Vill ha och vill ha

Just det. Jag vill ha en katt. Dottern vill också ha en katt. De andra två av manligt kön i familjen vill kanske också ha katt. Men inte lika mycket.
Fast nu har husets herre (jag) tittat färdigt på Blocket för igår så var kattobjektet ÄNTLIGEN där. Han låg i en korg med sina tre syskon och bara såg sådär härligt GRÅ ut. Grå som Mats. Mats som blev överkörd i mitten av april och som vi sörjer än idag. Det går liksom inte en endaste dag utan man tänker på honom, världens bästa, finaste och mysigaste katt. Det har varit tomt.
Vad gör jag då när jag får se annonsen med den grå katten på Blocket? Sansar jag mig? Tänker jag klart? Eller bara rusar jag iväg och SKA HA? Rätt svar: 1: Nej. 2: Nej. 3: Ja.
Mailar annonsören att den där grå kattkillen vill vi VERKLIGEN HA och kan vi komma på söndag och hämta honom?
Annonsören blir glad, tänk att det skulle vara SÅ LÄTT att bli av med sina bondkatter va! och svarar att visst, han är er, håller honom till på söndag då, bara ring innan.
Jag meddelar övriga familjen att nu har vi snart katt. Den grå är vår! Alla hjular två varv genom lägenheten. Glädjen är stor.

Dagen efter:
Jag får lite ångest. Vad har jag gjort? Borde man inte bekanta sig med katten först? Tänk om det är en förskrämd kattunge som inte alls känns rätt? Och 800:- för en bonde? Är inte det jättemycket pengar?
Men nu är det för sent. Man kan inte skrika ut i megafon att VI SKAFFAR KATT NU PÅ SÖNDAG! och så blir det inget. En sådan mamma vill man ju liksom inte vara.

Så nu trajar jag omkring här med en klump i magen. Hoppas, hoppas, hoppas att den lille pälsige vill vara hos oss. Att han finner sig tillrätta och vill kela sådär närgånget som Mats gjorde. Det vore purrfect.
Hold your thumbs.

Dagens låt:  Help! - The Beatles
Om man inte har några husdjur alls så kan man ju nöja sig med spindlar på besök kanske? Igårkväll satt jag uppkrupen lite avslappnat och lojt i soffhörnet. I handen hade jag en bautastor kopp med varmt te (ej skållhett tackochlov) när jag plötsligt känner ett bett på mitt bara lårben. Det är en GIGANTISK SPINDEL! Jag skrek som Linda Blair i Excorsisten och hoppade upp och stampade och viftade vilt med både armar och ben och teet skvätte runt så att hela familjen blev indränkta i Yogi-te med chocosmak. Fatta min skräck. Fatta oviljan att sätta sig i den blöta spindelsoffan igen. Fick helt sonika dra fram dammsugaren och toksanera över, under och emellan dynorna. Under soffan, under mattan, på mattan. Överallt. Missade halva Allsången på grund av det förbannade spindelhelvetet. Usch. USCH!