När vi fyra blir sex

Härmed byter jag namn på den här bloggen. Nu ska den istället heta DEN IMPULSIVA MÄNNISKAN MED ENDAST EN HJÄRNCELL. Jag tror att den titeln skulle passa bättre ellervadtrorni...tja, döm själva:

Som jag redan informerat om så var det jag, den impulsiva människan/mamman, som basunerade ut att NU BLIR DET KATT! Detta innan man ens tittat på katten in real life. Smart. Mycket smart. Men eftersom den här impulsiva människan också är en person som står för sitt ord så skulle det nu bli kattköp. Som igår då. En söndag.
Jag ringde upp kattkillen (försäljaren alltså - inte katten) och sa som det var. Vi ville förstås komma och kolla på katterna innan vi bestämde oss och så förhörde jag mig lite om katterna var sociala och vice versa. Man vill ju inte ha en förskrämd katt som bara ligger och trycker under soffan.
Kattkillen/försäljaren sa att han kunde komma hem till oss med alla fyra katterna eftersom att han ändå skulle in till Jönköping för att lämna av sin käresta på busstationen (han sa verkligen "käresta") och då kunde han ju svänga förbi här på hemvägen.
Sagt och gjort. Två timmar senare var det vi som satt här i vardagsrummet tillsammans med två män med skitiga fötter och där själve kattägaren hade en väst där det stod HÄLSO COACH på ryggen. Och fyra kattungar. Två grå, en svart och en randig skeppskatt.
Jag tog genast sikte på Mats-look-a-liken och han somnade genast i mitt knä. Jag var såld. Den svarta honan var gängets cooling men jag har aldrig suktat efter svarta katter (är jag utseendefixerad?) och den randiga skeppskatten var kullens vackraste katt men jag fick liksom ingen feeling på den (jag är nog inte så utseendefixerad trots allt) och den andre grå katten bara låg under soffan och tryckte. Han var livrädd och kom inte fram hur det än lockades.
Den grå i mitt knä - honom ville jag ha! Då:

"Fast egentligen skulle jag vilja sälja dom två och två, det skulle kännas bättre att veta att dom har varandra och isåfall kan ni få två katter för 1000:-" säger han med HÄLSO COACH-trycket på ryggen.
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! MAMMMMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! VI TAR TVÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ KAAAAAATTTTTTTER!" skrek ungarna i kör.
Jag skakade på huvudet. Ganska kraftigt. En headbangare på en Metallicakonsert hade helt klart blivit imponerad.
"Näää, vet ni vad. Det är liksom inte gratis att ha katt. Tänk att de ska mat, kattsand, de ska till veterinären och och och..."
"MAMMAAAAAAA! SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLA!"
Det är här och nu som jag förvandlas till den MYCKET impulsiva människan. Klart att vi ska ta båda två. Det måste ju kännas bättre för katterna. Trots allt. Två katter ska vi ha. Fram med den andre gråingen, den förskrämda som man ju inte alls ville ha, från soffan och my god vad han var söööööt och här är tusen pix, tack och hej.
Så nu sitter man här med två identiskt lika katter. Vem är vem? Stoffe var katten som jag föll för och Musse var han som låg och tryckte under soffan. Stoffe är lite mindre och Musse är lite lurvigare men ser man dom bara en och en så ser jag ingen skillnad. Vad har jag gjort?
Klockan är bara tio i åtta på morgonen men vi har redan tömt kattlådan typ fyra gånger. Jesus.
Kattsand på golvet. Sönderrivna möbler. Förstörd nattsömn på grund av kattbus. Katthår överallt. Skitlukt på toan. Bära hem kattmat fem miljoner gånger till i livet. Jesus igen. Vad har den här impulsiva JÄVLA  människan gjort?
Fast å andra sidan är kattkidsen hemskt söta och snacka om att pulsen går ner när man sitter med en spinnande liten pälsvarelse i famnen. Fast två? Två?
Kan inte någon säga till mig att "Det blir bra, Mirre. Det blir jättebra ska du se".
Herregud.