Igår så ramlade jag in på särskolans fritids vid halv tre-tiden. Ramlar man in vid den tiden så vankas det mellanmål och var det någon som var kaffesugen så var det jag. Hamnade bredvid en söt liten kille på 9 år som precis börjat på vår skola. Han tittade jättenyfiket på mig och frågade vad jag hette.
"Mirre" sa jag.
Han fortsatte käka och efter en stund frågade han igen.
"Maaaa...öh, vad var det du hette nu igen?"
"M I R R E" bokstaverade jag.
Vi snackade lite om ditt och datt och plötsligt tryckte han upp en plasttiger i mitt ansikte.
Jag gillar tigrar. Jag gillar plast. Plasttiger = perfekt. Fast det visade jag förstås inte utan jag gick igång på alla cylindrar och snackade förfärat med plastdjuret. Jag viftade med armarna, pratade tillrättavisande med konstig och totalt tillgjord röst och nya nioåringen skrattade allt mer hysteriskt. Plötsligt kom jag åt en punkt på plasttigern som gjorde att dess ögon började lysa rött. Att tigern kunde tända sina plastögon hade ingen upptäckt innan. Succén var total. Ytterligare en unge gjorde oss sällskap och leken blev allt vildare eftersom att tigern nu även upptäckt att den kunde kissa i mitt ansikte. Kissa och prutta.
Vi tre som var mitt inne i tigerleken var kanske lite högljudda, jag vet inte, men jag tyckte att några kvinnor ur personalstyrkan tittade en aning konstigt och till och med lite surt på oss. Man måste väl få ha kul och skratta nån gång. Eller?
Efter en halvtimmes stojande och stimmande så tog jag på mig tillknäppta vuxenrollen igen och började städa upp leksaker som låg strödda lite varstans på de tre rummens golv.
Waow! Där låg en jättefrän blå plastgodzilla ju! Och satt det inte en liten fräknig kille gömd bakom några möbler där på golvet? Jo, det gjorde det!
Jag tog godzillan i ena näven och lutade mig över barnet (jag skulle inte synas alltså) och gjorde ett utfall mot killen med ett fruktansvärt otäckt godzillaläte.
"ROOOOAAAAARRR!" skrek jag och den fräknige lille killen tittade mot den blå plastleksaken och log.
Samtidigt som rooooaaarrr:et fick jag en förnimmelse av att några personer stod bakom min rygg. Jag vände mig om och där stod NATURLIGTVIS killens mamma och pappa. Dom brukar ju aldrig komma in annars! Så. Himla. Typiskt.
"Oj!" sa jag och sedan, helt lamt/korkat/infantilt, för att liksom släta över hela incidenten: "Förlåt!"
Mamman flinade överslätande och pappan likaså.
"Äh, det är som det ska vara ju!" sa pappan för att lugna ned mig. Han såg väl att jag skämdes.
Så är det. Ibland får man gå hem leendes. Ibland får man gå hem med en skammens rodnad på kinderna. Jag vet vilket jag föredrar.
Dagens låt: Black dog - Led Zeppelin
Bakom skolan ligger det en cykelaffär. I cykelaffären jobbar Harald. Harald lärde jag känna när jag skrev ett reportage om honom och hans cykelaffär för en annonsblaska för fem år sedan. Harald är jättesnäll och jättetrevlig. Han har två hundar. Det har min bästis på särskolan, J 8 år, upptäckt. Så idag har jag lovat J att vi ska hälsa på Harald och hans två hundar, Hugo och Holger. Hoppas att vi inte får allt för mycket skäll bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar