Jag har alltid varit en pojkflicka. När jag var liten trodde alla att jag var en liten kille på grund av mitt kortklippta hår och på somrarna när vi bodde flera månader på landet så levde killen inom mig verkligen upp. Jag älskade att sjava runt i gummistövlar och bonniga, stora kläder som jag knyckte av farsan. Det hår som då vuxit ut och blivit det långa håret var alltid fullt av tovor och gräs. Jag hoppade i lera, kobajs/kiss och hö och när jag klappade kattungar och sedan upptäckte att min tröja var full av småkryp, kanske löss? så ryckte jag bara på axlarna och gillade läget. Jag snickrade, målade, högg ved, letade efter grodor vid vattenkällan i skogen och så rejsade jag med min cykel. Moped körde jag långt innan jag fyllde femton. På landet hängde jag uteslutande med killar. Jag var i mitt rätta element. Verkligen.På högstadiet förändrades det mesta. Plötsligt upptäckte jag att tjejer skulle vara allt annat än toviga och lagårdsstinkande. De skulle ju vara tilldragande och söta med coola kläder och jag var allt utom just det. Så i sjuan började jag sminka mig. I nian sminkade jag mig lite mer och efter att jag gått ut gymnasiet så sminkade jag mig MYCKET mer. Jag hade vitt puder i ansiktet, rouge, svart kajal samtidigt som ljusblå kajal och så lite tjock, kletig mascara på det.
"Varför målar du dig så mycket?" frågade en av mina töntiga tjejpolare en kväll på krogen.
Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men jag blev riktigt förnärmad vill jag minnas. Det hade väl för fan inte hon med att göra! Tönt!
Den där pojkflickan som var jag har jag numera effektivt motat undan. Hon/han har fått stå tillbaka. Numera går jag helst inte ut alls utan smink i nyllet och jag vet - det bottnar så klart i att man tycker att man inte duger. Utan smink känner jag mig som Maria Montazami gör utan sitt läppstift. Exposed.
Så när jag stod i tvättstugan nu i morse utan smink och kassören i föreningen dundrade in kändes det nästan som om jag stod där i tvättstugan utan en tråd på kroppen.
Vansinnigt dumt. Men tyvärr sant.
Så är det att vara jag. Hur är det att vara du?
3 kommentarer:
Nästan som du, fast precis tvärtom. När jag var tuff tonåring sminkade jag mig jämt, men numera händer det kanske en gång vart 5:e år vid något extra högtidligt tillfälle att jag försöker skrämma liv i någon gammal uttorkad mascara från 1900-talet. Och då får jag så sjukt mycket kommentarer om att jag har sminkat mig så jag känner mig heldum. Utspökad och onaturlig.
Och då sladdar jag in från ett tredje håll. Jag sminkar mig fast tycker ändå aldrig det syns. Min tes är att de flesta kör på samma som de började med, körde man markerade ögon från start kör man vidare på det, startade man inte med det kommer man aldrig riktigt igång.
Men allt faller ju på Sparkling. Vilket på sätt och vis är bra för jag vill sminka mig mer än jag gör. (Min tes stämmer inte...)
Enda fördelen med att sminka sig på det osynliga sätt jag gör är att det inte blir så märkbar skillnad när jag är utan.
Det bästa vore såklart att man kände sig bekväm med både ock. Men jag känner mig inte ett dugg bekväm med att vara "naturlig". Det är bara att bita i det sura äpplet. Onaturligt är min grej och när jag är 88 år kommer jag fortfarande envisas med eyeliner. Antagligen.
Skicka en kommentar