VARNING! Nu blir det gnäll.

Jag är aldrig sjuk. Är det så jag brukar säga? Om det var jag som sa så då lovar jag dyrt och heligt att jag ALDRIG mer ska uttala den förbannade meningen igen. Aldrig!

För typ fyra veckor sedan blev jag tokförkyld. Två sjukdagar var jag tvungen att ta och det svider i den här lilla ynkliga plånboken kan jag säga. Jag blandar ju aldrig in Försäkringsskassan eftersom jag upplever att det tar mer energi än vad det ger. Så någon sjukersättning får jag alltså INTE. Det är smällar jag får ta när jag har valt den här livsstilen med en massa lösa jobb här och där. Det får det vara värt.

Och så för en och en halv vecka sedan. Då satte sig förkylningen på höger öra. Vaknade på natten och hade ONTONTONT. Det sprängde, det tjöt, det pep, det lät som ett tuffande tåg från 1800-talet, för numera "tuffar" väl inte tåg? Tror mig i alla fall ha koll på just den lilla detaljen trots att jag aldrig befinner mig på resa medelst räls.
Anyway. Ringde vårdcentralen. Fick komma. Hade en lätt irriterad trumhinna men någon antibiotika fick jag då inte. Läkaren sa nåt i stil med att "jag tänker vara så fräck att jag föreslår cortison bara för att så att säga vända den här trenden. Cortison är avsvällande så nu får du äta fem tabletter dagligen i fem dagar och så ett bra nässpray på det så..."

Jag tackade och gick. Åt femdagarskuren och märkte NOLL skillnad. Tre dagar senare stod jag inte ut längre. Inget hade blivit bättre. Inget hade vänt. Ringde vårdcentralen återigen och blev så glad över att jag fick en tid på stört (ANTIBIOTIKA NU! tänkte jag) att jag höll på att kissa på mig.
Väl där på våning fem så fick jag träffa en ny yngre läkare som konstaterade att jag har trånga hörselgångar samt att jag har ett inflammerat mellanöra.
"Vi skriver som du vet inte gärna ut antibiotika" sa han och sedan berättade han vidare att man måste ha T Å L A M O D och bara vänta ut det här. Det kan ta upp till två månader. TVÅ MÅNADER. TVÅ! MÅNADER! Döda mig.

Som lite plåster på såren, han såg väl hur oerhört besviken jag blev på den svenska läkarkåren, skrev han ut ett recept på en nässpray.
"Fast det hjälper ju inte!" sa jag med förtvivlan i rösten. "Jag har ju använt nässpray nu i över tre veckor. Har du inget jag kan spruta in i örat istället?"
Han log lite och menade på att nässpray - det är grejen det. Jag tackade för mig och cyklade hem igen. Med lipen i halsen. Att hämta ut den där idiotiska nässprayen fullkomligen sket jag i.

Så hej sjukdomsvecka nummer fyra. Det enda jag liksom mäktar med är att läsa böcker, titta på repriser och att sova. Ibland har jag stuckit emellan med lite biblioteksjobb några timmar. För på bibliotek är det trots allt ganska lugnt och tyst. Nu på fredag ska jag jobba på radion och på radion har man hörlurar med högt ljud på sig större delen av arbetsdagen. Fasar lite för detta. Tänk om jag inte fixar det?

Är i princip döv på högerörat. Det tjuter hela tiden (alla som har tinnitus - hur står ni ut?) och liksom pulserar. Har som ett tryckande lock och det går inte att tryckutjämna genom att stänga munnen och näsan och blåsa. Inget händer förutom att det kan krasma lite. Känner mig sjuklig. JA. DET ÄR SYND OM MIG! Jag lever som i en bubbla. Äter dessutom smärtstillande fem-sex gånger per dygn så snart packar väl njurarna ihop. Skulle ju bara fattas det också.

Annars då? Jaaaa. Det enda som har hänt är väl att jag köpt en liten bil. En svart liten Renault. Pytteliten. Jättebillig i drift. Jätteslö. Orkar knappt ta sig uppför en backe ens på tvåan. Men det är smällar man får ta. Lite nässpray i tanken kanske skulle hjälpa?

När eller OM det här någonsin går över ska jag fanimig ställa till med fest. OCH HÖR SEN!

Sjukt utan bil

Senaste veckan har jag varit S J U K. Jag som brukar säga följande mening typ tretton gånger om året "Nämen jag vet inte... men... jag tycker att vi i vår familj ALDRIG är sjuka och jag tror det beror på att vi inte äter kött" föll såklart på eget grepp. Har snutit ur mig en hel spann med snor, hostat sönder två revben (nu överdrev jag kanske) och så har jag skavt sönder nya soffan av allt tv-tittande. Har förlorat ungefär tvåtusen papp i förlorad arbetsinkomst och vet ni vad jag har tänkt? Nej, det kan ni ju knappast veta. Jo, detta: "Kanske blev jag sjuk för att vi inte har bil."
För här har jag cyklat i ur och skur och vinden har blåst och någon mössa har jag då inte haft på skallen, och ja, nu fick lilla miljömuppen betala priset och det blev dyrt. OM det nu är så alltså. Den här förkylningen kanske jag inte alls fick på grund av trampandet/åkandet med elcykeln i friska luften utan jag fick den kanske av ett handslag med någon småförkyld person utan god handhygien, av en nysning som hamnade lite fel på mig eller något annat. Vad vet jag.
Men nu ska det erkännas i alla fall. Jag saknar bil. Det gör jag. Jag tror inte att det här billösa experimentet kommer hålla så värst länge till och det mest på grund av stressen jag känner de där mornarna då jag börjar så himla tidigt på radion. Stressen över att cykeln ska ha punka. Att cykeln ska var urladdad. Att vädret ska vara för jävligt och att jag då tvingas ta på mig det URFULA regnsetet i alldeles för stor storlek som  jag köpte av en bekant för en hundring. Osett. Ånger på den.

Vi får väl se om det blir bilköp eller inte. Jag kan ändå konstatera att det trots allt har gått förvånansvärt bra att vara utan bil och att jag därmed varit med om mer sociala möten. Exempelvis då jag tiggt om att få åka med till grönsaksutlämningar och föräldramöten eller då jag åkt buss och samtalat med den utländska kvinnan som jobbar i skolmatsalen på särskolan. Kul möten som aldrig skulle blivit av om jag hade haft bil.

Funderar även lite över en karriär som stand-upartist. Kanske hoppar på den grejen vid pensionen. Kom just på ett skämt idag som man eventuellt skulle kunna dra på sin äldreboende-turné till exempel.
"Kommer ni ihåg vad era bästa kompisar hette ni när var unga? Mina hette Madeleine och Lena. Men det var längesedan. Numera heter mina bästa vänner Maybelline och Tena."

Skulle det funka?


Dagens låt: Fun fun fun - Beach Boys
I juni fyllde Skägget år. Eftersom man i den här aktingsvärda åldern "redan har allt" så är det ju hundra gånger roligare att få en upplevelse. Så tänkte jag och så bokade jag biljetter till Peter Apelgrens föreställning "Improvajsing". När Skägget öppnade kuvertet och lojt drog upp biljetterna så sa han till min stora besvikelse "Vem är det nu igen?"
ARGH! Hur kan man INTE veta vem som är typ Sveriges roligaste man? Jävla sätt.
Hur som haver så bär det av till Nässjö för oss ikväll. JAG KOMMER SKRATTA MIG FRISK. Hur många likes på den då? Va?

Operation Billös fortsätter

Nu har vi varit utan bil en hel vecka. Än så länge kan jag konstatera att jag inte saknat vraket en enda gång. Istället har jag trampat både el- och vanlig cykel, åkt buss (med allt vad det nu innebär, den gången jag åkte nu i veckan innebar till exempel att jag hamnade framför en man som hade typ Skandinaviens äckligaste andedräkt, han gäspade stort och ofta, usch) och så har jag frågat om eventuell samåkning med en tjej i grannhuset när vi skulle iväg på REKO-utlämning (du får googla). Det var verkligen jättetrevligt att åka ihop och det hade ju ALDRIG hänt annars om vi hade haft kvar vår bil. Då hade jag minsann puttrat iväg själv i min bil och hon själv i hennes. Miljön jublar lite försiktigt. Vill jag tro i alla fall.
Faktiskt så har jag inte ens varit ute på Blocket och glott efter bilar i 10-20.000-kronorsklassen. Det talar ju en hel del för att jag verkligen tar det här lilla experimentet på nån form av allvar. Ska bli spännande att se hur länge vi kan hålla emot. När första stormen/höstregnet drar in över Huskvarna - då kanske, kanske det blir annat ljud i skällan. Cykla i motvind = motbjudande. Cykla i hällregn = ännu mer motbjudande. Fast å andra sidan....tänk vad praktiskt det skulle vara med en sådan där duschhuva som fanns förr (eller finns? meddela mig isåfall) - ni vet den där huvan som man drog ner över hela huvudet och som hade plast där fram som man tittade ut igenom. En sådan skulle ju vara asbra att cykla med i regn! I alla fall för en som alltid har mascara på sig. Mascara som inte är vattenfast.

Komma fram till jobbet och se ut som Alice Cooper = inte så speciellt lockande.

Miljömuppen informerar

Som att vara van vid diskmaskin och sedan behöva stå och diska för hand.
Som att ha haft fjärrkontroll till tv:n men sedan tvingas resa på sig ur soffan och masa sig fram och trycka på en annan kanal på tv:n.
Eller som att ha kunnat tvätta all sin tvätt i tvättmaskin och sedan istället behöva gå ned till en bäck och lägga alla plagg i blöt och sedan slå ur allt vattnet med ett sånt där klappträ. Ungefär där är jag nu.
Min elcykel är paj. Jag måste börja trampa på en VANLIG cykel igen.


Igår när jag skulle ta ELO till jobbet på biblioteket som ligger JÄVLIGT högt upp här i Huskvarna (tänk Kilimanjaro, K2, Mount Everest gånger tio) så bara tackade den för sig. Ingen el = trögt. Jättetrögt. Och tungt. Fick därför ta aset i släptåg när jag kravlade mig uppför helvetesbacken. Mycket roligt? Nej. Svettigt? Ja.
Ännu muntrare är detta: Jag har en elcykel från IKEA som heter Folkilsk, förlåt Folkvänlig, och att hitta reservdelar till denna skapelse är tydligen lika lätt som det är att räkna ut i huvudet vad 5920756x284 egentligen blir. Gah!
Ska i alla fall göra ett försök och lämna in den på verkstad i dag. Håll en tumme för mig.


Är trots allt ganska tacksam för att jag har kvar min gamla damcykel utan växlar. Den trotjänaren fraktade mig till jobbet inne i Jönköping i morse klockan 5.00 och svartklädda var vi och inget lyse hade vi och ingen hjälm heller. Jobbar man med trafik så gör man.....


Så mycket som jag cyklat genom åren! Ändå var jag helt stirrig och nervös inför det här med att behöva TRAMPA SJÄLV. Men det gick faktiskt bra. Skönt rentutav. Fast benen var som spagetti när jag gjorde entré på arbetsplatsen och byta t-shirt fick jag göra inne toaletten. Sådär behöver man aldrig hålla på när man kommer till jobbet med elcykeln. Då är man torr och säker minsann.


En sak till. Vi har ingen bil längre. Vi. Har. Ingen. Bil. Längre. Bil alltså. Vi har inte det. Vi sysslar inte med bilåkning liksom. Så om det hällregnar ute och man ska till jobbet - varsågod, här, ta detta urfula regnställ i blått och rött som är alldeles för stort och som inhandlats på begagnatmarknaden för en hundring, ta det och schas, cykla! Blött men kul! Härdande! Och så miljövänligt sen då!


Återkommer, kanske från en sal på ett lasarett (lunginflammation) om någon vecka eller så. Vi ska ge det här sjuka experimentet en månad i alla fall.


Nämen. Vad var det där? Ett hejarop? Jamentackdårå.

Fem saker jag inte förstår

Hå hå ja ja. Livet, livet, livet. Lite, lite jobbar man men ändå - inget hinner man med. Man = jag alltså. Ni andra klarar säkert av att hålla en biljon bollar i luften men jag klarar inte ens av att göra klar en bloggutmaning som ANNA och jag sysselsätter oss med då och då.

Men nu så ska tummen ur. Till saken. Eller de fem sakerna som jag inte förstår. Håll i hatten.


1. EL.
Hur kan man välja vilken el som ska strömma in i ens hem? Att jag kanske har Jönköpings Energi som elleverantör men grannen på andra sidan han har EON? Hur. Går. Det. Till?
Om du är en brainiac - förklara, tack.

2. MUSIKER.
Alltså att lära sig en hel låt utantill på gitarr. För mig skulle det ta cirka ett år av ansträngningar. Och man kan ju inte ha en hel konsert med bara EN ENDA låt. Hur skulle det verka där inne i Globen? Inte alls bra. Man skulle såklart bli utbuad, oavsett om Lilla Snigel verkligen satt ganska tajt och svängde lite skönt sådär. Nä. När man har lärt sig en låt så ska man lära sig kanske 50 stycken till. Det tycker jag är märkligt att man kan. Och ännu märkligare blir det när man tänker på många musikers alkoholvanor. Att de kanske är FULLA på scenen! Eller HÖGA! Och ändå kunna veta att nu ska jag ta ett A7 och efter det ska jag riva av ett gitarrsolo med E4 P4 A9 E-moll B-dur och hiss och diss och ass och fass. HUR REDER DE UT DET? Skumt var ordet.

3. VATTEN
Om man har sett en bajsbassäng där kiss, bajs, mensbindor, kattsand och annat äckelpäckel virvlar runt (jag har en bajsbassäng aka Reningsverket vid OSET typ en halv kilometer från bostaden) så kan jag inte få in i mitt huvud hur detta kan bli rent vatten. Vatten som jag kan dricka. Borde vattnet inte vara totalt friterat i olika reningsmedel och smaka kemiskt? Jo, det borde det.

4. KRIG
Nä, jag förstår inte att man krigar alls. Men NÄR folk krigar - hur ser de vilka som tillhör vilken sida?
Ni vet när man kollar på gamla romarfilmer eller vikingafilmer eller ja, FILMER. Tusen ilskna skäggiga män springer emot varandra på ett fält. Svärden svischar i luften, huvuden åker av och kroppsdelar delas - MEN HUR VET DE VEM FIENDEN ÄR? I stundens hetta måste det väl vara väldigt avancerat att avgöra om det är en skäggmurvel i fiendebyn jag dödar. Eller? När alla ser likadana ut menar jag.

5. IMPROVISERAD JAZZ
Tänk att det finns folk som verkligen kan sitta och skaka på huvudet sådär lite njutbart när de hör ett piano som klink, klink, kloooonk samtidigt som någon går loss, med en helt annan melodi, på en kontrabas som skär sig totalt med en brölande saxofon som låter ungefär som ett kraftigt epilepsianfall.
Mmmm...modern improviserad jazz....ge mig något mot klådan och gör det nu.


Sedan förstår jag förstås inte hur man bygger en dator, hur touchfunktionen på en telefon kan funka, hur man kan vara klimatförnekare eller nazist, gilla Nickelback eller hur man kan vara ELAK. Men det är ju jag det.

Fyll i en MINA VÄNNER-bok i vuxen ålder och kommentera vad som ändrats sedan du senast fyllde i en sådan!


Så lyder uppmaningen från Sparkling och det är väl bara att lyda. Jag älskade verkligen de där Mina Vännerböckerna men kommer egentligen bara ihåg vad mina kompisar svarat. Till exempel att det som Lena avskydde mest var ÄRTSOPPA. Mycket viktig information som på något sätt etsat sig fast i min hjärna. Att Titanic sjönk 1912 är däremot något jag aldrig kan få in i skallen.


HÄR ÄR JAG DÅRÅ:

Födelsedag: 15 oktober (Samma som förr)
Stjärntecken: Våg (Samma där också, jag gillar att vara våg. Vi gillar rättvisa och är estetiska varelser)
Hårfärg: Mörkbrun, färgat med natural&Easy. Snart flintis (Brunt)
Ögonfärg: Gråblågröna ( MELERADE - det lät ju så fränt och vuxet)
Syskon: Storebror+halvbror (Storebror Björn är densamma och min halvbror Krister var jag omedveten om)
Mina intressen: Loppis, film, böcker (Djur, böcker. Misstänker jag i alla fall. Jag var en liten djurälskare av grandiosa mått. Samt bokmal)
Mina bästa vänner: Stefan och Carro (Lena, Susan och Hella var det då. Mycket bra kompisar. Vi har fortfarande lite kontakt men hänger så att säga inte)
Idrottsgren jag är intresserad av: Absolut ingen. (Basket. Vi spelade lite basket förr. Hade ett lag där på mellanstadiet. Vann aldrig. Vi söööög)
Den bästa bok jag läst: Stad-serien av Per Anders Fogelström (Smygande död ..... om en rabiessmittad hund....den satte sig. Inte hunden utan boken alltså)
Älsklingsdjur: Katt (Katt, fågel är jag säker på att jag skrev. kanske skojade till det och skrev KO också. Kände många kor förr)
Den bästa film jag sett: Big Fish av Tim Burton (Lassie. Hur många hinkar med tårar har man lipat till den då?)
Den bästa låt jag hört: Somebody to love - QUEEN (då var det säkert någon KISS-låt)
Min älsklingsrätt: Smörgåstårta (Spagetti med köttfärssås, absolut. Eller grillat kött. Det skulle jag ha vetat då när jag var liten att när jag blev stor sedan så blev det inget mer av dessa älsklingsrätter på menyn)
Mitt bästa ämne: Nu pluggar jag inte så jag behöver faktiskt inte svara (Teckning. Svenska)
Mitt favorit-tv-program: Så mycket bättre, Robinson (Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller? Jag minns inte men det programmet kollade man A L L T I D på)
Jag avskyr mest: Miljöförstöring. Djurplågeri. Krig. Orättvisor. (Matte. Hatade verkligen matte och provräkningar på den tiden)
Jag gillar bäst: Gulliga djur. Finfina loppisfynd. Bra musik. 70-talstyger (Min undulat Nicke)
Min älsklingsfärg: Grön, gäsp  (Röd, gäsp)
Min älsklingsblomma: Tulpan (Förgätmigej)
Jag vill helst bli: Gammal med förståndet i behåll (Djurskötare. Gulla med djur hela dagarna, klappa kattungar...ja, sånt som djurskötare gör alltså...uhum)
Min högsta önskan: Att mina barn får lyckliga liv, det är min absoluta önskedröm. Knastertorrt men så är det. (Att få träffa KISS!)

Känns lite trist att ens högsta önskan aldrig slog in. Eller förresten...det är väl inte riktigt försent ändå.
De giriga gubbasen håller ju fortfarande på med sin skitmusik. Får försöka få till en liten dejt.

Släkten är värs....bäst

Fick tillbaka min utmaning som jag gav till SPARKLING  Utmaningen löd som följer:
Måla upp en bild av sex olika släktingar/familjemedlemmar som vore perfekta att ha i ditt absolut perfekta liv. Du får välja ett perfekt husdjur också och det får inte vara hund. 

Uhum. Hundmänniskan får inte välja hund alltså. Antar att den här kattmänniskan inte får välja katt då. Okej. Men först till min perfekta Fanny&Alexandersläkt.

Då vill jag gärna inleda med en excentrisk farbror som bor uppe i Stockholm i en jätteparadvåning ute på Djurgården. Vi kan kalla honom Frank. Well. Frank har ett förflutet inom musikbranschen, Han har festat ihop med The Beatles och han har jobbat tätt tillsammans med Led Zeppelin, Black Sabbath och ELO. Frank känner ALLA som är värda att känna när det kommer till musik. Självklart är jag Franks favoritsläkting och jag har alltid ett rum stående till mitt förfogande där i hufvudstaden. Komma in på konserter, film- och tv-inspelningar? Frank fixar. Hurra för Frank!

Frank är omgift med en kvinna som heter Sonja. Jag kallar henne numera för min faster. Sonja är hälsofreak, och det hon inte vet om groddning, syrning, rawfood och kimchi och allt vad det nu heter är inte värt att veta. Hon kan lära ut yoga också. Passar mig jättebra. Jag kommer aldrig till skott liksom. Skönt då att ha härliga Sonja som kan lära mig lite grunder, kanske dagen efter att jag varit på en av Franks fantastiska efterfester (Helen Mirren och Mick Jagger var där! Och Mandelmanns!) Namaste. Eller vad det nu är man säger som yogainvigd. Namaste. 

Mer då i närområdet har jag en mycket trevlig och tillmötesgående moster som har en egen läkarpraktik. Moster Elisabeth kan jag ringa om mina hälar, när jag upptäcker konstiga leverfläckar, får sura uppstötningar och det ena med det tredje. Så himla smidigt. Alla borde ha en läkare i släkten. Det parti som har med det i sitt partiprogram kommer jag rösta på.

Har jag sagt att min ena morbror som bor på Gotland är pilot? Inte? Jag får bo hos honom lite då och då där ute på Fårö (han bor faktiskt granne med Bergman, eller ja, bodde) och även sitta med i cockpiten ibland. Visst. Jag är ganska flygrädd av mig men jag håller på att jobba bort detta med att få hålla lite i spakarna själv när jag är med morbror Ingvar på hans jobb.  Det är faktiskt inte så himla svårt att landa med ett jumbojet. Egentligen.

Min svärfar jobbar som bilmekaniker och att meka med bilar är det absolut roligaste han vet. Även på fritiden. Jag vet - det låter knasigt, men sån är han, svärfar Olle. Och betalt vill han inte ha. Nä. Olle blir glad om jag blir glad och det blir jag om Toyotan skulle råka få nya bromsbelägg, nytt fördelarlock och fräscha spindelleder. Olle - du är toppen! Kram på dig. Dig ska jag uppmärksamma speciellt kring julafton.

Slutligen så får jag faktiskt inte förringa Inga. Min faster. Min PIFFIGA faster som har ett förflutet som erkänd frisör (hon klipper förresten hela familjen här) men som nu har en egen skönhetssalong. Ofta behöver hon frivilliga personer att testa smink och krämer på. Ja, även olika skönhetsbehandlingar och då är jag ett lätt offer.  Det har varit pedikyr, olika intressanta massagebehandlingar som jag fått utvärdera och smink som inte säljs på hennes salong....gissa vem som får det? Just det. Kommer faktiskt inte ihåg när jag behövde köpa en mascara senast.
Fasen vad härligt med denna stora underbara släkt alltså!

Vänta. Husdjuret. Det perfekta. Jag vill ju såklart säga fågel som kan tala, men det känns så enormt fel med en fågel inomhus. Huset jag bor i har lemurförbud och hundar kan jag inget om och jag skulle känna mig så bunden av att behöva gå ut och rasta den i ur och skur och aldrig kan man åka bort så nej. Det får bli ett marsvin då. Jag kan säkert lära mig att älska ett sånt också. Tror jag iallafall.