I juni var vi i Halmstad och en av dom dagarna var vi i Ullared. Då passade jag på att köpa en ny digitalkamera där. Den har funkat bra men för tre dagar sedan så blev bilderna plötsligt suddiga på en och samma fläck (se bild). Det var ju hemskt lägligt eftersom att Stefan och jag bestämt oss för att sprätta iväg med återstoden av decemberlönerna till Ullared. Då kunde jag ju ta med mig kameran och reklamera. Jaaaa. Vad braaaa. Mig kör man inte med. Jag är en mycket medveten konsument jag. Sagt och gjort. Ullared blev det och i min väska låg kamerakartongen med sparat gammalt kvitto och allt. Nu du LUMIX!
Framme vid VARUBYTESDISKEN får jag snabbt hjälp av två kvinnor som engagerar sig i min lilla digitala kamrat. Lappar skrivs och plötsligt får den ena en idé och springer iväg med lummibaby. Det är tydligen någon tekniskt bevandrad man på våning 2 som de vill rådfråga. Jag får ett inlämningskvitto och jag kan snart komma tillbaka.
Jag går en sväng och när jag lydigt svansar tillbaka ringlar kön lång framför VARUBYTESDISKEN. Jag sällar mig till missnöjessskocken. Efter några minuter är jag framme vid kvinnorna igen.
"Just det ja - det var du med kameran. Här!"
Jag får kameran i min hand och nu fungerar den mirakulöst igen. Kvinnan visar ett kort som nyss har tagits med den på en man som jobbar, säkert på våning 2. Inget sudd, ingen dimmig fläck.
"Han rengjorde bara linsen. Det var inte svårare än så" säger kvinnan till den korkade kunden hon har framför sig som plötsligt har fått så röda kinder av någon konstig anledning.
"Jaha! Vad bra! Tack! Tack!" säger rödkindade överentusiastiskt och går jämfotahoppandes därifrån.
Bortgjord. Och det var ändå inte allt. Har ni någon gång suttit på en offentlig toalett och pinkat och plötsligt öppnar någon dörren som korkskallen som sitter och pinkar glömt att låsa? Inte? Nämen det har jag.
Idag. I Ullared.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar