Lingonvecka

Så är det.
Det är även onsdagen då monstertvätten ska tvättas i EN maskin eftersom att den andra, WASCATORN, har tagit paus, pension eller kanske gått och dött, vadvetjag. Men det blir ju dubbelt så jobbigt. Fan.
Det är även veckan då det ska stås på loppis tidigt på lördagen. Jag häpnar varenda gång jag sticker in näsan i källarförrådet och får syn på alla loppiskartonger och allt annat löst jox. Ska bli så infernaliskt skönt att bli av med skiten och istället casha in stålars.

De nya strumpbyxorna kliar och spänner. Mina gamla skinnstövlar från NILSON (ibland kostar hon på sig, jodå) är minst tre år gamla men så jädra sköna. Fast de kanske borde uppgraderas?

I radiostudion jämte oss idag bråkar dom två morgonvärdarna. Intressant hur man kan skälla på den ena och verkligen stortjuta ena sekunden för att sedan stå i studion och låtsas som om det regnar. Lyssnarna märker nog ingenting. Jag är imponerad.

Dagens låt: Silly thing - Sex Pistols.
Sill. Inlagd. Plötsligt bara står den där i kylskåpet. Jag har inte köpt den. Han har inte köpt den. Katten har inte burit hem den. Så då vet man att det är svärmor som har köpt den.
Så har jag det här. Ibland kommer man hem och så upptäcker man att det står en toapappersbal i källaren eller tre tjog ägg på köksbordet. Eggstra skitkul är vad det är.

En tråkig indian

Igår var det så äntligen dags. Jag och Bittan masade oss iväg till Folkets Park för att vara med på en medial föreställning med Jörgen "Spöket" Gustafsson. Känd från tv. Ni vet de där "Det okända" och "Förnimmelse av mord".
Vi var ganska många som var nyfikna på honom. Kvinnor kanske jag ska tillägga för i publiken var det kanske 142 sjalbeprydda kvinnor och typ åtta män.
Nåväl. Skit i det. Jörgen började iallafall babbla lite lätt om hur kvällen skulle arta sig och plötsligt bara sådär hade han kontakt med en ande.
"Hm. Hm. Hm? Okej. Jag känner att jag har kontakt med en man här. Jag skulle vilja säga att han är något längre än jag och lite kraftigare. Han har något mindre med hår än jag och jag skulle vilja sätta hans ålder till någonstans där vid pensionsåldern."
Och så riktade han sig till en kvinna med glasögon på rad fyra samtidigt som han fortsatte snurra om att mannen hade jobbat kanske i det kommunala, kanske inne, kanske ute, kanske jobbat med händerna, kanske på ett kontor.
Lite svävande tyckte jag. Om nu en ande vill ha kontakt med en person genom ett medium så kan väl anden säga "Jag heter Sonny Bäckström och jag jobbade på Electrolux med dammsugare. Jag vill ha kontakt med Eivor. Hon har eksem i ansiktet och sitter längst ut där nere på sista raden".
Tycker jag då då men jag är ju inte det minsta medial så jag kanske ska hålla klaffen.
Ytterligare fem personer från... den andra..brr..scary...sidan kom till Jörgen och alla var gamlingar som dött av hjärtinfarkter och alla var de "lite finurliga".
Det hade varit uppfriskande om Jörgen fått kontakt med, låt säga, en smällfet man med stort ilsket rött hår, jättestarka glasögon och sjömansskägg. Nu lät alla som vilken person/gamling som helst liksom.
Efter pausen blev det frågestund och en av höjdpunkterna där var när en tjej ställde sig upp och frågade "Det finns ju människor och djur....Finns det skogsväsen?"
Då fick man kväva en fnissning. Liksom när Jörgen förklarade att när man är barn så har man ju ofta en låtsaskompis och den är ju alltid ett barn - inte en gubbe eller en tråkig indian eller så. Ha ha ha!! En tråkig indian! Visst lät det kul? Indianer ÄR ju tråkiga.
Efter tre timmar och tio minuter så tassade Bittan och jag iväg. För när Jörgen började prata om sina nya tänder som han fått av Försäkringskassan tyckte vi helt enkelt att det räckte så.

Jörgen får 4 foliehattar av 10 i betyg av mig.
(Nu låter det som att jag inte tror på det här övernaturliga. Det GÖR jag. Det är bara det att jag har lite svårt för JG).

Kändiskockar - fuck off!

Vegobiffar i frysdisken är dyra grejer. Därför var det jag som fann mig dreglande över Fredrik Pauluns kokbok för ett tag sedan och speciellt då receptet på biffarna ni ser här ovan.

Så här blev resultatet. Platta, grå, oformliga och konstiga. Hade det varit den här bilden som fått illustrera matkändisens vegobiffar hade inte en enda person dreglat. Tvärtom. Fast goda var de - det kan jag inte sticka under stol med. Riktigt delikata till och med. Får jobba mer med det estetiska till nästa gång.

Och så över till personen jag älskar att hata. Monika Ahlberg. Gift med en självupptagen skådis , mamma till tre barn, egenföretagare och kokboksförfattare. Hennes dygn kan OMÖJLIGT bestå av 24 timmar. Gör det det så måste hon vara en utomjording.
Iallafall - jag har två av hennes böcker (billiga loppisfynd) och jag måste tyvärr medge att de är roliga och frestande att kolla i. Idag slog jag till! Jag skulle banne mig baka bullar. Monika tyckte att jag skulle försöka mig på "Beatas smörbullar" och jag okejade. Inhandlade smör, sirap och kardemumma. När jag satt igång med degen upptäcker jag något skumt som den extra terrestriala fubbat sig med.
Receptet:
150 gram smör
5 dl mjölk
50 g jäst
5 dl vetemjöl
1/2 tsk salt
3 tsk stött kardemumma
1 1/2 dl vit sirap
14-15 dl vetemjöl.
Ser du det också? Jamen herregud - vetemjölet!! Vad menar E.T? Jag laddade ju med 15 dl mjöl och då upptäckte jag att hon skrivit 5 dl vetemjöl i början av receptet. Jag började hyperventilera. Menade hon 20 dl mjöl eller var de 5 decilitrarna vetemjöl något annat? Jag chansade och hoppade över dom. Med resultatet:

De blev SKITBRA/SKITGODA/MÅNGA! Tack Monika! Men du - be gärna någon korrekturläsa dina förbaskade recept innan du låter dom gå i tryck. Thommy Berggren kanske kunde....?

Dagens bön

Gode GUD - gör så att:
# Eddie snart går hem så Mille lugnar ner sig annars måste jag skaffa ett nytt huvud eller iallafall nya öron. VAD den ungen, Eddie alltså, skapar k a o s.

# Pappstjärnan i fönstret inte börjar brinna. Jag är alltid skitnojjig över att pappen ska fatta eld, trots att det nu är typ femte året som jag smällt upp den i fönstret. För en halvtimme sedan satte jag i en glödlampa. I samma sekund som jag var färdig såg jag att det stod "MAX 25W" inuti stjärnan. Var det en 25-wattare jag satte i eller var det en 40-wattare? Jag orkar inte titta efter för det var så himla omständigt att kränga in sin tjocka, rynkiga hand där i innanmätet. Så nu tänker jag vaffan! börjar det lukta bränt så känner jag väl det. Eller?

# Grönkålssopppan blir av den ätbara sorten. Ni vet inte hur mycket jag avgudar den gröna kålen. Däremot vet ni hur osäker jag är i köksregionerna.

# Att fler människor vågade vara som gubben jag råkade på idag. När jag släppte av AK hemma vid hennes hus så stod det en gammal man på trottoaren som ropade in till mig i bilen.
"Vart ska du?"
"Till Huskvarna!"
Då klev han fram och frågade om han fick åka med en bit. Han skulle till Tusen och en natt. (erotikcenter? nej - en restaurang tydligen). Jag nickade och så åkte vi.
"Jag heter Kenneth!" presenterade han sig.
Han såg verkligen INTE ut som en Kenneth. Sa han det för att verka lite hipp eller hette han verkligen KENNETH? Han såg faktiskt mer ut som Uno, 82 eller Sven 79. Vi pratade lite innan han var framme och bland annat så fick jag veta att hans fru hade psoriasis. Det var ju nödvändig information under den korta åkturen.
"Hejdå och tack söta tjej!" sa han när han klev av. (Jag tjej! Visst säger man tjej om sig själv ibland men när det var den här gamlingen som sa det fick han mig att känna mig som en elvaåring...)

Kenneth gjorde rätt, tycker jag. Och jag gjorde rätt. Det är så här jag vill att samhället ska se ut. Man ska våga fråga om hjälp. Man ska våga lita på varandra.
Jag ber dig GUD - gör så att världen bara består av människor som mig och Kenneth.

AMEN.

Dagens låt: Trick of the light - The Triffids.
Mysfaktorn är hög här hemma nu med alla ljus och allt. Julefrid kom. Ååååh, om bara den där Eddie kunde gå hem också......

Vissen vissnare vissnast

Nu har jag bestämt mig. Jag hatar människor som säger den här meningen till mig: "Men de är ju jättelätta ju!"
Nu pratar jag inte om Sara Wedlunds rumphalvor utan om orkidéjävlarna. Jag svär lite tufft här så ni ska försöka förstå sinnesstämningen. Man blir så förbannad ju!
Här drar man hem vita jävla svårstavade Phileanopsis eller vad fan dom heter, billiga är dom ju också, och hur länge varar dom? Frågar du mina hatmänniskor så svarar de förstås ett käckt "Hur länge som helst!"
Själv så är jag förvånad och tacksam om de överlever en månad. VAD GÖR JAG FÖR FEL?
En har sagt att hon vattnar sina ofta. En annan vattnar inte alls. Jag själv har lekt Maud Olofsson och lagt mig där i mitten. Inte för mycket. Inte för lite. Lite lagom. Lite mellanmjölk.

Jag åker upp på IKEA i helgen och köper en ny. En sista chans ska den där förgrymmade Phileblablablan få innan jag ger upp.

Finns det någon orkidékännare bland mina bloggläsare så...HJÄLP!!!

Dagens roligaste

Är på författarträff på Stadsbiblioteket med dottern. I lokalen sitter barnboksförfattaren Petter Lidbeck i en fåtölj uppe på scenen. Framför honom sitter en hel skolklass plus vi. Alla ungar viftar med sina händer för att de vill fråga en massa frågor som de klurat ut dagar i förväg.
Efter tjugo minuters gäspframkallande frågor i stil med "hur många böcker har du skrivit?" och "hur slutar den och den boken?" så räcker en liten snaggad blyg kille med glasögon upp handen och undrar: "Hur många vänner har du?"
Petter, författaren, tycker att det var en av de smartaste frågorna han någonsin fått. Aldrig hade han fått den innan. Han kommer till slutsatsen att han har typ fem vänner.
Efter yttterligare tjugo minuter räcker samme försynte kille upp handen igen och frågar med lätt nervös stämma: "Hur ofta går du på toaletten?"
Alla skrattar och vrider på sig. Jag skrattar också. Petter säger att "Nu har du ställt två av kvällens bästa frågor. Vem ÄR du egentligen? Vad heter du? Jag skulle vilja titta in i din hjärna. Vad GÅR du på?
Det sistnämnda tyckte jag var mycket roligt sagt så jag skrattar så mina tårar börjar rinna. Säga så till en nioåring. Vad GÅR du på? Ha ha ha. Kul.

Barnboksförfattaren gick förresten mer gånger på toa än han hade vänner. Beroende på vad han hade ätit förstås.


Dagens låt: One of the boys - Rose Tattoo.
Mille, sex år, fick inte hänga med på författarträffen. Inte så konstigt egentligen. Han verkar ju inte ens begripa vad en författare är.
Idag så skulle han nämligen säga något retligt till mig och klämde till med: "Din FÖRFATTARE!"
Hemskt vad arg man bli av sådana påhopp.

Sär skrivning är ju kul

KYCKLING LEVER - "..han lever, han lever, hurra hurra"
BAD SHORTS - inte är de bra inte...
HUGG ORM - Effektivare än att slå den?
SKUM TOMTE - tar klapparna själv
RÖK FRITT - bolma på bara!
SLÄNG GUNGAN - den är nog trasig.
SJÖ NÄRA TOMT - inte sjönära då?
KASSA SKÅP - inget att förvara något värdefullt i.HAND TVÄTTAS - före maten.
NACKA NAPRAPATERNA - ta livet av dem!
LÅNG HÅRIG - men kanske snaggad?
BIND GALEN - innan han skadar någon!
SNOR KRÅKA - stjäl en fågel.
JÄST SVAMP - alkoholhaltig?
ETT STYCK MORD - vill ni beställa något mer?
SKYGG LAPP - skraj same?
HÅLL PLATSEN - så ingen annan tar den.
SJUK GYMNAST - kan behöva en sjukgymnast.
MORGON ROCKAR - kväll suger?
BARN UNDER KLÄDER - rädda dem innan de kvävs!
SUPER UNDER STÄLL - dricker alkohol medan han sladdar?
ETT TRUMPET SOLO - tutar lite motvilligt?
SNODD MAPP - Åhléns kränger hett kontorsmateriel för 19:90

Årets julklapp anno 1790?

Krubbkrubban. Ser ju vansinnigt delikat ut. Eller kanske inte.

Tomas Ledin och jag

Konstigt att ingen av er har undrat över mitt "och så har jag kelat med Tomas Ledin". Hade jag inte varit jag och läst den har vattniga bloggen så hade iallafall jag blivit supernyfiken. Vaddå kelat? Vad menar hon? Hur kunde hon? Med den mesen?

Groupiens svar:
Susan och jag närde ju tidigt drömmar om att bli journalister. Redan när vi var tolv så var vi så kallade JUNIORJOURNALISTER på tantblaskan Hemmets Journal. Vårt första jobb: Intervjua "punkbandet" ULTRAVOX! Inte kattskit, va?
Det engelska bandet var supertrevligt och självklart fick vi blodad tand. Så fort minsta b-kändis kom till stan så var vi där och viftade med vårt block och våra banala frågor. Således har jag träffat Kal P Dal, Magnum Bonum, Ulrika Knape, VARGTASS (högljutt flämt) samt då förstås....Tomas Ledin.
Jag minns inte så mycket från vårt möte men jag minns att Tomas hade sin arm runt min axel (så kallat kel?) då Susan skulle föreviga oss med sin Kodak Instamatic.
På bilden ser det ut som om Ledin misstänker att jag lider av någon sällsynt smittsam sjukdom och jag har ett finger i munnen som hålller på och joxar med ett tuggummi. Säkert av märket BUGG. Jag halvblundar. Inte för att jag njöt av situationen utan för att jag ALDRIG I HELA MITT LIV VARIT MED OM NÅGOT MER PIIIINSAMT.

Så. Färdigbiktad. Frågor på det?

Superonsdag!

Har man blivit kallad "Det vackraste jag vet" (!!!) i P4 Östergötland innan klockan halv åtta på morgonen och efter det fått ett telefonsamtal där en retlig person skrek NICKELBACK! NICKELBACK! (jag tror att det var Håkan Eng) bara för att P4 Jönköping spelade min hatgrupp just då - då känns det som att man är på banan. Det kommer att bli en bra dag av det här.
Slutar halv elva. Ska handla. Laga nåt gott. Softa. BESTIGA MOUNT MONSTERTVÄTT. Softa lite till. Kanske ta en promenix. Kanske åka på nån trevlig second handaffär. Prata lite med mina barn?
Det ska nog bli en dag av det här med.

Nu säger mina kollegor här att det är torsdag imorgon. VART TAR VECKORNA VÄGEN? (sistnämnda meningen kommer jag antagligen att upprepa minst en gång i veckan för all framtid från och med nu).

Dagens låt: Action - SWEET
Yes! Idag blir det action, om inte annat i tvättstugan. Jag hyser en slags hatkärlek för tvättandet. DEt är ju asjobbigt att tvätta men samtidigt blir man liksom tillfreds med sig själv. En slags renata Chlumska superlight. That's me.

Ökänd i det okända

Jörgen Gustafsson. Large? Nej. Small? Nej. Medium? Ja!
Första gången jag såg honom på teve så bara skrek jag rätt ut. "Han känner jag ju!!!" Det var en reflex.
Jag känner honom inte alls men jag är HUNDRA PROCENT säker på att jag haft med honom att göra på ett eller annat sätt via mitt förra jobb. Då, på Kulturhuset, hade man ju att göra med både kreti och pleti. Det var konstnärliga, KONSTIGA, tanter som gjorde pyramider av skräp, det var rollspelare med alvöron, det var killar i kjolar och pärlhalsband. Högt i tak alltså. Och mitt i detta måste mediale Jörgen befunnit sig någonstans, någon gång. Min känsla när jag såg honom på teve:
"Jag VET att jag inte tålde honom!"
Iallafall - idag stod det i JP att mediumet Jörgen minsann skulle komma till Folkets Park här i staden i dalen. Eftersom jag är en mycket luttrad quinna så ringde jag chefen för folkparken och kollade om detta stämde.
Det gjorde det inte. Jörgen, the man, the myth, den obehaglige jäkeln kommer först nästa måndag.
Då ska jag dit och kolla. Vi syns(k) Jörgen!

Mera Nisse

Var riktigt störtförbannad på Skägget i våras. Jag behövde hämnas. Han skulle minsann få. Alltså var det jag som genast tog mobiltelefonen, min telefon, och bytte ut hans namn mot Nisse Hellbergs. Så varenda gång Skägget ringer så står det att NISSE HELLBERG ringer till mig! Du fattar?! Vilken sabla bra grej, va!

Åhå hå hå. Nänänänä. Mig leker man då banne mej inte med.
Såatte.....

Tänker han på natten med mig, Nisse?

Eftersom Sparkling plockade upp stafettpinnen och berättade om sin natt med Sven Wollter och Bernt Egerbladh så kan ju jag, the groupie, berätta om min heta natt med Nisse Hellberg.

Så här var det. Året var 1985. Jag och Susan och ett gäng killar, ett gäng mycket roliga killar kan tilläggas, ett gäng killar som jag inte vet hur vi kom ihop oss med kan jag också tillägga, tog min farsas bil och drog till Växjö. Wilmer X skulle spela på Munken och vi var ju stora Wilmer-fans allihop och kul skulle det bli. Kul blev det. Jag minns att jag hade jeans, tjocka röda benvärmare som täckte HELA benen SAMT en lång stickad aprikosfärgad (hemstickad av moi) olle och en tröja till under det. Den här crazy utstyrseln hade jag alltså på mig inne i den trånga stekheta klubblokalen och det var väl klart som korvspad att hela jag badade av svett. Fräscht.
Efter konsertens slut så satte sig Susan och jag oss på nedervåningen och chillade lite. Plötsligt kom vårt killgäng TILLSAMMANS med hela fucking Wilmer X. Vilken tur att just våra nyfunna killkompisar visade sig vara manliga groupiesar! Win -win!
"Vi ska på efterfest med bandet. Ska ni med?"
Jag har en idé om att detta kan vara den mest korkade fråga jag någonsin fått.

Vi studsade upp och hängde på. Hamnade i en studentkorridor utan så värst många studenter och partyt var igång. Alla var glada och fulla och någon hittade en kamera och tog en himla massa kort på Wilmer-medlemmar som spexade och hade sig. Kort som jag har kvar.
Iallafall. Nisse och jag hamnade i en soffa jämte varann och där satt vi och snackade. Han var supertrevlig och tyckte till och med att jag kunde komma till Malmö så han "skulle kunna visa runt mig där". Flämt! Hade man inte varit starstruck innan (fast det hade man ju) så hade man blivit det där och då. Jag hann måla upp bilder av mig och Nisse där vi gick i Pildammsparken och sparkade i löven tillsammans samtidigt som han testade nya textrader på mig när någon plötsligt kom och sa att festen var slut. Vi måste dra.

Av någon mycket mystisk anledning så skulle alla vi i jönköpingsgänget hänga på bandet till deras hotell. Det blev således ännu mera festande på Nisses och Sticky Bombs hotellrum och natten var sen och hoppsanhejsan nu skulle alla sova. Det var där och då jag hamnade i Nisses säng. Med mina benvärmare och mina tjocka olle. Väldigt oskyldigt. Men för en spänningssvältfödd smålänning som jag var ju detta himmelriket. Lilla jag! Sova jämte N. Hellberg!
Jag fick en puss på kinden. Det fick jag. Och sedan var det god natt. Man är uppenbarligen inte nån supergroupie i klass med Pamela des Barres. Tyvärr.
Anyway. Tre timmar senare så kom Susan och knackade försynt på hotellrumsdörren och när vi krånglat oss ner i foajén var vi i upplösningstillstånd. Skratt och flams och ja, det här levde man ju på i några månader, år, nej, baske mig DECENNIER märker jag nu.

Och då har jag inte talat om när Lena och jag var på Svarta Börsen med Björn Afzelius och hans mycket roliga band.
Det får vi ta en annan gång.

Smells like pensionär spirit

Vaknar. Kliver ur sängen. Drar på mig den röda morgonrocken som har hängt med i åtta år. När jag rullar upp rullgardinen känner jag en pust. Det luktar pensionär! I samma stund som jag konstaterar detta så börjar hjärnan aktiveras. Den första tanken som tänks är att "herregud, är det redan vid den här åldern, NU, som man börjar ge ifrån sig gammelmänniskolukter?"
Och sedan:
"Men egentligen - exakt VAD är det som gör att det luktar pensionär?"
Är det att hos gamla människor luktar det instängt? Fast om ett gäng femåringar är instängda i en lägenhet några dagar då luktar det väl inte likadant som om det hade varit ett gäng 75-åringar?
VAD ÄR DET SOM SKAPAR LUKTEN? Är det en blandning av bröstkarameller, portvin, söndagsstek med svartvinbärsgelé, löständer och blodtryckssänkande medikamenter?
Ja, fråga inte mig för jag vet inte. Men jag vill hemskt gärna veta.

Just nu vädrar jag.

Dagens låt: Safety dance - Men Without Hats.
Har varit ute och traskat idag. Både igår och idag för att vara korrekt och båda gångerna har jag haft min lila fulmössa på mig. Som jag älskar. Fast efter en kvarts rask promenad känner man det. Man är för varmt klädd. Det är liksom inte mössväder.
Jag är alltid fel. På nåt sätt. Alltid.

En groupies bekännelser

Alla har vi ett förflutet. Jag till exempel - jag har ett som groupie. Hur många av er har kelat med Tomas Ledin? Hur många av er har varit på middag med Björn Afzelius, munhuggits med Mikael Wiehe eller delat säng med Nisse Hellberg? Jag ser inga händer som viftar i luften? Okej. Men det har jag! Jag har TILLOCHMED suttit på en armlängds avstånd från en deppig, svettig ULFFUCKINGLUNDELL i hans loge. Slå det om ni kan!
Fortsättning följer. Hinner inte skriva mer eftersom jag ska gå och lägga mig med Lemmy, Slash eller Nikki Sixx om en stund. See ya! Tada!

Har de också rensat ur sina garderober?

Skulle det finnas en förening som hette Anonyma Hamstrare så skulle jag kunna vara med. Det skulle kännas bra att sitta i ring med andra stollar i samma sits och med skammens rodnad på sina kinder säga:
"Hej! Jag heter Mirre och jag är en hamster".
Att jag verkligen är sjuk blir väldigt uppenbart när man öppnar ett skåp hemma hos oss. Öppna skafferiet - BONK! Där ramlade ett påskägg ut.
Öppna garderoben i hallen - PANG! Där kom ett gäng gamla glödlampor uttrillandes ja.
Allt är precis knökafullt överallt och trots att jag kommer mig för att rensa en gång i kvartalet så fylls skåpen på lika snabbt som man hinner säga orden "bra att ha".

Idag tog jag mig i kragen och rensade ur en garderob. På hatthyllan: Åtta olika hjälmar, sjutton olika sjalar (jag använder en vad har jag de övriga till?), två ryggsäckar, en bag. På stången: 25 olika jackor och kappor. Är jag ett modelejon? Svar nej. Jag använder en eller två jackor. Varför kan jag inte skänka bort allt det övriga? Nämen det går ju inte. De kan ju VARA BRA ATT HA. Mmm, eller hur.
På golvet stod tre paraplyer, en bortglömd foppatoffel, ett par extremt leriga snyggstövlar som jag nu kände mig nödd och tvungen att kassera (bra Mirre, bra!), två par gummistövlar som är mina (räcker det inte med ett par? Uppenbarligen inte), sandaletter och flippflopps och jagvetintevad. Jag blir galen. Jag menar förstås: ännu galnare.

Hur som haver. Imorgon ska jag ta mig an barnens garderob. Där skulle man lätt kunna rensa bort 70% av allt eftersom de har sina favvoplagg och.... ja, ni vet själva hur det är. Vad fan anstränger man sig för liksom? Får inte sexåringen ha på sig sina "mjuka jeans utan gupp" blir han galen. Vad då gupp? Vad menar han?
Imorgon är det helt enkelt jag, The Trouser-Terminator, som rensar bort och skänker alla brallor till nån välgörenhetsinrättning. Tänk vad barnen i Afrika ska bli glada över sin nya guppiga jeans!

Dagens låt: Time is on my side - Rolling Stones.
Torsdag idag igen. Sinnessjukt. Vart tar veckorna vägen? VART TAR DE VÄGEN?

En besvärlig igelkott

Har du läst Igelkottens elegans? Ni vet den om den oansenliga, buttra portvaktskvinnan som blir polare med en om möjligt ännu surare 12-13-åring som heter Paloma som vill ta livet av sig bara för att hon är så enormt överintelligent? Och du har också tyckt att boken är helt UUUUUUNDERBAAAAR? Vad kul för dig.
Jag försökte börja på boken i somras men var inte riktigt på humör för buttra, franska människor. Så därför styrde jag kosan mot biblioteket och där hittade jag filmen. Igelkotten hette den. Kort och koncist.
La mig i soffan en fredagkväll och började kolla. Efter 20 minuter med dysterkvistarna så började dvd-helvetet att hacka. Filmen tog ett skutt framåt i handlingen. En japansk, något mindre butter person, hade gjort entré. Filmen rullade på fram till 1:05 och där tog det tvärstopp. DVD-skivan var väl skitig förstås. Aaaargghh! Åh, vad jag verkligen HATAR devede!
Gick tillbaka med filmen på måndagen och blev lovad att jag skulle få låna den på nytt när de slipat om DVD-skivefanskapet.
I förrgår gjorde jag slag i saken. Efter som jag var kopiöst barnledig så hade jag verkligen all tid i världen att igelkotta och ha mig.
Filmen hoppade bara några små hoppsasteg så nu lyckades jag äntligen få ett någorlunda grepp om den. Den var uuuuunderbaaaar, eller nja, bra då. Bra var den. Finner man sig själv med två våta Ted Gärdestads-kinder så vet man att man åtminstone blivit berörd.
Så härmed rekommenderas filmen Igelkotten. Hyr den bara för en tia i EN HEL VECKA. På bibblan. Hoppsan!

Ibland är det öken på trafiken

Stora delar av mitt jobb som trafikreporter går ut på att svara i telefon. Det är den så kallade allmänheten som ringer in och tipsar oss om trafikstörningar på numret 020-999 444. Det är inte så lätt som man kan luras att tro. Speciellt inte som att
1. Man alltid har på P4 Jönköping i högtalarna.
2. Den andra kollegan pratar/sänder samtidigt (ofta lite för högljutt enligt min mening).
3. Idioten i den andra änden av telefonen lider av talfel/sprakande mobiltelefon.
Det är inte lätt.
Idag ringde en mumlande figur med bred, grötig dialekt och ville göra oss uppmärksamma på två älgar mellan Fristad och humdumdida?
"Kan du ta om den sista orten där?" sa jag.
"Spachlöllla".
"Va?" sa jag. "Kan du bokstavera?"
"Är du ny eller?" sa han med tydlig röst plötsligt. Jävla typ.
"Nej, men jag sitter i Jönköping och är inte så jättebekant med trakterna i Sjuhärad och dessutom hörs det väldigt dåligt. Du får BOKSTAVERA!"
"S P A L Ö K"
"Spalök? Är det korrekt??...jag hittar ingen ort med det namnet". Och så håller vi på och dividerar och bokstaverar. Det är uppenbart att han inte kan stava för efter sju minuters ältande hittar jag orten. Den heter Sparsör, tror jag, jag har glömt. Men den ligger nära Fristad och innehöll verkligen inget jädra K i sitt namn.
Spalök.
Det är till att vara klök. Som vi säger här i obygden.

Jag är er nya Göran Kropp!

Plötsligt en dag bara bestämde jag mig. Jag skulle utmana mig själv. När jag pratade om mitt projekt skakade alla på sina huvuden. Alla försökte avråda mig - men nej. Jag hade bestämt mig. Mitt beslut stod fast. Bergfast.
På morgonen klädde jag på mig som vanligt. Åt en bastant frukost för jag visste att den här utmaningen krävde en hel del energi. Klev ut. Jag var redo. Det var mulet och grått ute - perfekt!
Snart såg jag mitt mål. Jag hittade vad jag sökte och började därför gå hemåt med raska steg.
Precis på dagen en månad senare är min utmaning avklarad. Jag gjorde det. Jag klarade det. Jag kan säkert bestiga K2 och paddla runt USA också.

Var det mödan värt? Skulle jag rekommendera andra att göra samma sak som jag utsatt mig själv för? Svaret måste bli ett nej.
Jag tycker absolut att ni inte ska göra som jag.

Läs inte Sofi Oksanens bok "Utrensing". Bestig hellre ett berg. Taberg kanske?

Ledig - men hur gör man?

Klockan är exakt 10.35 när jag öppnar dörren och kliver ut i verkligheten. Ut från den dammiga trafikredaktionen. Solen skiner, himlen är blå, luften är hög. Jag har en hel dag, en SOLIG dag framför mig och fram till klockan 13 kan jag göra vad jag vill eftersom att inte en endaste unge är hemma.
Jag sladdar in framför A6, springer in på Åhléns och köper en ny mascara från MAX FACTOR för 130:-. Rivstartar och kör ut till en sjö där jag lägger mig på en brygga och bara andas in höstluften. Eller kanske inte. Jag kör naturligtvis hem. Dammsuger lite förstrött (har fått en ny sucker av min snälla, snälla svärmor), värmer lite mat i micron, slänger mig i soffan och försöker blunda eftersom jag är trött.Hämtar sonen. Eller kanske inte här heller. Han följer istället med en kompis hem och blir borta till halv sex ikväll. Jag är alltså ännu mera ledig nu! Därför så sticker jag ner på stan och tar en fika på ett nyöppnat café och sedan går jag på en föreläsning. Eller kanske inte. Här heller. Den ytterst fantasifulla människan som är jag åker förstås hem och slänger sig i soffan. IGEN! Läser ur Utrensning (snart, snart klar!!!!!), somnar som vanligt och när den fantasifulla vaknar är det såklart mörkt ute. Tänker på jobbet imorgon. Att jag längtar dit.
Ikväll och inatt ska barnen sova borta. Jag är ledig ledig LEDIG men känner jag mig själv rätt så kommer jag bara dega i soffan, min käraste vän.
Åh, vad jag är dålig på att L E V A!!!
Hur fasen gör man?

E de Eddie?

Iron Maiden har ett monster som heter Eddie. Vi har också ett monster. Som heter Eddie. Eller monster och monster - han är en bångstyrig, helvild liten ljushårig kille som vistas hos sin pappa varannan helg här i Huskvarna, i ett hus nära oss. Min son och denne Eddie har upptäckt varandra. Tyvärr får jag väl lov att säga.
Såhär ser varannan helg ut hemma hos oss numera, ojämna veckoslut alltså:
Klockan är 09.30. Man sjavar runt i sin fula röda morgonrock med håret på ända. Allt är obäddat, odiskat och ostädat. DÅ ringer det på dörren och utanför står monst...Eddie.
"Kan jag och Mille leka?"
Man hummar motsträvigt. Mille blir själaglad och trots att han inte har klätt på sig, kammat sig eller borstat tänderna så ska leken starta OMEDELBUMS!
Efter fem minuter är de två killarna borta och ska man inte iväg på något speciellt så kan man ju alltid fundera på att ringa Svängdörrsspecialisten för att be dom om en installation. För ut och in springs det, MED SKOR, dörren lämnas öppen, kylskåpet får jobba för högtryck, det hoppas i sängar och soffor, det spills godis på hallgolvet, lego och Pokemonkort sprids över hela etablissemanget och själv så får man god lust att ringa psykauten.
Om Mille är en styv kuling så är Eddie orkanen Katrina.

Igår försvann de. Jorden uppslukade de två. Efter en timme började jag ana oråd och ringde monst...Eddies pappa. Han visste inte heller var de var. Jag och Wendy stack ut och letade efter de två illbattingarna. Vi letade i Mjölkafållan, vid Rosen, vid Vätterstranden, på kyrkogården, alla lekplatser. Inga barn. Monst...Eddies pappa var ute på sitt håll och letade. Efter tre, jag upprepar, TRE timmar var de fortfarande borta.
Jag tänkte tankar som "jävla Eddie! Det här var sista gången de fick leka ihop!", "Jävla Mille, han lovade ju att säga om de skulle gå nånstans", "Är de inlåsta nånstans, har de hoppat in i nån bil, har de drunknat, har de gått vilse...vad vad vad? Ska jag ringa polisen nu, tänk om Mille har dött då dör jag med osv osv osv och nu börjar jag lipa också".
Det var ganska hemskt. När jag sitter där i min privatdeckarbil och samtalar med monst...Eddies pappa så ropar han plötsligt till. Över gatan springer två lintottar. En styv kuling och en orkan.
De har tydligen"bara varit hemma hos Lucas och spelat tv-spel". Jaha? Det skumma är att jag har ringt Lucas (ingen har svarat) och Wendy var till och med och knackade på (ingen har svarat).
Så efter en mild lite tillrättavisning blir det gos. Min son är hemma. Han har inte drunknat och han har inte följt med nån ful gubbe. Han är hemma. Det är allt som betyder något.
Och Eddie är hemma han också. Hos sin monsterpappa.
Amen.

Dagens låt: Någort ur musikalen HAIR?
Fy, vad ful jag blev efter hårklippningssessionen igår. Fast mest ångest har nog Skägget. Han har ju inte sett åt en frisör på säkert 30 år men igår toppade den lilla frisörskan honom och eftersom håret var ganska slitet så blev det aningens kortare. Jag vet en som har väldig hårångest just nu. Han har huva på sig dygnet runt och det är inte tomten.

Eva och den permanentade luggen

Sitter i sängen. Det är söndagmorgon och jag kollar in vad folk har haft för sig på lördagkvällen. Har man facebook så vet man precis vad alla har gjort. Den här lördagen verkar mina bekantskaper antingen varit på Spira, på den andra kulturfesten, sett Weeping Willows eller som jag då. Glott på Så mycket bättre. En av mina forna kollegor skriver att kvällens program var så bra. En Madeleine kommenterar "Eva Dahlgren är ju fantastisk!!"
En av mina manliga vänner skriver också om programmet - att alla artister levererat. Då är samma Madeleine där och skriver OCKSÅ:
"Glöm inte Eva! Hon är så himla bra!"

Nu till min bekännelse. Jag gillar inte Eva Dahlgren. Jag har svårt för henne. Har alltid haft det. Och det får man inte ha, va? Man SKA väl för bövelen tycka att hon är fantastisk och gör man inte det så är man väl himla missunnsam, dryg och konsthatande?
Visst verkar hon sympatisk och visst har hon kanske en bra låt (som heter Jorden är ett litet rum) men det är nånting med hennes jäh, jäh, jähande och att hon smajlar och ögonglittrar sig till förbannelse genom alla låtar. Och om hon inte smajlar så står hon och blundar svårmodigt - nej, jag gillar det inte. Förlåt. Jag är en hemsk människa.

I Så mycket bättre är hon helt klart sämst i år. Åh, vad skönt det var att få säga det. Jag måste få fortsätta. Usch, vilka torra, pretentiösa versioner hon har krystat ur sig. Strö lite socker på mig - gäsp.
Jag tror banne mig att jag hade haft större utbyte av att se gaphalsen Annelie Rydé tolka Timbuktu och hör du mig säga en sådan sak då har det gått långt. Riktigt långt.

Dagens låt: Cuts like a knife - Bryan Adams.
Idag så kommer det hem en frisör till oss. En svartfrisör. Barnen och jag ska toppas och svärmor Vera ska permanenta sin lugg. Ja, du läste rätt. Hon ska PERMANENTA LUGGEN. The last woman standing - det är svärmor det. I ett nötskal.

Ordning och reda chips på fredá!

Tredje tidiga morgonen på raken. Är SKIIIITTRÖTT. Slutar kl.10.30 och då tänker jag inleda helgen med att dra ur telefonjacket och sovasovasova. Sedan blir det finbesök från Taberg (hej Lorenta med barn!) och sedan ska vi ta på oss partyhattarna och sticka till Munksjöbron för idag invigs nya Kultuhuset SPIRA. Ola Salo ska stå på taket och sjunga. Charlotte Perrelli likaså. Åh, vilken sabla happening.
Sedan ska vi stressa hem och där väntar då ett nytt gäng som vill äta chips och glo på otäcka skräckfilmen (hej Carro, Stefan, Bella och Staffan!) som kommer förstöra ens nattsömn för åratal framöver. Filmen alltså. Inte umgänget.

Så blir början på helgen i vecka 45. Det låter ganska bra, tycker jag. På papperet iallafall.

Han s-s-s-ska vinna ik-k-k-k-kväll

KING KONG!

Igår BIG BANG! Idag KING KONG! Bara för att det ser kul ut. Jag har nämligen inget att skriva eller prata om och då får man brodera ut texten och prata om precis ingenting men ändå hoppas på att man får det att se ut som om man har sagt något.
Jag kan väl iallafall trycka på det här med datorn. Den har, som du kanske vet, kraschat och nu är jag helt hänvisad till jobbdatorn. På kvällarna kan jag ibland låna Skäggets. Kul.
Fast MediaMarkt var oväntat trevliga. Det var de faktiskt. Men de tog min lilla svarta dator ifrån mig (snyft) och nu ska den iväg (snyft igen, lite högljutt) på reparation (hulk) och jag får inte se den på två-tre veckor (våldsamt snyyyt).
När jag får tillbaka den så kommer väl vartenda litet skit vara raderat och borta. Skärmbilden på stilige Mats, bankinloggningen till Handelsbanken, alla bilder och fan vad jobbigt allt ska vara jämt och ständigt. Jag begär verkligen inte att en dator ska fungera i all evighet - men en NY DATORJÄVEL SKA VÄL FÖR FAN FUNGERA I MER ÄN ETT HALVÅR ELLER?
Rätta mig om jag har fel. Gör det bara.

Dagens låt: Learning to fly - Tom Petty.
Ett datorbefriat liv på fritiden - det blir ju ungefär som att lära sig leva på nytt efter att ha hamnat i rullstol. Snart kommer väl SVT och ringer på med ett kamerateam och frågar om jag vill vara med i programmet "En andra chans".....

BIG BANG!

Och på den sjunde dagen, eller rättare sagt, på den sjunde MÅNADEN så inträffade en stor datorkrasch i dalen som gick under benämningen Huskvarna.
Gud såg att detta inte var gott så han skickade sitt sändebud, den icke längre så jungfrueliga Maria till månglarnas tempel (aka MediaMarkt). Skulle hon bära falsk vittnesbörd, skicka ut svavelosande förbannelser eller, eller...
Fortsättningen följer i nästa Korinthierbrev (ellervaddetheter!urk, är kass på det bibliska)

Vill se men törs jag?

Jag är den gula!

Fick en för tidig julklapp idag. Får jobba på Trafikredaktionen även januari och februari. JIPPIE!! Jag har jobb, lön, säkerhet i minst fyra månader till. Ikväll ska det firas! Estrella - är du med mig?

Så vill jag bli

Bönhörd

Jag klappar mig på huvet när jag har gjort nåt bra. Jag klappar mig på magen när jag är mätt å gla'. Jag klappar mig på kinden när jag har varit snäll. Jag klappar mig på rumpan morron, middag, kväll!
Då klappar vi oss på huvet då. För efter att jag skjutsat ungarna till skolan så tog jag bilen till Vätterstranden. Hoppade ur och inledde en rask promenad längs vattnet i över trettio minuter. Passerade bland annat Sannabadet. Stället där man badade som riktigt liten. Passerade ängen där det förr i tiden stod ett växthus som jag älskade att besöka ihop med mamma. Främst för att i växthuset låg det alltid en svartvit FET katt som hette Max. Gick även förbi mitt maffiga favoritträd. Nu tror ni att jag har blivit bananas på riktigt men jag förstår folk som känner en viss dragning åt träd. Jag känner mig nästan lite småkär i det här trädet (ding dong...). Ja, nu pratar vi inte mer om det.
Vad jag skulle säga mer var att efter det här givande morgonspatserandet så hamnade jag på Willys. Med en inköpslista. Har jag med mig en inköpslista kan det bara betyda en enda sak. Jag har läst en kokbok!
Igår hamnade jag något motsträvigt i Fredrik Pauluns klor och även om jag är lika intresserad av GI som av Christer Sandelins musikaliska karriär så såg en del av de vegetariska recepten onekligen smaskiga ut. Det var därför som både kidneybönor, bulgur, persilja, muskotnöt, örtsalt och keso damp ned i kundvagnen. Kidneybönor har väl aldrig fått följa med mig hem innan! Nu ska de bli biffar. Och så ska här göras tabbouleh.
Recept ska följas slaviskt. Jag ska lyckas. Jag måste lyckas. Jag ska lyckas. Jag måste lyckas.
Önska mig lycka till. Det här klumpiga stycket lär behöva det.

Dagens låt: Sunday girl - Erasure.
Vi var visserligen iväg på tipspromenad och jag var visserligen ute på min tidiga morgonpromenad men resten av söndagen....jösses, vilken slapp söndag. Jag låg mer eller mindre vågrät i soffan fram till klockan halv två inatt. Då vaknade jag (varför är det inget teveflimmer längre?), förflyttade min supersega lekamen till sängen, somnade omedelbart, vaknade fem för att släppa ut Mats, somnade om, vaknade halv sju. Härligt!

Hon är fantastisk!

Barnen gissar på gåtor

I bilens baksäte sitter tre barn. Två av dom är mina. Lucas, som inte är min, håller på att konstruera en massa egenhändiga gåtor.
Han: Vad är det som är trekantigt och högt?
Mille, the professor, the genius, the real bright kid: En giraff!

Smart svar, eh?
Fast svaret var i och för sig inte så värst vidare smart heller.
Lucas: HAHAHAHAHAAAA! Näää - taket var det ju!


Dagens låt: Hellraiser - SWEET.
Det finns inget så skrämmande som demoner, besatthet, djävulsutdrivningar. Jag är paniskt rädd för allt som rör just detta - ändå så kan jag inte låta bli att hyra den ena filmen efter den andra om just...besatthet.
Igår kollade jag t.ex på The Rite med Anthony Hopkins, alltså det var ju inte han jag kollade med utan det var han som spelade i filmen, ja ni fattar. Den var lite otäck men kass och om filmen är kass blir jag inte lika rädd. Värre ställt var det med nån rulle som hette nåt i stil med The excorsism of Emily Nånting....varken Skägget eller jag pallade se klart. Satan så hemsk var den.
Vilken är din bästa demonfilm?

Fantomkänslor!

Det är alltid spännande att se vad kändisar döper sina barn till eftersom kändisar sällan vill att deras barn ska heta banala saker som Fredrik eller Anna.
Exempel på "nu tar vi i så vi skiter ner oss" måste väl vara Sofia Eriksson med sina Lennox, Texas, Kid och Sindy och hon Tilde de Paula med Zion och nu har jag till och med glömt vad de övriga heter men nåt jäkla konstigt var det.
Så håll med om att spänningen var oliiiidlig nu när Laila Bagge och Niclas Wahlgren nedkom med ytterligare ett ballt artistbarn (för så måste det väl bli om en käck Wahlgrenare haft ett finger med i spelet?) - vad skulle barnet få för namn?VAD SKULLE BARNET FÅ FÖR NAMN?!
Innan bomben briserade så uttalade sig Lailas exjättenalle Anders Bagge att han visste vad barnet skulle heta och att det var ett J Ä T T E K O N S T I G T namn!
Vad vad? tänkte jag som är en nyfiken person. Skulle konstiga artistbebisen få heta Habibi? Kansas? Lou Reed?
Nu vet jag svaret. Killen ska heta Kit.
Och det är ju ett skitbra namn. Ett av mina favoriter. Men jag fattar inte att de kom överens om det. Laila måste verkligen ha fått tjata på sin töntige man.
Han: Kit? Vad då Kit? Hur uttalar man det? Mamma Christina kommer ju tro att man ska säga CHITT!
Hon: Nämen, Nicke. Det är ju ett asballt namn. Fantomen heter ju det. På riktigt alltså. När han går som en helt vanlig man på stadens gator. Kit Bagge - hör hur fint det låter. Jag kan redan se det i neon! Kit får det bli. Let's dance för att fira det!

Bra jobbat - det blev Kit alltså. Passar både tjej som kille. Jag gillar det skarpt och innan jag blev mamma så var min plan att få en massa barn som hette kattdjursrelaterade namn. Kit, Lo, Katt.
Nördigt men sant. Jag får skylla på att jag var ung.

Baggebarnet är klart så nu undrar man ju vad kronprinsessbarnet ska få för namn.
Högoddsare: Rositha, Frank, Liselotte, Ronny.
Lågoddsare: Astrid, Saga, Beatrice, Kristina. Gustaf. Ådi. Jon.

Sucker!

Dammsugare. Åh, vad vi i n t e kommer överens. Jag vet inte vad jag gör för fel och hur man överhuvudtaget KAN göra fel. Jag menar. En sladd. En knapp att trycka på. Rikta dammsugarmunstycket mot en dammtuss och kör liksom. VAD GÖR JAG FÖR FEL? För fel måste jag göra eftersom jag avverkar dammsugare som Charlotte Perrelli avverkar skodon.
Själv så har jag ett tydligt minne av hur dammsugaren såg ut när jag var liten. Den var blå och vit och av märket VOLTA. Vi hade den under hela min uppväxt och när jag sedan flyttade hemifrån så fick jag ta med mig den till min första etta med kök. Det var då det. Allt var ta mig fanken bättre förr. Allt höll. Dammsugare som teveapparaturer.

Nu har vi bott i den här lägenheten i nio år och under den tiden skulle jag vilja påstå att jag slitit ut ungefär sex, notera detta, SEX dammsugare! Det finns ingen rim och reson i detta. Den senaste dammsugaren, kan jag berätta, inhandlades i panik i somras. Dammsugaren som jag hade dessförinnan var en Electrolux Ultra Silencer men efter att jag dammsugit upp sisådär tretton ziljoner bananflugor så drog den en suck, det visade sig att det tyvärr var den sista, och eftersom vi var mitt uppe i renoveringen av trapphelvetet var vi TVUNGNA att ha en dammsugare på sekunden. Det var då jag gjorde misstaget att ta mig till JULA och låta snålheten bedra visheten.
För på JULA hade man en kampanj. Dammsugare, billigt billigt, bara 399:-! Vad hette dumbommen som gick på't? Uhum. Rätt.

Är den bra då då, den för 399:-? Behöver jag ens svara? Kom gärna hem till mig nästa gång när jag ska städa men glöm för all del inte att ta med hörselskydd. För hörselkåpor är vad jag har på mig när jag dammsuger med det röda, babianvrålande aset. Jag lovar - du har varken hört (eller sett) på maken.

Jag vet precis vad jag ska önska mig i julklapp i år. Med nummer sju kommer det säkert bli så bra så.

Eller hur?

Alla faller fallerallalaaaa

Håll med om att november väl ändå är en av dom jävligaste månaderna. Ihop med januari och februari bildar de en helvetestrojka. Usch. Tvi. Spott. Det är nu man känner som starkast för att packa pappas kappsäck, nej, varför ska jag packa hans? Det får han fan göra själv. Jag vill packa MIN egna kappsäck och bara dra till nåt land där solen lyser och kvällarna är ljumma och allt är billigt och alla invånare är vänliga men inte jobbiga och så där PÅ (tips på resmål emottages tacksamt förresten).
Men nån resa lär ju inte bli av. Så då gäller det att hitta på saker som är roliga. Saker att se fram emot.
Det här är vad jag har lyckats skrapa ihop så här långt i november månad. Skralt? Tja, kanske det men jag är iallafall på G....
# Bowling med tillhörande restaurangsbesök med jobbet.
# Fest, blöt hoppas jag, hos Carro med JSS (Jönköpings schlagersällskap).
# Loppis. Äntligen ska vi stå och sälja av alla skitgrejer som vi samlat på oss igen. Jag hoppas på minst tvåtusen i extra tillskott i plånkan. Blir finfint med extra kosing nu till jul.

Dessutom funderar jag på att dra ihop till tjejfest hemma hos mig. Bara blanda ihop en massa folk som inte känner varandra och hoppas på det bästa. Det vore skitkul.
Och så vill jag gå till Matvarufabriken Kaffe på Tändsticksområdet igen. Var där för första gången igårkväll. Verkligen jättehäftigt kafé och SUPERGODA mackor. Jag tror till och med att jag skulle kunna döda för receptet på den goda senapsdressingen som ringlats över salladen till den varma mackan med tomat och avocado. Slurp.

Dagens låt: La Bamba - Ritchie Valens.
Fast jag brukar alltid sjunga la la la la lasagna iställer för la la la la labamba! Tokroligt och helcrazy, eller hur!
Jag är jättebra på att göra vegetarisk lasagne. Ja, du läste rätt. Jag gav mig själv beröm för matlagning! Skriv upp det i almanackan. "Den 3/11-2011 plussade Mirre sig själv".
För matlagning! Jag tar några utropstecken till, det är faktiskt befogat i det här fallet, !!!!!!!!!!!!!!!!! (fast fy vad det är fult med många sådana här: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

Hög igenkänningsfaktor...

Svart regnbåge

Kliver upp klockan 04.50. Lägenheten är kolsvart. Smyger runt på mina valkiga, omanikyrerade trampdynor och rotar lite förstrött i garderoben samtidigt som jag förbannar att det inte finns nån lampa att tända i taket just där garderoben är. Klär på mig. Sticker till jobbet.
......nu kom dagsljuset här och jag kan konstatera att idag får jag åka hem i följande utstyrsel:
Ett grönt linne. En röd jacka. En lila halsduk. En gul axelremsväska. Den grilliga cerisa tygväskan blir förstås pricken över i:et.

Idag är det jag som åker till Jula och införskaffar en pannlampa.
Extra starka colabottnar har jag liksom inte råd med.

Dagens låt: Shiny happy people - REM.
Idag är jag glad. Glad för att jag har ett kul jobb. Glad för att jag får gå hem tidigt idag. Glad för att barnen ska på utflykt med fritids och inte är tillbaka förräns vid sisådär halv tre i eftermiddag. Å så bra. Å så gla'.

Ut ur gråzonen

Gjorde en raid inne på bibblan igår. Hittade BADSKUMT, blev glad, satte mig i läshörnan och började bläddra. Blev lite mindre glad. Bestämde mig för att INTE låna hem boken.
Har läst Den hemlige kocken och förstår nu att all mat, tamejfan, innehåller gift. Allt är miljövidrigt.
Orkar man då med ännu mer apokalyptisk information om hur många ämnen, skadliga förstås, som smink, hudvårsprodukter, schampoo och hårfärgningsmedel innehåller? Orkar man med att höra att frisörer som håller på med hårfärgande dag ut och dag in ofta drabbas av cancer? Nej, det gör man inte. JAG gör det inte iallafall.
Så nu sitter jag här med håret fullt av Garner Nordic Essentials permanent hair colour - dock med "grapeseed oil". Det lät ju riktigt naturligt och bra det där sista.
Fast hellre ett mörkhårigt miljösvin än en gråhårig miljökämpe.
Trist. Men sant.