Vad sjutton är det med mig och plastdjur?

Igår så ramlade jag in på särskolans fritids vid halv tre-tiden. Ramlar man in vid den tiden så vankas det mellanmål och var det någon som var kaffesugen så var det jag. Hamnade bredvid en söt liten kille på 9 år som precis börjat på vår skola. Han tittade jättenyfiket på mig och frågade vad jag hette.
"Mirre" sa jag.
Han fortsatte käka och efter en stund frågade han igen.
"Maaaa...öh, vad var det du hette nu igen?"
"M I R R E" bokstaverade jag.
Vi snackade lite om ditt och datt och plötsligt tryckte han upp en plasttiger i mitt ansikte.
Jag gillar tigrar. Jag gillar plast. Plasttiger = perfekt. Fast det visade jag förstås inte utan jag gick igång på alla cylindrar och snackade förfärat med plastdjuret. Jag viftade med armarna, pratade tillrättavisande med konstig och totalt tillgjord röst och nya nioåringen skrattade allt mer hysteriskt. Plötsligt kom jag åt en punkt på plasttigern som gjorde att dess ögon började lysa rött. Att tigern kunde tända sina plastögon hade ingen upptäckt innan. Succén var total. Ytterligare en unge gjorde oss sällskap och leken blev allt vildare eftersom att tigern nu även upptäckt att den kunde kissa i mitt ansikte. Kissa och prutta.
Vi tre som var mitt inne i tigerleken var kanske lite högljudda, jag vet inte, men jag tyckte att några kvinnor ur personalstyrkan tittade en aning konstigt och till och med lite surt på oss. Man måste väl få ha kul och skratta nån gång. Eller?


Efter en halvtimmes stojande och stimmande så tog jag på mig tillknäppta vuxenrollen igen och började städa upp leksaker som låg strödda lite varstans på de tre rummens golv.
Waow! Där låg en jättefrän blå plastgodzilla ju! Och satt det inte en liten fräknig kille gömd bakom några möbler där på golvet? Jo, det gjorde det!
Jag tog godzillan i ena näven och lutade mig över barnet (jag skulle inte synas alltså) och gjorde ett utfall mot killen med ett fruktansvärt otäckt godzillaläte.
"ROOOOAAAAARRR!" skrek jag och den fräknige lille killen tittade mot den blå plastleksaken och log.
Samtidigt som rooooaaarrr:et fick jag en förnimmelse av att några personer stod bakom min rygg. Jag vände mig om och där stod NATURLIGTVIS killens mamma och pappa. Dom brukar ju aldrig komma in annars! Så. Himla. Typiskt.
"Oj!" sa jag och sedan, helt lamt/korkat/infantilt, för att liksom släta över hela incidenten: "Förlåt!"
Mamman flinade överslätande och pappan likaså.
"Äh, det är som det ska vara ju!" sa pappan för att lugna ned mig. Han såg väl att jag skämdes.

Så är det. Ibland får man gå hem leendes. Ibland får man gå hem med en skammens rodnad på kinderna. Jag vet vilket jag föredrar.


Dagens låt: Black dog - Led Zeppelin
Bakom skolan ligger det en cykelaffär. I cykelaffären jobbar Harald. Harald lärde jag känna när jag skrev ett reportage om honom och hans cykelaffär för en annonsblaska för fem år sedan. Harald är jättesnäll och jättetrevlig. Han har två hundar. Det har min bästis på särskolan, J 8 år, upptäckt. Så idag har jag lovat J att vi ska hälsa på Harald och hans två hundar, Hugo och Holger. Hoppas att vi inte får allt för mycket skäll bara.

Jamen det var då fan!

Inget jobb, inget jobb, inget jobb. Ja, ni vet trallen.
Idag försover jag mig för första gången på elva år och vad händer då?
Pling i telefonen: "Kan du jobba som fritidspedagog på särskolan idag mellan 8.30-17?"
"Vilka sura tider" hinner jag, the slacker, tänka innan jag skickar iväg ett "JA!"
Bokad.
Två minuter senare plingar det till igen. "Hej! Kan du jobba på grundsär idag mellan 8.30-15, mvh Therese".
SÅ HÄR ÄR DET ALLTID.
Nu ska jag iallafall iväg till favoritskolan och kramas med mina åttaåriga särkillar. Det är något alldeles särskilt med dom - det är ju därför de går på särskolan.

Så - ingen promenad runt Munksjön idag (snyft, lätt abstinens). Tjing! från löneslaven och någon dagens låt blir det inte heller.

Den som gapar över mycket

Hej! Här sitter jag redo för jobb och jätteredo för skolmat i "skolbespisningen". Det är måndag ute, klockan är inte ens nio och jag inser nu att idag blir det inget slit och släp för min del. Vikarieförmedlingen ringer bara om det finns luckor att fylla och det gör det tydligen inte numera. Det gjorde det inte förra veckan heller. Lätt oroväckande.

Här har man jobbat som särskolevikarie hela hösten, de drog och slet i en från tre olika håll, och jag som egentligen bara vill ta det lite eeeeeasy fick lite lätt panik. Inför nya året var ju planen att jag skulle kombinera radiojobbet med skoljobbet men ska det vara såhär så vet jag inte. Då får jag nog ta och tänka om.
Kanske är det bara det att just nu efter juluppehållet så håller folk humöret uppe och deras batterier är fulladdade. Influensan har inte slagit till på allvar. Ännu. Men NÄR den gör det så är det den här gamla slackern som tänker kavla upp ärmarna och ge sig ut och tokvikariera.

Men hur gick det på radion i fredags då? Jamen tack för att du frågade. Det gick jättebra! Och så roligt det var! Jag älskar den där pulsen man får när man ska samla sig och sända - bara prata rätt ut i etern och försöka sammanfatta trafikläget som råder.
Och vad det gällde det praktiska/tekniska - efter en timme vid rodret så kände jag att all (nästan) gammal kunskap ploppade upp. Ett särskilt stort tack till min antika hjärna för det.
När jag traskade hemåt i den smällkalla fredagkvällen så var det med ett stort fånigt leende. Att känna sig nöjd med en arbetsdag är guld värt. Ska jobba TRE hela dagar till på radio den här månaden. I love it.

Ledig dag idag alltså. Måste fylla den med något. Börjar med kaffe, sedan en tur till källaren och efter det satsar jag på en lång promenad runt Munksjön igen. Man tänker så bra när man är ute och går. Så  tänker jag.

Dagens låt: Heartbreak hotel - Yohio
Mille, 8 år, vid frukostbordet: "Inatt drömde jag att jag skulle vara Yohio för han orkade inte längre. Jag ville skrika att JAG VILL INTE men sedan gjorde jag konserten iallafall. På scenen var det fontäner som sprutade ost och sådär.."
Mammas pojke det där. Helt klart.

VAD JAG ÄR NERVÖS!

Hörde just på senaste väderleksrapporten och en mening man INTE vill höra när man är en jätteringrostig och skitnervös trafikreporter som just ska göra sitt första arbetspass på åtta månader är: "Det kan komma upp till 10 cm nysnö över Götaland under dagen". Och sedan kom Ekot och blarrade om "stora trafikproblem...blabla...lastbilar kört fast...." H:E:L:V:E:T:E.

Bilister! Stanna inne och gör nåt kul istället. Ta inte era bilar och åk ut och larva er på vägarna och ni lastbilschaufförer som tänkt sig att köra i Halland, Skaraborg, Sjuhärad eller Väst - ta vägen över Skåne, Kronoberg och Östergötland istället. Jag vill ha en lugn första arbetsdag.
Kan ni ta och fatta det?

Dagens låt: Någonting att äta, någonting att dricka - Sune Mangs
Poppig låt det där. Kom på den bara för att jag just stått och gjort min första matlåda på väldigt länge. Matlåda, hmpf.
Säga vad man vill om skoljobbet - men nog är det en jädra förmån att få gratis skollunch varje dag. Det OCH mellanmål. Fast å andra sidan är kaffet gratis på radion. Man får ta det onda med det goda som han som jag har glömt namnet på brukade säga. (danska regissören ni vet...aaaah...hjärnsläpp...det bådar gott det här måste jag säga.)

Nu laddar vi kanonerna!

Dagen innan nyårsafton var jag såhääär nära att skriva ett blogginlägg där jag inför 2014 lovade bot och bättring vad det gäller bloggen. "2014 ska jag göra minst ett inlägg varje dag" hade jag tänkt skriva och så skulle jag inte gjort ett endaste inlägg på flera månader efter det. Bara för att vara retlig.
Men varför börja ett helt nytt år med att vara elak? Jag tänkte om. Jag ska vara ärlig, snäll och promenerande det här året. Promise.
Apropå promenerande så kan jag stoltsera med att jag gick SJÄLV runt Munksjön i måndags. FEM kilometer. Fem JÄTTESKÖNA kilometrar. Dagen därpå drog jag med stackars nyopererade Stefan ut på samma runda. Härligt. Och i går på onsdagen så gick jag halva rundan och nu om en och en halv timme så är det dags för hela härligheten igen.
Man mår så himla bra av knatandet i minusgrader. Älskar att känna mig hurtig/duktig. Känner att jag håller på att transformeras till något spännande. Kanske en vinterbadare? En vinterbadande trafikreporter till och med?

Trafikreportrandet ja. Den 17:e maj gjorde jag ju mitt sista arbetspass på radions trafikredaktion (på grund av knasiga LAS-regler) och sedan dess har jag dels jobbat som personlig assistent (hemskt), dels som timvikarie inom särskolan (kul). Men det är på radion jag trivs bäst och nu imorgon, den 17:e januari, så ska jag börja vikariera där igen eftersom jag har fått en skopa med nya LAS-dagar. Härligt!
Igår hälsade jag på inne på redaktionen. Ville uppdatera mig lite, skaffa lösenord, fixa datavyer etc. HERREGUD! tänkte jag. Har jag jobbat med detta i tre år?
Den här lilla delikata arbetsplatsen ser nämligen ut som en filial till NASA. Det är fyra stora dataskärmar med biljoner ikoner och vyer och kartor och ärenden och det är telefoner och headset och scheman och gulp, hur ska jag reda ut det här nu då? Jag som mest bytt blöjor, hjälpt en liten darrig hand att skriva SOL eller gungat D och K och sjungit "Hej på dej, vad heter du? Låt oss veta nu! Hej, hej, vad heter du? David? Hej, David! Vad kul att du kom - dickadickadickadickadojdojdojdoj."
Kommer den pedagogiska visan funka live i en trafiksändning i till exempel Skaraborg om jag får hjärnsläpp? Eller kommer det vara opassande?

Min chef trodde iallafall att jag skulle komma in i jobbet igen efter några timmar och jag hoppas han har rätt. Någonstans djupt där inne i ryggmärgen sitter kanske kunskaperna kvar om riksväg 49, Stallbackabron, Hallandsåsen och att älgarna befinner sig på FEL SIDA OM viltstängslet. Jag kanske till och med kommer ihåg att man inte ska säga att "det är lugnt ute på vägarna idag".

Håll tummar och stortår för mig imorgon mellan kl.9.33-17.33. Det kan behövas. Det och två dl ABSOLUT TORR-deo.

Dagens låt: This is where I belong - Kevin WALKer
Hur, jag undrar HUR, kunde supersämpiga Kevin Walker vinna hela IDOL-tjottaballongen? I radion syns ju inte hans inställsamma flin. Inget flin = noll och intet. Han har ju ingen röst-ID alls.
I mars är han bortglömd.

Mvh Saida.