Summa sidvisningar

onsdag 6 juli 2016

Men bilen går bra iallafall


Man blir äldre. Man blir gammal. Å ena sidan tycker jag att det är himla skönt. Numera är det lite mer "amenvaffan" över hela livet - fast på ett positivt sätt. Man skiter liksom i om man gör bort sig och man blir inte helhispig om någon råkar titta till lite på en. Förr så räckte det ju med att en kille log lite för att man skulle dåna och "amengudasssåvadpinigtjagdööör."
När jag var yngre var jag nervös för allt. Jag tyckte inte att jag dög till något. Kroppen skämdes jag för. Ansiktet skämdes jag för. Tankarna skämdes jag för. Hela min person skämdes jag för. Det var ASJOBBIGT att vara ung och blyg och osäker.
Så skönt då att bli gammal, sladdrig och klok.
Å andra sidan är det mindre skönt att upptäcka att man ser ser sämre för varje vecka som går. Oerhört trist är det. Jag vet inte hur ofta jag åstadkommer (pensionärsord) stavfel bara för att jag ser som en kratta.
Mindre skönt är det även att man blir stelare i lederna. Om jag skulle få för mig att sitta på huk i låt säga en halv minut - då skulle jag ha väldiga problem, eller om jag ska prata pensionärsspråk, då skulle det vara ett fasligt mankemang att komma upp i stående ställning igen och jag skulle ha känningar i benen en kvart efteråt. Trist det också.
Likaså blir man lite nere av att minnet håller på att packa ihop helt. Jag blir allt mer tankspridd och jag vet att jag borde göra övningar (korsord, göra tvärtom till exempel använda vänsterhanden om man är högerhänt, äta gurkmeja etc) för att bättra på hjärnkapaciteten men gör jag det? Nä.
Jag köpte ett elastiskt rep på XXL för dyra pengar som jag tänkte gå loss med i hemmet eftersom min gymkarriär tagit evighetslång semester och tittar jag ut i hallen så ser jag det. Repet. Det hänger där lite dammigt och ledset. Även det har gett upp.
Och så ens kropp. Man märker att huden blir slappare, håret blir tunnare och rynkorna i ansiktet blir allt svårare att hålla stångna (pensionärsord).
Varenda människa man stöter på som man inte sett på länge studerar man noga. Hur han hen åldrats? Hen som var så snygg på högstadiet! Nu ser människan ut som 65 minst. Man jämför sig med andra H E L A tiden. En del kan se gamla ut och samtidigt vara snyggare än någonsin. En del åldras bra, andra gör det inte. Kanske är det bara jag som är ett ytligt stycke?

Förfallet har inletts. Det är bara att konstatera. Imorgon är det jag som införskaffar en bäddjacka, fotriktiga promenadskor, stödstrumpor och en spann (pensionärsord) med Bridgeblandning.

Dagens låt: You are so beautiful to me - Joe Cocker
Fast egentligen är jag inte ett dugg utseendefixerad. Insidan ÄR verkligen viktigast. Hellre en ful och rolig kille än en snygg och torr kille. Humorlösa typer blir automatiskt skitfula oavsett om de egentligen är hur tvålfagra som helst om jag får säga min mening. Vilket öde då att vara både ful OCH skittråkig! Eller att ha en jättekonstig jobbig röst. Eller att inte ha läst en enda bok i hela sitt liv. Eller att hata katter. Eller att inte ha någon egen vilja, inte ha några åsikter. Och bara vilja äta sås, kött och potatis. Burr. Osexigt.



Inga kommentarer: