När jag var barn så tillbringade mamma, pappa och jag alla våra somrar på landet. Landet - det var morfars gamla barndomshem som bestod av två riktigt gamla och spännande hus och en lada. I ladan fanns inget hö men väl en snickarbod, massa ved och verktyg. Samt ett utedass.
Rinnande vatten hade vi inte. Så här med facit i hand fattar jag inte hur morsan stod ut. Alla dessa måltider, all disk, allt plockande UTAN VATTEN - för henne kan det inte ha varit mycket till semester.
Men lilla jag, jag njöt. Jag älskade att sjava runt i dassiga kläder och gummistövlar och det allra bästa av allt med att vara där på landet var att bara fem minuters promenad från vårt hus låg en RIKTIG BONDGÅRD. Bondgård=djur. Jag älskade djur. Alla djur. Speciellt kor och katter. Korna som levde under Mirre-eran kunde verkligen skatta sig lyckliga. Fanns det några andra kor i världen som blev så omhändertagna som just dom? Jag hängde med kossorna i ladugården flera timmar om dagen. Bland koskit och flugor ryktade jag dom, klappade jag dom. Delade hemligheter med dom. Mockade, mjölkade. Stortrivdes. (Nu, just nu, när jag skriver det här undrar jag igen om jag inte har snedseglat bort mig totalt. Skulle jag inte blivit bonde iallafall?).
På den här speciella bondgården fanns det inte bara djur. Det fanns ett gäng med killar också. Killar med cyklar som några år senare blev mopeder och bilar.
Sönerna till bonden hette Kjell och Börje. Kjell var sju år äldre än jag. Börje ännu äldre. Dom var sådääär roliga i mitt tycke. Kusinbarnen till bönderna var desto roligare! Det var Clarence från Ståkkhålm, det var Morgan från byn och så var där en kille som på något sätt var släkt med bondmoran. Han hette Sölve.
Sölve var jättelång, jättesmal, jättesnäll, jätterolig och JÄTTEKLUMPIG. Hans hår var blont och lockigt och han var alltid smutsig. Han kom från ett hem med många barn och om jag har förstått saken rätt så fick han vara på bondgården på somrarna bara för att hans egen mamma skulle få avlastning. Trots att man själv bara var ett barn så vet jag att jag fattade att Sölve kom från ganska fattiga förhållanden. Men nu var han på landet. Med oss!
Morgan, Sölve och jag hängde ihop hela dagarna. Det var jobb på åkern. Vi åkte hölass, vi mockade skit, vi åkte traktor, vi rensade jordgubbsland. Solen sken över oss. Jämt.
En dag var Sölve extra upprymd. Nästan exalterad. Anledningen: Han hade fått ett par nya jeans! Jeansen var förmodligen inga Lee eller Wrangler men de var nya iallafall och Sölve var mallig. Rent av lycklig.
På eftermiddagen, det här måste ha varit på en söndag för då jobbade man inte, så tog vi tre våra cyklar och fräste iväg på grusvägen mot skogen. Plötsligt skrek Sölve till och vurpade med sin cykel.
Morgan och jag vände om och frågade vad som hade hänt. Då såg vi. Sölve hade fastnat med sitt byxben i kedjan. De nya jeansen var förstörda! Sölve grät och grät och tyvärr så har jag inget minne av vad följderna blev. Jag vet bara att jag tänkte att det var så himla typiskt honom. Han var den mest klumpiga människa jag någonsin träffat på nämligen.
Nej, jag vet som sagt inte vad som hände men jag hoppas av hela mitt mammahjärta att de vuxna inte blev arga på honom. Och så hoppas jag att han fick ett par nya jeans.
Kanske ett par fräna Silverdollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar