Året är 1977 och som ni ser så har vi fått börja på högstadiet. På KUNGSÄNGSSKOLAN. Tuffaste skolan i hela länet kändes det som. Skolan där man körde moped inomhus i korridorerna, eldade på toaletterna och där man vid skolavslutningen rev sönder alla böcker och kastade hej vilt omkring sig i skolkorridorerna så att JP, tidningen som jag inte prenumererar på längre, kom och gjorde ett reportage. Vi hade rökruta och vi hade stenhårde polacken Wojtech i gympa (inte jag men killarna) och han var vida känd för sin stränghet och terror mot vissa elever.
Jag tyckte skolan var helt okej, trivdes hyfsat, och lite ballt var det att jag var den eleven på skolan som hade den absolut närmaste skolvägen. Det vill säga OM jag genade över järnvägen. Lat som jag var redan då så gjorde jag naturligtvis det. Så varje dag i tre års tid sprang jag fram och tillbaka över ett järnvägsspår (med lite skymd sikt) och hur mina föräldrar kunde tillåta det är ju en form av ett mycket mystiskt mysterium. Fast å andra sidan så rökte de i bilen när man själv satt i baksätet och att man sprang ute på nätterna redan i sjuan var visst heller inget att lägga något föräldrakrut på.
Nä. 70-talet var ett ganska slappt och avspänt decennium vill jag minnas. Man lallade runt i sin slitna LEE-jacka och sina trällor och man var totalt omedveten om den stora världen utanför lilla Österängen. På ett sätt var det ganska skönt faktiskt.
Iallafall. Igår lade jag ut några bilder från Kungsängsskolan i en grupp för nostalgiska typer. Gruppen heter ""Du vet om att du är från Jönköping när..."
Genast droppade massa likes och kommentarer in. Alla droppade olika lärarnamn och någon tyckte att aulan såg pytteliten ut och en annan mindes mellanmålskupongerna som man köpte apelsinjuice och slät bulle för i matsalen.
Absolut bäst var kommentaren "Jag träffade Ingvar Åkerlund och Ann Bjello på Öppet hus innan dom rev skolan!"
Så det var alltså två lärare som rev skolan? Men det är ju fantastiska fakta! Jag riktigt kan se hur denne Ingvar och Ann hjälps åt att riva först gymnastikbyggnaden, sedan annexet med hemkunskapen och musiken och så slutligen då, hur de går loss och verkligen krossar hela skolbyggnaden. Det måste ha tagit tid. Vilket jobb. Bra Ann! Bra Ingvar!
Nu finns Kungsängsskolan inte kvar längre. Jag passerar platsen där den stod i stort sett tre gånger i veckan och VARJE gång så tänker jag med ömhet på den gamla byggnaden som omhuldat tusentals elever i närmare femtio år.
På platsen står nu istället ett flertal bruna, fula husskelett. Det ska bli ett helt nytt bostadsområde där människor med andra drömmar och planer ska leva och bo. Kanske vet dom inte ens om att där en gång stod en astuff skola som skapat massa, närmare miljoner, minnen. Men det är som det är.
School's out, som Alice Cooper skulle ha sagt.
Va? Hur det går för min Agnetha Fälskogskog-singel på Tradera? Jamen tack för frågan. Den är uppe i 260 kronor nu. Lutar åt ett nytt cykellyse till min elcykel banne mig.
Dagens låt: Lady in red - Chris de Burgh
Jag kan inte låta bli att tänka på Kungsängsskolan utan att i samma veva tänka på min rödhårige killkompis Ronnie. En feminim fräknig kille som var oerhört larvig och barnslig samtidigt som han var enormt konstnärlig och snäll. Ronnie finns tyvärr inte med i livet längre och det är så sorgligt. Jag tror att han behövde hjälp för att hantera sig själv, sin blyghet, hela sin så speciella personlighet. Så han flydde till drogerna och de tog till slut knäcken på Ronnie.
Min fina, fina lekkamrat från Österängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar