Summa sidvisningar

måndag 24 april 2017

Tre människor som korsat min väg....


....och som gjort någon form av intryck. Så lyder den senaste utmaningen som ANNA och jag dustas med. Tre människor. Korsat. Vägen. Intryck. Jäpp. Here we go.

1. GUNNAR
Gunnar var gift med min faster. Han kom från Boden i Norrland och var mycket tystlåten. Har en känsla av att mina föräldrar tyckte att han egentligen var en ganska trist och svår typ. Inte alls så där gapig och skränig och höhöhö-ig som många andra i morsans och farsans bekantskapskrets men jag, jag älskade Gunnar. Han var VÄLDIGT gammal, säkert 50 år, och hans hår var alldeles vitt och han hade så fina och snälla ögon och han var rak i ryggen, atletisk utan att vara spännig (han jobbade inom det militära) och han målade fantastiska tavlor. Han brydde sig väldigt mycket om mig och utan att babbla en massa så bara visste jag att Gunnar han tyckte mycket mycket om mig. Och jag avgudade honom.
En annan sak som var väldigt speciellt med denna norrlänning var att han var MOTIONÄR. På 70-talet var detta lite suspekt, helt klart udda. Gunnar var ofta ute och sprang och när han var med på gymnastik i någon sporthall (bara kvinnor där) så var det så exceptionellt att han hamnade i tidningen. Tänka sig va! En karl som gympar med en massa kvinns. WEIRD.
Och när man tänker mycket på sin hälsa, motionerar och har sig och är alldeles otroligt snäll så ska man naturligtvis få cancer och dö innan man ens hinner säga "pensionsåldern".
Sjukt O R Ä T T V I S T. Ja, Gud. Det är dig jag tittar på nu.

2. MANKAN
Motsatsen till Gunnar var farsans jazzälskande kompis Mankan. En blarrig karl med mycket lite hår på knoppen, ett stort leende med mycket tänder samt stora brillor. Mankan och hans fru Harriet hyrde sommarstugan jämte oss på Krängsberg. Alla somrar spenderade vi ihop. Mankan och Harriet hade inga egna barn (snälla barnkära par har ofta problem med att få barn. Gud, jag tittar på dig igen, känner du det?) så de förbarmade sig ofta över mig. Älskade de här människorna som alltid pratade låtsasdanska med varandra.
Mankan hade verkligen kvar barnasinnet. Han älskade att klä ut sig och verkligen dumma sig, på ett roligt sätt alltså och att se vuxna människor i sin närhet bete sig barnsligt har satt sina spår hos mig.
Miss you, Mankan.

3. SUSAN
Jag tror det var i fjärde klass som Susan och jag hamnade i samma klass. Hur vi blev kompisar har jag inget minne av men kompisar det blev vi.
Susan älskade musik och det var hon som introducerade mig för KISS (vi blev fanatiker) och eftersom hon hade ett enormt driv så drog hon igång stora projekt som skolshower med mera där man skulle medverka med både det ena och det andra. Vi var väldigt kreativa. Och vi hade väldigt roligt.
Glömmer dessutom aldrig när hon uppträdde som Elton John under en rolig timme i skolan. Helt ensam stod hon och mimade och rockade loss till Crocodile Rock, hon hoppade upp på katedern och jag vet att jag tappade hakan där och då. Hade aldrig sett på maken till modig och djärv människa! Vad vår stele pingstvän till magister tyckte vet jag inte men jag tyckte iallafall att den här Susan var
K A N O N K U L!
Susan visste nog ganska tidigt att det var journalist som hon ville bli och därför så fixade hon, med viss assistans från sin snälla mamma Britt (Gud, jag måste titta argt på dig här också) att vi fick komma in på vår första konsert för att intervjua bandet. Och så föll det sig alltså som så att vi fick gå alldeles själva, som två tolv-trettonåringar, på vår första konsert någonsin och intervjua engelska punkbandet Ultravox i ED-aulan inne i Jönköping. En enormt häftig upplevelse. Reportaget hamnade i Hemmets Journal och betalt fick vi. Lycka.
Hade det inte varit för Susan hade jag förmodligen inte varit på konsert förräns i 20-årsåldern och utan henne tror jag knappast att jag hade jobbat vid radion som jag gör idag. Hon fixade nämligen in oss på lokalradion också. Som medlemmar i sportlovsredaktionen. Där och då lärde jag mig att älska radion.
Idag har Susan ett förflutet inom både Sveriges Radio, tv och teater. Hon är aldrig mallig och jobbigt överlägsen för att hon har en sådan spännande karriär.
Har fruktansvärt mycket att tacka henne för.
Så tack Susan. Det gjorde du bra! Riktigt bra!



Inga kommentarer: