Spinnande söndagsspring

Ni som har minnet i behåll kanske kommer ihåg att jag var så himla ambitiös under juni-september med att vara ute och gå en rask promenad varje dag innan frukost. Nu är det lite si och så med den överpräktiga varan. Vem vill hoppa ut i träningskläder när det är becksvart ute? Inte jag iallafall. No way.
Men så kom söndagen. Igår alltså. Och det var vintertid och således lite, lite ljusare på morgonen. Jag gjorde slag i saken och stack ut vid halv sjutiden. Härligt. Efter ungefär en kvart så var jag nere vid Huskvarnaån och gick där med mina pendlande armar och raska steg. Plötsligt så hoppar en vig katt ut framför mig och jamar uppfodrande. Det är Mats! Och han har sett att det är jag som kommer flåsandes! Mycket, mycket mystiskt. Jag vet inte ens om jag hade känt igen mig själv med luva över huvudet, andra pösiga brallor och joggingskor. Dessutom i mörkret!
Mats fräser ju åt alla han inte känner igen så det är ställt utom alla tvivel att han såg mig, sin matte och ville hälsa. Så vi fortsätter rundan. Han och jag. Han springer med sina små, grå ben jämte mig ända hem. Måste sett oerhört komiskt ut. Människa och katt är ute och motionerar ihop lite lätt så där på söndagsmorgonen....

Sedan infinner sig förstås frågan vad i helvete han gjorde ända nere vid Huskvarnaån? Här har man i godan ro släppt ut honom på nätterna och inbillat sig att han ligger och trycker i nån buske ute i trädgården och så missbrukar han förtroendet så kapitalt! Två gator och en riktigt hårt trafikerad gata måste man över för att komma till ån. Gulp och svälj. Nu kommer nattsömnen att vara förstörd för all framtid.
Jag älskar Mats så inihelvete mycket och bara tanken på att han skulle bli överkörd får mig att vilja ringa närmaste vårdcentral och be om ett recept på extra starka valium eller nåt.

Over and out.

Dagens låt: Kids - Robbie Williams.
Så var det höstlov då. Ungarna ska bara vara på fritids två dagar och sedan får vi pussla med resten av tiderna. Idag ska en extra unge med hem. En killkompis till dottern. Det innebär att retstickan numero uno, lillebrodern då då, ofta lackar ur och gör allt för att förstöra leken.
Så det är väl dags att börja ladda mentalt för allt mellan skrik-gråt-slagsmål-buhuhä.
Höstlov. Jo, jag tackar jag. Man kanske ska ta några extra arbetspass den här veckan.