Det har varit varmt, bra och absolut inget att klaga på. Hotellet var till och med bättre än vi förväntat oss och hur ofta är man med om den grejen? För det mesta ser det ju så himla flådigt ut i resekatalogen och så kommer man dit och upptäcker att det där hotellrummet som funnits avbildat - det fick nog någon annan. Men så var det inte den här gången som sagt var. Rummen var för en enda gångs skull estetiskt tilltalande.
Eftersom vi är ganska slappa av oss så har vi haft all-inclusive. Jag både gillar och ogillar det fenomenet. Visst är det verkligen SUPERPRAKTISKT för barnfamiljer att slippa hålla på och krångla med måltider och drattla med plånböcker och euro och turkiska lira. Och visst känner man sig som Krösus Sork och Joakim von Anka i en och samma person då man kan äta och dricka precis hur sjukt mycket man vill dygnet runt men...... känner man sig inte lite mätt bara redan efter tre dagar? Smakar inte maten egentligen samma dag ut och dag in? Borde man inte stödja lokalbefolkningen och andra restaurangägare mer? Öh...jo.
Jag är dessutom förvånansvärt kass på att riktigt slappna av. När jag till exempel går och hämtar kaffe i poolbaren så tycker jag synd om tjejerna och killarna som står där i hettan och bara LANGAR ut kaffe, öl, drinkar och läsk. Jag känner mig obekväm. Tänker att de måste väl ändå h a t a oss turister. Och när man ligger där och päser i sin solsäng och någon annan turkstackare kommer och plockar skräp runt omkring en - pfff, jag blir riktigt obekväm. Känner mig som en lat padda. Vill liksom hjälpa till.
Och hotellrummet! Innan vi lämnade rummet så var jag ABSOLUT TVUNGEN att städa rummet någorlunda, lägga i ordning kläder, pryttlar, kuddar, lakan etc så att de säkert underbetalda och hårt slitande hotellstäderskorna inte skulle behöva fejja allt för mycket. De skulle liksom kunna tänka att "dom där i rum 3016 verkar iallafall vara rekordeliga människor."
Ja, ni hör ju. Jag vore supersämpig som vräkig miljonär eller rockstjärna. Istället för att slå sönder hotellrum hade jag förmodligen storstädat och haft mig. VAD HAR JAG FÖR DIAGNOS?
Annars var det som sagt var bra. Allra bäst var utflykterna som vi kostade på oss. En gick till Dalyan där vi badade lerbad (luktade ruttet ägg men man blev väldigt len i skinnet efteråt), åkte kanalbåt (såååå härligt och han, lyllot som körde båten, var egentligen den enda jag inte tyckte synd om där i Turkiet, typ), badade på en superhärlig badstand med jättevågor och eftersom stranden var känd för sina havssköldpaddor så var förväntningarna såklart ganska högt uppskruvade. Vi såg inga. Förstås.
Klockan 16 skulle alla träffas på kanalbåten igen och präktiga huskvarnafamiljen kom såklart en kvart för tidigt. Det betalade sig! Plötsligt var det någon som pekade med hela handen mot vattnet vid vår båt och JA! Där kom en havssköldpadda! Jag blev superexalterad och nästa gång sköldis visade skrek jag IIIIIHHH! jättehögt. Den där havsköldpaddan måste känt sig som typ Beatles/Elvis i mitt sällskap. Jag skrek som en hysterika så fort den visade sig. Kastade dock inte mina bikintrosor på den. Någonstans måste man sätta en gräns.
Häftigt var det även att åka snabb motorbåt. Ibland gick det så fort att kepsarna flög av och en gång så hoppade båten till så att jag lyfte ungefär en meter från dynan som jag parkerat baken på. Nästan lite läskigt. Anyway - vi tittade på klippor, grottor och gjorde badstopp i en jättehärlig liten vik med getter som knatade omkring. På hemvägen åkte vi förbi en ö med vilda kaniner. KUL. Skrek dock ingenting.
Men nu är vi alltså hemma igen och jag gillar det. Älskar vardagen. Eller älskar och älskar, men jag gillar den på nåt skumt sätt. Det är helt enkelt härligt att få laga mat, handla, tvätta, cykla, köra bil, springa på loppis, glo på tv, klappa katten, somna i soffan. Andas klar luft! Skit samma liksom att det inte dyker upp havssköldpaddor och bergsgetter när man badar i Vättern vid Oset. En fiskmås och några gråsparvar duger nästan lika bra. Hemma är bäst ändå.
Så är det bara.
Dagens låt: Flaming youth - KISS
Imorgon sker det. Det som jag fasat för nu i nästan tretton år. Vi får en TONÅRING i huset! Wendy fyller tretton och hur konstigt är inte det då? En teeny weeny. GULP, säger jag bara. Bör vi förstärka upp dörrarna nu om det ska smällas i dom? Bör vi gå med i Farsor och Morsor på stan? Hjälp, hur gör man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar