Eat. Love. Pray. Nej.

Inte för mig. Här gäller

EAT
WORK
SLEEP

Jobba i skolan, jobba på radion, jobba med försäljning. Duttduttdutt. Och så lite "Extra starka Rosenrot"-tabletter ovanpå det. Som jag plockade åt mig eftersom de stod på en hylla under rubriken "uppiggande" och bara kostade 129 pickadoller.
Jag har somnat innan klockan HALV NIO varenda kväll den här veckan. Jag upprepar: HALV NIO.
Är så trött, så trött. Orkar inte tänka på musik ens.

Det var väl ingen konst!

Solen skiner. Lillfisen är på kalas på Monkeytown. Det betyder att vi har tre timmar att slå ihjäl. Vad göra? Åka skridskor förstås! Solen skiner ju!
Wendy och jag packar med oss skrillor och hjälmar och drar till Liljeholmen där vi möter upp Stefan och hans syster Katta. Vi tar sikte mot Vättern.
Långt, långt från land ser vi att det är fin, blank is. Innan vi kommer dit måste vi dock ta oss över all krossad gammal is (cirka 150 meter?) med SKRIDSKOR på fötterna. Mission Impossible 4.
Wendy och Katta knatar på som om de aldrig gjort något annat. Jag och Stefan ramlar, blir liggandes, skrattande så tårarna sprutar. Folk som är ute på sin söndagspromenad måste stanna upp och titta. Vi ser antagligen helt förskräckligt komiska ut. Vi kommer liksom ingenstans. En snäll människa kommer gående på isen och undrar om hon ska hämta våra skor där borta på stranden så vi kan gå med dom istället? Vi nickar snabbt samtidigt som vi tittar på henne med våra hundögon.
Fem minuter senare tackar vi hjältinnan. Får på oss våra vanliga skor och börjar gå med skakiga ben ut mot blankisen. Det knakar under våra fötter. Ska isen spricka nu? Jag är skitskraj och ropar ut mot Wendy och Katta att vi inte vågar gå längre.
"Mäh!! ropar Katta. Isen är ju jättetjock!!
Okej, hon har antagligen rätt. Vi stolpar vidare och det är då det händer. Isen börjar mullra. Det hörs en gigantisk SMÄLL, det låter nästan som om en bomb briserat. Jag blir helt paralyserad. Vi är jättejättejättelångt från land och min lilla dotter är långt, långt där ute. Panik..panik...få inte panik...PANIIIIK!
Som väl är så drabbas Katta också av lätt panik och de börjar springa mot oss (de har fortfarande skridskor på fötterna). Min puls är skithög och jag skakar. In mot land. IN MOT LAND!
Vi tar oss in. Liksom många andra som också har hört det hemska knaaaket. Fy, fasen. Det här var vardagsdramatik det.
När vi lugnat ned oss så bestämmer vi oss för att ta oss in till isen vid kanotklubben i Jönköping istället. Vi gör så. Solen gassar, himlen är blå och ute på isen vid viken vimlar det av folk. Vi snörar på oss skrillorna igen och beger oss ut. Isen är blank och fin och stundtals ser vi ända ner till botten. Gud, så häftigt! Jag kan åka! Och jag gör det på Vätterisen! Jag vill börja åka långfärdsskridskor! Tänk att snöra på sig långfärdsskridskor, packa en ryggsäck och sedan ge sig iväg och skrinna mellan exempelvis Huskvarna och Jönköping - stanna till nånstans och plocka fram sin medhavda matsäck. Så himla härligt. Så får det bli.

Sammanfattningsvis: Idag har jag känt både skräck och lycka. Det sistnämnda var bäst. Helt klart.

Dagens låt: I'm alive - ELO.
Det är när man gör saker som man nästan aldrig gör annars som man känner sig levande. Levande och glad. Levande och glad och lycklig. Måste se till att hitta på mer sådana saker.....Kanske vinterbada...åka slalom...köra båt...hoppa fallskärm...ha ha vilket skämt. Fallskärm? Jag? SÅ levande behöver jag inte känna mig. Där går liksom gränsen.

Summering av sportlovet so far

Sportlovet ja. Betyder "sportlov" att man ska sporta så är det knas. Men om man som jag väljer att tolka "sportlov" som att det istället är lov från sport - ja, då ligger vi riktigt bra till här hemma. Vi har inte sportat ett skit! Knappt varit ute!

Vi har istället:
Varit på biblioteket (kulturellt). Flera gånger till och med.
Ätit lunch ute på stan en dag (pizza). Barnen åt ovanligt mycket. Vilket betyder?
Kollat på film ihop ("Agnes Cecilia - en sällsam historia" samt en japansk bra som heter "Det levande slottet").
Varit på Erikshjälpen och fyndat en 70-talsskärbräda som var sajaklafran.com. Ska ta en bild på den så ni får se. Ni kommer inte hålla med om att den är frän men jag bryr mig inte i detta fall. Hmpf.
Jobbat två dagar och då passade Skägget och barnen på att vara ännu mer kulturella. De var på teatern "Gubben och blomman". Tror de tyckte den var bra.
Sett på Minimelodifestivalen (ännu mer kultur!) tillsammans nere på Jönköpings Teater. Jag som vanligt superrörd med tårar dinglande i ögonvråna mest hela tiden. Ungarna är så himla modiga och duktiga! När Carlos (han går på Rosenlundsskolan, förstås) kom in i vit skjorta med en svart slips löst hängande runt halsen och stora cowboyboots dog jag nästan. Han sjöng "These boots are made for walking" med sin ljusa, lite läspande röst, dansade och gav allt och hade jag jag varit med i juryn i år igen, vilket jag egentligen skulle, så hade jag hotat med självmord om inte han kom etta.
Nu kom han bara tvåa för som etta var de naturligtvis tvungna att sätta årets bidrag av "My heart will go on" (den är ALLTID med) med en vän tjej i en tantig långklänning som i och för sig sjöng hyfsat. Men var det inte ett väldigt trist val? Svar: Jo.
Vad mer? Idag ska vi bowla. Vänta nu...bowling...är inte det en slags...s...p...o....r...t?
Får kanske tänka om här.

Dagens låt: Walk the line - Johnny Cash.
Gå lär vi få göra några dagar. Bilen är på reparation nämligen. Vi måste byta stötdämpare där bak och detta har vi nu skjutit på i två och en halv månad. Men iallafall. Ingen bil = gå. Trist. Som fan.

Jag vet en som nog har ont i fötterna idag

Det är torsdag morgon i det juneströmska hemmet. Dottern sover. Sonen och mamman är vakna. En till sover. Skägget. Han kom hem tidigt nu på morgonen och luktade både cigarettrök och öl. Det blir kanske så när man ska göra sig märkvärdig och gå på konsert på Bongo Bar mitt i veckan. Och för att göra sig ännu mer speciell så har han tydligen GÅTT hem, ända från Jönköping till Huskvarna, mitt i natten. Jösses. Jag blir kallsvettig bara jag tänker tanken. Gå. Själv. Mitt. I. Natten. Det går bort. Jag hade varit helt paniskt rädd. Dessutom vet jag att mina fötter inte klarar av att traska så långt. Jag får idiotont i mina gamla fossingar då. Så det hade blivit taxi för min del. Skit samma om det hade kostat 500 pix - det hade fått bli taxi ändå.
Får lunchgäster hit klockan elva idag. Kul att ha ett sovande bakfullt vrak i lägenheten då. Eller kanske inte.

Dagens låt: Umbrella - Rihanna.
Det får bli en av Rihanna för idag ska jag och Wendy till Jönköpings Teater och kolla in Minimelodifestivalen. Där och då finns det alltid några småtjejer som ska sjunga en Rihanna-låt. Det brukar gå....sådäääär. Men kul ska det bli!

Såna här lär man känna via loppisar...

Han heter Jörgen. Han är helt flintis, jätterolig samt stans största loppistorsk - efter mig då vill säja.
Här försöker han konkurrera ut Skägget med en dålig peruk. Vet inte riktigt om jag tycker att han lyckas särskilt bra. Vad tycker du?

Dagens låt: Always on my mind - Pet Shop Boys.
Har jobbat på radion hela dagen idag och då tänker jag bara på vilka loppisar jag missar under tiden. Idag har jag missat SAM-hjälpen och Bra&Begagnat. Får ta igen detta med besked nästa vecka.

Volvo betyder "jag rullar" - inte "jag vrålkör"

Jag vill omskola mig till polis. Åh, vad jag vill bli polis! Då skulle jag parkera mig och min tjänstepolisbil mitt i centrala Huskvarna, sitta där i kupén och dricka kaffe ur en mugg och tugga slött på en flottig munk medans jag bara bidade min tid. För jag skulle ju veta att min väntan snart skulle ge resultat. Nu hörs det nåt, vänta...är det inte....VROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM...ja, för fasen! Det är en VOLVOKOMBI som kommer sladdande och bakom ratten sitter en ...en..vänta...visst är det väl så att det är en...ja men jag bara visste det. En 18-årig kille med keps som tror att han är skitfrän! Starta polisbilen, kasta ut muggen på trottoaren (polisen får göra så om det är akuta ärenden på agendan) och sätta efter den kepsprydde vettvillingen med en rivstart. Vid Mjölkafållan är han fast.
"Hur tänkte du här nu då?" ska jag undra när jag sticker in huvudet i hans Volvo. "Det är snö på gatorna, det är halt, det är läge att ta det lite lugnare än de 50km/h som är tillåtna. Får jag höra? Har du så bråttom hem till Bolibompa och din lilla popcornskål att du till och med kan tänka dig att riskera andra människors liv eller vad är det frågan om?"
Finniga kepskillen skulle börja darra med sin underläpp och inte få fram en enda vettig mening. En sån här tuff polis hade han bara sett i amerikanska filmer. Han trodde liksom inte att dom fanns på riktigt.
"Hit med styrlappen" skulle jag fortsätta. "Du får ta ett nytt körkort när du har mognat om kanske fem år. Seså - hit!"
(drömma kan man väl få göra)

Tänk på det nästa gång du ser en bil som kör som en galning, kanske på motorvägen, kanske ännu hellre mitt inne i stan - visst är det en Volvo i 99 fall av 100 och visst sitter det en person av manligt, ungt kön med keps bakom ratten?
Jag tycker hata är ett starkt ord men jag tvekar inte att använda det i detta fallet ändå. Åh, vad jag HATAR killar med keps i Volvobilar!

Dagens låt: Fight for your right to party - Beastie Boys.
Ikväll blir det party med ett gäng tjejer från mc-klubben. Först middag hemma hos Marie och sedan antar jag att vi ska ner på stan. Vart går man numera? Skulle vara kul om det fanns ett ställe där man slapp känna sig som en utdöd fossil. Helst vill jag bara vara hemma men är man "bara hemma" så händer ju ingenting och så kan man ju inte leva sitt liv heller för den delen.
Det är jobbigt just nu.

Herrhår hur?

Innanför dörren till dagis sitter två små näpna, ljushåriga flickor i fyraårsåldern. När jag kommer in och ställer mig på mattan så tittar dom på mig och frågar:
"Vems mamma är du?"
"Ni får gissa" säger jag retligt. "Det är till en kille som har ljust hår".
Flickorna funderar och funderar. Jag slänger till dom en ledtråd till.
"Det börjar på M".
"Ebbe!" drar den ena till med.
"Nääää, det börjar som sagt på Mi....."
"Mille!"
Jag nickar frenetiskt med mitt huvud som har en exceptionellt dålig hårdag och går förbi dom för att ta en titt in i ena torkskåpet.
Hör att den ena forstätter att prata med mig.
"Milles pappa har långt hår. Varför har han det?"
"För att han vill det. Han kanske tycker det är snyggt!" menar jag.
"Killar kan inte ha långt hår", bjäbbar den andra flickan på.
Åhhh, hur många gånger måste jag ta den här diskussionen med små frågvisa, näbbiga ungar? Det är liksom inte första gången.
Vad ska jag svara dom? Typ: "Nä, det kan ju inte killar. Och tjejer kan ju inte köra bil!" eller "Nä, det kan ju inte killar. Och tjejer kan ju inte leka med LEGO eller vaddå??"
Jädra ungar. Eller jädra föräldrar. Det är säkert deras åsikter som har färgat av sig.
Fler långhåriga killar till förskolorna tack.

Dagens låt: Out in the fields - Gary Moore.
Dog han av svår acne, månn tro? Nej, usch vad taskigt sagt. Gary som var en sån fin person. Konstigt att jag hörde Out in the fields på radion när jag var ute och körde bil bara två dagar innan han dog. En sån fantastiskt bra låt, tänkte jag och höjde och höjde och höjde. Jag ÄLSKAR att köra bil med hög musik!

Bästa vann!

Det räcker med delfinaler - vi har ju redan det perfekta bidraget till le grande finale Tyskland ju. Låten "Me and my drum" har ett sväng som det inte behäver skämmas för, den har snygge Christoffer Hiding, tja, det är överhuvudtaget ett kul nummer som jag blir väldigt munter av. Vi snackar sommarhit. En riktig plåga. Men sommarplåga på mig bara. Gör det. Jag gillart.
Kommer den här på radion när jag är ute och rattar Corollan så kommer jag förmodligen att spräcka de redan lätt ansträngda små högtalarna.
Swingfly! Swingfly! Swingfly!

Dagens låt: Stronger - Christina Aguilera.
Har verkligen blivit stronger. Tänk. En hel Melodifestival utan chips. Helt overkligt för två månader sedan. Nu = fullt möjligt. Igår åt jag GURKSTAVAR med dipp till ett av årets tv-evenemang. Det var till och med gott. Borde tamejtusan få ett fett diplom, medalj samt ett långt tacktal för den insatsen.

Skarpt läge!

Idag jobbar jag för första gången PÅ RIKTIGT på trafikredaktionen. Ska vara där i ÅTTA timmar och detta helt utan livlina. Dessutom har jag gudarna på min sida (ironi) eftersom vädret verkar ställa till det rejält på vägarna idag.
Jag kommer väl komma hem som en blöt, lipfärdig trasa ikväll. Drömma om lastbilar som står på fel sida om viltstängslet och om älgar som kör på fel sida av vägen.
Gulpgulpgulpsväljgulpgulpsväljgulp. Svälj.

Dagens låt: Milk and alcohol - Dr Feelgood.
Jag som varit så ointresserad av alkohol innan börjar så smått se tjusningen med att "ta ett glas vin" på fredagkvällen. Man kan kanske behöva någon ynka promille efter en ansträngande dag på en kontorsstol. Faktiskt!

Inget att skratta åt

Senaste veckan har väl varit lite...sådär.
I fredags spydde Mille. I måndags spydde Wendy. I tisdags blev jag dålig. Spydde inte men var helt utslagen. Feber och ont överallt.
Idag, torsdag är det Skäggets tur. Nu har hela familjen haft sitt. Nu får det vara bra. Tack tack.
Jag tror till och med att Mats har varit lite kass för han som är ett så glupskt matvrak i vanliga fall gick ned på halvfart under några dagar.

Usch. Att vara sjuk suger.

Men om jag får säga en sak som är bra och som jag faktiskt kan skratta åt är detta: Jag ska gå ned till 66 kg till den 1:a april. Vad vägde jag idag? Jo, 66,8 kg!! Det är väl bra ändå?
Känns som om jag har krympt min magsäck. Är inte alls lika stor i maten längre. Håller mig i skinnet och fy tjyven vad skönt det är att ta på sig jackan/kappan och känna att den inte stramar överallt längre.
Skägget som alltid ska överdriva har tappat TJUGO KILO på ett år! Helt overkligt. Han var ju inte ens direkt tjock innan heller. Översätter man det till mig är det som om jag skulle gå ned till 51 kilo. Vilket benrangel. Inte snyggt. Jag är nöjd om jag hamnar på 65. That would be great.

Dagens låt: Lilla fågel blå - Staffan Hellstrand.
Hörde den i bilradion i morse och blev lite lipig. Det är en så sorglig låt och jag tror mig veta att den handlar om Staffans bästa kompis som blev sinnessjuk. Tänker på Magnus S som nyligen dog. Hur han, som liksom Staffans kompis också var "så poetisk", blev konstig i huvudet bara så där och hur han brukade kalla mig för Blå fågeln. Märkligt.