Ronnie. Liten. Fräknig. Rödhårig. Pratade med lite nasal röst. Alla misstänkte att han var bög. Vi gick i samma klass från ettan till sexan, Ronnie och jag, och i sjuan så gick vi i parallellklass. Vi umgicks fram till att vi var typ 24 år.Ronnie var mycket, mycket barnslig och det passade mig fint eftersom jag var på pricken likadan. Jag kom ihåg att vi fortfarande byggde kojor ihop när vi börjat sjuan och var det något som inte var okej ur tuffhetssynpunkt när man precis börjar på högstadiet så var det just. Att. Bygga. Kojor. Men byggde gjorde vi. Precis jämte järnvägen ochfarligt nära skolan. Inne i kojan satt vi och fnissade och grillade och förfasade oss över att vi gjorde det vi gjorde. Tänk om någon skulle upptäcka att vi fortfarande LEKTE! Vi hade blivit totala mobboffer om någon hade kommit på oss.
Ronnie var superkonstnärlig men tyvärr också väldigt intresserad av alla slags droger. Det kunde bara gå åt ett håll. Åt skogen. Rakt åt skogen. Och det gjorde det.
Ronnie är död sedan några år. Jag fick inte gå på hans begravning och ta adjö för när dödsannonsen uppenbarade sig i JP så hade begravningen redan ägt rum. Det är sorgligt.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har kul där du är nu, Ronnie. Med Mongo-Göran, med toscakakorna och med Patrik, din ständige följeslagare.
Vi ses förhoppningsvis någon annanstans....om jag säger lösenordet - släpper du in mig i din himmelska koja då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar