En av de absolut tråkigaste sakerna jag vet är att börja med en bok och ganska så snart (sida två) känna att man liksom tvingar sig framåt. Man drivs inte vidare per automatik utan man framstår mer som den där typiska åsnan ni vet. Åsnan med en kärra bakom sig där en person sitter med ett långt spö med en morot som hänger och dinglar framför åsnan. Så att den förbaskat trögfattade åsnan ska fortsätta framåt.
Nu är det bara det att min morot är minimalt liten och jag gillar inte ens morötter. Men OM jag nu hade velat ha den där lilla morotsbiten så var det bara för att ALLA har höjt Sofi Oksanens bok till skyarna. Sara var till och med och såg den som teater. Då måste väl bokhelvetet verkligen VARA bra? Eller?
Ändå finner jag mig i soffan, läsandes några rader och gäsp, vad trött jag blev nu då och vad ska jag ha till middag och undrar om vi får mycket att göra på trafiken imorgon.
Annat var det på den gamla goda tiden med Kurt Wallander. Om någon hade kommit och frågat "Vad blir det till middag" mitt i Villospår så hade jag kastat en dålig bok i huvudet på personen i fråga. Kanske rent utav ett ex av Utrensning.
Nu blir det kaffe och ha ha ha hallonpaj. Utan glass.
Dagens låt: Drive my car - Beatles.
Idag får jag min bil. Med bilstereo. Med servo. Med nya däck. Märkligt att man behöver vara ifrån varandra om så bara för ett par dagar för att man ska uppskatta varandra. Nu när jag har fått åka runt i Skäggets beiga fis-Fiesta från 1978 UTAN radio så kommer det kännas paradisiskt att fräsa omkring i Corollan med stereon på högsta volymen. CALL YOUR GIRLFRIEEEEND! Yihaa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar