Man ska väl egentligen inte ångra saker man har gjort men OM jag kunde göra något ogjort så är det nog min tatuering. Ändå så gjorde jag den i vuxen, mogen, ålder.Så här gick det till när jag gjorde min första tatuering:
Skägget skulle till Denny i Tranemo och göra en ny gaddning. Efter moget övervägande så hade jag bestämt mig för att tuffa till mig och göra en svart katt på axeln. En liten tatuering. En kattsilhuett. Så fick det bli.
Denny satte nålarna i min ena axel och faaaaan vad ont det gjorde. När tatueringen var klar så fick jag titta på den i spegeln. Jaha. Min vanliga otur. Denny hade glömt ögonen på katten. Verkligen JÄTTELÄTT att sätta dit ett par ögon på en kolsvart katt. Men eftersom att hans tatueringsheder stod på spel här så fick jag tatueringen gratis. Brabra.
Efter några år så tyckte jag att min blinda katt där på ryggen såg lite grå och dassig ut. Då fick jag den briljanta idén att jag skulle gå till Peter Gren på Lillgatan i Jönköping och tatuera över katten utan att säga något till Skägget. Överraska honom!
Sagt och gjort. Med en ny bild i min hand stövlade jag in till ytterligare en obehaglig tatuerare och efter en timme så hade jag KLAS KATT på ryggen istället för den gamla blinda kissen. Om Skägget blev överraskad kommer jag inte ihåg men efter ett år överraskade jag mig själv med att vilja ha något slagord under Klas Katt. Så när det var dags för Skäggets nästa tatueringssejour, den här gången hos Jerker i Eksjö, var det jag som hängde på. Det blev en gratis tatuering den här gången också (inte pga någon pinsam miss utan bara för att) och nu stod det ANIMAL RIGHTS NOW! under Klas K. Fränt. I två månader. Nu skulle jag gärna ha det ogjort som sagt.
Alla är ju för fasen tatuerade. Min svärmor som för tjugo år sedan satte händerna för ögonen och utbrast med stor förtvivlan att "JAG ORKAR INTE MER!" då hennes skäggige son kom hem med tatuering nummer två, hon, som alltså var nära att ta livet av sig av skam, hon har tatuerat sig både här och där. Det är liksom bara för mycket.
Sänder dock en tacksamhetstanke till mig själv att jag inte gjorde slag i saken 1985 när jag var med Ronnie och Patrik i Köpenhamn. Guuuud, vad jag var nära att gå och tatuera mig då. Vad jag hade valt för motiv? En delfin. TÄNK OM JAG HADE HAFT EN DELFIN PÅ ARMEN IDAG! Jesus. Tack, tack, verkligen TACK, till mig själv som lät bli där och då.
Är ni tatuerade?
5 kommentarer:
Yes, både här och där och rätt fula är de allihop. Gjorda i min så kallade ungdom. Inget jag ångrar direkt, men det var ju lite roligare när man var UNIK, hahaha.
Men man får ju i alla fall vara glad för att man inte gick på tribaltatuering-i-svanken-hype:n. Stackars stackars alla dom idag.
Svanktribestrenden som den däringa Therese Ahlhammar gjorde sig skyldig till. Tänk att ha en DIVA-inskription ovanför röven. Fy fabian, vad enormt skämmigt.
Eller som när det var populärt att tatuera in kinesiska tecken, som alltid skulle betyda "MOD" eller "LIV" eller nåt sånt. Men tänk om det i själva verket betydde "RÖVKNULLARE" eller "LIKSKÄNDARE", inte så många som kan flytande kinesiska och kan kolla, men tatueraren han skrattar hela vägen till banken. Och även om tatueraren inte hade ovanstående typ av humor men bara råkade vara lite darrig på handen den dagen och vips stod det inte "ÖDET" utan "Fyra små rätter" på skulderbladet istället. HA HA HA!
Likskändare - skulle förresten inte det se enormt läckert ut att ha just det ordet i såna där bokstäver som man ska pryda hemmets väggar med nuförtiden? Eller ja, det var väl inne typ februari-mars år 2010. Det är bara det att carpe diem-maffian inte fattat det.
LIKSKÄNDARE i snygg skrivstil.....mmmm.
Ha! Har sett katten men aldrig det som står inunder - spännande. Kul också att följa trestegsraketen. Har ju hört att få stannar vid en tatuering, att när man väl börjat då rasslar det iväg. Du gjorde din egen version och pillade bara vidare med den du hade :)
De som är utan tatuering - jag - är väl typen som ofta tänker "Hur blir det om ett, tre, fem, tretton år?" och därför låter bli, samtidigt tycker jag det är hela tjusningen att man markerar tid och personlighet. Man bär runt som ett litet album över vem man är, vem man var och vad man gjort.
Skicka en kommentar