Hus i helvete

Som sagt var. Igår var Wendy bjuden på ett pyjamasparty hos sin nya klasskompis Maja. På inbjudan stod det bara nåt om tacos och glöm-inte-pyjamasen, ingen adress, ingen karta på hur man skulle hitta dit. Det blev till att ringa mamman för att kolla upp det nya födelsedagsbarnets adress.
"Ja, alltså, du kör mot Kaxholmen. Svänger av mot Vista Kulle, tar vänster vid brevlådorna, kör backen ner till tunneln och tar sedan till höger. När du ser en vit skåpbil är du framme". Plättlätt. När det blev dags att åka så kom Skägget lägligt nog hem på en blixtvisit. Han fick genast i uppdrag att lämna av ungarna. Jag förklarade i stora drag vart han skulle åka och sedan satte jag mig i köket och drack kaffe med favoritmålaren Dennis. Rolige, snusberoende, snälle, pålitlige och b i l l i g e Dennis. Klockan gick. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag och Mille ut mot bilen för att plocka hem pyjamastjejen. På gatan snurrade en vinröd bil. Rutan vevades ner och blottade Kristinas irakiske farsa.
"Dom hemma?
"Nä, vi ska åka och hämta dom nu!"
"Hoppa in här - ni åka med mig".
Åååkej. Mot Kaxholmen.
Det visar sig att Kristinas farsa har en GPS i bilen och nu börjar den prata. Tack och lov - eftersom vi är ute i obygden och fipplar och det är verkligen KOLSVART ute.
GPS:en babblar på. Vi ska tydligen åka nerför en backe nu, mot E4:an, och när vi kommit ner så ska vi ta världens värsta väg till höger. Det är gropar stora som bombhål på den lilla grusvägen. Är vi i Irak? Nej, vi är inte i Irak. Vi är på landet i Huskvarna. Plötsligt tar guppiga vägen slut och där står en slags otäck skokartong med ett upplyst jättefönster i en backe. Det ser inte ett dugg barnkalasigt ut. Två äldre gubbar sitter vid ett bord i 90 watts belysning. Till vänster om oss dånar det nåt alldeles förskräckligt från E4:an som bara ligger tio meter från kåken. Bor Maja här?
Vi knackar på. Ingen öppnar. Rycker upp dörren och stiger in i ett renoveringsobjekt. Hälsar på de konstiga gubbarna under 90-wattaren. Majas mamma säger hej och vi får ta med oss våra tacofyllda barn och gå ut. Det är backigt, mörkt och trafiken dånar. Jag vill hem. Bort från det här skithemska stället.
När vi alla satt oss i bilen så säger jag och Kristinapappan i mun på varandra att här skulle vi då aldrig vilja bo. Inte ens om vi fick bo där gratis!
Efter bombhålssträckan kommer en kraftig uppförsbacke. Bilen stannar. Vi konstaterar i munnen på varandra igen att HUR SKA DE KOMMA UT FRÅN DETTA HELVETE PÅ VINTERN??? Tänk snö. Tänk halka. Tänk plogbilar som bara åker förbi eftersom att de inte ens kan ta sig ner på platsen.
BURR!
Kommer hem. Ryser av välbehag över att jag bor som jag gör.