Willys och jag

Att handla på Willys är bland det roligaste min sexårige son vet. Vad är det för kul med det kan man undra? Jag upplever mest en himla massa irritationsmoment innan jag står där hemma i hallen med mina kassar. Färdighandlad så att säga.
Orosmolnen hopar sig redan vid de automatiska dörrarna in till köpcentret (Rosen). Är de där? Står de där? Så börjar det surra i skallen medans ögonen drar sig långt fram åt vänster för det är där de BRUKAR stå. Killarna från 3, Telenor, Comvic och allt vad de nu heter. Idag hade de tydligen semester. Skönt.
Kommer fram till kundvagnarna. Stoppar i en femma och ska dra loss en vagn. Går det? Nej, det går inte. Ut med femman, in med den i nästa. Ut kommer en häpen kundvagn. Så fort man har kommit in i affären så märker man att det är ett SÅNT exemplar av kundvagn. Ett sånt där skitex som drar snett åt ett håll hela tiden. Aaaarrrrgh!!!
Man plockar i makaroner, ketchup, bröd, grönsaker och frukt och nu till nästa oroshärd. Mejeriavdelningen. Är de här idag? Spelas dom? Nej, puh, idag har tydligen den ordinarie mejerisnubben en fridag för det är INTE Takida som strömmar emot en när man irrar runt där efter matlagningsgrädde, lättfil, gräddfil, grön mjölk, blå mjölk, smör och vadfan. Borde man inte investera i en egen ko snart? Det borde ju vara mer ekonomiskt än allt det här springandet efter allsköns mjölkprodukter vareviga dag. Säljs kor på Willys? Nej, bara osten "Den skrattande kon" och goda smältostar ska vi inte ha för det har Anna Skipper bestämt. Dessutom är man ju oerhörd skeptisk åt just skrattande kor. Vad skulle dom ha att vara så glada för? Jag kan inte komma på en enda grej.
Mot kassan och här slår det aldrig, aldrig, aldrig fel. Jag ställer mig i fel kö trots att jag noggrannt studerat kassörskorna innan jag verkligen gör mitt val. Hon den superdupertrevliga saken med långt blont hår undviker jag som pesten för hon ska PRATA och SOCIALISERA sig och säga långa, utdragna jaaaaa till varenda kund. Tanter och farbröder över 70 med normalt blodtryck föredrar nog henne. Jag gör det inte. Gud, vad hon är sölig!
Innan jag har tagit mina kassar och gått mot bilen så har jag förstås hunnit påpeka för kassörskan att de två avocadona faktiskt bara skulle kosta 12:- och inte 14:- (hur snål får man bli?? men rätt ska ju vara rätt...) och NATURLIGTVIS så har kassörskan rätt för rabatten har dragits och se här på kvittot bara.
När man ska ut upprepas orosmoment 1 för det kan ju faktiskt hända att telekillarna hunnit installera sig och bara tanken på att få deras lismande "Vem ringer du med idag?" slungat emot sig gör mig nervös.

Nä, Mille. Att handla på Willys är INTE kul. Där har du faktiskt fel.