Jag får, så att säga, till det

Det händer inte ofta men ibland så. Jag tänker på köket, jag tänker på min matlagning. Med tanke på att jag knarkar recept och kokböcker så skulle ju en besökare i detta hem kunna tro att det där med "novisen vid spisen" - det gäller inte här. Det gäller inte mig. Men jo. Om jag får ge mig själv ett betyg så får det bli ett E. Det är snäppet över F (icke godkänd). Ungefär där befinner jag mig.
Men ibland som sagt var så glimmar även jag till. Idag gjorde jag en fisksoppa som blev så INUTTAHELVETE god och det tackar jag mitt slappa jobb på radion för.
Det är nämligen som så att stundtals på jobbet bildas det enorma luckor i vårt annars ganska pressade sändningsschema och det är då man gör det. Youtubar. Läser bloggar. Gör inlägg på facebook. Googlar på recept. Så i torsdags någonstans efter sändningen i P4 Halland kl.8.35 hittade jag det. Fisksoppereceptet. Trots min skyhöga ålder så har jag A L D R I G gjort en fisksoppa hemma. Så kan jag inte hade det tänkte jag. Jag kan ju inte ligga på min dödsbädd och tänka på allt jag inte gjort...hoppat fallskärm, dykit, klappat en tiger, spelat didgeridoo, gjort....fisksoppa.
Här ska det bockas av liksom! Nästa vecka kanske jag träffar på en aboriginer som låter mig spela på hans instrument...vi får se.

För alla er som inte är rädda för kalorier i mängder samt kolestorolhalten....här kommer THE FISKSOPPERECEPT!

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
3 morötter
6 dl vatten
1-2 dl vitt vin
2 fiskbuljongtärningar
400 gr kräftost
200 gr creme fraiche
400 gr vit fisk
200 gr räkor
1-2 krm cayennepeppar
0,5 dl dill
(salt)

1. Skala och hacka löken. Skiva de skalade morötterna.
2. Fräs detta i en kastrull med lite smör.
3. Häll över vitt vin och vatten och lägg i fiskbuljongstärningarna.
4. Koka upp i 5 minuter.
5. Rör ner kräftost, creme fraiche, cayennepeppar. Koka upp och låt koka i ytterligare 5 minuter.
6. Dela fisken i mindre bitar. Lägg i och sjud till fisken är kokt.
7. Lägg i dill samt räkor. Koka inte, låt det bara bli varmt.
KLART. ÄT. Bantar gör vi på måndag.

Dagens låt: Sweat a la la la long - Inner Circle
Av sex dagar har jag badat ute i fem. Det är banne mig ett personligt rekord tror jag. Mest har jag badat i Vättern och den pölen är ju så att säga känd för att vara riktigt kall mest hela tiden, men nu, nä. SÅ HIMLA SKÖNT att sänka ner sin gamla lekamen i detta vatten alltså. Underbart. För att inte tala om små insjöar. Livskvalitet stavas KVÄLLSDOPP.

Vad mycket ni lär er via denna blogg alltså! När kommer tacken liksom?

När man är kass på att carpa

Carpe fucking diem på er. Här sitter en annan och tänker att ÅHVADJAGÄLSKARSOMMAREN och sekunden efter dyker Tomas Ledin upp och predikar att "sommaren är kort, det mesta regnar bort". Det är ju för fasen sant. Killen har rätt. Nu har snart hela juni och juli regnat bort. Kan man kanske skylla på det? funderar jag på. Att vädret liksom inte inbjuder till fest och skratt dagen lång.
För jag är så enormt kass på att fånga alla dessa dagar som kommer och går och som tydligen är livet. Jag känner mig lite orkeslös, har ingen riktig energi till nånting känns det som. Inte att jag är deppig eller så, jag känner mig bara lite lätt blasé på allt.

Klockan är snart tre. Det är lördag eftermiddag och jag är helt själv. Skägget är i Frankrike och ungarna är ute med kompisar. Jag kan i princip göra vad jag vill. Gör jag det då? Antar att jag inte ens behöver svara.
Var ute och gick tidigt i morse. Duschade kallt. Åt en god frukost. Fyndade ett påslakan med apor på loppisen för 5:- och så var Mille och jag på torget. Köpte fisk, kantareller och blå blommor.
Kom hem. Planterade de två blå blommorna och stekte fisken. Svärmor kom insvepande i köket mitt under själva paneringen och jag vet inte varför jag blev jättesur men jag bara blev det. Hon gick igen. Vi andra tre åt. Sedan vilade jag och nu....blasé.
Har tvåtusen böcker som borde läsas ut. Har en källare som behöver rensas. Jag skulle kunna åka till en badsjö och ta ett dopp och verkligen känna mig som en sådan där härlig carpediemande människa eller så kunde jag bara ta en tur med cykeln. Eller motorcykeln. Men nä.
Jobbigt.
I november bara vet jag vad vilket fenomen som kommer inträffa. Jag kommer vara ute i blötsnö och motvind och tänka på sommaren som var. Hur jag mest var hemma och skrotade när jag hade alla möjligheter i världen att vara ute i denna ljuva sommartid och bara....vara. Och hur jag då kommer skaka på huvudet åt mig själv, fnysa och skaka på huvudet igen.

Det är sådan man är. Efterklok. Fast bättre det än inte riktigt klok alls.

Dagens låt: Ingen alls. Tystnad.
Har en klok vän som stör sig på att vi människor måste ha en massa ljud och musik omkring oss hela tiden. Är det kanske för att mota bort vår inre röst och våra tankar? Jag har alltid på radio eller musik hemma och sitter jag i bilen är det likadant. Man kanske borde stänga av mer? Höra vad ens inre röst säger, höra sina egna tankar - även om det kanske är lite obekvämt.
Fast min inre röst kommer säkert bara mässa en enda sak.....Sommaren. Är. Kort.

Men bilen går bra iallafall

Man blir äldre. Man blir gammal. Å ena sidan tycker jag att det är himla skönt. Numera är det lite mer "amenvaffan" över hela livet - fast på ett positivt sätt. Man skiter liksom i om man gör bort sig och man blir inte helhispig om någon råkar titta till lite på en. Förr så räckte det ju med att en kille log lite för att man skulle dåna och "amengudasssåvadpinigtjagdööör."
När jag var yngre var jag nervös för allt. Jag tyckte inte att jag dög till något. Kroppen skämdes jag för. Ansiktet skämdes jag för. Tankarna skämdes jag för. Hela min person skämdes jag för. Det var ASJOBBIGT att vara ung och blyg och osäker.
Så skönt då att bli gammal, sladdrig och klok.
Å andra sidan är det mindre skönt att upptäcka att man ser ser sämre för varje vecka som går. Oerhört trist är det. Jag vet inte hur ofta jag åstadkommer (pensionärsord) stavfel bara för att jag ser som en kratta.
Mindre skönt är det även att man blir stelare i lederna. Om jag skulle få för mig att sitta på huk i låt säga en halv minut - då skulle jag ha väldiga problem, eller om jag ska prata pensionärsspråk, då skulle det vara ett fasligt mankemang att komma upp i stående ställning igen och jag skulle ha känningar i benen en kvart efteråt. Trist det också.
Likaså blir man lite nere av att minnet håller på att packa ihop helt. Jag blir allt mer tankspridd och jag vet att jag borde göra övningar (korsord, göra tvärtom till exempel använda vänsterhanden om man är högerhänt, äta gurkmeja etc) för att bättra på hjärnkapaciteten men gör jag det? Nä.
Jag köpte ett elastiskt rep på XXL för dyra pengar som jag tänkte gå loss med i hemmet eftersom min gymkarriär tagit evighetslång semester och tittar jag ut i hallen så ser jag det. Repet. Det hänger där lite dammigt och ledset. Även det har gett upp.
Och så ens kropp. Man märker att huden blir slappare, håret blir tunnare och rynkorna i ansiktet blir allt svårare att hålla stångna (pensionärsord).
Varenda människa man stöter på som man inte sett på länge studerar man noga. Hur han hen åldrats? Hen som var så snygg på högstadiet! Nu ser människan ut som 65 minst. Man jämför sig med andra H E L A tiden. En del kan se gamla ut och samtidigt vara snyggare än någonsin. En del åldras bra, andra gör det inte. Kanske är det bara jag som är ett ytligt stycke?

Förfallet har inletts. Det är bara att konstatera. Imorgon är det jag som införskaffar en bäddjacka, fotriktiga promenadskor, stödstrumpor och en spann (pensionärsord) med Bridgeblandning.

Dagens låt: You are so beautiful to me - Joe Cocker
Fast egentligen är jag inte ett dugg utseendefixerad. Insidan ÄR verkligen viktigast. Hellre en ful och rolig kille än en snygg och torr kille. Humorlösa typer blir automatiskt skitfula oavsett om de egentligen är hur tvålfagra som helst om jag får säga min mening. Vilket öde då att vara både ful OCH skittråkig! Eller att ha en jättekonstig jobbig röst. Eller att inte ha läst en enda bok i hela sitt liv. Eller att hata katter. Eller att inte ha någon egen vilja, inte ha några åsikter. Och bara vilja äta sås, kött och potatis. Burr. Osexigt.

Jag tänker på rockstjärnan, jag tänker på blommor

Om livet är alla dom dagarna man minns och inte bara dom som passerar - då lever jag ett ganska torftigt liv. Då kanske jag bara har levt fem dagar? Är det därför jag känner mig som en bebis ibland?
Jag är helt enkelt en halvdeppig Gunnar Lundkvist som bara sitter i en stuga i Flen och dricker kaffe känns det som.
Jag bakar bröd, jag gör några matlådor, livet går, jag skrattar till åt något fånigt som jag läser i en bok, jag rättar till soffkuddarna, livet går, jag tar en promenad, kanske njuter av solen och fågelkvittret och känner mig lite lycklig en mikrosekund och livet går, jag slötittar på nyheterna, dricker blåbärste, jag gör mackor och plastar in till morgondagens jobbpass, jag nynnar med i en låt, livet går, jag kammar håret, kisar mot mig själv i spegeln, jag tittar på mina händer och känner mig gammal. Jag klappar katten, tittar på sprickan i väggen. Och livet det går. Alltings meningslöshet breder ut sig. Man får mota bort det. Man gör det enklast genom att gå till Willys och handla det nödvändigaste. Har man inte havredryck eller lättfil hemma kommer man nämligen att dö. Förtvina.

Inne på Willys ser jag en gråhårig man med lite halvlångt hår (som börjar bli tunt!) Han har en enfärgad t-shirt och mjukisbyxor. Solglasögon. Jag känner igen honom som ROCKSTJÄRNAN. En gång i tiden var han minsann en eftertraktad gitarrist i olika hårdrocksband i USA. Det vet jag eftersom att när jag fuskade som musikjournalist så intervjuade jag honom i en skivstudio. Han hade jättelångt och lockigt hår då och jag har för mig att han var ganska trevlig.
Nu drar han runt inne på Willys. I Huskvarna. Inga groupies i hasorna. Ingen Jack Daniels i kundkorgen. Inga applåder. Inget headbangande. Han betalar. Jag betalar. Han tar två paket med hushållspapper under vardera armen och går mot utgången. Jag efter. Han hoppar in i en blå halvfrän muskelbil och jag hoppar upp på min cykel för tvåtusen kronor från Haralds cykel. När jag ska passera på övergångsstället stannar han och släpper över mig. Jag tackar inte. Han ska minsann inte tro att jag blir impad av en exrockstar i flådig bil inte. För det blir jag ju inte heller.
Vad skulle han med allt hushållspapper till?

När jag kommer hem hör jag låten Uti vår hage med han, muntergöken eller inte, från Mando Diao. När plockade man en akvileja senast? Eller saliveja? Rosor okej, liljor okej, men akvileja?

Snart vill jag ha blåbärste. Och Allsång på Skansen. Livet är inte de dagar som bara passerat och gått utan de med en kopp te framför platt-teven när man gnolar med i Sommaren är kort.
Jaja.

Dagens låt: Sprawl - Arcade Fire.
Se videon. Hör låten. Njut. Sedan lyssnar du på Summers med Loney Dear och njuter ännu mer. Musik är livet. Verkligen.