Allt var inte bättre förr

Står i köket. Radion är på. Min radiokanal har en låttävling där man ska ringa in och gissa vem som sjunger.
Programledaren får en man på tråden som svarar rätt. Han säger vad han heter och var han bor.
Mina hjärna börjar surra. Den surrar om en dag då jag var femton år. Jag tror det var en söndag och jag och min kompis Hella stod och hängde med den här rättsvarande mannen som då var en långhårig kille i jeansjacka, och vi rökte och spottade utanför Slussen. Det här var, med facit i hand, mitt livs mest meningslösa år. Jag hängde med folk som jag inbillade mig att jag gillade. Vi gjorde absolut INGENTING förutom att sitta och hänga vid kyrkan, spotta som sagt, röka som sagt, och ibland drack vi folköl. Det var så solkigt, så fattigt och tomt och fick jag leva om mitt liv så skulle jag bara radera ut hela den här perioden med ett enda stort fett tjockt svart streck. Men jag vet ju vad jag kände då. Jag ville inte vara ensam. Jag ville inte vara en tönt. Jag ville tillhöra. Jag var ingen men ville vara någon. Det var hemskt.
Vid den här tiden hade jag ett mycket dåligt självförtroende. Jag tyckte jag var den fulaste människan i världen. Jag hade stripigt hår, stor näsa och var alldeles för lång (fast egentligen var det mina "kompisar" som var korta). Det är då när vi, Hella, jag och den här killen står där vid Slussen som han säger, bara rakt ut, från ingenstans "Fan vad du är ful, Mirre!"
Jag minns att jag bara ville skrumpna ihop, jag ville lägga mig ner på Birkagatans asfalt och bara självdö, men jag visade absolut ingenting utan sa med ett försök till leende att "Jaha, tack så mycket!" Som att det där betydde väl inget!
Hade detta varit idag istället så vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske hade jag klippt till honom. Han hade iallafall inte fått komma undan. Aldrig i livet.

Fan vad du är ful. Så sa han. Det gjorde ont. Väldigt ont. Innerst inne vill jag aldrig förlåta. Fem ord som sitter som en liten, liten tagg i hjärtat FORTFARANDE. Efter så fruktansvärt många år. Fan ta dig.

Jag går in på hans facebooksida. Han har lagt upp en ny profilbild. "Min snygga pappa!" skriver hans dotter. Jag klickar på dottern. Dottern är söt men hon har inget, noll hår, på huvudet. Cancer? hinner jag tänka. Eller bara håravfall?
Och så tänker jag om det varit hon som hade mött honom istället där på 70-talet. Flintskalliga tjejer var ovanliga kan jag låta meddela. Det fanns inga sådana liksom. Vad hade den här killen/mannen sagt till henne då?
"Hur faaan ser du ut, Kojak?" eller något annat putslustigt kanske. Jättekul.

Tänker sedan på att jag har en dotter som är femton år idag. Hon har också fått höra att hon har en stor näsa och jag vet att även hon har ett ganska svajigt självförtroende. Men jag vet också att en dag kommer hon att blomma ut, sträcka på ryggen och ge alla futtiga killar som måste vara dumma mot andra för att må bra själva fingret.
Tiden kommer. Det är bara att vänta. Bara att vänta.

Dagens låt: Öppna upp ditt fönster - Lisa Ekdahl
Hörde ni hennes sommarprat? Mycket bra var det och vilket härligt liv hon verkar leva/levt! Precis sådär som en annan önskar att ens liv vore men som man alltid varit för feg för. Och så är hon den där typiska typen som det bara händer saker runt omkring hela tiden. Att Lou Reed skulle komma i morgonrock och rosa tofflor på just det caféet där jag sitter. Nej. Det händer inte. Jag får vara glad om jag råkar se Björn Ranelids hund liksom.