VARNING! Nu blir det gnäll.

Jag är aldrig sjuk. Är det så jag brukar säga? Om det var jag som sa så då lovar jag dyrt och heligt att jag ALDRIG mer ska uttala den förbannade meningen igen. Aldrig!

För typ fyra veckor sedan blev jag tokförkyld. Två sjukdagar var jag tvungen att ta och det svider i den här lilla ynkliga plånboken kan jag säga. Jag blandar ju aldrig in Försäkringsskassan eftersom jag upplever att det tar mer energi än vad det ger. Så någon sjukersättning får jag alltså INTE. Det är smällar jag får ta när jag har valt den här livsstilen med en massa lösa jobb här och där. Det får det vara värt.

Och så för en och en halv vecka sedan. Då satte sig förkylningen på höger öra. Vaknade på natten och hade ONTONTONT. Det sprängde, det tjöt, det pep, det lät som ett tuffande tåg från 1800-talet, för numera "tuffar" väl inte tåg? Tror mig i alla fall ha koll på just den lilla detaljen trots att jag aldrig befinner mig på resa medelst räls.
Anyway. Ringde vårdcentralen. Fick komma. Hade en lätt irriterad trumhinna men någon antibiotika fick jag då inte. Läkaren sa nåt i stil med att "jag tänker vara så fräck att jag föreslår cortison bara för att så att säga vända den här trenden. Cortison är avsvällande så nu får du äta fem tabletter dagligen i fem dagar och så ett bra nässpray på det så..."

Jag tackade och gick. Åt femdagarskuren och märkte NOLL skillnad. Tre dagar senare stod jag inte ut längre. Inget hade blivit bättre. Inget hade vänt. Ringde vårdcentralen återigen och blev så glad över att jag fick en tid på stört (ANTIBIOTIKA NU! tänkte jag) att jag höll på att kissa på mig.
Väl där på våning fem så fick jag träffa en ny yngre läkare som konstaterade att jag har trånga hörselgångar samt att jag har ett inflammerat mellanöra.
"Vi skriver som du vet inte gärna ut antibiotika" sa han och sedan berättade han vidare att man måste ha T Å L A M O D och bara vänta ut det här. Det kan ta upp till två månader. TVÅ MÅNADER. TVÅ! MÅNADER! Döda mig.

Som lite plåster på såren, han såg väl hur oerhört besviken jag blev på den svenska läkarkåren, skrev han ut ett recept på en nässpray.
"Fast det hjälper ju inte!" sa jag med förtvivlan i rösten. "Jag har ju använt nässpray nu i över tre veckor. Har du inget jag kan spruta in i örat istället?"
Han log lite och menade på att nässpray - det är grejen det. Jag tackade för mig och cyklade hem igen. Med lipen i halsen. Att hämta ut den där idiotiska nässprayen fullkomligen sket jag i.

Så hej sjukdomsvecka nummer fyra. Det enda jag liksom mäktar med är att läsa böcker, titta på repriser och att sova. Ibland har jag stuckit emellan med lite biblioteksjobb några timmar. För på bibliotek är det trots allt ganska lugnt och tyst. Nu på fredag ska jag jobba på radion och på radion har man hörlurar med högt ljud på sig större delen av arbetsdagen. Fasar lite för detta. Tänk om jag inte fixar det?

Är i princip döv på högerörat. Det tjuter hela tiden (alla som har tinnitus - hur står ni ut?) och liksom pulserar. Har som ett tryckande lock och det går inte att tryckutjämna genom att stänga munnen och näsan och blåsa. Inget händer förutom att det kan krasma lite. Känner mig sjuklig. JA. DET ÄR SYND OM MIG! Jag lever som i en bubbla. Äter dessutom smärtstillande fem-sex gånger per dygn så snart packar väl njurarna ihop. Skulle ju bara fattas det också.

Annars då? Jaaaa. Det enda som har hänt är väl att jag köpt en liten bil. En svart liten Renault. Pytteliten. Jättebillig i drift. Jätteslö. Orkar knappt ta sig uppför en backe ens på tvåan. Men det är smällar man får ta. Lite nässpray i tanken kanske skulle hjälpa?

När eller OM det här någonsin går över ska jag fanimig ställa till med fest. OCH HÖR SEN!