka som sagt, och ibland drack vi folköl. Det var så solkigt, så fattigt och tomt och fick jag leva om mitt liv så skulle jag bara radera ut hela den här perioden med ett enda stort fett tjockt svart streck. Men jag vet ju vad jag kände då. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte vara en tönt. Jag ville tillhöra. Jag var ingen men ville vara någon. Det var hemskt.
Vid den här tiden hade jag ett mycket dåligt självförtroende. Jag tyckte jag var den fulaste människan i världen. Jag hade stripigt hår, stor näsa och var alldeles för lång (fast egentligen var det mina "kompisar" som var korta). Det är då när vi, Hella, jag och den här killen står där vid Slussen som han säger, bara rakt ut, från ingenstans "Fan vad du är ful, Mirre!"
Jag minns att jag bara ville skrumpna ihop, jag ville lägga mig ner på Birkagatans asfalt och bara självdö, men jag visade absolut ingenting utan sa med ett försök till leende att "Jaha, tack så mycket!" Som att det där betydde väl inget!
Hade detta varit idag istället så vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske hade jag klippt till honom. Han hade iallafall inte fått komma undan. Aldrig i livet.

Fan vad du är ful. Så sa han. Det gjorde ont. Väldigt ont. Innerst inne vill jag aldrig förlåta. Fem ord som sitter som en liten, liten tagg i hjärtat FORTFARANDE. Efter så fruktansvärt många år. Fan ta dig.

Jag går in på hans facebooksida. Han har lagt upp en ny profilbild. "Min snygga pappa!" skriver hans dotter. Jag klickar på dottern. Dottern är söt men hon har inget, noll hår, på huvudet. Cancer? hinner jag tänka. Eller bara håravfall?
Och så tänker jag om det varit hon som hade mött honom istället där på 70-talet. Flintskalliga tjejer var ovanliga kan jag låta meddela. Det fanns inga sådana liksom. Vad hade den här killen/mannen sagt till henne då?
"Hur faaan ser du ut, Kojak?" eller något annat putslustigt kanske. Jättekul.

Tänker sedan på att jag har en dotter som är femton år idag. Hon har också fått höra att hon har en stor näsa och jag vet att även hon har ett ganska svajigt självförtroende. Men jag vet också att en dag kommer hon att blomma ut, sträcka på ryggen och ge alla futtiga killar som måste vara dumma mot andra för att må bra själva fingret.
Tiden kommer. Det är bara att vänta. Bara att vänta.

Dagens låt: Öppna upp ditt fönster - Lisa Ekdahl
Hörde ni hennes sommarprat? Mycket bra var det och vilket härligt liv hon verkar leva/levt! Precis sådär som en annan önskar att ens liv vore men som man alltid varit för feg för. Och så är hon den där typiska typen som det bara händer saker runt omkring hela tiden. Att Lou Reed skulle komma i morgonrock och rosa tofflor på just det caféet där jag sitter. Nej. Det händer inte. Jag får vara glad om jag råkar se Björn Ranelids hund liksom.