Inne vid biljettluckan står ett gäng ungar. Plötsligt lösgör sig två från klungan och rusar mot mej. Det är Daniel och Lisa från särskolan! Som jag inte har träffat på närmare två år! Vi kramas och babblar i munnen på varandra. De kommer ihåg mitt namn! Nu har de bytt skola, blivit centimetrar längre och blivit högstadiekids.
"Fy sjutton vad jag har saknat er!" säger jag.
"Vi har saknat dig med!" säger de i mun på varandra.
De drar med mig till klungan med ungar och fröknar och där står även lille försynte Martin. Som genast sträcker fram händerna och vill göra vår lek. Martins och min lek som vi sysselsatte oss med varenda rast då för några år sedan. Han skiner som en sol.
När vi skiljs är jag alldeles varm inombords. Saknar särskolan så ofattbart mycket. Tänk vilket oerhört perfekt liv man hade när man hade BÅDE radion och särskolan. Så skulle jag vilja ha det för alltid.
Det är när jag är med om sådana här situationer som jag är så himla tacksam för att jag sade upp mig från min fasta Kulturhustjänst. Om jag hade fegat och varit kvar där hade jag aldrig mött alla dessa nya världar. Skolan. Radion. Alla dessa roliga människor som gjort livslånga avtryck.
Det kanske har blivit dags för mig att kliva in som timvikarie igen?
1 kommentar:
På fullt allvar höll jag på att skriva "vilken välsignelse att det känns så". Och tanken när jag insåg vad jag tänkt "herregud". Är det Jönköping som kommer åt en?
Hursom, vad härligt att de kom ihåg dig och att du känner som du gör. Urbra att känna att vikarie-dörren är en dörr du kan öppna igen!
Skicka en kommentar