När man är i Ångermanland

....då kan det ju hända att man ångrar sig. Och ångrar mig - det gör jag. Här kommer inlägget på allmän begäran (222 stycken röstade för detta förslaget eller vänta nu, två var det visst bara) som så fyndigt heter:

SAKER JAG ÅNGRAR!
1.  Att jag inte sökte in till journalistlinjen på SVF. 1988-1989 gick jag på informationslinjen på samma skola och det var mit livs absolut roligaste år. Fantastiskt på alla sätt. Inbillar mig att jag hade fått glida in lite på en räkmacka om jag verkligen hade sökt - men nu gjorde jag ju inte det. Jag började istället jobba på Åhléns och deras chark- och delikatessdisk för att sedan avancera vidare till OBS! Stormarknads reklamavdelning. Vilket faktiskt var skitroligt också. Men med facit i hand så hade det varit skönt att ha en rekorderlig utbildning i bagaget.
Hade jag varit journalist så hade jag haft betydligt större chans att få jobba där jag vill. På trafikradion. MEN Å ANDRA SIDAN......hade jag gått kvar på SVF så hade jag ju aldrig träffat Olle, min chef på Obs! eller allt annat kul folk från Kulturhusjobbet som man haft så himla roligt med. Det kanske inte var meningen att jag skulle bli journalist då. Men nu skulle jag ju ångra något och då var det det här som ploppade upp allra först.

2. Att min biologiska klocka inte började ticka förräns efter 35 års ålder. Om jag bara hade vetat hur kul det är att ha barn, vilken rikedom det är (låter väldigt religiös nu eller hur?) och hur mycket mer liv det blir när man har barn liksom - då hade jag velat ha barn runt 28 års ålder istället. Så detta är faktiskt en sak jag VERKLIGEN hade velat ändra på om jag kunnat. Skaffa första barnet vid 28, andra vid 31, tredje vid 34 och så kanske en sladdis vid 40......

3. Att jag var en sån mes i fjorton-femtonårsåldern. Jag umgicks med ett gäng då som jag verkligen inte kände mig hemma i. Tjejerna var tuffa, de låg med killar till höger och vänster, mopedkillarna drack folköl och spottade snus. Hade vi inget att göra, vilket vi aldrig hade, så satt vi vid Österängskyrkan och rökte och loskade. Mopedkillarna skrek oförskämdheter åt folk som gick förbi och jag skämdes. JAG VAR INTE EN AV DOM! Ändå var jag så rädd för att vara ensam och otuff att jag hellre hängde med det där fattiga rövgänget. Ångra ångra ångra. Jag kunde väl suttit hemma på rummet och lärt mig spela gitarr istället! Stickat! Målat! Eller vad som helst. Bara undvikit de där tråkiga, fantasilösa och okreativa aporna (de tuffa tjejerna blev förstås med barn när de var 18 år. Idag ser de ut som 55-åringar, jättesletna och ofräscha på alla sätt och vis...ha ha ha! Karma, tänker jag. Vad är det? tänker dom).

4. Att man aldrig sa det där man hade velat säga till folk som plötsligt bara gått och dött. Harriet, min mammas kompis, dog när jag var femton. Jag hade gärna velat förklara för henne hur mycket jag tyckte om henne när jag var liten. Vilken snäll och fin människa hon var. Snäll, fin och barnlös (såklart). Eller min fasters man Gunnar, konstnären, som också gick bort alldeles för tidigt. Han som brydde sig så mycket om sin hälsa, var så atletisk och sund. Så himla typiskt att han av alla drabbas av cancer och packar ihop minst trettio år i förtid. Norrländske Gunnar betydde oerhört mycket för mig. Han var väldigt fåordig men istället för att låta käften glappa så hade han sitt hjärta öppet på vid gavel för små blyga flickor som också gillade att bara sitta tysta och rita och måla. Saknar Gunnar.

5. Sist men inte minst så ångrar jag att jag släppte ut Mats idag på morgonen. Hade jag inte gjort det så hade den där lilla söta gråsparven fortfarande fått flyga runt i blåsten och regnet och bara vara. Så. Lycklig.