Det fanns en tid när jag tyckte det var fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT, att visa mig i en bikini bland folk. Jag tyckte jag var blek, ful, platt, platt, ful, blek och så inbillade jag mig att ALLA som var på stranden/badet bara skulle stanna upp mitt i vad dom gjorde, bli helt paralyserade av min blotta bikininärvaro och bara ohämmat glo på mig när jag gjorde entré. Han på trampolinen till exempel. Nu nära att ta steget ut och hoppa. Istället får han syn på mig och bara "VAD FAAAN?" Hoppet får vänta. Här måste det stirras!
På vad? undrar jag idag, trettio år senare och klokare. Jag såg väl för sjutton helt jädra normal ut, eller?
Kommer speciellt ihåg en hemsk eftermiddag vid Sannabadet utmed Vättern en het dag 1982 eller -83. Fräkniga, mulliga, rödhåriga men självsäkra Hella (stora bröst) och lika självsäkra blondinen Levinson, lika blek hon (stora bröst) och så osäkra, smala och mörkhåriga jag (inte stora bröst) sitter på våra filtar för att lapa sol. Eller rättare sagt, jag ligger på magen för då ser ju ingen att jag är ful och platt. (Måste haft en riktigt solbränd rygg det året och en likblek framsida..)
Plötsligt har vi fått sällskap av en fyllegubbe. Han låter onykter iallafall och eftersom jag inte vill visa min lekamen för någon så ligger jag kvar på magen med ansiktet inborrat i en handduk. Han babblar på och Hella och Levinson likaså. De skrattar och tjoar och tjimmar med fyllot.
Nu morskar han till sig och börjar svamla om hur han skulle vilja ha det om han fick dagdrömma. Han säger att att om han skulle gifta sig så skulle han göra det med Hella. Levinsson skulle han ha till kompis och mig (han petar till på mitt ben) skulle han ha som älskarinna.
"Titta här!" säger han och nyper lite lojt vid mina höfter (jag ligger kvar stelt på filten utan att röra en fena) "Inte ett uns fett! Helt perfekt kropp! Henne skulle jag ABSOLUT ta som älskarinna!".
Jag kommer inte ihåg hur länge den skojfriska fyllgubben satt och pratade sin skit på filten men det kändes som en E V I G H E T.
Numera, faktiskt efter att jag fött två barn, så är jag helt sams med min kropp. Har inga problem alls med den. Tycker den sköter sig bra och för att vara så enormt ointresserad av träning och så enormt intresserad av grillchips med dip så hade man ju kunnat tro att om det var NÅN tid i livet som man skulle ligga och trycka på en filt, på MAGEN, så skulle det vara nu. Men nej. Jag gillar min kropp. Den är verkligen inte perfekt och jag hatar fortfarande att se mig själv själv i provhytternas speglar, men kom igen! Det hade kunnat vara sjuhundra gånger värre.
Och fatta! Både Hella och Levinson har säkert hängpattar grande idag. Ha ha ha! Det har inte jag!
3 kommentarer:
att få komplimanger av fyllgubbar är det sista man behöver.
du skriver så bra så jag tror att jag var där.
Åldern har sina fördelar, man kommer över vissa stora problem som växer sig mindre
Jaaa - det är SKÖNT att bli äldre. Jätteskönt!
Uff för detta ständiga kroppsnojjande. Jag tror på riktigt inte det varit en enda dag i mitt liv från det att man blev medveten, när kan det varit, fem-sexårsåldern som jag inte tänkt på min kropp.
Tänker på hur saker kan sätta spår, som din fyllegubbsberättelse. Att det etsar sig fast och kan slå an tonen.
Jag har två tydliga tillfällen när jag sett riktigt sargade människor, när jag fått som en fet lavett av uppvaknande om hur tacksam man ska vara för sin fullt fungerande, "normala" kropp. Ändå hjälper det bara för stunden, sen börjar det kritiska tittandet, nypandet och självföraktet igen. Nu när jag var i Barcelona såg jag en man med ben som inte kan beskrivas. De såg ut som hästben - lederna gick åt fel håll.
Skicka en kommentar