I say a little prayer for you

Stavas det så? Prayer? Man säger ju prär. Men så kan man ju inte skriva. Först skrev jag, hon som en gång fick femma i betyg i engelska av stränge Ulf Strömberg på Österängsskolan, prair. Men det såg fel ut. Så hoppas att det blev rätt. Jag skiter egentligen i vilket just nu. Jag skiter faktiskt i det mesta. Iallafall i småsaker. Jag bryr mig inte att en man på radion är sur på mig. Är man så långsint för en jävla pyttepyttepyttebagatell så kan man dra dit pepparn växer. Är det i Syd-Amerika då eller? Det vore ju i och för sig härligt att få dra dit.
Jag vill hellre vara där än på Öxnebackas demensboende i ett rum och hålla min 86-årige pappa i handen. Min döende pappa. Min pappa som inte har varit uppe ur sängen på mer än en vecka och min pappa som inte har ätit och knappt druckit på lika lång tid. Han håller på att dö nu. Min fina, fina pappa. Det är hemskt att se honom försvinna.
Min pappa heter Arne. Arne var en lång, snygg man med markerad näsa. Han var alltid fin i håret. Ibland hade han hatt. Och mockahandskar. Pappa tog sig alltid tid för mig. Det var han som låg på hallgolvet och spelade Memory för min skull. Det var han som spelade Monopol och Fia och Labyrint med mig. Det var alltid vi som satt och hade långa snack och det var vi som satt och tittade på teve ihop och bad jag om det så kliade han mig på ryggen. Det var Arne, pappa, som lärde mig skratta åt Hasse&Tage, Monthy Python och mycket mer. Det var han som älskade djur. Han ville egentligen ha en katt precis lika mycket som jag men vi fick inte för mamma. Pappa köpte världens bästa undulat, Nicke, till mig istället.
Det var pappa som uppmuntrade mig att skriva. Det var han som var musikalisk, fruktansvärt händig och mest skärpt av oss alla i familjen. Nu är han så svag, så svag. Han går knappt att känna igen.

Alla sa alltid att jag var pappas flicka. Jag ÄR pappas flicka. Det kommer jag alltid att vara.
Älskade pappa.