Mitt tråkigaste jobb ever

Jag har haft en hel del olika jobb genom livet. Har varit städerska, tidningsbud, jobbat i skivaffär, jobbat i chark- och delikatessdisk, jobbat som reklamare, jobbat på tidning, frilansat som fuskjournalist, jobbat som vårdare, jobbat som musik- och arrangemangsansvarig på Kulturhuset och så har jag varit trafikreporter på P4. Väldigt skiftande jobb men en sak har de haft gemensamt - de har alla varit roliga på sitt sätt. Har alltid trivts på arbetet om man säger så. Tills nu då vill säga. I april sökte jag ett enda jobb (personlig assistent) och efter ett flertal intervjuer så fick jag tjänsten. Blev jätteglad! "Finns det egentligen något finare än att hjälpa en medmänniska?" tänkte jag. Jag med alla mina kontakter inom kulturlivet skulle ju kunna få ut den här funktionshindrade människan på en massa kul saker, intalade jag mig själv. Så blev det inte. Tyvärr.
Han, min brukare, var deppig för att han just blivit av med sin favoritassistent på grund utav en ny EU-lag. Han var bitter. Låg. Mycket låg.
Jag föreslog bio. Jag lockade med en teaterföreställning som vi skulle komma in gratis på, jag lockade med tv-inspelning av Lyxfällan, loppis, tipspromenad, konserter, skivaffärsbesök - men nä. Inget var kul. Inget orkade man med.
Så istället för att vara ute på galej så kunde min arbetsdag (och hans liv!) se ut såhär:
Kl.11: Ringer på porttelefonen. Blir insläppt. Solen skiner som en galning men inne i lägenheten är alla persienner nedrullade. Han tittar på tv.
Kl.11.15: Tittar på klockan för första gången. Får jag gå hem snart? Jaså, bara om 21 timmar och 45 minuter? Ajdå.
Kl.11.45: Har dammsugit, våttorkat golven, dammat.
Kl.11.47: Har slängt in lite tvätt i en maskin. VAD SKA JAG FYLLA TIMMARNA MED NU? Tittar på tv.
Kl.14: Han vill ta på sig kläderna. Hjälper honom att få på kallingar och brallor. Skorna.
Kl.14.30: Vi går ut (hurra!) i solen. Det blåser. Fy och usch. Han hatar blåst. Vi sitter på gården i trekvart och pratar om ditt och datt. Försöker lapa, lapa, LAPA sol. Ska ju snart in i grottan igen.
Kl.15: Står vid spisen och steker potatisbullar. Micrar samtidigt min egen mat. Äter ihop. Snabbt.
Kl.15.20: Han spelar upp några låtar på sin SMARTPHONE som han nyligen laddat ned. Vet jag vad det här är för låt? Det vet jag. Håll om mig med Peter LeMarc. Har du fler kluriga frågor?
Kl.16. Hänger tvätt.
Kl.16.03: Öppnar balkongen (fast man måste fråga snällt först) och försöker få i mig lite syre och sol. Guuud, vad den här dagen går långsamt!
Kl.17-23: Tv. Massage. Sänggående.
Kl.23.30-08: Sover i rummet bredvid.
Kl.08-09: Vaknar. Gör mig i ordning i hans badrum. Borstar tänder och hår. Viker tvätt. Ställer fram frukost. Tömmer alla soppåsar. Säger det bästa ordet jag vet i den här lägenheten (hejdå) och cyklar hemåt. Tänker att om två dagar så ska jag vara här igen. Har redan ångest. Att sekunder, minuter, timmar kan gå så himla sakta alltså. Det är ganska fascinerande.

Så efter tre månader som opersonlig assistent tackade jag för mig. Jag är alldeles för levnadsglad, social och kreativ (lät fint va?) för att slänga bort mitt liv på detta ingentinget. Nu har jag inget jobb alls men det känns bra ändå. Jag är ju fri.
FRI!