Hemskt mycket hej

Hej hej. Vad gör ni? Jobbar? Jaha. Ja, en annan börjar ju inte förräns kl.12.22 så jag kan berätta att jag gör ingenting just nu. Det får man göra om man har varit ute på en långpromenad (med långpromenad menas att man är ute och går i minst 30 minuter. Så. Nu vet ni det också) i snö och halka och efter det, varit på, tada! Willys och handlat.
Och så var det då det här med hejjandet. På mina promenader går jag mest och stirrar i backen eftersom jag är maniskt rädd för att ramla. Måste ha råkoll på alla isfläckar.
Ungefär i höjd med kyrkogården så kommer en glad, nej förresten, MYCKET glad kvinna emot mig. Hon ler glatt, nej förresten, MYCKET glatt emot mig och säger Hej! Jag känner inte henne och hon känner inte mig. Hej! säger jag och försöker se åtminstone en promille lika glad ut som hon. Och det var liksom allt.
Säg hej. Gå förbi. Ändå känner jag att jag blir så himla uppåt av sådana här banala vardagssituationer. Om ett litet ynka Hej! av en okänd glading kan få en på så bra humör så borde vi alla heja på varandra när vi möts på en väg där det liksom bara är vi. Eller när vi går i skogen. Eller lite varstans. Kostar ingenting. Bara lite, lite mod.
Heja på. Heja heja!

Dagens låt: Life - Sonique.
Skjutsar upp Skägget till klubben. Åker förbi skylten där det står "Ekhagens gästhem". Tänker att när man har Ekhagens gästhem i sin adress - då vet man att det är slut på allt. Kört. Här dog till exempel Kulturhus-Egon. Var är Egon nu? Så där börjar mina tankar snurra. När jag en timme senare är ute på min långpromenad (30 minuter!) så tänker jag ännu mera på döden. Jag gör det ganska ofta har jag märkt. Tänker på den ledsna, uppgivna och rullstolsburne mannen i nyheterna igår som drabbats av en ilsken urinblåsecancer och som behövde en halv miljon för att kunna få behandling i USA. Hade jag varit den där smålänningen som kammade hem 123 miljoner på lotto så hade jag gladeligen skickat honom pengarna.
Är så ini bomben tacksam för att vi är friska i familjen. Tacksam för livet helt enkelt.