Summa sidvisningar

måndag 31 december 2012

Mina sista ord får bli

Ja, nu var det ju inte mina ord utan Carl Sagans men de var så bra så jag snodde dom. Passar precis in på randigkatten. Förlåt, Calle.
Vi hörs på andra sidan. Av 2013 alltså. Slut på kryptiskheter. Gott nytt hörrni!

söndag 30 december 2012

Ett förfärligt slut!


Tittut!
Årets sista dagar alltså. Dom mellan jul och nyår - om jag hade betett mig likadant under hela året som jag gör då, då hade jag:
1. Vägt 225 kilo.
2. Haft liggsår.
3. Varit kutryggig.
4. Haft en kondition i klass med en gammal gubbe på 85 år. En gubbe som hatar all form av motion.

Nä. Det här duger helt enkelt inte. Jag kan inte äta chips varje kväll. Jag kan inte slaska i mig olika feta röror (aioli, guacamole, rödbetssallad) flera gånger om dagen. Att äta pepparkakor och hembakta smörbullar går inte an. Iallafall inte om man som jag varit inne mest hela tiden.Om jag har gått ut så har jag typ gått mellan huset och bilen (tjugo meter x2). Soffan och sängen har varit mina partners in crime. Jag har läst, läst, läst och naturligtvis, glott på teve. Sunt. Inte.
Därför så ska jag ta tag i den däringa leverrensningen nu på onsdag. Jag måste verkligen rensa ut den här kroppen, Estrellatemplet, på allt skräp som jag satt i mig.

2013 - året då min sunda själ ska få flytta in i en sund kropp!

lördag 29 december 2012

So that was christmas and what did we do?

Här kommer listan på vad jag saknar mest nu när julen är förbi:







Så. Skönt. Nu kan man andas ut. Då är det bara den där nyårsaftonen kvar och sedan äntligen...ett nytt år.

fredag 28 december 2012

Misslyckad nyårsafton


Har en kompis som vi kan kalla Lollo. Lollo är strax över de 30, hon bor i centrala Jönköping, hon har katt, bil och är en jäkel på tekniska prylar samt att fixa och trixa, reparera och dona. Hon är nästan som en hel karl, som man så käckt brukar säga.
För två år sedan blev Lollo dumpad av sin partner strax efter jul. Lollo var deppig och nu var det plötsligt nyårsafton. Nyårsafton är en kväll man ska fira i glada vänners lag - gör man inte det så är man en looser. Det vet väl alla.
Lollo var som sagt var deppig och hon hade inte en gnutta lust att festa loss på årets sista dag. Hon satt hemma i sin lägenhet och slickade sina sår och tyckte mycket synd om sig själv.
När klockan var en halvtimme innan tolvslaget så fick hon plötsligt ett ryck, tog sin bil och drog iväg. Hon tänkte att hon ville sitta ensamhet i stillhet på någon vacker plats och kanske kolla på lite fyrverkerier. Bilen styrde kosan mot segelklubben nere vid Vätterstranden. "Vid segelklubben är det ödsligt jämt, där är det inget folk nu" tänkte Lollo.
Hon parkerade bilen med nosen ut mot vattnet, stängde av motorn och öppnade en burk folköl. Satt där och sippade på sin bärs och såg allmänt deppad ut.
Plötsligt hör hon hur ett gäng med stojande människor närmar sig. De kommer närmare och närmare och nu är de alldeles intill Lollos blåa Toyota.
Lollo försöker krypa ihop i framsätet. Göra sig osynlig. Just när hon mer eller mindre krypit ned ända på golvet så knackar det på bilrutan.
"Ööööh! Är det nån där inne eller?" säger en kille och kikar in i den mörklagda bilen.
Och där inne sitter ju Lollo, ensam på nyårsafton med en burk folköl i näven. Hon tittar upp skamset.
"Öh, har du eld, eller?" säger killen som verkar lite snopen över att bilen inte var så övergiven som den verkade och i samma sekund som Lollo vevar ned rutan med tändaren i högsta hugg så slår klockorna i stan TOLV. På håll hör hon hur hela världen skrålar GOTT NYTT ÅR!
När klockan var kvart över tolv så var hon hemma i sin lägenhet igen.


Tja. Så kan en nyårsafton också se ut.

torsdag 20 december 2012

Gåshud - lite all over the place



Igårkväll kollade jag som alltid på SVT1:s "Jakten på det perfekta livet." En riktig kanonserie med Hanna Hellquist. Den här onsdagens avsnitt handlade om att bli gammal och om döden. Hanna besökte bl.a skådespelerskan Yvonne Lombard, 83 år (lika gammal som min mamma!!!) - en skitskön kvinna med mediabrillor och en cigg i mungipan. Ser ålderdomen ut som Yvonnes så är jag inte ett dugg rädd för att bli gammal. Snygg var hon också.
Värre var det med Alex Schulman. Hur gammal är han? 38? Skitsamma. Han reds iallafall av en dödsångest dagarna i ända. När Hanna frågade hur ofta han tänkte på döden så svarade han, helt allvarligt, att det gjorde han var femte minut. Hur orkar man ha det så? Dödstråkigt.

Hur som haver...vad jag vill komma till är egentligen detta: I en scen så sätter sig Hanna i bilen för att köra iväg och då börjar plötsligt en orgel att ljuda. Jag spetsar öronen omedelbart. Vad är detta för låt? Har jag aldrig hört. Men när det kommer till att känna igen en bra låt så är jag Usain Bolt.

Nu gällde det att snabbt luska fram vilka som gjort den. Kollar på SVT Play och lyckas pausa just när alla musikinslag raddas upp. Jag förstår med en gång att här var det Arcade Fires låt jag hade reagerat på. Hör! Visst är det en fantastisk låt? Varför vevas den inte runt i radion morgon, middag, kväll? Konstigt. Och ännu konstigare och sorgligare är det ju att jag har missat gruppen.
Om inte jorden gått under så har jag deras skiva Neon Bible i brevlådan redan nästa vecka.
Lyssna och njut. Kyss en bock. Kyss min mage som är tjock.

onsdag 19 december 2012

Alla som förstår skämtet kan väl räcka upp en hand

Hands up här! Tihi.

En riktigt sträng mamma

Hämtar den lille sjuåringen i skolan. Med sig har han en brun papperskasse fylld med egentillverkat julpynt. Vi sätter oss i bilen och gasar hemåt.
"Var Anders i skolan idag?" undrar jag. (OBS! Anders är ett fingerat namn på ett barn som varit borta mycket från skolan de senaste två veckorna).
"Nä".
"Men han är väl inte sjuk?" fortsätter jag.
"Nä. Men vet du. Ända sedan hans mamma skaffade en Iphone så vill han inte gå till skolan. Han vill bara vara hemma och leka med den!"
"Mäh, vilka KONSTIGA föräldrar han har alltså. Så kan man väl ändå inte göra?"
"Och vet du att han får allt han vill ha. Om han vill ha nåt för 300 så får han det!"
"Det är ju inte bra alls ju!" dundrar jag på och som tack får jag följande kommentar:
"Du är en RIKTIG mamma!"
Bara sådär. Rätt ut i luften. Du är en riktig mamma. Snyft.

Tror faktiskt att jag ska trycka upp en t-shirt med den texten. Eller tatuera svanken.

tisdag 18 december 2012

Små varma tassar gör mig lycklig

Rosa små trampdynor med päls emellan. Finns det nåt sötare?

Domedagen igen då

Alltså. Är det bara jag som nojjar över mayakalendern och fredagen den 21/12? Det verkar ju nästan så. Jag tror inte att jorden kommer gå under, det kan man såklart inte göra egentligen utan att gå bananas, men ändå så finns det där bedrövliga datumet i bakhuvudet hela tiden. Det har det gjort i över femton år, ända sedan vi råkade se någon faktaserie om olika utdöda kulturer. Om mayafolket.
Speakerrösten: "Och den här högt stående civilisationen hade till och med en egen kalender som än idag stämmer med exakthet. Enligt mayafolkets kalender så tar tiden slut 21/12 2012."
Skägget och jag stirrade tomt ut i luften. Svalde. Sa nästan i mun på varandra att "fatta vad nojjig man kommer vara i december 2012 då!"
Just det. Nu är man här. Vad kommer hända? Den här decembermånaden har vi fem lördagar, det händer bara vart hundrade år om ens det (så sa någon till mig och jag har inte kollat om det stämmer), den 21/12 är det vintersolstånd och igår på nyheterna pratades det om extrem aktivitet på solen just nu. Att kraftiga solstormar kan slå ut vårt elnät i flera månader. I FLERA MÅNADER!!! Precis vad en nervös människa i Huskvarna behövde höra just nu.
Ingen el = hur tar man ut pengar? hur tankar man? datorerna? kommer man frysa ihjäl? kylskåp och frysar stängs av...spisen... hur ska man laga mat? Sjukhusapparaterna? Ja, ni fattar. Utan el = mycket svårt liv. DÖD.

Oavsett vad som kommer hända, förmodligen händer ingenting, så är det kanske inte en så dum idé att skaffa batteridrivna lampor, batterier och stormkök, vattendunkar etc som man kan ha hemma i källarförrådet UTIFALLOMATT.

Funderar på att pyssla ihop en foliehatt åt mig själv också. Ko ko.

Dagens låt: Don't worry be happy - Bobby McFerrin.
Var hos tandläkaren med tandställningsbarnet i morse. När vi var klara så skulle vi få en ny tid för återbesök. Om en månad.
"Vill ni ha på morgonen eller eftermiddagen?" frågade tandsköterskan.
"Det spelar ingen roll" svarade jag och tänkte i mitt huvud att det kanske inte ens finns någon tandläkarmottagning att gå till om en månad.
Herregud, ni hör ju. Nu önskar jag bara att det blir julafton, precis som vanligt, att lamporna i granen lyser, precis som vanligt och att kylen dignar av allehanda läckerheter. Precis som vanligt.
Jävla mayafolk!

torsdag 13 december 2012

Hög av Kjell Höglund



Det fanns en tid när jag faktiskt hade musik som jobb. En tid när jag varje vecka hade som jobb att ragga upp lokala band för att de skulle spela uppe i Kulturhusets gamla fik. Varannan onsdag hade vi nämligen ett event som hette Rock & Sånt som jag ansvarade för.
Om jag inte minns fel så kostade det 30:- att gå in och då fick man lyssna på två olika band och fika ingick. Ibland kom det bara 20 pers, ibland över 100! Det var högt och lågt och fantastiskt roligt. Till och med delar av Cardigans var med på ett hörn innan de slog igenom stort världen över.

I slutet av 90-talet så flyttade fiket ned en våning. Vi hade skapat NYFIKET - ett otroligt mysigt kafé och självklart var vi tvungna att låta artister spela även där. Många konserter blev det. Lars Winnerbäck, The Ark, Stefan Sundström, Regina Lund, Magnus Lindberg, Eldkvarn, LOK, Meshuggah, Marie Bergman, Lars Demian, Ola Magnell bara för att nämna några. Men den som gjorde störst intryck på mig var trots allt trubaduren Kjell Höglund.
Jag vet att jag inte hade några förväntningar alls på honom. Han skulle säkert inte ens locka 30 pers misstänkte jag, men tack och lov hade jag fel. När kvällen för spelningen var inne så ringlade sig kön av hängivna fans lång utanför fiket.
Kjell själv var en kort, smal, grå och mycket oansenlig figur. Jag vet att jag tänkte "Herregud! Hur sjutton ska det här gå?" när han steg upp på scenen med sin gitarr, kisandes på grund av strålkastarna. Han såg helt osäker och nervös ut. Gulp, tänkte den minst lika nervösa arrangören.
Men. MEN! Jag hade verkligen inte behövt oroa mig. Kjell hade snart greppet om hela publiken och alla jublade som tokiga efter varenda sång. Vi skrattade åt vad han än sa, han var oerhört rolig - kanske utan att vara medveten om det. Man kunde inte annat än bara älska honom och hans underfundiga låtar.

Vi i arrangemansgruppen satt och snackade och käkade med Kjell efter spelningen. Han var otroligt sympatisk, snäll och varm och så hade han en katt som hette Mirre. Det tyckte vi var kul. Vi tog ett foto på oss alla tillsammans med Kjell och jag vet att jag tog en kopia på fotot och skickade det hem till honom. Fick ett fint tackkort tillbaka.

Jag undrar vad Kjell gör idag?
Vad jag har förstått så är han sjuklig. Han ger inga mer konserter. På hans hemsida är det tyst.

Får jag önska en sak inatt när det är en massa stjärnfall på himlen så är det att jag får uppleva Kjell Höglund minst en gång till i livet. Det vore inget annat än fantastiskt.


                                        ...rötterna blir starka när det blåser...luften blir klarare när åskan går......





onsdag 12 december 2012

Vincent fixar underhållningen!


Sa han en planet med kattungar?


Kyrkan, helvetet, fiket, fisen.


Har tagit ledigt från jobbet idag bara för att jag ska kunna vara med i kyrkan och kolla in Norrängsskolans luciatåg. På vägen dit går jag med en styck lomhörd svärmor och två styck supersura barn.
Den ena: "Mamma! Min jacka har fastnat!" Okej, dragkedjan har satt sig. Längst upp. Jag får grabba tag i jackan och SLITA den åt sidan för att få ner dragkedjan. Morr! Nu blir det till att kassera den jackan. Dom som tillverkar dragkedjor har nog en särskild plats i helvetet hoppas jag. En riktigt plågsamt varm plats.

Den andra: "Jag vill inte ha dom här vantarna, ta dom! Jag vill ha dom HON har på sig! DET ÄR MINA!"
Och så upprepas den sistnämnda meningen cirka 22 gånger i en allt tjurigare ton och nu är vi framme vid kyrkan. Jag går fram till Milles klassföreståndare för att förhöra mig ifall det är okej att man stannar och kollar på luciatåget inne i kyrkan. Det är det, tycker hon.
Det tycker inte surhuvudena på 7 och 10 år. Det är så VANSINNIGT pinsamt så att det inte är klokt! INGA andra föräldrar är ju där (det är det visst det) och snälla, kan ni inte bara gå härifrån?

Svärmor är av segt virke och det är jag med. Vi ger oss inte så lätt. Vi står kvar ute i kylan och blåsten och trampar tålmodigt. När alla ungar och lärare gått in i kyrkan så smiter vi in och sätter oss längst bak.

Luciatåget är vackert och det finns nästan ingenting som triggar igång mina tårkanaler så som ljuv barnsång. Näsan rinner, ögonen blir dimmiga, någon talar om att vi kan alla komma med ljus nu när det är mörkt, det kan räcka med ett par vänliga ord (näsan rinner) och Glääääns över sjö och strand (näsan igen) och Julen är hääär...julefrid....i  juletid...(ögonen..jag ser snart ingenting).
Nu sjunger barnen att nu tändas tusen juleljus och plötsligt vänder sig dirigenten mot alla åhörare och viftar uppfodrande med sina dirigentarmar att alla ska sjunga med.
"Å ÖVER STAD OCH OCH LAND IKVÄLL!" hör jag bakom min rygg. Jag hoppar till för vi sitter ju längst bak i kyrkan och jag har inte känt att jag har haft någon bakom mig. Men det har jag tydligen. Det är någon dam som minsann kan hela sången och nu vill hon dela med sig av sin minst sagt ljudliga sångröst "...GÅR JULENS GLAAADA BUUD ATT FÖDD ÄR HERREN JEEEESUS KRIST...".
Jag kan inte med att vända mig om. Men när vi ska gå ut ur kyrkan några minuter senare så ser jag att det är en 50-taggare med glasögon och page. Hon har likadan jacka som jag. Håpp. "Så det är alltså så en högljudd churchlady ser ut", tänker jag, aningen bitter över det där med jackan.

Sedan bjuder svärmor på fika inne på Centralbageriet. Vid bordet jämte oss sitter de två gamla gubb-bröderna som alltid har likadana kläder och alltid hänger ihop. Jag får veta att den ene är 67 och den andre 71. Han som är 67 rapar högt när han går förbi oss för att hämta en påtår. När han sedan går in på toa så blir tydligen hans brorsa på 71 lätt nervös för han lägger ogenerat av en fis som låter ganska mycket.
Jag och svärmor tittar på varandra och fnissar.
Tänk att 12-12-12 skulle börja så här. Det hade man ju inte en aning om.


tisdag 11 december 2012

Och nu måste vi prata grisar

Förlåt om jag tjatar och har mig men om var och en av oss satte ned foten så kanske djuren skulle kunna få mycket bättre levnadsförhållanden innan de hamnar på våra tallrikar. Djurindustrin är så ini bomben sjuk och det är egentligen inte klokt att den upplysta människan år 2012 bara accepterar att vansinnet  får fortsätta. Vi konsumenter som har så stor makt! 

Fantastiska fakta om grisar


- Grisar är mycket intelligenta. De anses vara smartare än hundar, och de är minst lika lättlärda, lojala och tillgivna.
- Grisar drömmer när de sover.

- Grisar är det enda hovdjuret som bygger bo. Vilobon till nattsömnen, och grisningsbon till ungarna.

- Grisar kan planera framåt genom att till exempel gömma mat för dominanta artfränder.

- Grisar har minst tjugo olika läten med olika betydelser, från ”jag tycker om dig” till ”jag är hungrig”, eller det hundlika varningsskallet.

- Grisar kommunicerar också med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vildsvin kan resa ragg och kommunicera med svansen och öronen, något som knappt är möjligt för de grisar där aveln lett till gles päls, hängande öron och ihoprullad svans.

- Grisars främsta sinne är luktsinnet – liksom hundar lever de i en värld av dofter.
I ett försök fick några grisar lära sig skillnaden på en boll, en frisbee och en apportbock, och hämta eller hoppa över var och en av föremålen på kommando. De mindes fortfarande vad sakerna hette tre år efter träningen.

- Grisar är mycket renliga djur, som alltid håller toalettplatsen långt från mat- och sovplatserna om de kan välja.

- Grisar svalkar sig genom att bada i vatten eller dy när de är varma, eftersom de inte kan svettas.

- Grisar är duktiga på att simma.

Det finns inget djurvänligt kött - djur är inte mat - bli vegetarian eller vegan! 
 

måndag 10 december 2012

Vi som alltid har det värst

Kritiskt läge
Afrika: svält och sjukdomar
Syrien: inbördeskrig
Israel/Palestina: krig
Japan: jordbävning
Balkan: Korruption
Grekland/Spanien: ekonomisk kris

Sverige: pepparkaksproblem.

Vi måste prata pepparkakor


Mina barn är inte allergiska mot pepparkakor och om dom vill så får dom mer än gärna sjunga att de kommer från pepparkakeland. Vad de däremot INTE får är att baka pepparkakshus.
VARFÖR? VARFÖR? tjuter ni nu i kör.
Sluta upp med det. Det handlar om sämpiga mamman igen. Förstås. Mamman som, innan hon fick barn, trodde att hon skulle sitta och klippa och klistra med sina små glin sju dagar i veckan. Eftersom att det är JU SÅ VANSINNIGT KUL ATT PYSSLA! Och visst, någonstans långt bak i huvudet har jag väl ett litet minne av att jag faktiskt alltid har tyckt om pyssel och knåp. Men vart det intresset har tagit vägen vet jag inte. Förmodligen försvann det den dagen jag klev ut från BB för tio år och fem månader sedan. Nu orkar jag inte ens göra en efterlysning.
För så är det med den här mamman iallafall - att hon har så mycket annat att pyssla med (twittra, fejsbooka, blogga, läsa...typ) att hon inte pallar med det där lilla extra. Och allvarligt talat. Vad ska man med ett brunt, svajigt pepparkakshus till? Var ska det stå? Vad gör man med det? Äter man upp det? Leker man med det? Är det inte bara skrytbyggen det handlar om? Skrytbyggen som gör oss andra orkeslösa föräldrar till fradgatuggande och nervösa vrak.
Ser jag enda enda falsk lyckobild till på facebook där någons änglalika ungar håller på med pepparkaksplattor, kristyr och nonstopkarameller så kommer jag rycka ned stans all julbelysning i ren ilska.

Så där. Nu har det dåliga samvetet fått tala. Idag är det helt enkelt ungarna och jag som sätter oss vid datorn och tittar på något roligt julklipp på youtube. Tillsammans.
 Det ska vara slappt att leva annars kan det kvitta.


söndag 9 december 2012

Äta grönt är inte alltid skönt


Detta hände sig i mitten av 1990-talet då Skägget och jag precis beslutat oss för att sluta äta kött och fågel. Vi hade råkat se Norra Magasinet med de vedervärdiga djurtransporterna och bestämde oss att nu, nu fick det vara nog! Bye bye, kebab, bacon och grillat kött på somrarna. Bye, bye grillad kyckling. Bye bye rökt bog, stekt fläsk och hej, hej falafel och quorn!

En dag fick Skägget syn på en annons i JP som handlade om ett vegetariskt julbord. Det var Hälsofrämjandet som annonserade och ville man komma så skulle man ringa och göra en anmälan.
Det gjorde vi såklart tyvärr och när dagen för själva julbordet var inne så styrde vi vår lilla Toyota Starlet mot Erik Dahlbergsgymnasiet inne i Jönköping.

Inne i själva lokalen fanns både män och kvinnor i varierande åldrar men medelåldern låg nog på typ 50 år. Alla såg rejäla, präktiga och lite religiösa ut. Det var beigt, det var Fjällräven och ECCO (ful-ECCO alltså), alla hade glasögon och ingen skrattade. Vi kände oss ungefär lika rätt placerade som två extrema blackmetalfans som hamnat vid Jesu bord på den sista nattvarden.
Det absolut värsta av allt var att jag råkade sätta mig vid bordet där min gamla gymnasielärare tråk-PG satt. Varken han eller jag låtsades om varandra. Han sa inte ett knäpp. Jag sa inte ett knäpp. Stämningen vid bordet var tryckt. Mycket tryckt.

Och så var det då den vegetariska julmaten. SOM INTE VAR GOD - bara jäkligt salt. Precis allt var salt. Det var n ä s t a n så att man ångrade sig över det här med vegetarianismen. Dåliga djurtransporter där djur for jäkligt illa var kanske inte så dumt trots allt?

Innan kaffet skulle serveras proklamerade Hälsofrämjandets rosenkindade överstekucku att nu vankades det minsann trevligt sång- och gitarrspel av en man och en kvinna. Då fick både Skägget och jag plötsligt ett ärende ut på toaletten, vi rafsade åt oss våra jackor, sprang ut till bilen, gjorde en tuff rivstart och åkte hem. Lättnad! Där i soffan blev vi sedan liggande resten av eftermiddagen och kvällen med urdåliga magar. Det kändes inte alls så särskilt hälsosamt. Faktiskt inte.

Året efter såg jag inga annonser om repriser på det vegetariska julbordet. Och inte året efter det heller. Det var kanske fler än vi som inte uppskattade det dyra och salta spektaklet.

I år blir det istället helvegetariskt julbord på Kafé Braheparken. Där slipper man iallafall sången och den superkristna stämningen. Och det bästa av allt - man slipper tråkiga gymnasielärare utan talförmåga som är iförda glasögon som täcker halva ansiktet.

Är du på AK?

fredag 7 december 2012

Jakob Hellman....och stora frågan

Står vid diskbänken nu på morgonen och skalar morötter. Ungarna ska nämligen få färskpressad morotsjuice med apelsin istället för den vanliga O´Boyen och på radion spelas Jakob Hellman och låten "Hon har ett sätt" - hans bästa låt om du frågar mig.
Han sjunger precis som han brukar "..och fråga efter hennes namn det tror jag inte att jag ska. Jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra."
Just den meningen har jag alltid tyckt om men idag, vid morotspressningen, så pressas även min hjärna igång. Den bara: "Men vilka namn var det hon absolut inte fick heta då? Jag vill veta!"

1989 kom hans platta och det året var de populäraste flicknamnen Sara, Emma och Anna. Så dom namnen tror jag inte att Jakob hade stört sig på.
Hm. Få se nu. Han träffar den där underbara och speciella tjejen som har små band runt sina handleder och andra i sitt hår.
Åh, hon är så udda! Hjärtat på Jakob dunkar. Han repar mod, rättar till sina brillor, går fram till henne och frågar den så ödesdigra frågan:
"VAD HETER DU?"
........
.........
.........
"Jag heter Rååååås-Marie!"
-------
Jakob ångrar sig. VARFÖR I HELVETE var han så dum att han frågade efter namnet för? Nu är allt, precis allt förstört ju!

Vi andra vet hur det gick. Jakob flippade ur och höll sig undan från artislivet i hur många år som helst.
Han skulle aldrig ha frågat henne det där. Rose-Marie. Jäkla skit.

torsdag 6 december 2012

Guilty pleasure i badrummet som man ångrar

Fotoutmaning från SPARKLING igen. I tre delar. Den ena: Ta ett kort på ditt badrumsskåp utan att fixa ordning där innan.
Okej. Take a good look! Här: Flux längst ned till vänster. Räcker till ytterligare två gurglingar. Längst upp till höger: En kokoskrämfettburk! What the f-ck? Jo, så här. Jag råkade hamna på en blogg som skrev om acne. Den här bloggmänniskan hade testat allt men nu hade hon kommit fram till att COCOSA kokoskräm var det absolut bästa att kleta in i fejset mot finnar innan sänggåendet. Jahopp. Vem var det som stod inne på en hälsokostaffär dagen efter? Ja, vem?
Nu är den dock inte till mig. Jag får max en finne om året numera, men Wendy är i farozonen. Tänkte så att säga fetmota den berömde Olle i grind. Om det funkar? Ingen aning. Men hoppas kan man ju alltid.

Den andra utmaningen: Ta ett kort på ett plagg du ångar att du köpte. Lätt. Mest ångrar jag SR-festwannabe:n, klänningen från DESIGUAL som kostade nästan 1000 pickadoller. Inte ens fem minuter har jag svassat runt i den här röda saken. Är det en julklänning då månne? Tja. Får väl ha det som nån ny slags tradition - jul= dyra Desigualobjektet. Lägg ett bud på den om du är intresserad. Jag lider inte alls av separationsångest i det här specifika fallet. Ska vi säga 500:-?

Del 3: Ta ett kort på en pryl i hemmet som är guilty pleasure. En sak man gillar men som man kanske skäms en aning för. Japp. Det får bli undulatkalendern då. Den är helt trasig men på köksväggen ska den hänga iallafall. Den har hängt där i 22 år. Inte på samma vägg förstås, men i mitt hem har den hängt i ÖVER TVÅ DECENNIER. Vem hade kunnat ana det den där kvällen på auktionsverket i Vättersnäs då jag helt oförhappandes fick den här ljuvliga saken HELT GRATIS av en snäll auktionsgubbe?
Älskar undulater, älskar gamla saker, älskar att plocka med datum. Och det bästa som finns är när det står typ 1 juni på väggen. Då är jag glad som en fågel.

Så. Färdig.

Varför åkte jag inte på Robban?

Som vi (Leon och jag) har velat hit och dit om den här konserten. Skulle vi åka eller skulle vi inte? Till sist så fick mesen bestämma, dvs jag, och mesar vill inte ligga och köra över 30 mil till hufvudstaden i snökaos för att se en konsert som kanske bara är sådääär.
Nu när mesen ser den HÄR recensionen så ångrar mesen sig. Såklart.
This is the story of my life. Fast å andra sidan - mesen is alive.

Dagens låt: Fiskarna i havet - Idde Schultz.
Var ute med delar av bostadsrättsföreningens styrelse igårkväll. Vi var på Huskvarna Stadshotell och ja, det är verkligen jättefint och mysigt där inne. De hade till och med en kändis där (Zinat Pirzadeh).....men maten. Maten! Jag har aldrig gått nöjd därifrån. Så mycket kan jag säga.
Eftersom jag inte käkar kött så fick jag välja mellan fisksoppa ("mustig med aioli och en krabbklo till"), räkmacka eller pumpasoppa.
Jag tog fisksoppan som kostade 175:-. Det ångrar jag att jag gjorde. Nog för att jag aldrig har gjort fisksoppa här hemma men jag är 100% övertygad om att jag hade klarat av att göra en godare. Den som jag serverades var inte ett dugg mustig, snarare blaskig och grå (mums), man fick ytterst lite aioli till och den där otäcka krabbklon som låg och simmade i soppan var inte knäckt. Hur tar man sönder en sådan med sked? Skulle jag lägga klon på golvet och hoppa hårt på den med min dyra ECCO-klack eller?
Grr. Och ett HALVT glas vin kostade 85:-. Nej, om jag låter missnöjd så hör du rätt. Nu tänker jag aldrig mer gå dit. Inte för att äta iallafall.
Bu för trist mat. Bu bu bu för trist OCH dyr mat.

onsdag 5 december 2012

Psychic medium in da house



Igår på lunchen satt jag ensam i radions lunchrum. Det var kallt där inne men lasagnen var varm och på platt-teven på väggen gick reprisen av "Det okända". Jörgen Gustafsson, mediumet som jag babblat om innan och som jag är SÄKER på att jag har träffat i något sammanhang för länge sedan och att jag då inte tålde honom, han iallafall, han var på teve.
Han gick runt i ett hus (en gammal grillkiosk var det, tror jag) och "kände saker" med ett annat engelskt medium vid namn Iris.
"Wow!" skrek plötsligt Jörgen till.
"What?" undrade Iris.
Jörgen började svamla på svengelska om "barriärer" och att "det kändes som om golvet bara försvann".
"It feels like I'm drunk you know, very drunk, maybe that's why it felt like the floor disappeared. Do you understand what I mean?"
Alla nickade. Det grillköpande paret gjorde stora ögon.
Plötsligt upplevde Jörgen att det kändes som Jello. Det var segt att gå. Han tjatade om sitt Jello och nu gjorde han sitt klassiska "ta sig för halsen-nummer".
Han kramade om sin hals och bara "det är nåt med huvudet liksom, jag får inte luft, jag vet inte..." Nu skulle det förstås vara en osalig person som hängt sig eller nåt liknande. Det är det ofta.

Alltså, jag vill verkligen tro på att det finns en andevärld, och att det finns vissa människor som kan se vad jag inte ser - men på något sätt så blir jag alltid lite full i skratt när de håller på som värst med sina samtal till de hemsökande andarna. "Vandra över till andra sidan nu, så, så, vänd dig om, gå mot ljuset, gå..."
....och så kommer en liten suck, spända axlar slappnar av, mediumet pustar ut och "känner ni nu vad luften är mycket lättare att andas?"............

Sista tiden så har jag ofta upplevt att det går förbi någon (något?) i ögonvrån. Ingen är där. Dags att slå en pling till Jöjje?


Snö+vägar+fordon=KAOS!


För er som inte har noterat det så kan jag tala om att nu har vintern kommit. Det är snö ute. Massor av snö.
Snö brukar betyda att vägunderlaget förändras ganska drastiskt. Det går liksom inte att köra på som man brukar. Man får ta det lite lugnare helt enkelt. Vinterdäck = bra grej. Ungefär så.
Igår så var det dags för mig att jobba ett pass på trafikredaktionen och när jag kom in på kontoret så satt Peter och Henke redan där. Man jobbar bara två åt gången.
"Jamen, vad sjutton ska jag göra i två timmar ända fram till klockan 12 nu då" sa jag och spelade överflödigt offer.
Ingen hann svara för plötsligt började telefonerna ringa så det var helt enkelt bara att ikläda sig rollen som telefonsvarare och mata fram information till de båda herrarna.
De gick hem. Sebastian kom. Han fick region öst och jag tog region väst (fyra radiokanaler var). Jag drog vinstlotten, han tog niten.
Det ringde och ringde och ringde och ringde och var det inte kaos i Kalmar så var det det i Östergötland.

Finns det en snöklädd backe och en långtradrare så kan man ge sig den på att det slutar med att långtradaren fastnar i backen, köer bildas och voila! = trafikkaos! (jag vet att det ska sitta nån slags accent eller hur det stavas över voila:t men jag vet inte var så jag skippar den. Hoppas det är okej.)
I Östergötland växte sig köerna LÅNGA i bl.a Norrköping. Man anade åt vart det lutade liksom. Det här skulle bli ett tufft arbetspass.

Efter klockan 15 så startar alltid våra eftermiddagssändningar på allvar. Det ska skickas ljudfiler, vi ska vara med live, klockslag ska passas, man ska hålla koll på manus, svara i telefoner som ringer ilsket på tre olika linjer samtidigt, man ska uppdatera webben, göra ärenden, hålla koll på väderutvecklingen på SMHI:s sidor, kolla in tågtabeller, svara på mejl, avsluta ärenden, ringa Trafikverket, kolla med SOS och telefonen ringer och ringer för olyckorna står som spön i backen och vi hinner knappt svara, ärendena väller in och nu är det inte bara kaos ute på vägarna. Det är kaos inne hos oss på trafiken också. HERREGUD! Ge mig nya nerver!

Det värsta är när det ringer någon två minuter innan man ska vara med i sändning och de förklarar att det är en trafikolycka i Håla.
"Var ligger Håla?"
"Mälla Öcken å Bäla - du vet där ette macken!"
"Nej, jag sitter i Jönköping vettu, så försök förklara mellan vilka större orter Håla ligger så jag kan kolla här på kartan."
...och så upptäcker man att man inte har tid att dividera rotvälska längre med Bertil 84 eftersom att NU ska man vara med live i Skaraborg. Man ber till gud att Håla inte ligger i Skaraborg utan i något annat län. Oftast blir man inte hörsammad. Usch.
Klockan 17 på eftermiddagen så kunde vi faktiskt inte göra annat än att skratta åt eländet. Man fick liksom inte ens en överblick över läget. Det var GALET.

Så tisdagen den 4:e december var första gången någonsin som jag faktiskt behövde jobba över en timme till. Sedan fick Stockholm ta över. De som har HELA FUCKING LANDET på kvällar, nätter och helger. Om man är avundsjuk? Nä, inte ett dugg. Inte ett milligram.

Idag är jag ledig. Behöver jag säga att det ska bli enormt skönt?

söndag 2 december 2012

Hur gör djur?


Dagens fråga som jag vill ha svar på eftersom jag undrar: Fryser inte lejon, tigrar, apor, giraffer, elefanter och zebror? Nu tänker jag förstås på dom djuriska stackarna som har haft oturen att hamna på ett zoo i kalla Norden - de är väl inte anpassade för det här bistra klimatet? Eller? Savannen = 50 grader plus. Zooet: 10 minusgrader (exempelvis så hade vi elva minus här idag på morgonen. Minus och snö. Inte så svettigt där inte.)
...verkar det som om jag har mycket viktiga saker att tänka på? Precis! Det har, hm, jag.





lördag 1 december 2012

Kolla vad jag unnar mig!


Missade såklart Jennie Ekströms utställning på Linnman gallery trots att den pågick i typ tre veckor och jag var på väg dit typ trettiotre gånger. Himla. Typiskt. Mig.
Men så hände det sig som så att när Anna-Karin och jag var på Designmarknaden idag (som turligt nog var på ovannämnda galleri) så fanns det blad att beställa. Eller säger man blad när bladet i fråga är typ 50x70 cm stort? Det gör man kanske inte.
Men skit samma -  stort Tack till mig själv för den tidiga julklappen. Jag vet då precis vad jag önskar mig! Och tack konstnär Ekström. Nu kommer jag aldrig mer att deppa och ha mig.


fredag 30 november 2012

Detta lidande!

Men det var då helvete vad man ska gå runt och känna sig deppig och låg då! Det känns så.....missunnsamt. Missunnsamt, överdrivet och trist. Antar att det beror på livssituationen just nu. Med jobb och framtid. Det känns som om jag aldrig hittar MIN plats, var fan ska jag vara, jag kan ju inte vela omkring såhär resten av livet, jag kan ingenting, jag behövs ingenstans....sådär snurrar det i min skalle och hör man bara negationer inom sig dagarna i ändå så är det klart att man mår därefter. PEST.
Men jag är ju trots allt en enkel människa och kanske blir jag gladare av att allt julpynt ska fram och upp imorgon? Jag får satsa på det. Lyckopiller är liksom inte min grej.

Dagens låt: Det gör ont - Lena Philipsson.
Just nu är Lena Ph med i SVT1's Tack för musiken. Blir genast lite gladare när jag ser hennes hår som FAKTISKT ser både livlöst, platt och tunt ut (välkommen i klubben, Lena!) och inte ens hennes sletna extensions hjälper upp frissan. Så Lena. Jag säger inte tack för musiken. Jag säger istället tack för håret. Vad skönt att även du har dåliga hårdagar! Och vad skönt för mig att jag iallafall slipper exponera mitt sorgliga hår i teverutan inför hundratusentals människor. Se där! Det finns visst saker att glädjas åt.

Vilken låt ska spelas på din begravning?

Har du någonsin fått frågan eller kanske rent utav frågat dig själv? Jag har iallafall tänkt ganska länge på att man egentligen borde skriva ned några rader i det där vita arkivet hur man vill ha det på avskedsföreställningen. Annars kan det ju bli helkonstigt.
För min egen del hade det inte alls känts rätt om en man med trumpet stått och tutat fram "Där rosor aldrig dör" eller om någon inhyrd kyrkovokalist står och ylar om en bro över mörka vatten. Man vill ju ha det lite speciellt, eget och personligt. Även om man är stendöd.
Vilken låt? Vilken låt?
I tjugoårsåldern bestämde jag att Heroes med David Bowie - den skulle jag ha! Inte för att jag upplevde mig som en hjälte, inte alls, utan för att den är ju så himla fin och så sjunger han ordet "delfin". Jag gillar delfiner. Man kanske skulle ha delfinsång? Och ligga i en kista draperad i batiktyg med rökelser på locket? Eller kanske inte.
Så idag när jag är ute och kör bil ett sagolikt vackert vinterlandskap - då hör jag plötsligt LÅTEN. Den HÄR vill jag ha på min begravning om 50 år. Lova mig det. Annars dör jag.

 

torsdag 29 november 2012

Dårarnas döttrar på besök

Var på Fokus i tisdagskväll och lyssnade till samtalet mellan Felicia Feldt och Mian Lodahlen. Trots att ämnet var ganska tungt (föräldrar och försoning) så var det ändå en uppsluppen stämning och Mian var faktiskt oerhört komisk. Man både lipade och skrattade när hon berättade om sin uppväxt, där pappan var ständigt frånvarande. Ge Mian ett eget tv-program för bövelen!
Felicia, som är dotter till "världens bästa barnuppfostrare", Anna Wahlgren, berättade om sin barndom. Hon har som du säkert redan vet skrivit en bok som heter "Felicia försvann" - en skildring av hur det var att ingå i den väldiga barnaskaran. Hur mamman hade olika karlar, hur de flyttade 18 gånger på 19 år, om alkoholmissbruket och om olika slags övergrepp. Hemskt.
En journalist hade sagt till Felicia att "om bara en tiondel av det du skriver här är sant så är Anna Wahlgren slut!"
Felicia förklarade då att hon har inte ens haft med en tiondel av alla hemskheter. Flämt! Och hennes mamma skulle vara expert på barnuppfostran! Det är ju vidrigt.

Kommer ihåg när jag var nybliven mamma och hur svettig jag blev av att läsa Anna Wahlgrens BARNABOKEN. Avskydde den. Annika som blivit mamma ett par månader tidigare än jag kom med förslaget att när vi hade ammat klart så skulle vi ta Barnaboken och bränna upp den nere på Vätterstranden. Jättebra idé! tyckte jag.

Konstigt då att bokfan fortfarande står kvar här i hyllorna. Tror faktiskt att det har blivit dags att slå en signal till Annika.



tisdag 27 november 2012

En klumpig kille vill jag minnas


När jag var barn så tillbringade mamma, pappa och jag alla våra somrar på landet. Landet - det var morfars gamla barndomshem som bestod av två riktigt gamla och spännande hus och en lada. I ladan fanns inget hö men väl en snickarbod, massa ved och verktyg. Samt ett utedass.
Rinnande vatten hade vi inte. Så här med facit i hand fattar jag inte hur morsan stod ut. Alla dessa måltider, all disk, allt plockande UTAN VATTEN - för henne kan det inte ha varit mycket till semester.
Men lilla jag, jag njöt. Jag älskade att sjava runt i dassiga kläder och gummistövlar och det allra bästa av allt med att vara där på landet var att bara fem minuters promenad från vårt hus låg en RIKTIG BONDGÅRD. Bondgård=djur. Jag älskade djur. Alla djur. Speciellt kor och katter. Korna som levde under Mirre-eran kunde verkligen skatta sig lyckliga. Fanns det några andra kor i världen som blev så omhändertagna som just dom? Jag hängde med kossorna i ladugården flera timmar om dagen. Bland koskit och flugor ryktade jag dom, klappade jag dom. Delade hemligheter med dom. Mockade, mjölkade. Stortrivdes. (Nu, just nu, när jag skriver det här undrar jag igen om jag inte har snedseglat bort mig totalt. Skulle jag inte blivit bonde iallafall?).

På den här speciella bondgården fanns det inte bara djur. Det fanns ett gäng med killar också. Killar med cyklar som några år senare blev mopeder och bilar.
Sönerna till bonden hette Kjell och Börje. Kjell var sju år äldre än jag. Börje ännu äldre. Dom var sådääär roliga i mitt tycke. Kusinbarnen till bönderna var desto roligare! Det var Clarence från Ståkkhålm, det var Morgan från byn och så var där en kille som på något sätt var släkt med bondmoran. Han hette Sölve.
Sölve var jättelång, jättesmal, jättesnäll, jätterolig och JÄTTEKLUMPIG. Hans hår var blont och lockigt och han var alltid smutsig. Han kom från ett hem med många barn och om jag har förstått saken rätt så fick han vara på bondgården på somrarna bara för att hans egen mamma skulle få avlastning. Trots att man själv bara var ett barn så vet jag att jag fattade att Sölve kom från ganska fattiga förhållanden. Men nu var han på landet. Med oss!

Morgan, Sölve och jag hängde ihop hela dagarna. Det var jobb på åkern. Vi åkte hölass, vi mockade skit, vi åkte traktor, vi rensade jordgubbsland. Solen sken över oss. Jämt.
En dag var Sölve extra upprymd. Nästan exalterad. Anledningen: Han hade fått ett par nya jeans! Jeansen var förmodligen inga Lee eller Wrangler men de var nya iallafall och Sölve var mallig. Rent av lycklig.
På eftermiddagen, det här måste ha varit på en söndag för då jobbade man inte, så tog vi tre våra cyklar och fräste iväg på grusvägen mot skogen. Plötsligt skrek Sölve till och vurpade med sin cykel.
Morgan och jag vände om och frågade vad som hade hänt. Då såg vi. Sölve hade fastnat med sitt byxben i kedjan. De nya jeansen var förstörda! Sölve grät och grät och tyvärr så har jag inget minne av vad följderna blev. Jag vet bara att jag tänkte att det var så himla typiskt honom. Han var den mest klumpiga människa jag någonsin träffat på nämligen.

Nej, jag vet som sagt inte vad som hände men jag hoppas av hela mitt mammahjärta att de vuxna inte blev arga på honom. Och så hoppas jag att han fick ett par nya jeans.
Kanske ett par fräna Silverdollar.


måndag 26 november 2012

Åsa Larsson bästa bok

Läs mer om den här. Bra från första sidan, nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Älskar Larssons vardagsskildringar. Älskar hennes då och nu-skildringar. Och VEM är mördaren?
Rekommenderar den starkt. Detta är en sådan där bok som gör att man får lätt panik när man inser att den snart är utläst.
Perfekt regnåruskläsning!

När man är i Ångermanland

....då kan det ju hända att man ångrar sig. Och ångrar mig - det gör jag. Här kommer inlägget på allmän begäran (222 stycken röstade för detta förslaget eller vänta nu, två var det visst bara) som så fyndigt heter:

SAKER JAG ÅNGRAR!
1.  Att jag inte sökte in till journalistlinjen på SVF. 1988-1989 gick jag på informationslinjen på samma skola och det var mit livs absolut roligaste år. Fantastiskt på alla sätt. Inbillar mig att jag hade fått glida in lite på en räkmacka om jag verkligen hade sökt - men nu gjorde jag ju inte det. Jag började istället jobba på Åhléns och deras chark- och delikatessdisk för att sedan avancera vidare till OBS! Stormarknads reklamavdelning. Vilket faktiskt var skitroligt också. Men med facit i hand så hade det varit skönt att ha en rekorderlig utbildning i bagaget.
Hade jag varit journalist så hade jag haft betydligt större chans att få jobba där jag vill. På trafikradion. MEN Å ANDRA SIDAN......hade jag gått kvar på SVF så hade jag ju aldrig träffat Olle, min chef på Obs! eller allt annat kul folk från Kulturhusjobbet som man haft så himla roligt med. Det kanske inte var meningen att jag skulle bli journalist då. Men nu skulle jag ju ångra något och då var det det här som ploppade upp allra först.

2. Att min biologiska klocka inte började ticka förräns efter 35 års ålder. Om jag bara hade vetat hur kul det är att ha barn, vilken rikedom det är (låter väldigt religiös nu eller hur?) och hur mycket mer liv det blir när man har barn liksom - då hade jag velat ha barn runt 28 års ålder istället. Så detta är faktiskt en sak jag VERKLIGEN hade velat ändra på om jag kunnat. Skaffa första barnet vid 28, andra vid 31, tredje vid 34 och så kanske en sladdis vid 40......

3. Att jag var en sån mes i fjorton-femtonårsåldern. Jag umgicks med ett gäng då som jag verkligen inte kände mig hemma i. Tjejerna var tuffa, de låg med killar till höger och vänster, mopedkillarna drack folköl och spottade snus. Hade vi inget att göra, vilket vi aldrig hade, så satt vi vid Österängskyrkan och rökte och loskade. Mopedkillarna skrek oförskämdheter åt folk som gick förbi och jag skämdes. JAG VAR INTE EN AV DOM! Ändå var jag så rädd för att vara ensam och otuff att jag hellre hängde med det där fattiga rövgänget. Ångra ångra ångra. Jag kunde väl suttit hemma på rummet och lärt mig spela gitarr istället! Stickat! Målat! Eller vad som helst. Bara undvikit de där tråkiga, fantasilösa och okreativa aporna (de tuffa tjejerna blev förstås med barn när de var 18 år. Idag ser de ut som 55-åringar, jättesletna och ofräscha på alla sätt och vis...ha ha ha! Karma, tänker jag. Vad är det? tänker dom).

4. Att man aldrig sa det där man hade velat säga till folk som plötsligt bara gått och dött. Harriet, min mammas kompis, dog när jag var femton. Jag hade gärna velat förklara för henne hur mycket jag tyckte om henne när jag var liten. Vilken snäll och fin människa hon var. Snäll, fin och barnlös (såklart). Eller min fasters man Gunnar, konstnären, som också gick bort alldeles för tidigt. Han som brydde sig så mycket om sin hälsa, var så atletisk och sund. Så himla typiskt att han av alla drabbas av cancer och packar ihop minst trettio år i förtid. Norrländske Gunnar betydde oerhört mycket för mig. Han var väldigt fåordig men istället för att låta käften glappa så hade han sitt hjärta öppet på vid gavel för små blyga flickor som också gillade att bara sitta tysta och rita och måla. Saknar Gunnar.

5. Sist men inte minst så ångrar jag att jag släppte ut Mats idag på morgonen. Hade jag inte gjort det så hade den där lilla söta gråsparven fortfarande fått flyga runt i blåsten och regnet och bara vara. Så. Lycklig.

lördag 24 november 2012

En köpfri dag idag

 ...och nu när jag tänker efter så har jag inte lättat på plånboken om så ens för bara ett BUGG. Ingenting har jag köpt. Däremot har jag sålt desto mer. Bara dom Upphittade sakerna betingade närmare 500:- (här har hittats två nya bärbara telefoner, arbetsskor, två flak med läsk, leksaksgarage med mera (fråga gärna om ni har några frågor på det). Kom hem med över 1200 pickadoller efter att bordshyran på 200:- var betald. I love recycling, återvinning!

Ska du ut och handla snart igen? Fråga dig då följande frågor innan du verkligen köper:

Sex frågor att ställa sig inför inköp:
1. Hur ofta kommer jag att använda den här prylen?
2. Kan jag uppnå lika stort välbefinnande på annat sätt?
3. Var ska jag förvara prylen, orkar jag sköta om och återvinna den?
4. Finns prylen begagnad, kan jag låna, hyra eller samäga med någon?
5. Finns prylen i en mer hållbar och miljöanpassad variant, lokalproducerad eller fairtrade?
6. Kan jag vänta några dagar och se om jag fortfarande bedömer att jag behöver prylen?


Nu kanske inte detta behöver gälla om man ska ut och köpa kvällstidningen direkt, men ni förstår vart jag vill komma, huh?
Köp färre saker!

fredag 23 november 2012

Vart är vi på väg?



10 poäng:  Vi inleder argt bland päron och jättesöta grisar.
8 poäng: Vi åker mot det stora blå's södra kant och området där man lätt kan flamma upp.
6 poäng: Det speciella stället vi ska till härbärgerade till en första början många punkare men ett till två decennier senare huserade såväl barasara som randigkatt här,
4 poäng: Vill man hitta nya böcker för ynka 10:- och kanske en ny bärbar telefon för endast en hundring på en lördag är det hit man ska bege sig.
2 poäng: Nu är vi framme vid ett kul hus om man har tur.

RÄTT SVAR: KULTURHUSETS LOPPIS!
Ses vi imorgon? Carro och jag kommer stå i foajén och kränga Coca Cola Zero för 5:- /burk, nya arbetsskor för 60:- och vinylplattor för en tia.
Julklappspengar kom ner i min plånbok!

torsdag 22 november 2012

Och när jag väl handlar kläder så blir det såklart fel



Hej hej. Här sitter jag i min nya tröja som jag inte iddes prova idag innan jag slog till och köpte den. Alltså sitter jag här nu och känner mig på sådär trist humör igen. Hur kan ett plagg som ser så himla bohemiskt och snyggt ut när det hänger på en galge i en affär se så ofattbart intetsägande och LAMT ut så fort det hamnar på min kropp? Hur? Varför? Det är nästan så att jag får lust att ställa någon mot väggen medans jag tar struptag på denne någon och ryar av mig.
Nu kostade plagget I OCH FÖR SIG bara 50 pix på Erikshjälpen men med facit i hand hade jag ju kunnat köpa typ fem liter mjölk för slantarna istället. Skit. Jag som ska föreställa klok och ekonomisk och allt. Big fail. Eller på ren svenska: Vilket fasligt debacle!

Har haft lite idétorka som ni kanske har noterat och gör därför ett upprop liknande det jag gjorde för nåt år sedan (och eftersom tiden numera går så fort så var det säkert för tre år sedan istället för ett eller nåt) och....vad tycker ni att jag ska blogga om?

1. Människor jag har mött/känt som har gjort något slags intryck på mig genom åren. (här tänker jag mig nästan som en slags återkommande serie....man har ju att ta av.)
2. Brev till mig själv som tolvåring (mitt gamla förnumstiga jag skriver till den stissiga personen som var jag, 12 höstar).
3. Mina värsta fasor då och mina värsta fasor nu.
4. Loppisfynd jag gjort genom åren.
5. Saker jag gjort som jag ångrar.

Fram med mentometerknapparna och tryck     NU!

onsdag 21 november 2012

Reflexhysteri!

Plötsligt var den bara där. Reflexvästen. Den satt på barn, den satt på tanter ute på promenad, den satt till och med på KNUTTAR (gud, så larvigt!).
Kommer ni se mig eller mina barn i reflexväst? Nej, det kommer ni inte. Aldrig någonsin. Det finns mode som jag inte hoppar på. Jag vågade vägra långa kappor på 80-talet, jag hade aldrig pösbyxor eller platådojjor heller. Jamen stentvättat då? Nixpix. Icke.
Nu kanske de här urfula gula västarna inte är någon direkt modenyck, den rähähähäddar ju för tjyven liv! men det spelar kvittar. Jag vill inte ha någon. Har jag klarat livhanken i mer än 40 år så får det vara. Och hade inte jag reflexväst som barn så behöver inte mina ungar det heller.
Jag hade till och med skitit i att tvinga på dom cykelhjälm om det inte funnits en lag som man är tvingad att rätta sig efter. Kalla mig dum och oansvarig. I can take it.

Så då vet alla det. Jag hatar inte bara klimathot. Jag hatar reflexvästar också.

tisdag 20 november 2012

Då vill jag bara rulla ihop mig till en liten boll


Det finns inget som gör mig så nojjig och ångestkrampande som det här med klimathotet. Igår när vi satt och åt frukost hörde jag på ekonyheterna om vilken jäkla katastrof vi går, nej fullkomligen skenar, mot. Inom 50 år kommer det troligtvis att vara 4 grader varmare på  den här planeten. Det är inte farligt. Det är KATASTROFALT!
Isar kommer smälta, växthusgaserna kommer öka med 700%, det kommer bli fruktansvärda miljökatastrofer, länder kommer läggas helt under vattnet eftersom haven kommer stiga FEM meter. Regniga områden blir regnigare och våra barn kommer aldrig att resa söderut på sina semestrar. Var det t.ex Storbritannien som skulle få somrar med en medelvärme på 45 grader?
Fattiga länder kommer gå under helt då man kommer sakna både grödor och vatten. Och allt detta INOM 50 år!
Fy helvete! Inte på 20 miljoner år har Jorden haft en sådan här stor uppvärmning som nu. Fatta!

Tänker egentligen inte så mycket på mig själv utan på våra barn. Vad är det för värld som de ska ärva? Det här stinker. Det är skamligt. Människan utplånar sig själv och allt för att vi varit så jävla bekväma av oss. Bekväma plus att vi vill ha mer och mer och SNABBT ska det gå. Den här girigheten blir tydligen vår undergång. Så himla sorgligt.

Stoppa Jorden - jag vill hoppa av!


Norges sak är vår sak!


måndag 19 november 2012

Rensa levern bör man...

Leverrensning (mysigt ord!) - det fick jag tips om av en gammal kompis som kallas Räven. Räven gick i min parallellklass på Kungssängsskolan och han hade gjort detta skumma experiment helt enligt schemat. Han beskrev hela proceduren väldigt ingående om gallstenarna som skulle komma ut och vice versa. Klart man vart intresserad!
Skägget testade det här för två år sedan och jag vet inte om det har med leverrensningen att göra men herregud vad han rasade i vikt efteråt. Sugen?

Detta behöver man:
Fyra msk magnesiumsulfat (epsomsalt), finns på Apoteket.
- 1-1,5 dl kallpressad olivolja.
- 1 blodgrapefrukt och en mogen citron.

Procedur:Välj helst en lördag för reningen så att du kan vila dagen efter. Ta inga mediciner eller kosttillskott på reningsdagen, ät endast kokt råris och färska grönsaksjuicer till frukost och lunch. Detta gör att gallan kan bygga upp ett tryck i levern så att fler stenar kan komma ut.

kl 14
Ät och drick inget efter kl 14 - detta är mycket viktigt. Blanda 4 msk Epsomsalt i 7,5 dl vatten (blir fyra portioner) och ställ detta i kylskåpet.

kl 18
Drick 2 dl av den kalla Epsomsaltlösningen (som har en lite skarp smak). Skölj gärna munnen efteråt (men svälj inte mer).

kl 20 Drick ytterligare 2 dl av den kalla Epsomsaltlösningen.

kl 21:45
Gör iordning olivoljeblandningen: Häll olivoljan i en burk med tättslutande lock. Pressa grapefrukten och citronen (citron valfritt men det måste vara cirka 1,5 dl färsk juice). Blanda ner i olivoljan, sätt på locket ordentligt och skaka kraftigt tills det blandat sig helt. Om du behöver gå på toaletten innan läggdags - gör det nu.

kl 22
Drick olivolje-juicemixen inom fem minuter. Lägg dig genast på din högra sida i sängen. Ju fortare du lägger dig desto mer stenar kommer ut. Ligg still minst 20 minuter och du får ingen smärta tack vare att Epsomsaltet har öppnat gallgångarna. Sov på saken…

Nästa morgon:
Vid uppvaknandet (helst kl 6-7) ta din tredje dos epsomsaltlösning, somna gärna om men ta den sista dosen saltlösning efter två timmar. Du kan förvänta dig en viss diarré på morgonen eftersom saltlösningen är vattendrivande. Gallstenarna flyter så du kan alltid se dem i toaletten (om du vill). Vanligen är de gröna men kan vara bruna i olika nyanser.

Vid 11-12 tiden kan du börja dricka och äta igen, men ta det försiktigt med maten i början.


Ska testa detta i veckan hade jag tänkt.
Den som lever får se....om levern blir som ny. Lycka till!

söndag 18 november 2012

Vem i hela världen kan man lita på?

Nästan inte på nån! Och särskilt inte på google translate.
Översätt följande mening till engelska:
Din mamma har talgoxar,men varför är där en tupp på din åsna.

Öh?

Att göra en pudel

Precis. Man är väl inte sämre än att man kan be Baby Foot om förlåt? Så nu gör jag det. Säger förlåt, förlåt. Jag var allt för snabb med att döma. Jag trodde i min enfald att efter tre dagar (fast min massör sa just så, TRE DAGAR) så skulle hela huden lossna, änglar skulle spela i sina trumpeter och fötterna bli toklena. Nu tog det lite längre tid än så. 6-7 dagar skulle jag vilja påstå. Det gäller bara att ha tålamod om man väntar på ett mirakel.
Så nu sitter jag här, så gott som färdigfjällad och mina otäckingar till fötter har blivit hyfsat bebisaktiga.

Det får helt enkelt bli en sådan här behandling, låt säga, i mars igen. Voff!


lördag 17 november 2012

Av tjejer lär man sig allt

Mille har ritat en teckning till sin pappa. En jättefin teckning med en gul katt som står bredvid en limousine.
"Har DU verkligen ritat den katten själv?" frågar jag den lille konstnären.
"Ja. Det var ju den där tjejen i den långa backen, hon som är 90 år du vet som lärde mig att rita katter. Vad heter den tjejen nu igen?"
"Menar du Ingrid?" undrar jag eftersom det är den enda 90-åring, eller 94-åring om man ska vara exakt, som jag vet om som bor i en lång backe och som fortfarande gillar att rita.
"Ja, hon!"

Kattritande Ingrid, 94 år, är alltså min gamla fina faster. Om hon finge veta att Mille just kallat henne för tjej så skulle hon nog skratta ihjäl sig. Ungefär som jag gjorde.
Ungar!

Dagens låt: Magnus Uggla - Jag och min far
Tycker så sjukt mycket om tv-programmet Så Mycket Bättre. Redan på fredagen kan jag tänka att "imorgon kommer det" och på lördagmorgonen tänker jag "nu är det bara några timmar kvar".
Åh, vad det är bra! Än så länge har Uggla imponerat mest med sin personlighet. Jag trodde han skulle vara drygare, men nä, tvärtom, han verkar ju vara en ganska avslappnad och ödmjuk person. Var med om samma sak förra säsongen med Tomas Ledin...gillar inte alls hans musik men sablar vad han var sympatisk!
Darin har överglänst alla i höst när det kommer till nya versioner av artisternas låtar och Maja och Olle har varit sämst. Däremot är Darin lika intressant som en liten bit brun wellpapp när det kommer till personlighet. Men skit sak samma.
Fem timmar kvar!

fredag 16 november 2012

Min lilla ekonomiska skola

Jamen hej och hjärtligt välkommen till randigkatts ekonomiska skola. Nu råder kristider och det gäller att hålla i slantarna. Det gör det egentligen alltid om du frågar mig för man vet aldrig när man kan behöva en större slabba pengar.

Därför följer här mina råd för en bättre ekonomi:

1. TÄNK! Och så tänk en gång till. Detta gäller först och främst när du ska handla. Tänk "behöver jag verkligen en platt-tv?", "behöver jag en ny smartphone?", "måste jag ha ett par jeans till när jag redan har fem par liggande hemma?" osv. I stort som smått. TÄNK! För det mesta upptäcker man att man kan faktiskt överleva utan den där nya tv:n, soffan, klänningen. Och om du mot förmodan känner att du måste ha något nytt - tänk då istället begagnat. Folk är ju inte riktigt kloka nuförtiden, de slänger ju helt sprillans nya saker! Då kan du hålla dig framme. Gör rätt - köp begagnat! Du tjänar på det. Miljön tjänar på det. Alla blir glada och Jorden blir en bättre plats att leva på. En solklar win-winsituation.

2. Var sakletare. Det är inte vetigt vad folk slänger ute i naturen. Jag har hittat kläder, möbler och andra nyttoprylar som jag tagit hem, fixat i ordning och sedan sålt vidare. Under den här punkten vill jag även slå ett slag för pantflaskor och pantburkar. Många bäckar små....

3. Rensa ut där hemma. Man har så in i bomben mycket prylar i lådor och skåp som man inte har den minsta nytta av. Själv så kan jag upptäcka att jag ligger inne med tre osthyvlar, sju smörknivar, riskokare som jag inte använder, parfymer jag avskyr, kläder som aldrig använts etc. Gör då som jag! Ta en tom kartong. Placera den i källar- eller vindsförrådet. Så fort du hittar något hemma som du vill göra dig av med så tänker du på kartongen. Gå till kartongen. Lägg i onödiga prylen. Snabbare än du tror så kommer kartongen konstigt nog att vara smockfull. Då ställer du dit ytterligare en kartong. När du känner avsmak för hur många fulla kartonger du har fått ihop - då är det dags att boka bord på en närliggande loppis och sälja av onödighetsprylarna. Jag kan lätt säga att jag har fått in över 6000:- i år på mitt "skräp".
Finns det ingen loppis som du kan stå på så anordna en egen källar/vind/garageloppis. Folk är hetare på gröten än du kan ana. Och en begagnad osthyvel får du minst 5:- för!

4. Ha en myntburk hemma. Varje dag tömmer jag ut min plånbok på mynt i en gammal antik kaffeburk från GEVALIA. Efter några månader kan du växla in mynten. Bli inte förvånad om du plötsligt finner dig själv med ett rejält gäng (över tio stycken) med hundralappar i handen. Så himla lätt det är att plötsligt känna sig rik.

5. Spara. Kan jag med min minimala lön spara pengar varje månad kan vem som helst göra det.

6. Se över pengatjuvarna. Kan du spara el? Kan du göra så telefonin blir billigare? Kanske ska du sälja din törstiga bil och köpa en liten, ful men bra och inte fullt så bensindiggande bil? Kan du klippa håret  billigare, kanske hos någon elev? Se punkt 1. TÄNK!

7. Mat kan man också spara in på men det tycker inte jag är roligt. Hade jag verkligen velat så hade jag kunnat sänka vårt matkonto med minst tvåtusen per månad. Men nu råkar jag tycka om mat något alldeles gräsligt mycket så tack men nej tack. Är du av en annan mening så gör storkok, ät aldrig ute, köp efter extrapriser etc etc.

Ungefär så. Någon som har nån fråga på det?
Okej. Slut för idag - tack för idag.

torsdag 15 november 2012

Meningslös bild, meningslös text

Två saker med mig som jag inte kan rå för. Jag är ointresserad av sport. Jag är ointresserad av politik. Jag vet att det är dåligt av mig och jag vet att det sänder ut signaler att jag är en hemsk människa - men fine då. Jag bara är sån och jag tänker inte göra mig till och låtsas om något annat. Politik är såklart JÄTTEVIKTIGT men har man tappat förtroendet för i stort sett alla som fått smak på makt så har man.
Därför var det ganska jobbigt för stackars mig idag att gå ut på Twitter där 99,9% av alla som jag följer riktigt slog knut på sig. Vem kunde formulera sig roligast och smartast om Sverigedemokraterna? Vem?  Det var inlägg på inlägg. "Järnrör", "Socker-Conny" och "ögontjänare" - några ord som jag har läst 345 gånger idag. T R Ö T T S A M T. Sedan skiter jag i om det är sossarna, moderaterna, KD eller SD som gör bort sig. Jag blir bara less på tjatet.

På facebook handlade det om fotbollen istället. Det var tydligen någon match igårkväll (EM? VM? OS?) och idag var Zlatan kung. Alla skulle byta namn och stava med Z. Det var Ztefan, Zvante, Zilla och gudvetjag. Inte Juneztröm iallafall.
Har nu i efterhand sett Zlatan kicka in det där 4-2 målet och ja, det var verkligen sinnessjukt snyggt. Fick till och med lite gåzhud när jag zåg det. Inte zå illa av en zom skyr zport va? Men tjatet! Ältandet! Jag vill inte ta del. Pliz.

Har legat och läst mycket idag istället. Sara Kadefors nya bok "Kast med liten kniv" visade sig vara riktigt bra när man väl kommit in i den. Läser ut den nu ikväll.
Annars då? Bilen är på reparation, Skägget sover, barnen sover, klockan är 21.36 och jag är sugen på thé. Om du undrar över bilden så kan jag förklara: Julgranen är på plats nu här i Huskvarna. Om jorden inte har gått under 21/12 (mayakalendern) så lovar jag att dansa runt den mol allena på julafton. Kanske bara ha ett schysst järnrör som sällskap. Ett järnrör och en Zlatantröja.



tisdag 13 november 2012

Måste bara tala om en sak. Eller två.

1. BabyFoot - ni vet den där mirakelsaken för fossingarna....den som bara kostade 279:- och som skulle ge superlena babyfötter? Den fungerade inget vidare. Visserligen var det rätt så skönt snedstreck skumt att stoppa ner de gamla fula fötterna i varsin plastpåse med en massa kemikalier i och halka runt med dom i två timmar. Men det är ju själva resultatet man är ute efter. Enligt den där massagemänniskan på Hudoteket så skulle ju det gamla torra skinnet ramla av efter ungefär tre dagar. Det, kan jag lugnt säga, har det INTE gjort. Lite skinn har lossnat i själva fotvalvet men vem sjutton bryr sig om fotvalvet? Det är väl för höge farao lena hälar och fotsulor man är ute efter? Annars tycker jag att produkten kan byta namn till BabyFotvalv. Faktiskt. Låter jag missnöjd? Jamen jag ÄR missnöjd. Hatar att bli snuvad på sköna saker som jag betalat dyra pengar för. Morr. Fräs. Jättestor uppburrad svans.

2. En sak till. Böcker. Jag har SÅ ofattbart många olästa böcker hemma men ändå går jag till bibblan och lånar på mig fler. Hur sinnessjukt är inte det på en skala? Och när jag är på loppisrundor så hittar jag alltid ÄNNU fler böcker som jag inte kan låta bli att köpa bara för att dom är så billiga. Knasigt.
Idag fann jag mig själv inne på Myrorna och deras helt underbara bokavdelning. Mina ögon föll på Maria Ernestams "Busters öron" och fast att jag har läst den så var jag helt enkelt bara tvungen att ta upp den, läsa om handlingen på baksidan och nästan bli tårögd över att jag redan har läst den. Tänk vad häftigt att ha den oläst. Tyckte så synd om mig själv (för att jag redan läst den) att jag var tvungen att kasta den ifrån mig och rusa ut till bilen, göra en cool rivstart och köra därifrån.
I söndags hände ungefär samma sak. Då blev jag helt plötsligt dyster bara för att jag redan har läst Per-Anders Fogelströms "stadserie". Tänk om man ändå hade haft den oläst, tänkte jag. Vilken total lycka!

Snälla. Säg att ni känner igen er nu så att jag inte känner mig så ensam om sådana här konstigheter.

måndag 12 november 2012

Movienight is coming up!



Spontanlunch med Annika idag. Trevligt. Och ikväll blir det spontanbio för att kolla in nya Callgirl. Om det nu kan kallas spontanbio, fast det kan det väl om man bara bestämmer sig för bio två timmar i förväg? Ser fram emot Pernilla August. Ser fram emot Simon J Berger. Men allra mest ser jag nog fram emot 70-talsmiljöerna. Och den obligatoriska SUBWAY-mackan. Najs måndag!

Lura konsumenter, gör det bara!


Jag vet inte hurdana ni andra brödkonsumenter är men jag är iallafall en sån som gärna vill ha så färskt bröd som det bara går. Därför så är jag där i brödhyllorna och glor efter påsar med imma på. Imma = tämligen nybakat bröd.
Sist jag var på Willys så hamnade jag framför Garants bröd LINGON. Såg imman, norpade en påse, såg datumet. 8:e november? Men nu var det ju den 10:e. Märkligt. Längst in låg fler påsar. På dom stod det 09 nov. Tog en sådan bara för att den var billig. Upptäcker då att den där så kallade "imman" i själva verket är ett blekvitt tryck som ska föreställa...blommor? HIMLA BRA FÖRSÖK, Garant! Och nobelpriset till det smarthuvudet som kom på själva irrimmeidén. Jag blev nästan lurad. Agda, 78, med grå starr blir det definitivt.

Ska också passa på att nämna att ibland bakar mitt duktiga jag mitt egna bröd. Det går i perioder. Har dock inte hittat något snorlätt recept, som dessutom ger ett gott bröd som alla i familjen vill mumsa på. Brödrecept, ja tack, alltså.

Dagens låt: Teddybjörnen Fredriksson - Lasse Berghagen.
Igår var Lasse "ganska snygg faktiskt" Berghagen med i Hellenius hörna. Wendy undrade om det var han som hade gjort Jätten Vist?
Nej (haha), Lasse Berghagen har verkligen inte snickrat ihop någon jätte som står och glor ut på E4:an. Han har mest snickrat ihop låtar han. Om kavajer som slängs av och gosedjur och sådär.

lördag 10 november 2012

Bra inledning på helgen

Är på Kulturhusets loppis med ungarna i släptåg. Det är skitmycket folk som vanligt. Hittar två Meandi-tröjor för tio kronor styck (ska säljas vidare) samt en helt ny röd EVEREST-vinterjacka till Wendy. Här snackar vi tjock, snygg kvalitetsjacka till två vintrar. Pris: 100:-
Nu har jag till min förskräckelse bara 20 kronor kvar i plånboken och det är ju en massa bord kvar att kolla in. Hjälp. Styr stegen in i Studion där det står ett tiotal försäljare till.
På ett bord ligger oturligt nog två stora tygschabrak.  Det är utav ett IKEA-tyg som är grymt snyggt. Där står även ett antal Clearasiltvättmedel för fejset (djupverkande mot finnar) och jag kan varken motstå snygga tyger eller krämer/medel som man kan kleta in i ansiktet (jag kletar alltså inte in tyg utan...ja, ni fattar). Det är bara sån jag är. Förlåt.

"Hur mycket kostar tygerna?" undrar jag.
"Tja, 20 kronor styck.." säger den kvinnliga försäljaren.
"Och Clearasilet?"
"Du kan få alla tre för 20:-" svarar hon.
(Här gör jag ett överslag i skallen. Tygerna skulle kosta minst 200 kronor att köpa som nya och Clearasilet skulle säkert kosta typ 39 kronor per flaska. Minst.)
Fast nu har jag ju som sagt var bara tjugo kronor kvar i plånboken. Jag kan få ett tyg för 20 och jag kan säkert få loss en flaska för 5. Står och fipplar med min plånbok och sedan får jag förnedra mig och fråga Wendy om hon kan låna ut 5 kronor till mig. Hon okejar efter att ha  tänkt i en minut.
"Jag tar ett tyg och en flaska för 25 kronor om det funkar för dig?" säger jag och kopplar på ledsna-hundenblicken.
"Men vad ska du med bara en tyglängd till?" undrar försäljerskan.
"Äsch, jag kan ha det som draperi kanske...jag har nämligen inte mer pengar just nu..."
"Okej!" svarar hon och packar ner ett tyg och en Clearasil. Hon tvekar lite...och....och....och sedan tar hon det andra tyget och stoppar ner även det i kassen!
"Du kan ta det också. Det är okej." säger hon till den stackars ensamstående, fattiga mamman som nu bara vill hem till sin tvåa på Råslätt och badda sina finnar.
"Nämen, tack snälla!!! Tack!" säger jag, den nyss så ledsna hunden, som nu viftar jätteglatt och jättemycket på sin obefintliga svans.

Har ni förstått att jag är en person som älskar att fynda på loppis?

Hårt att vara trummis


....men basisten då? Gick förstås direkt till hotellrummet och la sig med en god bok....

torsdag 8 november 2012

Äckliga fötter ska likna bebisar

När jag fyllde år så fick jag ett presentkort på 800 pix på Hudoteket. Eftersom jag inte är intresserad av manikyr eller av att få botox insprutat i pannan så valde jag slutligen en gammal hederlig massage. En CLASSIC. Min nacke och mina axlar propsade verkligen på just en sådan så så fick det bli.
Idag, årets regnigaste, gråaste novemberdag, var det dags. Mot flotta Hudoteket i ett av stans äldsta stenhus. Trappan upp var djävulsk....fick nästan Göran Kropp-feeling. Saknade syrgasen.
"Meh, är jag inte uppe snart?" tänkte jag och när tanken var färdigtänkt så stod jag plötsligt utanför entrén. Flåsandes precis som om jag sprungit New York Marathon fram- och baklänges.
Väl inne så skulle jag ta spiraltrappan två trappor ned och där blev jag sedan sittandes i en stol på ett blått kakelgolv. Det var soft belysning och munkmusik eller om det var delfinsång i högtalarna. Man kom så att säga i stämning.
Jag blev tilldelad massören Ingela. En supertrevlig ung tjej. Det var inte alls pinsamt att slänga av sig alla kläderna framför henne. Man är väl van. Och härdad.
Ingela masserade hela baksidan av mig. Benen gjorde jätteont. Och nacken var full av små söta muskelknutor. Jodåsåatt.
Efter 50 minuters himmelskt knådande säger Ingela:
"Jag ser att du har ganska torra fötter..."
Jag himlade med mina ögon i hemlighet och förbannade de där jäkla kroppsdelarna som JAG FAKTISKT SMÖRJDE PRECIS INNAN JAG GICK UT.
"Du borde faktiskt testa Baby foot!"
"Baby Foot?"
"Ja. Vi var några tjejer som testade det i våras och första dagarna märkte man ingenting men efter ungefär tre dagar så började man fjälla något enormt!"
"Menar du det?"
"Ja. Och nu är det november och jag tycker att mina fötter fortfarande är okej efter den där behandlingen."
"Då ska jag ha en sån".
"Det blir 29:-"
"Tack."

Nu ska här laboreras. Ikväll är det jag som går loss på Baby Foot. Fötterna kan ju i vilket fall som helst knappast bli värre än vad de är i dagsläget.
Håll tummar..stortårna för att det här lyckas nu.
(Ps. Vad är det för svarta prickar jag har under ena foten då? Fräknar?. I mitt nästa liv vill jag ha ett par fossingar som är så fina att de blir uppringda av reklamsugna Scholl...)