Den här dagen går inte till världshistorien. Heller.

Klockan är ungefär halv ett på natten när en tredjedel av festsällskapet hoppar in en bil och far hemåt. Kvar på min "tjejfest" (åh, vad det låter fånigt. Urfånigt!) är bara Marina och Lena. Vi hamnar där man alltid hamnar, pratandes om män och relationer. Halv tre går sista gästen och jag och Luther (den jobbige jäveln på min vänstra axel) tar hand om den grandiosa monsterdisken. Trekvart senare sluter jag mina ögon och drömmer om sällskap med alternativa människor som ska gå på konsert mitt i natten och om hur jag slingrar mig för att slippa hänga med.
Eftersom jag tyvärr är begåvad med en slags superhörsel som skulle göra Stålmannen grön av avundsjuka så vaknar jag av en lamjamade katt utanför ytterdörren.
Släpper in Mats som varit ute och rullat hatt eller vad nu katter sysslar med I SNÖN hela natten. Han går in till köket på sitt lite så där nonchalanta sätt och sätter därefter ett nytt personligt rekord i kattmatsslukning. Somnar om. Vaknar. Äter frukost. Packar tretton paket till traderakunder över hela norden. Jag har blivit lite rikare inatt.

Åker till återvinningscentralen för fjärde gången den här veckan. Finns det ett sopberg så är jag skyldig till hela ett. Så bara måste det vara.
Åker till domedagsprofeterna på Liljeholmen och äter lunch med ungarna som har sovit över där i natt.
Ungefär två minuter in i lunchen får jag veta att supervulkanen i Yellowstones nationalpark är i rörelse. Får den ett utbrott så ödeläggs hela USA och temperaturerna i Europa sjunker med tolv grader. Vid kaffet och kakan får jag höra om supermeteoriten som ska passera här år 2028, fast orka. Då har ju jorden liksom redan gått under om man får tror bayamayafolket.
Efter den trevliga och icke alls ångestskapande lunchen, nädå, så blir det hemfärd mot soffan. Hör att ena ungen spelar dataspel och att den andra drar ut med sin "snowboard" (snowracer heter det om jag får be) med bästa kompisen.
Vaknar efter två timmars sömn. Äter. Chipssuget gör sig påmint men med tanke på bulan som blir allt mer framträdande ungefär mitt på min lekamen så tittar jag ledset mot fruktskålen istället.

Imorgon är det måndag. På måndagar dricker man inte alkohol.

Dagens låt: I don't like mondays - Boomtown Rats.
Jomen jag gillar ju måndagar. Allt börjar om - nästan som en slags nyårsdag light. Man lovar sig själv bot och bättring och så håller man hårt på det ett litet tag och på onsdagen är allt som vanligt igen. Man finner sig själv stå inne på Willys favoritavdelning och tumma på de olika chipspåsarna "för det är ju trots allt snart helg och på helgerna MÅSTE man få unna sig lite extra gott."
Luther kan ta och hoppa bort från mina axlar, tycker jag, och så kanske Anna Skipper kan sätta sig där istället?
Från pest. Till kolera.