Summa sidvisningar

fredag 31 maj 2013

Jag finns kvar


Och här kommer ett litet livstecken och en snabb resumé av mitt liv sedan sist. Varit på piren igen. Träffade trevliga Åskan som hade haft samma jobb som jag på trafiken för tio år sedan. Vi blev genast facebookvänner. Har varit på kurs. Varit på personalmöte. Det sistnämnda var så tråkigt att jag höll på att börja lipa. Har gått runt HELA Munksjön. Ätit ute nästan varenda dag. Tappat secondhandsugen. Fått höra att jag är "nästan lika rolig att prata med som med de döda". Varit på vårdcentralen med Mille för andra gången på tre veckor. Han har konstiga utslag. Fått bilen stulen. Fått bilen hittad (tack polisen) med bilnycklarna i (min senilitet är på frammarsch). Börjat på nya jobbet. Blivit lite solbränd på vänster kind samt näsan. Fått dåliga fötter igen. Varit hyfsat disciplinerad på att gå upp tidigt på morgonen för att motionera ute. Tackat ja till att jobba midsommardagen. Blivit arg på mig själv för just det. Längtat tillbaka till radion. Längtar till sängen. Just nu. Godnatt jord.

torsdag 23 maj 2013

Att leva ett rikt liv

En amerikansk affärsman var på besök i en liten mexikansk by vid kusten. Han stod på piren och såg ut mot havet när en liten båt med en ensam fiskare la till. I båten låg flera stora tonfiskar. Amerikanen gratulerade mexikanen till de fina fiskarna och frågade hur lång tid det hade tagit att fånga dem.
"Bara en liten stund", svarade mexikanen.
Amerikanen frågade då varför h...an inte hade stannat ute längre och fångat mer fisk.
Mexikanen svarade att han hade fångat tillräckligt mycket för att klara sin familjs omedelbara behov.

"Men vad gör du resten av tiden?", frågade amerikanen.
"Jag sover länge om morgnarna, fiskar lite, leker med mina barn och tar en siesta med min hustru. Sen tar jag en promenad ner till byn där jag dricker och spelar gitarr med mina amigos. Jag har ett rikt liv, señor."

Amerikanen skrattade, rikt liv?!
"Jag har en akademisk examen från Harvard så jag skulle kunna hjälpa dig. Du borde tillbringa mer tid med att fiska och sen köpa en större båt för förtjänsterna. Och med förtjänsterna från den större båten kan du köpa flera båtar. Till slut skulle du ha en hel flotta med fiskebåtar, och istället för att sälja fisken till mellanhänder borde du sälja direkt till industrin och så småningom öppna din egen fiskkonserveringsfabrik. Du skulle kontrollera produkten, bearbetningen och distributionen. Du skulle lämna den här fiskebyn och flytta till Mexico City och sen till Los Angeles och till slut till New York, där du skulle sköta ditt växande företag."

Den mexikanske fiskaren frågade då:
"Men señor, hur lång tid skulle allt det där ta?"
"Femton till tjugo år", svarade amerikanen.
"Men vad skulle hända sen, señor?"
Amerikanen skrattade och sa att det var det bästa av alltsammans:
"När tiden är inne säljer du dina aktier och blir mycket rik. Du skulle tjäna miljoner."
"Miljoner, señor, men vad skulle hända sen?"
Amerikanen svarade:
"Sen skulle du kunna dra dig tillbaka. Flytta till en liten fiskeby där du skulle kunna sova länge om morgnarna, fiska lite och leka med dina barn. Ta en siesta med din hustru, promenera ner till byn på kvällen där du kunde dricka och spela gitarr med dina amigos."

Åter igen, en gammal berättelse med ett sunt budskap som förmodligen är mer aktuellt nu än någonsin tidigare.

tisdag 21 maj 2013

STORA BOKSTÄVER mitt i

Läser ettt inlägg om kravallerna i Husby på facebook. En medelålders (tror jag) man skriver följande kommentar:

 "Man Måsste Ta Tag Ungdomsarbetslösheten Och Arbetslösheten men även. Klyftorna som ökar i Samhället. Och Det i Hela Sverige. Det finns Hur mycket jobb som liksom inte blir gjorda för att man har glömt bort jobb som tex Dagbarnvårdare eller Dagmamma."

Kommer osökt att tänka på den här. "Jag är er nya svenskläraret. Vad är det som kryper? Ormet!"

Dagens låt: I'll be missing you - Faith Evans & Puff Daddy.
Ikväll är det ABSOLUT sista dagen på trafikredaktionen. Ska dock inte jobba utan bara ha ett återkopplingsmöte. Ett möte med smörgåstårta som en mycket upphetsande ingrediens. Åh, fy satan, vad jag kommer sakna alla på radion! Kommer sakna Henkes härmande av andra människor, Sebastians alla uttryck, Clarences dåliga vitsar, Johans shorts och anekdoter, Lennarts kunnande om gamla Jönköping, Peters berättelser om ditt och datt, Maries skratt, Gerds lugn.....Nu ska man sitta med EN enda person i en lägenhet inne i centrala Jönköping. Ingen hög puls, ingen hög musik, inga gapskratt.

Nu börjar en ny era i mitt liv. En HELT ny era. 
Fasa.

måndag 20 maj 2013

Det händer inte ofta att jag känner mig såhär


...men det händer.

Dagens låt: Walk this way - Run DMC
Måndag - det är dagen när Carro och jag ska ut och motionera runt nån centralt belägen pöl. Antingen Munksjön eller Rocksjön.

Första rundan vi gjorde:
S T O R M. Eller rättare sagt orkan. Jag höll på att blåsa ut i körbanan när vi gick över Munskjöbron. Mycket jobbig promenad. Blev sjuk på kvällen.

Andra rundan:
HETTA. Vi gick runt Rocksjön och plötsligt fick Carro nåt slags anfall och det gick INTE att gå över spångarna utan vi skulle prompt ut i trafiken och över parkeringsplatser istället. Efter det anfallet började hon plötsligt gå baklänges. Hon försvann bakom ett buskage (hon mådde illa) och kom fram först efter tio minuter.
En runda som brukar ta 35 minuter tog plötsligt en timme och en kvart.
Tredje rundan:
Perfekt väder. Nu skulle vi ta oss runt HELA Munksjön. Efter fem minuter upptäcker Carro att hon har asont i sina fötter. Vi vänder. Går in och shoppar på Myrorna istället.

Idag är det dags för fjärde rundan. Det regnar. Ska bli intressant att se hur långt vi kommer den här gången. Ungefär lika intressant som att den här förbannade texten inte går att få i vänster marginal. Varför gick det med texten här ovan men inte med den här? Jamen centrera skiten då! Aaaarrrggghzxzxxzczc!

söndag 19 maj 2013

Söndagstävling!

Orka. Ja, men gör det nu! Klicka på varje låt, insup melodin, lyssna lite på texten, på sången och så till tävlingen: Vad har dessa låtar gemensamt? Rätt svar belönas med en bra hårdag, solsken och garanterad lyckokänsla i kroppen under MINST ett dygn.
Nu startar tävlingen! Kämpa!

















lördag 18 maj 2013

Fredag kl.21.45


Är på krogen och dränker mina sorger tillsammans med Lill. Vinet flödar, musiken är HÖG och vi skrattar och flamsar som om det inte alls fanns nån i sällskapet som precis blivit utlasad från radiojobbet hon älskar.
Det ringer i min mobil.
"Hej!"
Det är C.
"Hej!
"Vad vill du?" skriker jag för att göra mig hörd.
"Jag vet inte!"
Ha ha ha. Är inte det hemskt kul? Det är min humor på nåt sätt. Att ringa upp någon och inte veta vad man vill. Kul som sagt.

Rolig är Peter Apelgren också. På hans twitterprofil står det nåt i stil med "Alla skrattade när jag sa att jag ville bli komiker. Men nu är det minsann ingen som skrattar längre!"
Varför kommer inte JAG på såna saker för?



Dagens låt: Photograph - Ringo Starr.
När man är ute med Lill och festar till det så får man räkna med en fotosession som saknar motstycke. Det ska tas tvåhundra bilder med hennes smartphone och vi skrattar och flinar och viftar med händerna som två retards för att visa hur K U L vi minsann har det. När vi sedan kollar på bilderna så blir vi jättebesvikna.
"Nä, där ser mitt huvud jättestort ut", "Jag ser ju ut som en asiat!", "Kolla, jag är ju harmynt!" etc etc.
Fast roligast var Lill när hon sa. "Fan vad ful man är när man inte gör sig till!"
Den kommentaren kommer jag bära med mig länge. Länge.

onsdag 15 maj 2013

Tillbaka till ett tidigare liv


Om det inte hade varit för att jag ruckade på rutinerna den där tisdagen i april så hade det idag aldrig hänt. För visst är det så. Ibland är det när man slår in på en annan väg som det händer saker. Saker utöver det vanliga.

Såhär: I vanliga fall så är jag en av dom som står och köar för att komma in på Erikshjälpen när affären öppnar kl.14. Den här specifika tisdagen orkade jag inte masa mig iväg. Först fram emot klockan fyra på eftermiddagen tog jag mig dit. Hittade inget speciellt förutom min gamla jobbarkompis. Vi stod och pratade och skrattade och plötsligt kom Håkan. Jag har alltid vetat vem han är eftersom han är en känd musiker här i Jönköping men jag KÄNNER honom inte. Nu förstod jag att han och Olle skulle snacka. Ändå stod jag kvar. Alla vi tre babblade, det var som om vi var tre gamla polare och skämten haglade oss emellan och detta har jag visst berättat om innan.
Hur som haver. Håkan berättade även att han nu jobbade som medium, han hade mediala förmågor. Som den mest naturliga saken i världen så har vi fortsatt att hålla kontakten. Han känns numera som en mycket viktig, spännande, livsnödvändig och rolig kompis i mitt liv.

Idag besökte jag honom på landet där han bor och nu skulle vi testa att meditera tillsammans. Att gå tillbaka till ett tidigare liv. Förmodligen låter det här som mumbo jumbo i era öron men jag har alltid varit öppen för att vi har levt flera liv. Kort sagt: jag tror på reinkarnation.
Nu skulle jag ÄNTLIGEN få vara med om något jag längtat efter i hela mitt nuvarande liv. Håkan satte på en regressions-cd med en kvinna som pratade lugnt och metodiskt. Hjärtat klappade. Jag var så himla nervös och spänd att detta inte skulle fungera på mig att jag hade svårt att slappna av men jag ansträngde mig verkligen till det yttersta.
När kvinnan på cd:n räknade ner från 10-0 kändes hela jag tung och plötsligt befann jag mig på en äng. Där skulle man lägga sin kropp och sedan sväva iväg (har ni slutat läsa nu?) och när hon räknade ned ytterligare en gång så skulle man sätta ned fötterna och beskriva för sig själv var man var. Var jag barfota? Eller hade jag skor? Vad hade jag för kläder osv....

Detta är vad jag upplevde:
Jag var en flicka på 20 år. Jag stod i utkanterna av en marknadsplats. Året var 1589 och platsen var Cardiff i Wales. Jag bodde i ett vitt, mycket primitivt hus med min mamma. Rösten på cd:n sa nu att jag skulle gå till den viktigaste händelsen i detta livet och vips! så stod jag vid en brunn. Min lillebror hade ramlat ned i brunnen och jag var helt handlingsförlamad. Känslan var mycket stark och nu rann tårarna på riktigt. Min lillebror var död och jag själv dog kort därefter, förmodligen av sorg, jag vet inte. Jag vet bara att jag låg i min säng inne i det enkla huset, att mamman var med och så dog jag bara.
I meditationen så fick jag svar på vad det här förra livet ville berätta för mig och jag fick försonas med den här 20-åriga flickan som tydligen var jag. Jag fick också tillfälle att säga något vettigt till henne.

Mille har varit min lillebror i ett tidigare liv.

Jag ska vara mer närvarande i det här livet. Jag ska ta tillvara på stunderna tillsammans med de mina mycket mer. Ja, jösses. Det är egentligen inte klokt att jag varit med om detta. Det låter förmodligen helt sjukt i era icketroende öron men för mig var det oerhört starkt och tydligt. Nästan så att jag känner för att dra iväg till Cardiff.

Dessutom så fick Håkan kontakt med en människa på andra sidan som ville göra sig påmind hos mig. När han beskrev henne så förstod jag med en gång att det var Karin han hade fått kontakt med. Han berättade en hel del om henne och mig och det blir ganska så känslosamt när man inser att de döda faktiskt finns med oss, trots allt.
Tja, det var väl ungefär det jag ville berätta. Antar att jag kommer få en hel packe med foliehattar på posten nu inom kort.

Tro't om ni vill. Men så ligger det till.


Vårruset 2013 med bullar i magen

Har man haft konstiga infektioner i kroppen, falsk ledgångsreumatism och andra åkommor och DESSUTOM laddat med lasagne och blåbärsbullar - då är det kanske inte så konstigt om det tar 42 långa minuter att gå/springa runt Rocksjön med 6000 andra kvinnor.
Men här är vi iallafall. AMA-gänget. Det är tack vare dom som jag får vara med varje år eftersom att det alltid är någon som blir sjuk (tack Tuppen!) och då får lilla jag hoppa med istället. KUL!
Hoppas på sjukdom även nästa år. Ja, för nån annan där ifrån Arbetsmarknadsavdelningsgänget alltså.

måndag 13 maj 2013

Morgonen doftar vår och jag är glad igen


Ni vet den där gamla sagan om Peter och vargen? Stämmer inte den ganska bra in på den här blogginnehavaren? Jag ropar och skriker om än det ena och än det andra och nu är det fara på taket här och HERREGUUUUUD! HJÄÄÄÄLP! och så är det inte det. Någon fara alltså. Jag är expert på falska varningsskott tydligen. Vi döper om sagan till Mirre och vargen. Vi gör det nu.

Nej. Jag har nog INTE ledgångsreumatism. Vad det var frågan om vet jag fortfarande inte så jag tänker faktiskt vara så inuttahelvette fräck och ta den där läkartiden ÄNDÅ på torsdag. Det är dags att kolla upp den här gamla kroppen. Såvitt jag vet så har jag varit med och betalat skatt till landstinget sedan jag var 18 år ung och hade mitt första riktiga jobb som städerska på Västra Klinikerna. Nu är det paybacktime, Landstinget!
Jag vill faktiskt veta om jag är riktigt frisk.Och hur sjutton man bara kan svullna upp sådär otäckt utan anledning. Eller förresten...jag har mina onda aningar och det är nu som du Lena får sluta läsa.

Jag har en nämligen en gammal kompis som rekommenderade NÄSSELPULVER - det skulle bland mycket annat vara kanonbra mot håravfall. Detta råkade jag nämna högt här i hemmet och tre dagar senare stod det en brun illaluktande påse full av grönt pulver i skafferiet. Två matskedar om dagen skulle intagas. Gärna i juicen eller i filen.
Är det något jag är jätteintresserad av så är det att må bra och mår bra gör man ju av nyttiga saker. Nu skulle här ätas nässelpulver!
I tre dagar tvingade jag i mig den gröna sörjan och sedan.....började jag må väldigt, väldigt dåligt. Blev vansinnigt öm i lederna och som sagt var - händerna gick knappt att röra.
Slutade med det nyttiga, åt pizzor och chips och det var H Ä R L I G T, smorde in mig med världens bästa salva, nåt slags hästliniment från EKO-hallen (av alla ställen!) och sakta, sakta blev jag bättre. Jag måste vara landstingets våta dröm! Tänk om alla sjuka, potentiella patienter kunde vara som jag! Bara läka sig av sig själva sådär med hjälp av hästkurer och Estrella. Härligt.

Nu ska jag I OCH FÖR SIG inte dra nässelpulvret helt i smutsen. Skägget äter det med stor aptit och han klagar inte över att han fått, buhu, ont i sina leder. Kanske är det inte alls nässelpulvrets fel men jag vet bara det att jag vågar ALDRIG mer ta ens en halv tesked utav det utifallomatt det onda skulle komma tillbaka.

Så Lena. Nu kan du titta igen.

Dagens låt: Glad igen - Ulf Lundell
Ulf Lundell? Ja, Ulf Lundell!

fredag 10 maj 2013

Nu är det kört. Riktigt kört

I onsdagskväll började jag känna mig jättekonstig i händerna. På morgonen dagen efter var jag hemskt stel och lite svullen, speciellt i vänster hand. Var ute och gick min tidiga runda men kunde inte springa en millimeter - det kändes som om mina knän skulle paja då.
Ont i leder = LEDGÅNGSREUMATISM.
Ledgångsreumatism = livet är slut.

Ringer vårdcentralen nu på morgonen. Förklarar min oro. Det är fredag, vad skönt det hade varit att få komma och ta prover innan helgen och...."du kan få en tid nästa torsdag"
Jag håller inne en snyftning.
"Så det är meningen att man ska försöka självläka då? Om du tittar i mina journaler så kan du se att jag inte precis överbelastat sjukvården. Jag är OROLIG nu! Vad ska jag göra?"
Hon i luren blir lite nervös och säger att jag ska återkomma på måndag och eventuellt få en akuttid. Annars är det en läkartid på torsdag som gäller.
Jag tackar (för ingenting) och lägger på.
Googlar "ledgångsreumatism". Allt stämmer. Det KAN tydligen bara komma över en natt. Hurra!

Är så stel. Känner mig som en 85-åring i kroppen. Och ja - jag är skitdeppig. Och ledsen. Vad fan ska jag drabbas för? Jag som verkligen tänker på vad jag stoppar i mig.
Håll era rörliga tummar för att jag har fel, fel, fel. Att det här bara är nån slags konstig inflammation.
Tjoflöjt fast tvärtom.

onsdag 8 maj 2013

Neveränding love

Varför ligga och guppa i vattnet vid natursköna Husvarnaån när man istället kan testa på det lockande stadslivet?
Så resonerade Herr och Fru Våghalsig And och gav sig ut på äventyr. De landade mitt i centrum. Inte en pöl i sikte, bara en massa grå asfalt vart man än såg. Bilar och avgaser. Spännande!
De höll sig runt Drottninggatan för där verkade det finnas en hel del korkade människor, bland annat i huset mittemot pizzerian, som slängde ut bröd till de två makarna. Vilket bra ställe! tänkte de. Här kan vi minsann bosätta oss.



Ja, ungefär så började sagan om de två fina, urgullliga änderna. Men sagan tog slut den här kvällen, dagen innan Kristi Himmelfärd, för plötsligt kom Mille och Skägget hem.
"Vad konstig du ser ut!" sa jag till Skägget.
"Ja, det har hänt en hemsk grej. De två änderna har nyss blivit påkörda och nu ligger honan skadad i gräset nedanför vår trapp. Hanen ligger på gräset vid ålderdomshemmet."
Jag får panik. Det knyter sig i magen. Jag vill bara sätta händerna för öronen och skrika TYST! JAG VILL INTE HÖRA!
Som väl är har en granntjej nerver nog att ringa djursjukhuset, polisen etc. Efter en halvtimme vågar jag mig ut till den lilla chockade andhonan. Hon har förmodligen skadat båda sina ben. Hon kan inte röra sig. Mitt hjärta blöder. Jag vill stortjuta. Om jag visste att Djursjukhuset kunde fixa henne så hade jag gärna pröjsat för det. Kostar det tiotusen? Varsågod här. Jag kan inte se någon lida. Det är omöjligt.
Plötsligt så kommer det en bil och en viltvårdare dyker upp. Han ska fixa det här. Fram med en håv och en svart sopsäck och sedan in med sopsäcken i bagageluckan. Man kan ju bara försöka föreställa sig den skadade andens panik. Eller hennes mans många frågor. "Vart tog hon vägen, min tjej?" "Vad hände?", "Varför skulle vi till stan för?", "Ska jag vara ensam nu? Hela tiden? Jag saknar henne redan!"

Nu är Fru Våghalsig And död. Hennes make ligger fortfarande kvar på gräset utanför ålderdomshemmet. Man kan se att han är ledsen och chockad. Men han lever. Han kan gå.
Ligger han kvar där imorgon så ska jag försöka fånga honom och förflytta stollen till Huskvarnaån.

Änder ska, snyft, inte vara i stan.


fredag 3 maj 2013

Sluta upp att lama er med Batman!


Har du facebook? Okej. Då har du med 100%-ig säkerhet sett den här serierutan i sjuttioelva olika utföranden. Är detta tilltag roligt? Nej, inte alls.
Om jag får sätta texter i pratbubblorna så ska det stå:
"Ska du lägga ut det här på facebook?"
Batman: "SÅ FAN HELLER! Jag vill väl inte uppfattas som totalt rubbad eller!"

Den var ju inte heller speciellt rolig. Så snälla, lägg av. Lägg ned. Nu måste livet gå vidare.

Dagens låt: Raining blood- Slayer:
Gitarristen Jeff Hanneman, ungefär lika gammal som jag, har dött. Han dog igår. Själv så dör jag nästan när jag hör de bästa Slayerlåtarna. Att det kan kännas så skönt att bli manglad alltså.

torsdag 2 maj 2013

Fyra systrar som säkert mår bättre än jag


Åh, men nej! Bland det sista jag sa på anställningsintervjun var att "jag är väldigt sällan sjuk!". Gissa vem som blev sjuk tre dagar efter det korkade och självbelåtna uttalandet då? Just det. Moi.
Känns som om jag har blivit överkörd av en trailerdragare. Har ont, ont, ont i hela min lekamen, det gör till och med ont under fötterna när jag går. Vad är detta? Hade hög feber igårkväll, 37,5 grader. Ja, ni hör - det är ute med mig.
Och jag som ska jobba hela dagen på trafiken imorgon och sedan gå ut på after work och på lördag ska jag gå jämte ytterligare en gång på nya jobbet som personlig assistent, visserligen bara några timmar men ändå. Jag orkar ju ingenting nu!
Fortsätter knapra starka Alvedon, ligga med min vetevärmare och tycka synd om mig själv. Mycket synd.
Roar mig med att KOLLA PÅ DESSA FOTON. Gör det du också.

Krya på mig! Tack ska jag ha.